Min plats i tillvaron

Tänk vad det kan hända mycket på sex dagar!! Sist jag skrev kände jag mig längst ner i skoskaften hasandes i självömkanslandet och nu ser jag så mycket ljusare på tillvaron igen! Jag är så himla glad och stolt över mitt humör, min förmåga att "komma tillbaka" och min "jävlar anamma" inställning. Utan den hade jag aldrig överlevt allt jag varit med om och tagit mig dit jag är idag. Men självklart är det lika viktigt att få deppa och helst också våga visa det utåt också, man får så mycket mer förståelse än om man bara går och bär på det själv. Jag är faktiskt även otroligt stolt över att jag "vågade" visa personalen mina tårar, det var jobbigt men det gick. Jag dog inte och inte rämnade marken under mina fötter heller! *ler* Tror faktiskt det här var första gången i mitt 41-åriga liv som jag erkände och offentligt visade mina tårar (förutom vid narkoserna då förstås), hittills är det nästan bara M som sett mig gråta, åtminstone i vuxen ålder...

Nåja, så här är läget just nu! Vi hade vårdplaneringen i onsdags och det visade sig att jag kommer att behöva en hel del mer hjälp än tidigare och därför hann inte kommunen och hemtjänsten med att få in mig och all min hjälp i sin planering. För det är faktiskt så att kommunen måste få en ärlig chans att hinna med alla förberedelser och har därför en viss tid på sig att ordna med det innan betalningsansvaret för patienten går över på kommunen. Detta medförde att jag blev kvar här på mitt "hemma sjukhus" i ytterligare en vecka och besvikelsen var stor. Värst var det väl för C men även M, mor och far var otroligt besvikna och ett tag tänkte de ta hem mig på eget bevåg och utan ansvar från vare sig kommunen, primärvården eller sjukhuset. Men vi besinnade oss! Helgen hade vi nog kunnat klara men sen hade det blivit problem utan hjälp från någon annan än familjen eftersom M ju måste jobba måndag, tisdag och onsdag och mor ska dessutom starropereras på onsdag. Så då la vi ner det projektet.

Visst var jag besviken själv också men innerst inne också lite lättad. För med ytterligare dagar av träning här på sjukhuset har jag blivit starkare, duktigare och ännu mera självständig, vilket jag ju fullkomligt älskar. Ni vet, "kan själv" är mitt andra mellannamn! *ler* Och i och med det har tårarna torkat och hängläppen dragit sig tillbaka för den här gången. Jag tror egentligen inte att jag var mentalt redo att åka hem i fredags, som det var tänkt, och att det var därför jag blev så himla "blödig". Nu är jag mer övertygad om att det kommer att gå, för vi kommer att få hjälp i mängder av kommunen både i tid och hjälpmedel. Dessutom har jag ju en mor som mer eller mindre kommer att bosätta sig hos oss. På gott och ont! Men känner jag henne rätt kommer hon inte att våga lämna mig ensam nå' många minutrar...

Ett led i denna mognad för hemmet var också att jag i lördags fick åka hem på "permis" över dagen, vilket visade sig vara mycket klokt. På 30 sekunder förflyttades jag från min bubbletillvaro här på sjukhuset till hemmet med fem ungar och ett skoinferno i hallen, precis som det SKA och brukar vara. Tätt omslingrad med min älskade M i kommunsängen mitt i vardagsrummet och ungarna kryllande runt omkring oss insåg jag att det är ju här min plats i tillvaron är. Det är ju här och ingen annanstans jag hör hemma och ska vara! *ler*

Så nu känns det bara skönt att få åka hem, jag är klar här nu - mentalt redo att inta hemmet igen! *ler* Men visst kommer det att bli långa och tunga veckor hemma men jag vet att vi kommer att fixa det tillsammans M och jag, på ett eller annat sätt. Dessutom behöver vi inte klara allt ensamma, utan vi har vårt nätverk runtomkring oss. Och dessutom kommunalhjälp, vilket känns tryggt och skönt. Det enda som nu känns lite sorgligt är att skiljas från den underbara personalen på den här avdelningen. De har varit fantastiska och jag skulle verkligen vilja, ge var och en av dem en bamsekram som tack, för all den vård och omsorg de gett mig under dessa 20 dagar jag legat här på mitt "hemma sjukhus". Egentligen skulle jag vilja ge dem "hela världen" men det blir svårt, men något litet kanske det blir ändå. Hemlighetsmakeri pågår! *ler* Eftersom det inte bara varit tråkigt utan även många glada dagar också är jag fullt övertygad om att både en och annan tår kommer att trilla längs mina kinder när jag rullar ut härifrån på onsdag! Avsked är något av det värsta jag vet! Talesättet "Att skiljas är att dö en smula!" är precis vad jag också tycker, tänker och känner!/Carro, på väg uppåt och hemåt