Igår blev det inget skrivet här, eftersom jag var strängt upptagen med annat hela dagen! *ler* Jag satt vid symaskinen mellan 9:30 - 14:40, en full arbetsdag, och jag sydde för brinnande livet. Det var riktiga löpande bandet, mor nålade och tänkte medan jag sydde och sydde. All sömnad resulterade i fem gardiner och fyra dukar, så nu kan jag ha försäljning om jag vill! *ler* Jag återkommer med bildbevis när de nya gardinerna är på plats!I sydafrika är det sommar när vi har vinter och tvärtom, därför är det lämpligt att åka dit mellan oktober och april. Sedan blir det svalare plus att vithajarna kommer upp för att äta och föröka sig, och då är det inte längre lämligt att bada i havet. Något annat som också är bra, är att det inte är någon tidsomställning när man kommer ner dit, eftersom vi har "samma" tid. Och jag tyckte att det var ganska skönt att bara kunna fortsätta med dag och natt på samma ställe, för jag är ganska känslig för tidsomställningar.
I Port Elizabeth bodde vi på Shielas mysiga hotell och vi stannade i cirka en vecka innan vår resa fortsatte. Det var ganska skönt att bara "ligga still" hela första veckan för att acklimatisera och vänja oss vid det Sydafrikanska systememt. Under den veckan var det inte överdrivet varmt, mer som en svensk sommar och faktiskt med ganska kalla vindar. Därför var det bara C som vågade hoppa i vågorna, vi andra nöjde oss med ett dopp i poolen på hotellet (http://www.driftsands.co.za/). 
Medan vi var i P.E besökte vi Addo Elephant Park, trots namnet, en nationalpark med även andra djur än elefanter. Precis den dagen när vi var där, var det just så varmt som jag föreställt mig att det är i Afrika. Termometern i bilen visade på nästan, olidliga, +42 grader och det var på näppen att vi inte flöt bort, trots luftkonditioneringen. Alla var mer eller mindre apatiska och det var ju typiskt att vi valde just en sån dag till safari när det egentligen var en bättre dag för stranden.
Men det var en upplevelse att vara på riktig safari, något vi kan rekomendera och inte vill vara utan, att få se alla djuren på savannen och i sitt rätta element. Nationalparken var hur stor som helst och vi kunde köra timmar i sträck utan att se en kotte! Och nästa gång jag far till Sydafrika vill jag absolut övernatta på en safaripark. Tänk vad häftigt att ligga och lyssna på nattens alla ljud tryggt nerbäddad i en säng och med djuren på behörigt avstånd.
Som sagt, vi hade kört i evigheter, utan att se något när plötsligt C blev kissnödig och vad gör man då mitt bland lejon och andra vilda djur!? Det är ju inte bara till att stanna och kliva ut hur som helst och överallt fanns det skyltar som varnade att man gick utanför bilen på egen risk! Tur att jag är gift med en hemvärnets man för han är sällan rådlös! Den här gången löste han problemet med en hög kulle/litet berg med en rastplats högst upp. Väl på kullen vågade vi kliva ut ur bilen och uppleva den enorma värmen som slog emot oss. Luften stod absolut still och värmen riktigt böljade som vågor framför våra ögon. Medan C skvalade i buskarna, stod vi andra och spejade åt alla höll med hopp om att upptäcka faror i tid för att sedan snabbt slänga oss i bilen som vi lämnat med dörrarna på vid gavel.
Kisspausen förlöpte utan problem och sedan fotsatte vår färd genom parken. När vi, återigen, kört en bra stund spräckte jag den svettiga tystnaden som rådde i bilen genom att tjoa till att jag fått syn på något. Här hemma händer det ju ibland att man kan få syn på en älg i diket. Men då och där i buskarna vid vägkanten, stod helt plötsligt den absolut största och magnifikaste elefanthanne jag någonsin sett.Den ensamma hannen var enorm och så otroligt mäktig när han viftade med sina stora öron, likt seglen på en båt och trumpetade en fanfar att vi skulle flytta på oss. Vi hade hyrt en stadsjeep, men trots det kan jag garantera att vi, även i den bilen, kände oss väldigt små. För plötsligt började elefanten röra på sig och gungade som en finlandsfärja upp på vägen där vi stod. Han vill komma fram och förbi men vi var i vägen för honom.
Men M var snabbare, han gasade på så vi passerade och hann förbi elefanten innan han svängde upp på vägen. Men värre var det för den lilla vita saaben som legat bakom om oss en tid. De fick börja backa, för en sån bamsing vill man inte reta, det lovar jag. I bakrutan såg jag den lilla vita bilen som backandes försvann bakom kurvan vi just passerat, medan Pellefanten magnifikt vaggade och trumpetade sig dem till mötes. Nej, en Pellefant behöver aldrig be om lov för att komma fram. Det är absolut säkert att man mer än gärna vill flytta på sig när man möter dem! De är så stora, höga och tunga att jag tror de skulle kunna platta till en bil med endast en fot.
Sydafrika har ju som bekant haft enorma problem med rasmotsättningar i hela samhället. Men med hjälp av Mandela och grabbarna, är de ju på rätt väg idag vilket känns och upplevs när man är i landet. Men trots det kan man ändå, på flera olika sätt, fortfarande få en förståelse för hur det har varit, t.ex. genom kåkstäderna som man ser och kör förbi vare sig man vill eller inte.
De breder ut sig i, runt om och mellan städerna och de lägsta skicket av de svarta bor i dessa ruckel. Något som känns ofattbart för oss eftersom de många gånger ser det ut som något våra barn har spikat ihop i trädgården. I många städer kunde man åka på en guidad rundtur in i dessa kåkstäder. Något vi valde bort då vi alla trodde att det skulle kännas som om vi kom dit och "gottade" oss i deras elände.
Visst hade det varit intressant, för en socialarbetare som mig att besöka dem och för många av dem som levde i kåkstäderna hade dessa guidade rundturer blivit deras levebröd och ett sätt för dem att tjäna pengar på. De tog betalt för entre och vill ha dricks när de visade upp bostäder, skolor och vårdcentralen. Så kanske hade vi istället gjort en välgärning genom att besöka och skänka dem pengar. Nåja, nu blev det inte av för oss den här gången men man vet inte om det känns annorlunda en annan gång, om vi någonsin kommer tillbaka till Sydafrika igen.
Något som också kändes lite knepigt, var en dag när jag var lite dassig efter en matförgiftning och låg till sängs på hotellet medan resten av gänget var iväg på olika aktiviteter. Då kom en av hotellets personal för att städa vårt rum och det var väl helt okej. Men sen började hon ta hand om vår disk, samla ihop våra kläder och prylar och la sig slutligen på knä vid min säng och handplockade pappersfnas som C strött ut på mattan.Hela tiden kallade hon mig "Mam" och frågade om jag behövde något eller om hon kunde göra något annat för mig. Då kände jag mig mycket besvärad och obekväm och jag försökte hela tiden övertyga henne om att hon varken behövde diska eller plocka efter oss inne på vårt rum.
En annan gång när vi var på stranden kände vi oss väldigt iakttagna. När jag tittade mig omkring upptäckte jag plötsligt, att vi var de enda blåvita människorna så långt ögat nådde. Det hade inte varit några som helst problem att hitta igen sig om man tappat bort sitt sällskap, om jag säger som så! *ler* När vi kom tillbaka till hotellet och berättade detta, frågade Shiela var vi varit och vi beskrev stranden.
Då sa hon att, Kings beach, som vi varit på oftast brukade besökas av svarta och att den stranden var så gott som deras. Men hon lovade att de inte har separata stränder i Sydafrika idag, för att de måste det. Men att det levde kvar från en svunnen tid och blivit till en vana som satt bergfast kvar i var mans ryggrad. Vi kunde konstatera att det nog kommer att ta generationer att komma ifrån segregationen på riktigt, både för de vita men också bland den svarta befolkningen.
Efter cirka tio dagars mys på Shielas hotell, var det till slut dags för oss att säga adj
ö till våra nyfunna vänner; Shiela, maken Robert, ungdomen Carrie, städerskan Florence och hennes dotter som blivit C:s vän. Dottern som aldrig lärde sig C:s namn utan hela tiden ropade och kallade honom för Hej, troligen för att hon hört oss säga det till henne när hon kom på besök i vårt rum!Samtidigt hade det börjat krypa i resnerven på oss och vi var sugna att ge oss av på nya äventyr igen. Hotellen i P.E. och Kapstaden hade jag bokat hemifrån via internet men de sju nätterna längs Garden route var oskrivna blad i vår resehandbok. Efter en dags resa nådde vi på kvällen, den första natten efter P.E., Storms river och Tsitsikammas nationalpark (http://www.stormsriver.com/).
Nu är det dags för lite vila före middagen och därför säger jag, "Ta hand om dig" och så återkommer jag med nya rapporter i morgon!/Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar