Det krävs oändligt tålamod

(Foto: Stina Törmä)

Oj, vad dagarna går fort när det är sommar. Upptäckte just att jag inget skrivit sen min födelsedag och det är redan fem dagar sedan. Men det är nog så här det kommer att bli under sommaren, en ny text ungefär varannan var tredje dag. För med så här härliga och fina dagarna med sol och värme, kan man ju inte sitta inne vid datorn även om det är där jag trivs som bäst! *ler* Sen är det också så att jag en längre tid har haft jätte ont i nacken, egentligen ända sedan januari - februari. Jag har haft ont varje dag och hela tiden men mer och mindre i perioder och senaste veckorna har varit en sån där sämre period. På smärtskalan har jag pendlat mellan 2 - 8.

Jag blir inte riktigt klok på varifrån det kommer och inte riktigt heller var i nacken jag har ont. Jag är inte säker på att det är i lederna, som förövrigt redan har stelnat enligt senaste CT röntgen. Men det knäpper, knakar och känns som något ska haka ur samtidigt som det skjuter "pilar" längs högra halvan av huvudet och moler i muskulaturen bredvid kotpelaren, upp mot huvudet, ut mot örat och ner längs halsen på den högra sidan. Vissa dagar kan jag knappt vrida på skallen, vilket ju är lite besvärligt och då speciellt när jag är ute och kör bil. *ler*

Jag tycker jag har provat med allt, massage, akupunktur, bytt kudde och skyllt på mina gånghjälpmedel men ännu inte hittat gåtans lösning. Så den senaste åtgärden, vilket för mig är den tristaste, är att M bela mig med skriv- och dataförbud för några dagar sedan för att se om det skulle bli bättre i nacken av det. Och tyvärr det blev det.

Självklart inte tyvärr att det känns bättre men tyvärr att jag måste sitta mindre framför datorn. Den har ju varit min räddning från att bli skogstokig i vinter och vad ska jag roa mig med nu då?! Tur att det är sol och sommar, för nu kan jag åtminstone sitta ute under parasollet. Så det är också en anledning till varför det blir färre texter en tid.

I torsdags var en sån där urusel dag med mycket värk i nacken. Då kom jag på att kanske min Dr. R, som i ryggdoktorn, bör få reda på detta med min nacke, eftersom jag tycker det har blivit värre med den sedan ryggoperationen. När jag ringde dit sa sköterskan att Dr. R gått på semester men att jag absolut bör få hjälp med denna värk.

Hon rekomenderade mig att vända mig till min ordinarie doktor för att få något smärtstillande, som inte är ett NSAID preparat eftersom de hämmar inläkningen av stagen i ryggen. Men min husdoktor hade också gått på semester och för tillfället hade de bara "stafettare" där. Och när sköterskan fick höra min historia och min ryggoperation hänvisade hon mig direkt till ortopeden på mitt "hemma" sjukhus eftersom hon bedömde det som för riskfyllt att någon nykomling ska börja "rota" i min historia.

Men mottagningen hade hunnit stänga för dagen och jag hade olidligt ont. Just då var jag en 7:a och det kändes som om huvudet "fastnat" på axlarna och att jag inte stod ut en enda minut till utan måste få något starkare än vanliga panodil att ta till. Så jag ringde jouren och där svarade en så trött och uttråkad sköterska att jag surnade ihop på direkten för på henne lät det som om hon inte ville ha en enda patient där den dagen. Hon tyckte att jag inte skulle komma dit eftersom läget inte var akut men jag sa att för mig är det akut eftersom jag inte kan vrida på skallen och då skulle jag, mycket motvilligt, få komma.

Men när jag lagt på luren var jag så ledsen och kränkt av hennes bemötande att jag inte hade lust att fara. Grannen som också är sköterska och brukar jobba på jouren tyckte jag skulle ringa upp igen och fråga om doktorn kunde ringa mig, för att rådgöra över telefon om jag fick ta av de morfintabletterna jag har hemma sen ryggoperationen.

När jag ringde på nytt var det en annan sköterska som svarade och hon var mycket gladare och piggare, vilket fick mig på bättre humör också. Vi diskuterade fram och tillbaka och tillsammans kom vi överens om att det nog är bäst att jag ringde akuten och be ortopedjouren ringa upp mig för att rådgöra om detta. För den här sköterskan höll med mig att jag behövde få något "mitt emellan" preparat eftersom jag nu bara hade antingen panodil eller morfin att ta till, vilket ju verkligen är ytterligheter i vardera ända.

Så dagens 4:e samtal till vården, blev till akuten på mitt "hemma sjukhus" och sköterskan som tog emot var väldigt trevlig och förstående och skulle genast be ortopedjouren ringa upp mig för en konsultation. För det var egentligen bara det jag ville, få rådfråga och få något lite starkare smärtlindrande som jag kan klara mig med tills jag ska ner till mitt "borta sjukhus" och Dr. R i augusti, då jag kommer att lyfta frågan om ett eventuellt diskbråck i nacken vilket är den misstanken min sjukgymnast har. När klockan blev tolv på kvällen orkade jag inte vänta längre utan gick och la mig, då hade ortopedjouren ännu inte ringt upp mig. Suck! Vad trött man blir på alla dessa turer...

Nästa morgon tog jag i med nya tag och ringde "min" mottagning, vilket jag ångrar bittert. Det skulle jag inte ha gjort för det blev ändå jag som fick stå med "skägget i brevlådan". Jag upprepade hela historien ända från samtalet med sköterskan på mitt "borta sjukhus" och till dess att ortopedjouren inte ringde tillbaka. Jag beskrev krämporna och sa också att detta inte är något jag vill man ska göra något åt nu mitt i sommaren men att jag behöver smärtstillande som inte är ett NSAID preparat och att vårdcentralen inte "vågat" ta i mitt ärende eftersom det lät så komplicerat.

Hon skulle gå och rådgöra med en doktor och när hon kom tillbaka sa hon att hon varit i kontakt med Dr. Y (min doktor på "hemma sjukhuset") som stod och opererade som hänvisade tillbaka till vårdcentralen eftersom detta är en "ny" krämpa måste det gå sin "rätta" väg. Och jag kan tänka mig Dr. Y:s min när jag dök upp på tapeten igen. Jag misstänker att Dr. Y blev både irriterad, less och trött på att höra från mig så snart igen och återigen med något nytt. Där fanns alltså inget att hämta, så tillbaka till vårdcentralen.

Jag ringde dit och redogjorde för vad som hänt sedan sist och då hade det oväntat dykt upp en ordinarie doktor, dock inte min vårdcentrals doktor, som känner till min historia litegrann men som inte tillhör någon av mina favoriter. Den doktorn verkar alltid trött, utarbetad, uttråkad och less på allt vad patienter heter. Till en början fick jag en lång utläggning om hur "olämpligt och opassande" det var att jag fick ont i nacken just när min ordinarie doktor gått på semester.

Som om jag skulle kunna styra det och även straffas för att jag kämpat själv så länge som ett halvår med detta utan att klaga!! Sedan fick jag lära mig att det krävs ett läkarbesök för att få värktabletter och att det inte var något den läkaren tänkt ta på sig utan DET fick vänta tills min ordinarie doktor var tillbaka igen. Men att jag däremot kunde få någon form av smärtlindring utskriven över telefon, i väntan på honom.

Vilket för mig är en gåta, förstår inte riktigt skillnaden på värktabletter och smärtlindring???? För mig är det samma sak, men hur som helst det slutade iallafall med att jag fick en "mitt emellan" tablett, Tradolan, att ta till när det blir för jobbiga dagar.

Men visst kan man väl bli tokig för mindre, att först sitta flera dagar i telefon för att få tag i en medicin som gör situationen drägligare och och sedan dessutom bli både kränkt, avsnoppad och bortgjord. Jag kände mig så ledsen och deppig i några dagar, inte nog med att man har ont och allmänt besvärligt, utan man ska dessutom tvingas att känna sig både dum och skämmas för att man ber om hjälp. Vilket är oerhört jobbigt för jag klagar inte i onödan utan när jag kontaktar vården har jag redan passerat minst 6 på smärtskalan.

Trots det är det måste jag varje gång slåss för att göra min röst hörd och verkligen övertyga alla om att jag har så ont som jag har och att jag ändå inte överdriver lite. Och det kan driva mig till vansinne! Är man en kroniker som jag, då är man inte populär. Då är det ingen vårdinrättning som vill ha med en att göra och man slussas fram och tillbaka.

Dessutom kan man ju tycka att när man väl fått in en fot på "sin" mottagning, ja då borde man få lite förtur och slippa börja om på vårdcentralen med varje liten grej. Vilket jag kan tycka är lite knepigt. För i vanliga livet, t.ex. om du lämnar in en trasig kamera, brukar man ju få återkomma om man inte är nöjd med reparationen eller om det uppkommer nya fel inom rimlig tid. Men inte i sjukvården, nä där får du börja om från början trots att kroppen sitter ihop och som i mitt fall, har de flesta problem inom samma specialitet.

Hade det handlat om något glamouröst sjukdoms tillstånd som ger både pengar och status, ja då hade det säkert varit ett annat ljud i skällan. Nu är man mest till besvär för alla i vården och varje gång blir man behandlad som en hypokondriker och hysterika. För ofta är det ju så att jag behöver hjälp med nya problem, vilket ni med EDS säkert känner igen, krämporna flyttar på sig och förändrar sig hela tiden.

Men det är ju tur det för då blir ju varken jag eller vårdcentralen sysslolösa! Så det är bara till att rusta sig med kraft och energi och vara "på dem" igen och igen även om de önskar mig dit pepparn växer! *ler* Nä, nu måste jag vila nacken eftersom den känns så bra just nu vill jag ju inte att den ska bli sämre igen. Tills nästa gång, ha det bara bäst alla och njut av solen och värmen!/Carro, doktorsjagaren