Att gilla läget...

(Fotograf: Stina Törmä)

Himmel och plättar vilket oväder som nyss drog fram över oss, ett riktigt svart ovädersmoln med störtregn, hagel och lite åska - det var som om himlen öppnat sig. Som tur är har det lugnat sig något, nu bara småregnar det...Men jag måste säga att det samtidigt är spännande när vädrets makter löper amok, åtminstone så länge man befinner sig inomhus! 

C och jag är ensam i helgen för M har farit med hemvärnsgänget på en teambuilding helg i Vassijaure. Alltså en riktig mor och son helg med mys, bubbelbad, restaurangbesök och film. C älskar det och jag ser att han njuter, när han har ena förälderns odelade uppmärksamhet. Det är så kul att kunna ge honom det, så då njuter jag också! *ler*

Nu har jag börjat förlika mig med och acceptera att operationen blir hos dr. X i hans stad. Det viktigaste är ju att det blir gjort och egentligen inte var. Dessutom upplevde jag ju det så väldigt positivt förra gången jag var söderut på operation. All personal var så glada och positiva och det smittade av sig på mig, trots att jag var så långt hemifrån och låg i en fyr bäddssal.

Dr. X skrev igår och berättade varför det blivit ändrade planer. Det har strulat ihop sig med specialprotesen från Norge och därför ska han operera mig på sitt gamla beprövade sätt och då vill han ha sina gamla invanda kollegor, instrument, personal och lokaler i sin direkta närhet. Och det är kanske ändå det bästa, för är dr. X trygg, blir jag och min familj också det! *ler*

Just nu är planeringen sådan att vi troligen åker ner fredag den 12 juni för inskrivning och olika undersökningar, sen blir operationen måndag den 15:e. Redan torsdag den 18:e ska jag transporteras till "mitt" hemma sjukhus eftersom sjukhuset där jag ska opereras, stänger flera av sina avdelningar för planerad verksamhet, före midsommarhelgen.

Jag antar att det blir med ambulansflyg, även denna gång. Det är ju bara tre dagar sedan operationen när de planerar att flytta mig och jag har svårt att tro att jag då ska klara att flyga reguljärt, på egen hand och med all packning.

Självklart vet jag inte hur länge jag sen blir kvar på mitt "hemma sjukhus" men jag misstänker och ställer in mig på att fira midsommarhelgen på sjukhus det här året. Men vad gör det?! Jag är så himla glad, tacksam och lycklig att jag äntligen ska få denna förhoppningsvis sista operation avklarad! Det kommer att komma massor med midsommarhelger hädanefter också, midsommarhelger då jag kanske kommer att kunna dansa runt stången som en galning igen! *ler*

Det som känns lite jobbigt nu är att jag inte vet hur det ser ut dit jag ska, barnsligt kanske, men det är en oerhörd lättnad att känna till lokalerna innan man kommer. Det känns inte lika främmande och inger trygghet, man slipper grubbla och fundera och slösa energi på det. För barn är det något helt annat, flera barnsjukhus har fotografier och filmsnuttar på webben att titta på. Något som jag absolut tycker att även vuxen vården borde ta efter, om det så bara blir ett foto på entren till avdelningen.

Jag har börjat luska med mina bekanta som bor på orten hur det ser ut där. Det verkar som om det här sjukhuset är lite nyare och fräschare och kanske, kanske har jag möjlighet att få ett enkelrum denna gång. Vore toppen tycker jag!

Som tur är följer min stora trygghet och älskade M med mig ner och stannar över operationen. Troligen åker han hem redan på tisdagen eftersom han inte vill slösa sina semesterdagar på att sitta på sjukhus. Vilket är helt okej med mig, för jag klarar mig själv, sen, när jag är opererad och har nyktrat till igen. Då är det bättre att han är ledig när jag kommer hem till berget, då behöver jag honom bättre!

Jag är så glad och tacksam över att han orkar med att följa med, denna för honom nionde gången! Det är faktiskt inte en självklarhet och vårt samhälle är inte planerat så eftersom det inte finns någon annan ledighet än semester, tjänstledigt eller egen sjukdom att plocka ut. Sen är det också oerhört svårt, att som anhörig, stå bredvid maktlös och utan att kunna göra något, när ens anhörige mår skit och önskar sig till en helt annan planet.

Det känns så jätte skönt att vi åker ner tillsammans och att han hjälper mig igenom det svåra jag nu har framför mig. Det känns så skönt att han är med när jag pratar med narkosen, när jag gör min guidade rundtur på operations avdelningen och självklart genom själva sövningsmomentet och uppvakningstimmarna också.

Sen ska det faktiskt också bli både spännande och utmanande, men självklart läskigt också, att se hur jag kommer att uppleva och hantera narkosen den här gången. Nu tar jag ju inga avtrubbande depressionstabletter, så kommer jag då slutligen att bli tokig den här gången månne?! Mer skogstokig än vad jag redan är! *ler*

Till veckan har jag alltså en hel del att göra. Prata med koordinatorn (jo, jag har precis fått en sån i fredags - nu när jag är med på listan igen) och ringa min "hemma doktor". Jag måste

klämma dr. Y på ett följeslagarintyg, följa upp röntgenremissen, kolla att de har en sängplats åt mig från och med torsdag den veckan och att det är grönt med specialistvårdsremissen.

Sen blir det nog ett och annat samtal till resebyrån också, måste boka flygbiljetter och hotellrum åt M. Så jag tror inte jag kommer att vara sysslolös de närmsta dagarna. Vad gör då koordinatorn kan man undra?! Hon håller tydligen bara i planeringen på sjukhuset, vägen ner dit med allt vad det innebär verkar vara mitt ansvar. *ler*/Carro