Goodbye, South africa! Sydafrika, del 5

Trots det osedvanligt jobbiga första mötet med Kapstaden, har den staden ändå intagit en del i mitt hjärta och är en plats jag mer än gärna återvänder till! Stan känns "snäll", vänlig, varm och inbjudande, trots att det är en flermiljon stad.

Efter den första kvällens panik kände vi oss inte alls rädd de gånger vi var där. Men vi var visserligen inte ute och svamlade på nätterna eller sökte upp de skummaste områdena, för självklart händer det hemskheter även där.

Det vi såg mest av Kapstaden och som jag verkligen rekomenderar är hamnområdet Victoria & Albert Waterfront. Ett av Afrikas största "turistmål", om man nu kan säga så om ett jättelikt köp- och krogcentrum. 

Waterfront är den äldre delen av Kapstadens hamn, som byggts om till ett chict centrum med hantverksbutiker, eleganta boutiquer och några helt vanliga affärer. Bäst är Red och Blue shed, de två hantverkshusen, där det finns en hel del hantverk med hög kvalitet, men även det vanliga krimskramset.

Fish Hoek, där jag hittade vårt nya boende, är ett litet sömnigt men ändå mysigt och intimt samhälle cirka 45 minuter söder om Kapstaden. Affärerna hade jag betat av på en timme och vi hann bli Du med matvaruaffärspersonalen redan efter första besöket.

Lägenheten vi hyrde låg i ett hus med fyra lägenheter. Men stundvis under vår vistelse, var vi helt ensamma i huset med egen tvättstuga, pool och trädgård. Det kändes så befriande att kunna andas igen och ha storstaden på behörigt avstånd men ändå lättåtkomligt, de gånger vi ville dit. Att sen gubbarna också fick in vinter OS och skidåkning på tv:n i Sydafrika, tyckte mor och jag var knepigt och konstigt, men självklart bara ett extra plus enligt dem.

Från Fish Hoek hade vi nära till allt och gjorde en hel del sightseeing i området. Vi besökte bland annat Godahoppsudden, en pingvinstrand och Robben Island där Mandela satt inspärrad 10 - 12 år av sina sammanlagt 27 år i fångenskap. Den utflykten var mycket intressant och lärorik men också oerhört gripande och något som vi alla blev mycket berörda av.

Vår guide var en man, i vår ålder, som suttit inspärrad tillsammans med Mandela och därför kunde berätta med inlevelse om deras umbäranden. Mandelas cell var inte bredare än filtens längd och innehöll inget annat än denna bädd, det lilla röda bordet och en röd plåthink där han uträttade sina behov under alla år han satt på Robben Island, som idag är ett museum.

Det konstiga var att efter att Robben Island avvecklats som fängelse har många av de fd. fångarna trots det inte lämnat ön. De har istället bosatt sig där med sina famljer och utvecklat fängelset till ett museum. De såg det som sin uppgift att låta minnet leva vidare och ville att vi skulle åka hem till våra länder och sprida vidare vad de fått uppleva och vara med om under sin fängelsetid Robben Island. Efter besöket i fängelset åkte vi på en busstur runt ön med en guide som berättade många anekdoter, både humoristiska men också oerhört berörande.

De visade oss platser som t.ex. kyrkogården, sjukhuset och det knallvita kalkstensbrottet. Där arbetade Mandela och de andra under många, långa heta dagar. Det var ett fruktansvärt starkt bländande ljus och många av dem fick synen förstörd eftersom de inte fick ha solglasögon! Jag känner nu att det egentligen inte går att beskriva, så här i en blogg, hur det var och vad de var med om. Man måste uppleva det själv. Så om du har vägarna förbi Sydafrika och Kapstaden, missa då för allt i världen inte Robben Island!

När vi skulle kliva på bussen sa guiden att han skulle lasta min rullstol och att vi skulle hitta oss en sittplats. När passagerarna satt på bussen, hoppade guiden in och bad chauffören köra. Då hördes ett brak och skrap under bussen och det blev så tyst, att man kunde höra en knappnål falla. Vad var det??? När jag såg på guiden att polletten trillade, försod även vi vad det var som skrapat under bussen...

Min rullstol!! Guiden blev så olycklig, ja nästan grinfärdig och bad tusen gånger om ursäkt. Han visste inte hur och på vilket sätt han kunde gottgöra oss. Men vi bara lugnade honom och garanterade att det inte var några som helst problem. Jag hade ju mina kryckor och vi skulle ju ändå hem dagen efter och väl hemma i Sverige skulle vi få hjälp med att fixa detta. Men han skämdes ändå så mycket att han mer eller mindre bar mig ut ur bussen när rundturen var slut. Och vi for hem med en rullstol där hjulen pekade åt alla håll! *ler*

Efter tre intensiva och upplevelserika veckors resande, upptäckande, solande och framförallt ätande var det så slutligen dags för oss att vända hem till ett februarikallt Sverige. Jag deppade, eftersom det kändes så jobbigt att komma tillbaka till en kylslagen vardag med jobb och skola och ett ben som var ondare än ondast.

Jag är också lite lustig när det gäller resande. Först kan jag gruva mig för att resa hemifrån och när jag väl är på plats, vill jag inte hem igen. Så jag betedde mig som en femåring när C frågade om inte jag också var glad att komma hem, vilket jag ju inte var och jag kunde inte ens låtsas för hans skull. Då blev han lite besviken över det, för han hade fått hemlängtan och ville verkligen hem de sista tre dagarna i Sydafrika.

Tackvare mina kryckor fick C och jag, borda planet som skulle ta oss till Paris, före alla andra. Det var varmt, svettigt och vi hade väntat länge vid gaten för att få kliva på. Så när personalen visade att det var vår tur, kunde C nästan inte bärga sig längre. Han små skuttade på stället (som en tävlingshund i startbåset) och när de släppte på avspärrningsbandet mot flyget, försvann min brunbrända lilla lintott som en furie nerför gången med håret som en vit sky runt skallen och den stora bamsiga ryggsäcken skumpande på ryggen medan han skrek: "Gooooodbyeee, South Africaaaaaa!!!! We are coming baaaaack!!!!" Flygvärdinnorna och alla passagerare som väntade vid gaten log åt den söte lille resenären och en ur personalen ropade efter C; "Wheeeen???" Och C som vid det laget var framme längst nere vid planet, vände sig om med ett jätte stort leende, vinkade och skrek tillbaka: "Sooooooon!!!" *ler*

De fem bestående minnena av Sydafrika:
Naturen
Maten
Det underbara och vänliga folket
Markarbetet med fantastisk plattsättning
Välordnat och rent

Fem saker jag inte vill missa om jag åker tillbaka:
Åtvervända till Mossel Bay
Återvända till Kapstaden
Äta och dricka gott
Övernatta på en lodge i en Safari park
Övernatta på en riktig vingård

Sammanfattningsvis kan jag säga att Sydafrika var oerhört positivt och ett land jag mer gärna återvänder till! Landet har något för alla smaker, allt från äventyr och vildmarksliv till rena rama lyxlivet om så önskas. Det som gjorde störst intryck var maten, naturen och människorna och nu tre år senare tänker jag tillbaka på resan med värme och visst längtar jag tillbaka!

Kanske återvänder vi en dag, man vet aldrig. Man ska aldrig säga aldrig...*ler* Men nu lämnar vi Sydafrika, åtminstone för den här gången. I morgon är det en ny dag med nya funderingar. Sov gott och dröm sött! Vid de bråkiga tangenterna/Carro