Mamma, mjukisbyxmördaren!

Jag har säkert sagt det förr men det tål att sägas igen, det är verkligen en fröjd att gå med C till läkaren och tandläkaren. Han är artig, tålig, inte gnällig och konverserar med personalen. Idag har vi varit på en ny röntgen och bilderna visade att det hade börjat läka fint och att han förmodligen inte kommer att få några som helst problem med detta.

Med andra ord, han lyckades bryta armen på rätta stället! *ler* Eftersom det gamla gipset hade börjat glappa fick vi byta ut det mot ett nytt, mycket snyggare och lättare blått plast gips. Och glad var C för det eftersom han tyckte att det matchade fint till hans t-shirt och blå Foppa tofflor. Undrar hur han tänkt sig, när tröjan ska tvättas…

Något annat som inte är lika lättsamt, när det gäller honom, är när man ska slänga eller kassera saker. Då blir det värsta reaktionen, så stor han är. Han blir arg, gråter och protesterar som om syndafloden öppnat sig. Ja, det är verkligen "Dramaten ger" här hemma då och därför brukar jag slänga saker i smyg medan han är i skolan. Oftast går det bra och han saknar de inte alls.

Men de gånger han saknar en pryl eller klädesplagg, brukar jag få lite svårt att förklara mig. Och inte allt för sällan skyller jag på stackars mormor, eftersom det är hon som hjälper oss med städningen. För det är ju så himla skönt att ha någon att skylla på, eller hur! *ler* (Med mormors kännedom)

Det händer också att jag har lagt ut hela och bra saker på Tradera. Men nu har C kommit på mig med det och brukar därför själv kolla upp mina auktioner, bara för att vara på den säkra sidan! Och därför har det också hänt att jag blivit tvungen att plocka bort auktioner eftersom han inte har godkänt försäljningen. Så nu har jag lovat dyrt och heligt att han ska få godkänna allt innan jag lägger ut dem och dessutom har han avtalat till sig vinsten, åtminstone när det gäller leksaker!


Varför har jag smugit på detta viset då?! Jo, därför att min lilla älskling har så fasligt svårt med förändringar och att skiljas från något. Allt ska sparas, varenda sten, kapsyl, burk, pinne etc. Allt ska vara precis som det alltid har varit, undras just vem han brås på??!! *ler* Jag kan tala om att min mor är skadeglad och brukar allt som oftast, när jag beklaga mig, säga: "ja, jag känner då någon som har samlat julgrans barr i tändsticksaskar!" Hmm, say now moore…

Nåja, för en tid sedan gick jag igenom C:s garderob och slängde flera par mysbyxor, som det var stora bamsiga hål på knäna och som vi redan fått massor av kommentarer för. Någon dag senare skickade jag, lyckligt ovetande och med brallorna glömda för länge sen, ut honom med soporna och vad tror ni han fick syn på??!! Jo, hans "äääääälskade faaaavoooo mjukisbyxooooor", som låg i den brännbara soptunnan. Han kom in, arg som ett åskmoln och krävde att få veta hur jag bara vååågade slänga dessa älsklingar i soptunnan. Huuuur kunde jag bara vara så eeeelak, vad tänkte jag på egentligen??

Ja, vad tänkte jag egentligen med, ingenting antagligen. För jag borde ju självklart ha lagt de i en påse så han inte fått syn på dem!!! Hur hade jag kunnat glömma en sån sak, det gjorde jag ju alltid förr när jag rensade i hans rum. La allt kasserat i svarta sopsäckar och lät de vila i garaget eller bagaget i några dagar, innan de åkte till återvinningen. Men inte den här gången, trodde han vuxit ifrån sånt. Men inte. Han var arg, sur, ledsen, grät och bölade som om sju sorger och åtta bedrövelser hade ramlat i skallen på honom. Det hjälpte inte hur jag än försökte förklara och trösta. De var ju hans "bääääästa, mjuuuuukaste och myyyyyysigaste brallor!"


Till slut orkade jag inte se honom så förtvivlad och mindes plötsligt att det kan kännas så för oss EDS:are ibland. Många är superkänsliga för sömmarna och tvättråden i kläderna och nya kläder kan vara en ren plåga. Varför vet jag inte, kanske är det huden som är så känslig och lätt retlig. Det händer faktiskt att en bekant till mig, rastar hunden iklädd pyjamas (för ont för att byta till kläder) och har den ut och in, för att hon är så irriterad av sömmarna och tvättråden. Så när jag mindes det sa jag åt C: "Okej, ta tillbaka dem de då. Men du får INTE ha dem i skolan!! De är BARA hemma brallor och sen ska vi köpa nya, hela och mjuka mjukisar som du vill ha och tycker om!"


C torkade tårarna, lovade och bedyrade att han bara skulle ha dem hemma och sen sa han: "Mamma, varför slänger du såna brallor som jag älskar och sparar de som är osköna och som jag hatar?" Och det kan man ju verkligen fundera över! Så nu har jag tre par hela, nya fina jeans att lägga ut på Tradera istället! Med det, var C nöjd och satte sig framför tv:n. Efter en stunds tystnad ropade C från vardagsrummet: "Mamma, inte ens det största och smartaste snillet i hela världen, skulle kunna räkna ut hur mycket jag älskar dig!" Med de orden gjorde det inget att jag fick ge mig i striden, för säg vilken mamma som inte smälter för det!! *ler*

Så slutade den historien. Och vad hände med mjukisbyxorna?! De har jag gömt i en påse längst nere i garderoben. Där får de ligga tills de "kallnat" och sen åker de i soperna iallafall! *ler* Nu önskar jag er en riktigt skön, varm och solig Kristi Himmelsfärds helg!/Carro som tycker det rart med barn, iallafall ibland...