Vid den här tiden, om en vecka ligger jag förmodligen på uppvakningen och återhämtar mig. Då är det gjort och jag har förhoppningsvis allt det hemska bakom mig!! Känns faktiskt lite overkligt och samtidigt ofattbart och jag märker att jag har lite svårt att ta in det just nu. Vet inte om jag förtränger och skjuter det framför mig...I morse vaknade jag vid halv fem tiden och kunde inte somna om och därför blev det att tankarna for lite fram och tillbaka och även till narkosen. Försökte framkalla känslan och oron som brukar infinna sig, tänkte igenom alla moment men det hände ändå inget i mig. Det känns bara tomt, än så länge...
Innan jag började bearbeta narkos skräcken, brukade det vara lite på samma vis, inte tänka eller känna något förrän precis innan det var dags. Men då var det min medvetna tanke, att försöka glömma allt hemskt in i det sista. Så jag antar att det är det jag är rädd att jag håller på med igen. Efter bråck operationen 2005, när vi kunde konstatera att det inte fungerar med förträngning var M:s tips till mig att istället verkligen "grotta ner"mig i skräcken genom att öppet prata, känna och tänka narkos hela tiden och så mycket det bara gick. För på den tiden brukade det räcka med att jag såg en "sövning" på tv för att framkalla den bekanta olustkänslan i mellangärdet.
Så det är tanken med att provocera fram en reaktion, att liksom "vänja" mig vid känslorna som dyker upp. Kanske är det också tackvare den metoden som jag idag kan se en operation på ett program utan att bli allt för berörd av den, åtminstone nästan, utan att framkalla hjärtklappning och frostbrytningar! Men då har jag ju också pratat i massor med alla som har orkat lyssna och funnits i min närhet! Förutom det har jag ju även föreläst på universitetet, skrivit dikter, sett alla upptänkliga sjukhusprogram, tittat på foton och läst böcker i sjukhusmiljöer. När jag står inför en "sövning" har jag försökt vara så öppen och ärlig som möjligt med personalen plus att jag även fått gå på en guidad rundtur på operationsavdelningen. Genom att be om hjälp av narkosen har jag också fått ett fantastiskt bemötande och massor med hjälp. För det är ju svårt att hjälpa om man inte vet att hjälpen behövs!
Kanske har det fungerat, kanske inte...Varför jag fortfarande är osäker är för att de senaste fyra gångerna har jag inte varit mig själv fullt ut, eftersom jag haft en hel del psykofarmka i mig på grund av mitt totala utmattningssyndrom som jag fixade åt mig själv 2006. Så den här gången är första gången, sedan 2005, som jag är bara jag igen utan hjälp av sådana mediciner och därför vet jag inte än vad all bearbetning kommer att resultera i. Och det är väl också därför som jag är så osäker på hur jag tänker och känner just nu. Än så länge känns det mest mysigt och som en semestertripp med min älskade M, med tågresan med tillhörande picnic och självklart också herrgårdsnatten. Tanken på sjukhuset och operationen finns inte riktigt i min närhet än, känns faktiskt väldigt avlägset. Få se om polletten trillar ner så småningom...
Men jag har ändå påbörjat uppladdningen lite smått och det känns lite som en idrottsman som ska iväg på OS eller liknande. Bas blodprover är lämnade och jag ska på röntgen på onsdag. Packlistan är skriven, musiken och böckerna ska laddas på mp3:n och filmer + bilder på USB sticka. För jag har ju självklart tänkt ha med till min lilla rosa dator för att kunna blogga och till det behöver jag min samling av bilder. Vilken bok jag ska läsa och kläder jag vill ha med är också fram plockade. Jag ska även leta igenom mina papper jag har här hemma så att även de kommer med. Detta för att jag ska till ett annat landsting med ett annat datasystem, där inte all tidigare information om mig finns lagrat.
Sen gäller det även att ladda med både god och mycket mat och sömn den här veckan. Liksom fylla på depåerna, så det finns att ta av om det skulle dyka upp komplikationer. Och framför allt hålla oss från att bli förkylda, vilket jag tror vi alla tre är lite oroliga för och även känner en släng av. Det brukar alltid vara så den sista veckan: "vi får inte bli förkylda, vi får inte bli förkylda" för blir jag det finns risken att det inte blir någon operation. Så egentligen borde jag vara inlåst i en garderob den här veckan och inte springa på klassfester och skolavslutningar där det säkert kryllar av bakterier! *ler* Just nu tycker jag att vi nyser och snörvlar alla tre men å andra sidan är ju allt i full blom just nu också, så förhoppningsvis är det bara lite pollenkollen vi känner av. Äsch, lite hispig låter jag allt, vilket jag märker i min text! Nej, det är bara till att slappna av, simma lungt och åka med!/Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar