torsdag 3 september 2009

I skolans värld

I tisdagskväll hade vi föräldramöte och jag måste erkänna att jag känner mig lite fundersam när jag träffar, pratar eller lyssnar på klassens nya lärare. En lärare som har ett oerhört gott rykte på skolan och i kommunen och som t.o.m. har vunnit priser för sina olika pedagogiska arbetsmetoder. Och de allra flesta föräldrarna i klassen verkar oerhört nöjd med rektorns val av lärare för våra barn, utom eventuellt jag. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska tro och tycka, det är ju alldeles för tidigt att uttala sig än. Barnen har ju bara hunnit gå nio dagar i skolan efter sommarlovet. Därför har jag bestämt att jag ska ligga lågt och inte yppa ett endaste dugg om vad jag funderar över.

Jag vill ju verkligen att barnen ska få det bra tillsammans med sin nya lärare, att läraren ska få en ärlig chans och inte heller färga andra med mitt tyckande! Icke verbal kommunikation mellan två individer är ingen lätt sak och något som verkligen kan sätta "käppar i hjulen" i en relationen. Och kanske beror mina funderingar på att jag själv är färgad av min egen tveksamma skolgång under 70- och 80-talen. Kanske blir jag konfunderad därför att den här läraren påminner om den läraren jag själv fick när jag började årskurs 4.

Min lärare var också en väldigt populär, omtalad och omtyckt lärare. Han fick rycka in där det fanns "problem härdar", eftersom han var känd att vara en person som kunde få ordning på busiga ungar. Men han var lite av en person som lovade "guld och gröna skogar" och där det istället visade sig bli "lovar runt och håller tunt". Synd, för min klass hade redan då fått fara illa inom skolvärlden. Bara en sån sak som att vi, endast i trean, hade haft tre klassföreståndare och över 13 vikarier!

Nu som förälder själv, kan jag ju tycka att något sådant inte är acceptabelt! Man kan ju med lätthet räkna ut hur det gick med vår skolundervisning!! Vi halkade självfallet efter enligt läroplanen och våra kunskaper haltade betänkligt. Och då kallades denna magister in som den som skulle "forma till oss". I samma veva fick han, till denna redan "trasiga" klass, även ta emot ett barn med stora inlärnings- och sociala problem. Något som idag, troligen, skulle benämnas som ett neuropsykriatiskt funktionshinder.

Jag kan bara säga att det fortsatte att gå som det gick med vår klass. Inte alls! Vi var en aningens otursförföljda, skulle jag vilja säga! Även den här läraren, som alla haft så höga förväntningar på, lämnade och svek oss, då han slutade efter årskurs 4. Varför minns jag inte, kanske blev han sjuk för jag vill minnas att han hade lite dåligt hjärta. Och därmed fortsatte vår eländiga skolgång att förfölja oss och vid ett krisinsatt föräldramöte i årskurs fem, när vi var elva år, sa till och med rektorn (angående vad, minns jag inte): "de här barnen är ändå redan så förstörda"! Sympatiskt sagt av en rektor, eller hur?!

Verkligt en toppen fin människosyn och hon skulle ha barns bästa för ögonen!!! Den meningen har etsat sig fast i mitt minne, eftersom även vi barn av någon anledning var med på det föräldramötet. Så det kanske inte är så konstigt att jag blivit lite bitter och får dålig smak i munnen när jag tänker på min egen psykosociala skolmiljö i grundskolan. Känslor jag verkar ta med mig hela livet och dessvärre även färga av mig på C:s skolgång med, vilket ju självfallet inte är bra och något jag måste försöka bromsa upp.

Kanske var det på grund av mina skolminnen som jag mådde så oerhört psykiskt dåligt när C skulle börja i 6-års undervisningen. Man hör ju ofta att mammor "krisar" när de ska lämna sina barn på dagis efter mammaledigheten. Men det gjorde inte jag, kanske för att jag innerst inne längtade tillbaka till jobbet eftersom jag hade mått lite psykiskt dåligt i slutet av min mammaledighet. Nä, min "kris" kom som sagt när det var dags för skolan. Det tyckte jag var oerhört jobbigt och kanske var det med de tunga minnena från min skoltid jag hade i bagaget.

Egentligen borde jag inte ha så svarta minnen som jag har, för det har alltid gått bra för mig, hela grundskoletiden ut. Jag klarade undervisningen, var väl ingen stjärna direkt men absolut godkänt och lite till, hade massor med kompisar och trots mitt funktionshinder med allt vad det innebar, behövde jag aldrig känna mig utanför på något sätt.

Ändå "poppade" alla dessa gamla tråkiga skolminnen upp och jag mindes hur "hård" barnens miljö kan vara, hur "hårda" barn kan vara mot varandra och hur lite udda barn kan bli behandlade. Jag målade f...n på väggen i de svartaste färgerna, tappade sömnen och det var då jag började gå i terapi för andra gången i mitt liv. Första tiden av terapin bearbetade vi mycket av mina farhågor inför C:s skolgång men vi pratade också mycket om det jag och min klass tvingades stå ut med.

För det var mycket mer kring vår klass än det jag redan tagit upp, något jag inte går närmare in på just nu, iallafall. Men det var så illa så när några tjejer ordnade en klassträff tio år efter att vi gick ut nian, tror jag inte det var många som anmälde sig (inte jag heller) och därför blev det ingen klassträff.

Trist, kan jag tycka idag! Men jag tror att det fortfarande var lite för "nära" och att vi inte var mogna för en träff då. Jag tror att det skulle gå mycket bättre om vi träffades idag, när det gått 25 år sen examen och vi är vuxna och mogna människor. Och idag skulle jag också tycka att det vore jätte roligt att träffa alla, för flera har jag redan fått kontakt med via facebook och redan det känns väldigt roligt och trevligt. Trots allt som hände har vi mycket gemensamt, vår barndom!

Förutom mina "hemliga" funderingar blir jag även lite grubblig när jag tänker på just C:s situation. Till och med trean ut fick ju C räkna på i sin egen takt utan krav och inte alls i de matteböckerna som hans klasskompisar räknade ur. Vilket ju självklart ledde till att han halkade efter de andra. Tillsammans med skolan och barnhabiliteringen kom vi alla i hans nätverk överens om att inte göra så stor "affär" av det. Utan vi konstaterade krasst, att matte är en mognadssak och något som kommer med tiden.

På föräldramötet upptäckte vi i hans bänk att han fått samma mattebok som sina klasskompisar, vilket innebär att han i år ska räkna med sådant som han inte ens nuddat vid under förra året. Och det gör mig lite betänksam. Hur ska det gå! Kommer han att kunna hänga med i undervisningen och förstå vad det är han ska göra?! Som tur är ska han även i fortsättningen få extra lektioner och stöd i matten, så förhoppningsvis hetsar jag upp mig i onödan! Som vanligt, som den hönsmamman jag är...

En annan sak som jag också grubblar över är att den här läraren kommer att köra ganska hårt med skrivstil och menar att ett av målen är att ALLA barn i klassen, i slutet av årskurs sex, ska kunna skriva skrivstil. Vilket jag har lite svårt att få ihop med C:s EDS. För redan när du skriver som vanligt får du spänna handen när du håller i pennan och då blir handen jätte trött och motoriken sämre.

Ska du dessutom skriva skrivstil som kräver ohygglig koncentration misstänker jag att C kommer att spänna handen ännu mer och därför "bränna" ännu mera ork och energi på något, i mitt tycke, så onödigt som skrivstil. Även här kom vi ju också överens med barnhabiliteringen att skolan inte skulle tvinga C att skriva så mycket för hand, eftersom det egentligen är av en underordnad betydelse i dagens datavärld.

Barnhabiliteringen menade att det ju egentligen räcker om han kan skriva sitt namn och en handlingslapp, till resten kan han ju använda datorn. Det var väl i mitt tycke, att dra det nog så långt men jag förstår hur de menar. Att motoriken i skrivhantverket är för betungande för våra EDS barn och att det viktigaste ju måste vara att C får ur sig det han vill berätta. Det var ju också mycket därför han fick sin bärbara dator som har hjälpt honom jätte mycket under förra året. Det är därför jag nu reagerar på detta med skrivstil för i C:s fall, om det nu ska övas skrivning, tycker jag det viktiga borde vara att han får träna i att texta läsligt istället för att skriva snyggt!

Men efter att ha pratat med M igår kväll har jag, som sagt, lovat att ligga lågt och avvakta i några veckor. Kanske är det åter igen en "släng" av min skolfobi och kanske hetsar jag upp mig i onödan även denna gång. Men som den lejonmamman jag är kan jag inte riktigt låta bli och vid det minsta tecken på svårigheter kommer jag att ge mig ut i strid för min son!

Behövs det "trummar jag även ihop" ytterligare ett möte med skolan och barnhabiliteringen för kanske har de mer pondus och lättare att förklara för läraren om C:s svårigheter. Självklart kan jag inte "sopa" för honom hela livet och han måste själv också lära sig att säga till om det han behöver.

Men jag vill iallafall ge honom de bästa förutsättningarna för att få en mycket bättre skolgång än min och även rätt förutsättningar för att han ska kunna tillgodogöra sig undervisningen utan att samtidigt bränna för mycket av sitt eget krut med tanke på att han ändå har EDS diagnosen. På återhörande!/Carro, lejonmamma (alla bilderna utom fotot på mig och C är googlade)

7 kommentarer:

  1. Hej! Hoppas det ordnar sig för din pojk. Själv har jag en flicka på 9 med EDS (har det själv oxå). Hennes fröknar e så förstående! Känns konstigt när man har stridit för både mig själv å henne i så många år eller hur. Helt plötsligt så löste sig allt! Innan jag fick diagnos fattade ingen något å nu verkar det som att alla fattar allt! Livet e allt bra konstigt ibland...

    Kramar från Renée

    SvaraRadera
  2. http://www.alphasmart.se/
    Skickar en länk ang Alpha Smart, det är ju det hjälpmedlet som min J, fick låna av skolan till slut efter många år av tjatande. Även han var lovad att allt skrivande skulle ske i hens egen takt. Jo visst fungerade det på lågstadiet. Sen var det stopp. Från och med åk 4 tog ingen hänsyn längre, för vårat handikapp syns ju inte... alltså är vi ju inte sjuk?!
    Hela mellanstadiet var jätte jobbigt, då han orkade inte skriva men var tvungen, under förtäckt hot sa läraren att: om han skulle få ngt betyg i åk 9 var han tvungen att träna upp sig så han orkade skriva, annars fick han inget betyg = ingen utbildning = ingen framtid. Och min J kämpade på, men ofta var han så trött efter skolan att han inte orkade hålla i besticken när vi skulle äta middag, utan var tvungen att vila först. till slut vart jag vansinnig på skolans hot och press och krävde att de skulle hjälpa till med dator eller annat skrivhjälpmedel. Tre år tog det innan dom fattade hur allvarligt det var och mycket var nog för att vi hade ett seminarium här på orten och jag krävde att HELA skolan gick påå det. Veckan innan fick min J en Alphasmart, och gissa om det blev skillnad? Efter att han fått låna den (så länge han går i skolan) så hade han ork kvar när han kom hem på em. Sen kollade vi upp ang dessa Nationella prov i åk 9, och det finns ett program för de som har det jobbigt att skriva, så dom kan göra provet på en dator(utan rättstavning) så möjligheterna finns, det är viljan från skolan som saknas.
    Jag tycker att du redan nu ska kräva att skolan köper in en Alpasmart till C redan nu, för skolan blir inte lättsammare i de högre klasserna. Och det är skolans skyldighet att bistå med detta.

    Kramar från oss, tror din känsla stämmer så gå på den du!

    SvaraRadera
  3. Min erfarenhet är att man måste vara "lejonmamma" och vara 2 steg före och bana vägen så skolväsendet "känner" att det är de "själva" som kommit fram till alla lösningar. Om jag vore du skulle jag ta kontakt med haben och be dem göra en "koll" på skolan. på så sätt så från skolan en annan "myndighet " att anvara inför och inte bara "besvärliga" föräldrar. Jag gjorde så min min tjej. Sjukgymnsten och arbetsterapeuten "bad" om ett möte på skolan och "bjöd" in mig att "delta" Det tog mycket bra!!! Lycka till!

    SvaraRadera
  4. Jag håller med dig, Renée, och ser bara fördelar med att få en diagnos om det nu ändå är så att man bär på "eländet". Jag hävdar alltid att det är bättre att veta än inte, veta vad man har och spela med och kanske också veta vad man kan förvänta sig. Vad skönt att tillvaron i skolan har blivit lite lättare för din tjej. Som mamma vill man ju att de ska få ha det så bra som möjligt eftersom de kommer att tillbringa så stor del av livet där. Kram/Carro

    SvaraRadera
  5. Ja, det är lite trist när man har en negativ magkänsla vill helst blunda och hoppas att jag har fel. Nu har M och jag pratat i helgen och han var med om en händelse i veckan och börjar också luta åt mitt håll. Men vi enades att ge läraren en chans under den här månaden innan vi dundrar in där med det stora artilleriet! Och som bekant är jag ju ganska envis, så då ger jag mig inte förrän jag är nöjd med C:s skoldag! Jag funderar över en sak; vad är det för skillnad mellan en alphasmart och en dator, vilken av de tror du skulle hjälpa C bäst? En bärbar dator har han ju redan fått, vore en sån där alphasmart bättre? Bra att veta om de där nationella proven, ska lägga det på minnet tills det är dags igen i årskurs fem. Kram/Carro

    SvaraRadera
  6. Jo Anna du har så rätt och det blev ju jätte bra för C under förra terminen, efter att vi hade det där mötet med skolan och hab. Jag tror nog att det kommer att bli aktuellt den här terminen också, känner det i min stortå, då kraven verkar öka med massor av trappsteg från årskurs tre! Känner redan att det är helt andra förväntningar på barnen nu och att inskolningen och lektiden är över. På något vis känns det som om allvaret börjar nu, från åk. 3! Och just det där du skrev om att skolan får en annan "myndighets" förväntningar att svara upp mot istället för bara oss "gnälliga" föräldrar. Jag ska bara avvakta och bida min tid lite nu under september, sen börjar jag dra i trådarna! Kram/Carro

    SvaraRadera
  7. Svar ang Alpha Smart:

    Skillnaden är den att med Alpha smarten så följer det inte med rättstavningsprogram, vilket är skolans största argument till att INTE låta eleverna använda dator i skolan.
    Just därför så blir deras stavfel FEL, när dom skriver ut ev papper från deras jobb. Därför kan de även använda den vid de Nationella proven också.
    På en Alpha smart kan du bara skriva text och ev lite siffror, På en dator kan du ju göra så mycket mer. En Alpha smart kan skolan aldrig neka till att köpa in om behovet finns (fick jag reda på när vi äntligen fått den efter flera års tjat)Tyvärr kan du inte använda den i mattematik och liknande ämnen. Men lite beroende på ens problem så brukar det lösa sig om dom bara slipper handskriva alla teoretiska ämnen.
    Stå på er. Kram

    SvaraRadera