Hipp, hipp hurra - på min födelsedag!

Hipp, hipp hurra - på min födelsedag! Självklart fyller jag ju 23 även om födelsebeviset säger något annat! Men det beror på att en sjuksköterska råkade tjorva till siffrorna när hon noterade min födelse. *ler* Min dag har varit fin och ganska lugn med smörgåstårta i kvällssolen på altanen, supervackra rosor av maken och pengar av mor och far. Så nu har vår reskassa utökats lite till, vilket känns förträffligt och kanske får vi ihop till en resa till slut. Egentligen hade jag tänkt ha en bamsefest i år för att fira mina år på jorden, för det blev inget av med det förra året, när jag fyllde jämt. Förresten hatar jag när både jag själv och mina familjemedlemmar fyller jämt, fråga mig inte varför. Men jag tycker det på något konstigt vis blir så definitivt att tiden går och att vi blir äldre. Kanske skönjer vi en liten åldersnoja här...*ler*

Så därför höll jag på att tjorva om att ordna en riktig jätte fest i år istället, bara för att fira att det nu är länge tills det blir jämt nästa gång och samtidigt för att min extreme makeover också skulle ha varit klar. Men nu orkade jag inte ordna och fixa något stort i år heller, eftersom benet inte fungerar som det borde och därför blir det så krångligt och tungt att planera och ordna en fest. Dessutom är jag ju inte klar med min extreme makeover heller. Vilket jag ju egentligen tycker är en större grej att fira, än åldern och därför spar jag på festen till nästa sommar. Då ni, då finns orken och energin och då ska jag ha en fest ni alla sent ska glömma! *ler*

Jag såg dagens ljus för första gången när klockan var tjugotre minuter över två den soliga midsommardagen 23 juni 1968, som för övrigt var en söndag. Liten, skrynklig med tillplattad näsa och en stor bula på huvudet men säkert i mina föräldrars ögon, som i alla föräldrars, den vackraste och sötaste unge de någonsin skådat. Tydligen var jag redan då oerhört nyfiken på livet eftersom jag mötte världen med pannan och ögonen först. Jag var fyrtiosju centimeter lång och vägde 2690 gram. Nästan på en gång när jag var född misstänkte min mamma att något inte stod rätt till med mig. Hon var nyutexaminerad sjuk

sköterska och hade hunnit göra några år inom vården och därför blev jag nog granskad väldigt noga och ingående.

Hon tyckte jag hade ett förstorat huvud och var aningen blå, men personalen menade att hon bara var en sjåpig första gångs föderska och tog inte alls hennes oro på så stort allvar. Självklart befarade min mor det allra värsta, som till exempel något fruktansvärt hjärtfel. För hon visste ju att sådant kan hända, det hade hon sett när hon jobbade med de sjuka barnen. Jag vet inte exakt vad hon tänkte och kände den stunden jag kom till världen. Men eftersom jag själv är mamma idag kan jag förstå den oro, sorg och besvikelse hon kanske kände. Jag kan tänka mig att det inte var så här hon hade trott det skulle bli att få barn. Den stunden skulle ju vara fylld av lycka och inte drunkna i ett stort svart orosmoln.

På den tiden var det inte som det är idag. Att den nyblivna mamman har sitt barn hos sig för att njuta, lära känna och knyta an till varandra. Nej, på den tiden var det så att alla nyskrubbade skära små knyten skulle vara i tryggt förvar men tämligen opersonligt, hos personalen bakom en skyddad glasruta. Därför att de hade en lång och gedigen utbildning och erfarenhet att ta hand om små pyren och i deras ögon bättre än mödrarna. I bästa fall visades dessa små liv upp genom glasrutan, för besökande fäder och syskon. Och att bli vaggad och kramad i en varm och trygg föräldrafamn var nog så gott som otänkbart. Vi kunde ju smittas ner av bakterier! Att vi när vi sen kom hem ändå skulle blandas med familjens alla bakterier, var nog inget vårdpersonalen tänkte närmare på. Men då var vi ju å andra sidan inte längre i deras ansvar.

Dagen efter min födelse förändrades allt, både för mig och mina föräldrar och inget blev sig längre sig likt. Eller så kan man säga att det var där och då allting började, med alla mina turer på sjukhus. Personalen kom in till min mamma med mig påklädd, tvättad och resklar. Det var uppenbart att något var på gång och sköterskan sa: ”Fru J får göra som Hon vill. Antingen får Hon stanna kvar här eller så får Hon åka hem. Men flickan ska transporteras till barnsjukhuset för något är fel med henne, vad vet vi inte men doktorn tycker att hon är slö!” Och med de orden vände den barska sköterskan på klacken med mig i famnen och försvann ut genom dörren. Kvar blev frågetecknet min mamma. Vad skulle hon göra nu? Så klart packade hon ihop sina saker, slängde alla blommor hon fått i papperskorgen och åkte hem. Utan barn. Vilket självklart inte hade funnits med i hennes planer. För hon, liksom alla andra, hade tänkt att hon skulle komma hem med en baby i sina armar. Nu blev det inte så och när hon kom hem, infann sig den stora tystnaden. En oerhört skrämmande och ogripbar tystnad där inte ett ljud, om mig, hördes på flera dagar! Hur det gick sen är en helt annan historia, som finns att läsa under etiketten: barndomslandet.

De flesta av mina födelsedagar har jag firat tillsammans med mina kusiner hos vår mormor och morfar i Lovikka. Kusin M fyller år samma dag som jag och kusin S fyller år dagen före julafton, som ju är en hopplös dag att fylla år på! *ler* Därför har vi alltid haft ett stort gemensamt kalas i vår stuga när vi varit församlade där under sommarmånaderna. Hos vår mormor fanns det, när vi var små, precis en sån där stor, mysig, spännande och lite kuslig kallvinda med vävstol, spinnrock och amerikakista, som alla ungar önskar sig. Och en gång av alla gånger jag fyllt år och firat i Lovikka, lyckades kusin S och jag få in hela släkten på kalas i mormors kallvinda. Det var också en upplevelse att minnas och den gången fick jag en röd och vit randig keps och jag fyllde tio år.

Det finns fler födelsedagar som jag inte glömmer och har sparat i mitt hjärta. Till exempel 2002, då vi var på våra kompisars bröllop i Belgien. Under min utbildning bodde jag ju i Nederländerna under några månader och då lärde jag känna dessa människor. Efter bröllopet sov hela bröllops följet på en kursgård. Vår favoritkompis i det här gänget kunde tyvärr inte komma på bröllopet och jag minns att jag på kvällen stod i mörkret under stjärnorna och saknade honom. Han var en sån där underbart mysig killkompis som ställde upp i vått och torrt och i hans sällskap trivdes vi alla. Av någon anledning ville han ofta vara tillsammans med mig och min kompis K på våra upptåg. Vilket vi självklart bara tyckte var roligt eftersom han var så mysig, klok, humoristisk och omtänksam person att vara med.

Dagen efter bröllopet var det min födelsedag, vilket jag inte tänkt upplysa någon om. Men det jag hade glömt var att födelsedagar är jätte viktiga för dessa människor och absolut inget man smyger med. Jag vaknade av att jag hörde tissel och tassel och sen en mycket välbekant röst som började sjunga utanför vår dörr. Den rösten gick varken att ta fel på eller glömma, trots att det gått fem år sen sist. Och jo, visst var det så att min födelsedag inte var glömd och den bästa presenten fick jag när jag öppnade dörren. För där, stod till min förvåning och stora glädje, vår kära, kära Geert med sina ljusa änglalika lockar. Och han var precis lika trevlig och mysig som jag mindes honom! Ett mycket kärt återseende kan jag lova, både för M och mig. När jag sedan blivit ordentligt firad av resten av sällskapet, kalasat på resterna av bröllopets enorma efterrättsbuffé for vi iväg med Geert för en hel dag med honom och hans flickvän Isabelle i Gent. En riktig mysdag att minnas med glädje och värme! *ler*

En annan födelsedag jag aldrig kommer att glömma är den 2006 när jag låg på mitt "hemma sjukhus" efter att ha bytt den högra höftleden. Det smusslades och fnissades en del bland personalen som la om mitt sår den morgonen, så lite anade jag att något var på gång. Men kanske inte detta. Strax innan lunchen öppnades min dörr och all personal som jobbade på min del av avdelningen det skiftet kom in, radade upp sig runt min säng och började sjunga: "Ja må hon leva" för mig. Till och med AT doktorn som precis skrivit ut mig, eftersom jag skulle hem den dagen, kom in springande lite på efterkälken tillsammans med min M och C och de ställde sig också i det uppvaktande ledet för att hinna vara med på sången. Det var faktiskt en otrolig upplevelse och jag måste erkänna att jag blev både glad och generad, men också lite rörd. Sedan fick jag min sista lunchbricka före hemgång, med förutom mat en svensk flagga och liten tårtbit. Så nog har jag träffat på väldigt många otroligt fina och omtänksamma vårdpersonal också! *ler*

Min dag idag har varit en fin dag och jag känner mig så uppvaktad. Men nu är det nog om födelsedagar och det är skönt att det är ett år till nästa gång. Åtminstone för min del! I morgon en ny dag och då ska jag, tack och lov, till frissan! Sussa gott, mina vänner!/Carro, födelsedagsbarnet