Operation, var god dröj! (skoliosop. del 3)

Självklart är ju oskuret bäst! Eftersom en skolios operation, liksom alla operationer, också är förenat med en hel del risker bl.a. infektioner och blodproppar. Därför är det ju bra om man kan undvika en operation så länge som möjligt. Så även när det gäller skolioser. Fungerar det med bostonkorsett behandling, ja men då är det ju det allra bästa.

För en ryggoperation är inget litet ingrepp utan jag skulle vilja påstå, en MYCKET omfattande operation som kräver en långvarig rehabilitering. Men ibland räcker det inte med korsetten, vilket det naturligtvis inte gjorde i mitt fall. Ganska så genast konstaterade dr. R att min rygg måste opereras och stel läggas.

Operationen går ut på att man öppnar ryggen och försöker räta upp ryggraden med hjälp av titanstag som man sen fäster med skruvar i ryggraden. En extra vinst med det är att man, förutom att bli rakare, brukar bli längre också. Vilket ju inte skadar i mitt fall eftersom jag bara är omkring 1,45 cm. Mina röntgenbilder visade att min ryggrad fortsatt att kröka sig sen 1994, då jag avskrevs (kan inte säga friskskrevs precis) från Umeå.

Då var största kurvan 47 - 49 grader och gradantalen på den lilla kurvan i bröstryggen var mindre. När dr. R på mitt "borta sjukhus"mätte kurvorna 2007, var den stora kurvan mellan 72 -80 grader och den lilla omkring 35 grader. Kurvorna hade alltså vuxit ofantligt mycket under åren som gått, vilket i sin tur förklarar all värk, låsningar, upphakningar, ryggskott och flerfaldiga lunginflammationer.

Innan jag själv skulle fatta beslutet om jag skulle tillåta en operation, informerades vi ju så klart om riskerna. Förutom de vanliga operationsriskerna som t.ex. blodpropp och sår- och luftvägsinfektioner, fanns det några specifika för den här typen av operationer. De kunde vara bestående svår nervvärk, känselbortfall och skador på ryggmärgen som i värsta fall kunde innebära förlamning. Inget lät ju speciellt intressant, men samtidigt ställde jag det i relation till hur mitt liv var just då.

Det avgjorde, vinsterna övervägde riskerna och jag bestämde mig för att ta riskerna. När jag gett mitt godkännande sa dr. R att han tyckte det var ett mycket klokt beslut och att jag inte haft något annat val. Detta för att kurvorna börjat påverka min andning och lungfunktion. Han bedömde också att han skulle kunna fixa till det och förbättra min situation och att det varit dumt att lämna ryggen åt sitt öde.

Efter en låååååååång väntan, mycket frustration och våndor, ilska, oro och ångest kom så dagen D som i dax för operation. Dr. R. hade också berättat att denna operation nog skulle komma att bli den största och tuffaste operation jag någonsin gått igenom. Visst var höfterna också något att bita i men ändå inget i jämförelse med detta. Han ville väl säga detta för att förbereda och inte vilseleda mig men detta gjorde att jag byggde upp en enorm dödsångest. In i det sista var osäker på om jag skulle överleva och få komma hem igen.

Så jag kan berätta att det blev många sömnlösa nätter, där jag i tanken testamenterade bort alla mina saker och planerade för vad jag ville skulle hända min son. I vanliga fall ser jag alla sjukhusprogram som finns på tv:ns alla kanaler och under den perioden hade jag även börjat skriva om min barndom på sjukhus. Men det blev för svårt, det kom liksom för nära. Allt som oftast fick jag ångest när jag berörde tanken på sjukhus och därför la jag både skrivandet och tv serierna på hyllan. Jag hade nog med min egen verklighet.

Därför var det så himla jobbigt när jag skulle säga hej till C. Vi hade bestämt att han skulle få fara med mormor och morfar till ett havsbad i närheten av där vi bor dagen innan M och jag for ner. Jag ville inte att han skulle vara hemma när jag for, för jag vet inte om jag hade klarat att hålla ihop mig själv då. Jag minns att jag skulle iväg på en behandling, precis när de skulle fara.

Jag tog C i min famn och bedyrade honom min kärlek och mina kramar var så stora och hårda att han nästan tappade andan. Sedan viskade jag i hans öra: "om vi saknar och längtar efter varandra alldeles vanvettigt, ska vi minnas att vi ser samma måne och att samma måne ser oss båda. Tillsammans med stjärnorna vakar och beskyddar den oss." Sen hoppade jag in i min bil för jag kände att jag höll på att bryta ihop och ville inte visa C det. Jag ville vara stark för honom…

Innan jag checkade in på hotellet "borta sjukhuset", lyxade vi oss med en weekend på Asia spa i Varberg. Något som var väl värt de dyra slantar det kostade. Vi bodde bra, åt och drack mycket gott, fick behandlingar och utnyttjade det japanska badets alla fasiliteter. Det som gjorde störst intryck på mig var den heta källan med utsikt över Varbergs fästning och vilorummet med de vita hänggungorna där man kunde kika ut över havet mot Danmark. En av de maffigaste stunderna var när M och jag låg ensamma i det bäcksvarta mörkret i den varma källan, med tända ljus och öppna fönster som släppte in en råkall novemberkyla. Det har jag verkligen lagrat i mitt nervsystem. Det var också en lisa för själen att sittligga i en hänggunga och slappa, andas, sova, blunda eller läsa medan man lyssnade på olika asiatiska ljud som t.ex. porlande vatten.

På söndagen lämnade vi det asiatiska paradis som varit vårt hem under allhelgona helgen och förflyttade oss till den stora staden med mitt "borta sjukhus". Avdelningen kändes mycket gammal, sliten, trång och svårarbetad. Det fanns några gemensamma toaletter i korridoren och jag fick min säng i en fyrbädds sal, vilket är rena rama antiken om man jämför med mitt "hemma sjukhus". Trots att jag, vid den tidpunkten, inte var dr. X patient var han den första att söka upp mig. Han passade på att undersöka mina höfter, tittade på mitt vänstra ben och ordinerade nya röntgenbilder. Sen önskade han mig lycka till med ryggen och lovade titta förbi mig fler gånger under min vistelse på sjukhuset.


Måndagen och tisdagen ägnades åt diverse undersökningar, planering och provtagningar. Förutom det gick mycket av tiden åt till narkosen och hur jag skulle klara den. Narkos bedömningen gjordes under måndagen och på mitt "borta sjukhus" görs den på självaste operations avdelningen. Vilket jag inte informerats om och därför blev det en riktig chock när dörrarna öppnades och jag upptäckte att vi hamnade mitt i händelsernas centrum på en gång. (För er som är nya kan jag berätta att jag har ett enormt post traumatiskt stress syndrom i samband med mina sövningar, något som kommer ända långt bakifrån min barndom. Detta finns att läsa om i tidgare inlägg här på bloggen och du hittar dem under flera olika etiketter t.ex.: barndomslandet, bra och dåligt mående, sjukvård etc.)

Jag började frysa, skaka, fick kort andning, hjärtklappning, en 20 kg klump i veka livet och tårarna brände som svetsloppor bakom ögonlocken. Detta trots att det inte var mig det gällde och fast jag hade M med mig. Det räckte med att jag såg de grönklädda "monstren" vars ögon var det enda som var synligt för mig, för att få mig i försvarsposition. M satt bredvid, fanns nära, strök mig över rygg och axlar, stoppade om mig med min tröja och viskade uppmuntrande ord.

Men när mannen i sängen bredvid mig hämtades in av "rymdvarelserna" brast det för mig. Så när den isländska läkaren som skulle sköta min narkos kom för att prata med oss, blev han nog lite förvånad eftersom han fann en dam i affekt. En dam som inte ens skulle opereras den dagen. Som vanligt var det M som fick sköta snacket, åtminstone tills jag återhämtat mig och fått tillbaka talförmågan.

Samtidigt var det ju lite bra att doktorn fick se vad som verkligen händer med mig, han fick förståelse för hur det kan te sig i skarpt läge. Vi pratade länge och väl, han läste min medhavda narkosplanering från mitt "hemma sjukhus" och kom med egna idéer och gjorde egna justeringar samtidigt som han ingjöt förtroende och tillit i mig. Detta resulterade i en mycket bra och trygg sövning, även om jag blev ledsen och ångestfylld har jag också stora minnesluckor från den.

Jag minns inte tydligt och klart vad som riktigt hände för jag tror de drogade mig rejält och kanske var det melodin. När jag lugnat mig lite fick vi gå in på en operationssal och lukta, känna, titta och fråga om allt och lite till som dök upp i huvudet. Efter besöket var jag helt slut, både fysiskt, psykiskt och mentalt. Väl uppe på avdelningen igen gav de mig lite stesolid för att jag skulle kunna slappna av och komma till ro för natten.

Jag är en ganska rolig prick, för nästa dag trots att det varit så jobbigt upprepade vi hela proceduren igen. Vi smög in på operation igen, satt i en vrå i vänthallen och bara vande mig vid miljön och visst fick jag ångest, visst skakade och darrade jag men jag kunde hålla mig från tårarna den här gången. Trots det krävdes det även den kvällen stesolid för att komma till ro för natten.

Men innan dess duschade jag och tvättade varenda millimeter av min kropp med den underbara hudvårdande tvålen descutan eller hibiscrub eller vad den nu heter. Det är en bakteriedödande tvål som mördare varenda eventuell invånare man kan ha på huden och i kroppen. Det kliar och sticks överallt, för att inte tala om hur håret ser ut, värsta svintoliknande skatboet som är totalt omöjligt att reda ut.

Nästa morgon, onsdag den 5/11, var det så dax. M kom tidigt, för att inte på några villkor, missa min avfärd till operation. När dörrarna öppnades och jag rullades in kom allt över mig igen, trots att M fanns vid min sida och trots att jag vid det laget var präktigt på "fyllan". Men alla var så förstående och vi behövde inte vänta länge, utan så fort M hade bytt om, rullades jag in på en operationssal. Och där kan jag säga att min film slutade. Jag minns att allt kändes väldigt diffust och liksom på avstånd. Som om jag befann mig i en egen bubbla och lite på sidan om medan jag gråtande iakttog vad de gjorde med mig och min kropp.

Oj, nu blev det långt igen. Men som ni säkert redan har gissat har jag nu, genom att skriva och beröra det jobbiga, påbörjat upptrappning och uppladdning för det som komma skall. Jag har fått tips om en kvinna som jobbar med hypnos och kanske, kanske vågar och ska jag ringa henne för att höra om hon har en tid åt mig innan det bär iväg. För jag är mycket öppen och mottaglig för allt som kan hjälpa mig att klara av dessa jobbiga situationer, som jag tydligen inte verkar bli av med. Nu ropar kudden och täcket på mig, så mina kära vänner, tack för ikväll!/Carro