Igår skulle en av mina kära vänner fyllt 41 år men hon finns inte med oss idag. Hon var mig väldigt kär och fortfarande tänker jag och saknar henne så gott som varje dag. Medan jag var piggare och på benen brukade jag åka med en blomma eller tända ljus på graven flera gånger per år. Men nu orkar och kan jag inte det längre och därför minns jag henne på hennes födelsedag med denna text som jag skrev några år efter att hon lämnade oss.Ängeln på biblioteket
Jag har träffat en ängel. Det är sant! Det var en tisdag, på biblioteket, som jag mötte henne första gången. Hon kom inflängade med sitt midjelånga blonda hår som en sky bakom sig. Hennes blåklintsblå ögon glittrade mot mig och hon log när hon sa: "Hej, det är jag som är K. Jag ska börja i er klass."
Sedan den dagen var vi nära vänner, K och jag. Man kunde inte bli annat med henne, hon var en sån person. Varm, innerlig och hade nära till skratt. Jag tror hon nästan alltid var glad under de sju åren jag fick vara hennes vän. Jag minns inte att jag sett henne arg och ledsen många gånger. Hon var så omtänksam och det fanns alltid plats för en till kring hennes bord. "Finns det hjärterum så finns det stjärterum!"
Brukade hon säga och bereda plats för nästa som ville sitta nära henne. För det var det fler som ville. Hon blev omtyckt av alla, vart hon än kom, gammal som ung. Jag tror det berodde på hennes glada skratt och stora hjärta. Till hennes stora solgula bondkök var alla välkomna och ingen behövde gå därifrån hungrig. Det jag minns bäst av hennes bakverk var hennes gudomliga chokladmuffins som smälte i munnen. Hon var en riktig bullmamma, min kompis. Bakat hade hon gjort sedan hon var barn. Hon sa det var bra terapi.
Ibland blev hennes stora hjärta en belastning för henne, för hon kunde aldrig lämna någon eller något åt sidan. K hade alltid goda råd till hands, när ens vardag kändes svår och även jag brukade ringa henne för att få stöd. "Känn efter." sa hon och pekade på hjärtat och magen "Hur känns det här, innerst inne?! Då är det så du ska göra."
Men självklart hade även hon saker hon grubblade över. Och just då var hennes största oro i livet när hon skulle tillbaka till jobbet efter barnledigheten. Hon sa att hon alltid ville vara nära sina barn. " Varför måste jag jobba? Jag vill inte lämna dem? Ska jag verkligen jobba med det här hela livet? Ska jag börja plugga igen, men orkar jag det? Hur vet jag att jag trivs med det nya jobbet?"
Men hon behövde aldrig bestämma sig. För hennes liv tog slut en varm januarimorgon. Inte bara hennes, hon tog sina barn med sig. Det var en onaturlig blida den dagen. Vägarna var hala likt smör i en stekpanna och man varnade på radion för den enorma halkrisken. Den som inte var tvungen, ombads stanna inomhus. Så riskabelt var det.
Tror ni min vän stannade inne? Nej, hon gav sig ut i sin lilla bil tillsammans med sina barn för att åka till stan. Hon ville överraska maken med något gott, då de hade bröllopsdag dagen efter. Det sista hon gjorde innan hon for var att ställa vällingflaskan på diskbänken och vika ihop barnens nattkläder på soffan.
På vägen mot stan tappade det mindre barnet nappen, jag misstänker att hon böjde sig bak för att ge den till barnet eftersom hon alltid hade barnens bästa för ögonen. Troligen fick hon sladd på bilen och kanade mot viadukten. Jag tror det var då hon tittade upp och blev förskräckt när hon såg hur nära kanten de var. Därför väjde hon snabbt med ratten. För snabbt. Det hon inte såg var långtradaren hon mötte i den andra filen. Det här var före mitträckets tid. En kort tid därefter kom mitträcket och då hade hon och barnen kunnat vara kvar hos oss.
Nu finns hon inte mer, inte hennes barn heller och jag gråter i mitt hjärta. Inte hennes vackra solgula kök för den delen, för huset revs kort efter att hon försvann. Jag saknar henne så, hennes varma skratt, hennes blåklintsblå ögon. Jag hör fortfarande hennes röst inombords ”hur känns det här innerst inne”. Jag saknar hennes vackra rågblonda hår som jag aldrig kunde låta bli. Jag har en passion för långt hår och hon hade en passon för att någon snurrade i hennes hår. Därför satt vi oftast bredvid varandra på föreläsningarna. Det var också det sista jag gjorde när jag såg henne på bårhuset. "Vi ses i Nangijala", viskade jag, strök hennes iskalla kind och tvinnade en av de långa hårslingorna för sista gången.
Det som är en tröst för oss som blev kvar är att vi vet att hon aldrig behöver skiljas från sina barn mer. Nu är hon för alltid tillsammans med dem i Sommarlandet och plockar blommor i stora fång. Jag vet att hon är en ängel, för det är bara änglar som Gud tar tillbaka för tidigt. Här nere på jorden var vi så få som fick tillgång till hennes godhet och i himlen kommer hon så många fler till godo. Jag får inte vara självisk och egen nyttig för det var aldrig min vän K.
Jag har träffat en ängel. Det är sant! Det var en tisdag, på biblioteket, som jag mötte henne första gången. Hon kom inflängade med sitt midjelånga blonda hår som en sky bakom sig. Hennes blåklintsblå ögon glittrade mot mig och hon log när hon sa: "Hej, det är jag som är K. Jag ska börja i er klass."
Sedan den dagen var vi nära vänner, K och jag. Man kunde inte bli annat med henne, hon var en sån person. Varm, innerlig och hade nära till skratt. Jag tror hon nästan alltid var glad under de sju åren jag fick vara hennes vän. Jag minns inte att jag sett henne arg och ledsen många gånger. Hon var så omtänksam och det fanns alltid plats för en till kring hennes bord. "Finns det hjärterum så finns det stjärterum!"
Brukade hon säga och bereda plats för nästa som ville sitta nära henne. För det var det fler som ville. Hon blev omtyckt av alla, vart hon än kom, gammal som ung. Jag tror det berodde på hennes glada skratt och stora hjärta. Till hennes stora solgula bondkök var alla välkomna och ingen behövde gå därifrån hungrig. Det jag minns bäst av hennes bakverk var hennes gudomliga chokladmuffins som smälte i munnen. Hon var en riktig bullmamma, min kompis. Bakat hade hon gjort sedan hon var barn. Hon sa det var bra terapi.
Ibland blev hennes stora hjärta en belastning för henne, för hon kunde aldrig lämna någon eller något åt sidan. K hade alltid goda råd till hands, när ens vardag kändes svår och även jag brukade ringa henne för att få stöd. "Känn efter." sa hon och pekade på hjärtat och magen "Hur känns det här, innerst inne?! Då är det så du ska göra."
Men självklart hade även hon saker hon grubblade över. Och just då var hennes största oro i livet när hon skulle tillbaka till jobbet efter barnledigheten. Hon sa att hon alltid ville vara nära sina barn. " Varför måste jag jobba? Jag vill inte lämna dem? Ska jag verkligen jobba med det här hela livet? Ska jag börja plugga igen, men orkar jag det? Hur vet jag att jag trivs med det nya jobbet?"
Men hon behövde aldrig bestämma sig. För hennes liv tog slut en varm januarimorgon. Inte bara hennes, hon tog sina barn med sig. Det var en onaturlig blida den dagen. Vägarna var hala likt smör i en stekpanna och man varnade på radion för den enorma halkrisken. Den som inte var tvungen, ombads stanna inomhus. Så riskabelt var det.Tror ni min vän stannade inne? Nej, hon gav sig ut i sin lilla bil tillsammans med sina barn för att åka till stan. Hon ville överraska maken med något gott, då de hade bröllopsdag dagen efter. Det sista hon gjorde innan hon for var att ställa vällingflaskan på diskbänken och vika ihop barnens nattkläder på soffan.
På vägen mot stan tappade det mindre barnet nappen, jag misstänker att hon böjde sig bak för att ge den till barnet eftersom hon alltid hade barnens bästa för ögonen. Troligen fick hon sladd på bilen och kanade mot viadukten. Jag tror det var då hon tittade upp och blev förskräckt när hon såg hur nära kanten de var. Därför väjde hon snabbt med ratten. För snabbt. Det hon inte såg var långtradaren hon mötte i den andra filen. Det här var före mitträckets tid. En kort tid därefter kom mitträcket och då hade hon och barnen kunnat vara kvar hos oss.
Nu finns hon inte mer, inte hennes barn heller och jag gråter i mitt hjärta. Inte hennes vackra solgula kök för den delen, för huset revs kort efter att hon försvann. Jag saknar henne så, hennes varma skratt, hennes blåklintsblå ögon. Jag hör fortfarande hennes röst inombords ”hur känns det här innerst inne”. Jag saknar hennes vackra rågblonda hår som jag aldrig kunde låta bli. Jag har en passion för långt hår och hon hade en passon för att någon snurrade i hennes hår. Därför satt vi oftast bredvid varandra på föreläsningarna. Det var också det sista jag gjorde när jag såg henne på bårhuset. "Vi ses i Nangijala", viskade jag, strök hennes iskalla kind och tvinnade en av de långa hårslingorna för sista gången.
Det som är en tröst för oss som blev kvar är att vi vet att hon aldrig behöver skiljas från sina barn mer. Nu är hon för alltid tillsammans med dem i Sommarlandet och plockar blommor i stora fång. Jag vet att hon är en ängel, för det är bara änglar som Gud tar tillbaka för tidigt. Här nere på jorden var vi så få som fick tillgång till hennes godhet och i himlen kommer hon så många fler till godo. Jag får inte vara självisk och egen nyttig för det var aldrig min vän K.
En kort tid efter att hon lämnade oss fick jag ett mail och när jag öppnade det blev först skärmen alldeles svart. Sedan dök ängeln som finns högst upp i inlägget upp och fyllde hela bilden tillsammans med klassisk musik som strömmade ur mina högtalare. På sidan om bilden stog det på engelska: "Påminner denna dig om någon?" Självklart frågade jag alla jag träffade och som känner mig om de skickat den men ingen ville kännas vid den. Jag provade också att "replaya" ängeln utan resultat, så därför vill jag tro att det var K som skickade ett meddelande till mig så jag aldrig ska glömma henne. Vilket jag ju aldrig gör, så därför älskade K, vila i frid och så ses vi igen i Nangijala!/Carro som saknar dig nu och för alltid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar