Sista natten med gänget...

Tänk att allting får ett slut till slut, så även detta!! *ler* I morgon är det så dags för hemfärd och efter 30 dagar och nätter på "Sjukan", kan jag garantera att det ska bli underbart att få komma hem och förhoppningsvis sova i egen säng!!! Fast egentligen har jag varit borta längre än så eftersom vi for hemifrån den 24:e oktober, för vi hade ju först en hotellnatt på Sankt Jörgens Park. Men nu har så slutligen nedräkningen börjat, kl. 12:00 i morgon är jag tillbaka på berget igen. Och wow vad jag längtar!!!

Men när jag tog min sista kvällspromenad här i korridorerna kände jag även ett visst vemod, konstigt nog. För egentligen borde det ju bara vara som ett enda enormt stort lyckorus bubblandes som sockerdricka i en. Men jag antar att det beror på den enormt fantastiska personalen som trots hårda besparingar och neddragningar ändå lyckas ge oss patienter en förträffligt god omvårdnad. De är ett proffsigt och glatt gäng som med varma trygga händer och alltid ett leende på läpparna, även när full "storm" egentligen råder i korridorerna, tar hand om oss patienter på ett föredömligt sätt. Tänk om alla i vården vore som de, vad vore det då för en sak!

Man riktigt känner i atmosfären att de har det bra tillsammans och att de är ett bra gäng, för tro mig, motsatsen känns lika tydligt också. Och när man är så hjälpbehövande som jag är just nu, så utsatt och fullständigt utlämnad i andras händer, ja då är det så himla viktigt hur man blir bemött och omhändertagen. Och är det då personer, som tjejerna här på den blå/gula sidan av "min" avdelning, ja då kan man inte bli annat än lite "blödig" och lite vemodig när man ska lämna dem. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, det är lite svårt att med ord förklara hur det känns inombords. En konstig blandning av glädje, förväntan, lycka, spänning, pytte lite oro och som sagt även lite sorg. För vi har även haft så himla roligt också, mycket skratt och tokerier mitt i allt elände! *ler*

Men självklart ska det mest av allt bli underbart att få komma hem till mina killar, inte minst för C:s skull, för nu börjar han vara less och vänta på sin mor. M har rapporterat att C haft flera gråtkvällar den här sista veckan och att han oroar sig mycket för att något hemskt ska hända mig. Så nu är det hög tid för mig att fara hem och pyssla om gossen och försöka få honom trygg igen. Stackars "lilleman" han har fått var med om så mycket under sitt liv, mycket som inte ens alla vuxna varit i närheten av och självklart sätter det sina spår. Min lilla/stora sockertopp! Men nu säger jag iallafall hej från sal 16 och på återhörande från huset på berget!/Carro med en tår blandad av lycka, glädje och vemod i ögonvrån... (googlad bild)