Tänk för ett år sedan hade jag varit ganska så nyopererad i ryggen om det blivit som det var planerat från första början. Det var tänkt att jag skulle ha opererat mig på Karolina dagen, den 20/5 men det avblåstes i sista minuten eftersom sjuksköterske strejken kom emellan. Och jag kan tala om att besvikelsen var enorm, eftersom de förutom att de ställde in, inte heller kunde tala om när det skulle bli aktuellt nästa gång. Och vi slängdes tillbaka till det sunkiga tröstlösa väntandets träsk!
Vi belöt oss att strunta i allt vad sjukvård hette över sommaren men i augusti återupptog jag kämpandet för att få ett operationsdatum. Jag skrev till koordinatorn var 14:e dag och frågade om hon hört något. Varje gång sa hon att hon inte hade något nytt att komma med, eftersom hon inte fått något vettigt schema ur min doktor (Dr. R som i rygg).
Men så till slut, en onsdag i september, brann mina säkringar. Jag läste en artikel om vårdgarantin och att ingen ska behöva vänta på en medicinsk åtgärd i mer än 90 dagar. I den artikeln stod det också att det är oacceptabelt att människor ska utsättas för onödigt lidande på grund av att vård inte kan ges i tid. Jag räknade ut "min vårdgaranti" och kunde konstatera att jag då hade väntat i 958 dagar på min ryggoperation!
I artikeln stod det också att det bara var 32 % som väntat längre än 90 dagar i det län, där jag skulle opereras och av det drog jag slutsatsen att det måste vara jag som stod för alla de procenten, eftersom jag då väntat under en så himelens lång tid! Jag skrev detta och mycket mer i ett mail till koordinatorn, ett mail som var sotsvart av ilska och i vilket jag också hotade med både tidningar och patientnämder. Då hände det något! Två dagar senare, på den 960:e dagen, kom så operationstiden som den här gången planerades till den 5:e november 2008.
Att vänta så intensivt på att höra något, det minsta lilla, från sjukvården kan driva en till vansinne. Det känns som om väntandet skapade ett djupt traktor dike av mitt vandrande mellan brevlådan och datorn. Vissa dagar får man ingenting gjort utan hela kroppen känns som om man legat i en myrstack! Det första jag gör när jag kliver upp är att kolla mailen, sen väntar jag på röda brevbäraren, sen kollar jag mailen.
Medan jag dricker morgonkaffet och läser tidningen, väntar jag på gula brevbäraren. Innan jag går ut och kollar brevlådan för andra gången, kollar jag mailen igen och sen tillbaka inne igen, är det så dags för...datorns inbox... igen... Så där har jag i perioder kunnat hålla på och då förstår man ju att jag ibland har fastnat i djupa diken. Som tur är, har inte alla väntans dagar varit lika jobbiga. För hade de varit det hade jag nog för länge sen, som min finska Yrhätta uttryckt det, "checkat in i en etta med jordvärme"! *ler*
Att denna situation påverkar alla i familjen är ju en självklarhet och jag har många gånger bett en bön att de ska orka "hålla ut" lite till. Under en av gångerna när väntandet var som tyngst sa M: "när är det vår tur att börja leva igen?" Och nu när väntandet närmar sig sitt slut kan jag erkänna att jag ibland varit rädd att vår situation ska kosta mig mitt äktenskap också! Men min riddare och räddare med stort M är kvar hos mig och nu hoppas vi ju på att det vänder. Att vi har det värsta bakom oss och att det blir vår tur att blicka framåt och få ett något lugnare liv igen.Jag har sagt det förr men det tål att sägas igen och det är att jag tycker M är beundransvärd. Att han borde premieras och få guldmedalj för att han har orkat finnas med mig genom allt detta. Självklart har ju jag också varit duktig som orkat men jag har ju å andra sidan inte haft något val, eftersom det är min kropp det gäller.
Många i vår omgivning berömmer mig för att vara så tapper och för att jag orkar men ofta glömmer man bort vad M har fått stå ut med. Vad han tvingats ställa upp på fast han egentligen inte varit så sugen alla gånger. För M har definitivt inte valt den här situationen och han hade absolut kunnat göra ett annat val, men har tack och lov inte gjort det. *ler*
Det är inte bara dessa år av tröstlöst väntande. Utan jag tycker också han är enastående för att han gång på gång och åter igen orkar följa mig land och rike kring på mina operationer. Han tar hand om mig i samband med narkosen och uppvaknandet och hjälper mig att föra min talan när jag inte orkar eller klarar det själv.Men han är också enastående för att han har orkat stå ut och fortsätta leva med mig när jag bl. a. varit utbränd, sänkt av värkt, handlingsförlamad, avtrubbad av mediciner, oförmögen att arbeta och dra in pengar till hushållet och frånvarande på grund av min enorma trötthet som återkommer med jämna mellanrum.
Jag kommer, vad som än händer i livet, att vara honom evigt tacksam för det han har gjort för mig och jag önskar att jag kommer att kunna återgälda honom på något sätt. Om jag hade haft pengar skulle jag ha gett honom en diamantbeströdd tapperhetsmedalj av guld eller åtminstone en härlig långresa till ett varmt land med paraplydrinkar! Men tills dess, fortsätter jag ge honom mitt hjärta och min kärlek! *ler*
Jaha, så blev det en helt annan texten än jag tänkt mig från början. Igen! Nåja, då får jag väl fortsätta med det jag tänkte i morgon...Tills dess, kramisalami!/Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar