Carro, 120 kg kolossen

Nu går det trögt, himla trögt till och med. Istället för att göra det jag ska har jag läst igenom alla bloggar i min lista, kollat att länkarna fungerar, hämtat inspiration hos andra och letat nya bilder. Men nu finns det ingen återvändo längre, nu är det verkligen dags att hitta tillbaka till tangenterna! *ler* Vet inte riktigt vad min idétorka beror på? Är det bara en gammal hederlig formsvacka eller har jag tappat inspirationen?! Jag har också märkt att jag ofta drabbas av skrivstopp när jag blir färdig med en "längre" serie med inlägg i samma ämne. Det blir liksom tomt i själ och hjärta, lite som: "jaha, vad gör vi nu då??!!"

Eller beror skrivstoppet på att uppladdningen inför operationen tar så mycket energi, att det inte finns något över till skrivandet? Det borde vara så. Men det kan ju också vara "en släng" av EDS:n" igen (tvärr ingen släng, den är livslång). För just nu känner jag mig egentligen ovanligt lugn och samlad inför en operation. Vid det här laget brukar jag vara jäms med taklisten men än så länge känns det som om jag har full kontroll på läget. Det är som om jag inte riktigt tagit det till mig, vilket jag är osäker på om det är bra eller dåligt. Har jag förträngt eller bearbetat skräcken?!

Att jag helt plötsligt skulle ha bearbetat min narkos rädsla har jag lite svårt att tro, men självklart vore det toppen och ingen skulle bli lyckligare än jag! Tyvärr tror jag det är mer som det var förr, att jag inte kopplar på förrän det är absolut dags. Ja, det ska verkligen bli spännande och se hur det går den här gången när jag inte har några antidepressiva mediciner i kroppen. Blir det himmel eller helvete...

Jag märker att jag är konstigt avtrubbad när det gäller själva operationen också. M är väldigt hoppfull och positiv, målar fram en fantastisk bild hur det kommer att vara efteråt och han verkar tro på fullaste allvar att jag springer Stockholm maraton nästa sommar (ja nästan iallafall...)! Själv siktar jag på New York maraton!! *ler* Nej, skämt å sido, vågar jag knappt ens hoppas och tro att det äntligen ska bli bättre eller att det blir någon operation överhuvudtaget. Mycket kan fortfarande sätta käppar i hjulet; förkylningar, blodbrist, akuta fall eller att en meteroit trillar ner från himlen! *ler*

Det är på något vis så definitivt nu och lite skrämmande också. Först har jag väntat och väntat i åratal på detta datum och nu när jag fått det, blir det på något konstigt sätt tomt och vakum liknande. Man vet vad man har, men inte vad man får. Och det här SKA ju vara den SISTA stora inplanerade operationen som vi känner till och vad händer sen? Tänk om jag har så dåliga muskler som dr. X misstänker? Tänk om han inte får leden att fästa där han vill att den ska sitta, vad gör vi då? Tänk om det börjar krångla när man "väcker den björn som sover", för det har det ju alltid gjort när man opererat det här benet förr? Tänk om han inte lyckas? Tänk om jag aldrig får ett vänster ben som vill lyda mig mer? Tänk om det aldrig blir bättre än så här? Egentligen är jag livrädd...

Då vill jag inte va' mé, som Karlsson på taket skulle ha sagt. För jag är så förtvivlat less på att ha det så här, less på att hela tiden känna mig som en chockladfrossande flodhästmadamme. Varje steg, varje förflyttning, varje vändning i sängen, varje gång jag går i trappan eller kliver in i bilen känns som om jag väger 120 kg trots att vågen egentligen bara visar på 45. Just nu känner jag mig som en av C:s favorit Pokemon - Ditto - en stor, geleartad, konturlös gummimassa med ögon näsa och mun. Ja, det har verkligen varit tungt den här våren. Inte så mycket för att jag haft en jätte besvärlig värk utan för att jag har haft det så himla tungt och svårt att röra mig.

Men kanske är det någon mening med det också, för nu är jag ju verkligen redo att låta dr. X gå loss på min höft. För det kan ju knappast bli värre än så här, eller???? Jag är så gruvlig less på att ha det så här, att vara så isolerad och inte komma mig någonstans! Nu vill jag vara fri från allt vad sjukvård heter för ett tag! Lätt och behändigt komma mig ut i skog och mark, gå på stan, hälsa på vänner, resa, engagera mig i något, jobba/studera, träna osv. Ja, jag längtar verkligen efter att sluta frossa i choklad och bli lätt på foten som en älva. Nja, det där med chokladen behöver ni inte ta så allvarligt, kan nog inte sluta med den! *ler*

Sen har jag väl inte riktigt samma förhoppningar som M på att min trötthet ska försvinna, för jag har aldrig hört att sådant har opererats bort förr. Och det skrämmer mig! Kommer jag vara så här trött och seg fortsättningsvis också, efter operationen??!! Hur klarar vi av det då, när vi inte längre har några operationer att skylla på?! Är tröttheten kronisk på grund av EDS:n (ja, troligtvis) eller är det för att det är så tungt att flytta på stora gammel kroppen? Jag hoppas och ber om det senare! För allas trevnad vill jag bara säga: går det åt pipsvängen med höften, kommer jag att överleva det också. Jag har ju fixat det 25 gånger förr! Det kräver bara lite omställelsetid! Sköt om dig!/Grubblar Carro