På jakt i Kapstaden, Sydafrika del 4

Det var ungefär vid lunchtid som vi rullade in i Kapstaden, en liten "stor stad" med cirka 2 miljoner invånare (om jag minns rätt). Efter att ha varit på landsbygden i några dagar, kändes det slamrigt och kaotiskt men också livfullt och spännande att komma till stor stan med så mycket folk av olika slag, så långt ögat nådde. Vi sökte och hittade hotellet jag bokat, mitt inne i Kapstaden och vi såg nog mäkta förvånade ut när vi klev ur bilen. För hur kunde det finnas grillplats, pool och en egen liten stuga i detta mittersta gytter!?

Mor och jag gick för att checka in medan karlarna blev kvar för att vakta bilen. Vi tyckte det fanns mystiskt folk överallt, kanske hade vi blivit aningen folkskygga av all landsbygd! *ler* Hur som helst fick vi genast problem, för det visade sig att hotellet dubbelbokat. Hur tokigt som helst, men de använde TVÅ bokningssystem!!! Personalen bokade i sina listor och jag hade bokat via internet direkt hos chefen, som gjorde egna bokningar och som i sin tur glömt att föra in min bokning i personalens listor. Så "vårt" rum var redan befolkat av en annan familj. Så vad göra nu??!! Personalen var väldigt ledsna och skamsna, men de kunde ju inte köra ut den familjen på barbacke heller mitt i en, för både de och oss, okänd stad. Vart skulle både den familjen och vi ta vägen?!

Vi grubblade fram och tillbaka tillsammans med hotellpersonalen och till slut fick vi tips på ett annat hotell och en vägbeskrivning dit. Väl där gick far och jag in den här gången, men jag fick panik och myrkryp redan innan vi klivit ur bilen. Hotellet vi blivit skickade till var ett höghus mitt i en trafikerad korsning, med motroljud och tutningar åt alla håll. Inte ens den minsta millimter av havet såg vi, inga balkonger fanns det och inte den minsta lilla badbalja att doppa fötterna i fanns det heller och vars skulle vi grilla våra biffar??!! Nä, här kände jag att vi inte kunde stanna en endaste minut och vi tittade inte ens på rummet vi blev erbjudna. Trots detta var hotellportiern vädligt hjälpsam och tjänstvillig. För han hade ju inte behövde det, eftersom vi inte bott hos honom. Han hade ju kunnat vända oss ryggen men istället tog han fram telefonkatalogen och började söka efter hotell åt oss.

Det var inte helt lätt, för jag hade inga små krav heller. Det skulle vara familjevänligt, havsutsikt, pool och möjlighet till grillning. Kanske hade jag blivit en smula bortskämd efter alla de tidigare ställena vi sovit på. Men jag ville ju att vi alla skulle trivas och att det skulle passa våra behov, som t.ex. rullstolen, mina något äldre föräldrar och en liten kille. Dessutom skulle vi ju ändå stanna där i drygt sju dagar. Efter mycket letande hittade portiern ett hotell som tycktes passa våra behov, han ringde och det fanns rum åt oss, så vi stack dit på stuberten.

Men ack, vilket ställe det var, rena rama villervallan. Det var ett litet rosa "backpacker" hus i mitten av ett höghusområde utan staket eller andra skyddsmöjligheter. Med endast ett kliv över den pyttelåga muren hade vilken skurk som helst, hamnat direkt i vår säng! Och hur det såg ut invändigt sen, skitigt, ruffigt och hel skumt. Vi passerade bl.a. deras kök innan vi kom ut på innergården där det mycket riktigt fanns en pool. Men där flöt allehanda mer och mindre tveksamma saker, så i den hade jag inte ens velat doppa min stortå. Och ni skulle ha sett mors ögon när hon fick syn på deras disktrasa, den hade passerat bäst för datum för länge sedan och säkerligen varit "Mecka" för bakterieodlaren Marie-Louise i tv:s "Rent Hus"!

Nej, här kunde vi absolut inte stanna! Det hade säkert kunnat vara charmigt och pittoreskt om man varit tjugo år yngre, mer äventyrslysten och bara på tu man hand utan pensionärer, små barn och rullstol! Även här tackade vi för oss och gick modstulna tillbaka till vår bil. Humöret hos resesällskapet började närma sig det farligt röda området, på tålamodsmätaren. Vart skulle vi ta vägen??!! Vi körde runt runt i stan, irrade hit och dit och gång på gång kom vi tillbaka till samma ställe där vi nyss varit. Vid det här laget hade det blivit eftermiddag, det var varmt, kvavt och svettigt i bilen och den härliga stunden vid poolen vi alla sett fram emot blev mer och mer avlägsen! Det var verkligen inte ett muntert gäng och jag kan säga att bristnings gränsen var farligt nära, hos oss alla, när vi plötsligt befann oss utanför ytterligare ett Protea hotell. Genast åkte mungiporna upp! Det såg fint och dyrt ut, hade höga järngrindar och egen vakt. Kosta vad det kosta vill, men här stannar vi beslutade vi enhälligt!

Hela gänget troppade in i den svala luftkonditionerade hotellobbyn men längre än så kom vi inte! När vi kom in möttes vi av ett hav av "slips- och svartaklädda kostym nissar" och om det berodde på våra avklippta jeansshorts och solbrillor återigen, vet jag inte, men vi fick beskedet att det var fullt! Men de hänvisade oss till sitt Guesthouse över gatan, dit de brukade skicka folk när de själva hade fullt. Nu kan jag säga att sinnet rann över för M, vars blodsocker vid det här laget hade passerat - 30, för vi hade ju inte ätit något sedan frukosten i Stellenbosch. Muttrande och svärande släpade han med sig familjen tillbaka till bilen och bad kostymnissarna hoppa åt h...te och behålla sitt skitfina hotell för sig själv!

Med en rivstart lämnade vi därför också detta hotell men nu hade M fått nog. Han menade att nu kör han inte en meter till. Eftersom vi fått veta att det fanns rum tvärs över gatan, sa han att nu stannar vi där hur jä...igt det än kan vara! Och jä..igt var det! Det var visserligen rent och fräscht med möjlighet att ha bilen i tryggt förvar bakom lås och bom men mycket mer charm än så var det inte! *ler* För det visade sig att vi hamnade högst upp i ett hyreshus (Gueshouse:t hyrde lägenheter till sina gäster i ett helt vanligt hyreshus) i ett område som lika gärna hade kunnat vara självaste Tensta!!! Huga, fy och usch! Så långt från den semesteridyll som jag målat upp i mitt huvud. Så det var verkligen inte en glad och lycklig Carro som åkte med hissen upp till sjätte eller sjunde våningen!

Jag tror ingen av de andra var vidare glada och nöjda heller. Även om mina, alltid så positiva, föräldrar hela tiden försökte se situationen från den ljusa sidan och menade att vi skulle vara glada att vi nu fått ett husrum och kunde slänga bilnycklarna på hyllan. Vi installerade oss i en fullt möblerad fyra som var lika varm och het som utebastun i Lovikka. Mor gick ut på balkongen och så ropade hon att hon såg havet! Och där, långt, långt borta mellan alla husen såg jag en liten blå skärva av det Stora Blå. I övrigt var det den stora asfalterade parkeringen mellan husen det mesta vi såg och då ville jag bara gråta! Skulle vi verkligen sitta här?! Inspärrade i detta fängelse, i drygt en vecka utan vare sig luft eller vatten!

Vid det här laget hade även jag börjat närma mig medvetslöshetens kant av hungersnöd. Jag som nästan aldrig är hungrig, så då kan ni ju bara tänka er hur M mådde och hade det. Han släpade desperat med sig hela familjen till första bästa restaurang nere på hörnet. Och med en kall öl i handen och en stor skaldjurstallrik framför ögonen, började livsandarna så sakteliga återvända! *ler* Vi åt, drack och efter ett tag kunde vi även fnissa lite åt vår belägenhet, även om det fortfarande var långtifrån en uppsluppen stämning! M hade drabbats av någon slags panik och vågade inte låta oss andra lämna hans sida en meter ens. Han skulle ha full koll över sin "flock" innan han kunde känna sig lugn och vi fick bara, som hastigast, besöka en liten minilivs för att handla lite vatten innan han beordrade sällskapet att vända "hemåt". Och efter det fick inte en kotte lämna lägenheten och möjligen på sin höjd hämta lite luft på balkongen!!! *ler*

Där i värmen, med paniken och ångesten bultande som en stångjärnshammare i bröstet, började jag desperat slå i alla resehandböcker och broschyrer jag försett oss med. Jag ringde runt och beskrev vår situation och efter tio negativa samtal fick jag så äntligen napp. Jag hade hittat en tre rummare i ett lugnt villaområde med egen trädgård och pool i Fish Hoek, cirka 45 minuters bilväg utanför Kapstaden. Så väl förvissad över att jag löst boendeproblemet på bästa sätt för familjen kunde jag lägga ner huvudet på kudden och låta sömnen skölja över mig. Det sista jag tänkte medan jag vaggades till sömns av storstadens alla ljud och polisbilars sirener var; att storstäder nog bara är något, fjällrävar som vi, ska ha på behörigt avstånd och endast besöka i lagoma portioner. Eftersom de tycks framkalla stor panik och ångest hos alla och inte minst hos ledarhannen! *ler*

Nu så här efteråt, brukar vi skratta åt hela historien, M:s panik, min desperation och mina föräldrars lugna accepterande av situationen! Lite komiskt var det också... Så mina kära vänner, ännu en av mina bittra lärdomar, lova att ni dubbelkollar bokningarna innan ni ger er iväg! *ler*

Tills nästa gång, ta hand om dig!/Carro