Nu blir det bara ett super kort inlägg för att tala om att jag inte har trillat från jordens yta! *ler* Jag har varit så fruktansvärt trött, tröttare, tröttast i flera veckor känns det som. Och när jag blir så där otroligt trött, då tappar jag både fart, ork och energi. Jag tycker också att jag får mer ont av det och huvudet känns som om det är fullproppat med vit bomull. Tankarna stannar av fullständigt och både idéer och kreativiteten blir som bortblåst.
Men nu ikväll har det tänts en liten svag spirande låga för jag tror att jag kanske håller på att "vakna till" igen, efter veckor med koma varning! I och för sig just så dags! När det egentligen är tid för sängen...*ler* Men, men jag får väl hoppas att lågan spirar även i morgon, så kanske jag äntligen orkar få något gjort. Och det är med mina mått mätt, ingenting stort eller drastiskt men jag kanske åtminstone orkar följa en tanketråd igen…
Att jag kanske håller på att kvickna till tror jag beror på flera orsaker. Bland annat är det nog för att jag nu är färdig inställd på Arcoxia och min nya magmedicin (som jag just tappade namnet på, EDS-minnet ni vet men det börjar på Z...) och hos båda dem är trötthet en av de vanligaste biverkningarna. Med hjälp av alla mediciner jag äter tycker jag att jag för tillfället har en hyfsat fungerande smärtlindring, vilket ju självklart också förbättrar orken.
Men sen har jag också varit till min homeopat och de hittade att mina staffylococcer Albus bakterier har vaknat till liv igen och jag fick börja äta en omgång av deras "penicillin". Jag har också återigen försökt ta tag i mina matvanor, så just nu äter vi i familjen hemma lagad mat igen, så gott som alla måltider.
Och sist men inte minst tycker jag att jag generellt sett sover bättre, både på natten (utom de två senaste, då jag "snurrat" till sent) och dagen när jag vilar skönt och mycket nerbäddad i mina saccosäckar. Jag tycker att saccosäckarna ger den bästa vilan, eftersom de formar sig som en gipsvagga runt kroppen och därmed stöttar och stagar upp den så att jag inte flyter ut i mitt Barbapappa tillstånd som jag beskrivit tidigare.
När kroppen får stöttning och stagning, får jag också en mer äkta avkoppling och i dessa säckar ligger jag allt mellan 1 - 4 timmar varje eftermiddag. Och det är när jag är nerbäddad där som jag passar på att läsa alla bloggar jag har på mina listor, på min kära lilla rosa bärbara netbook. En riktigt mysig stund, kan jag intyga.
Eftersom jag har befunnit mig i "koma land" har jag inte orkat göra mina månadsförändringar här på bloggen, som jag brukar. Men nu tror jag de är på G, det känns så i lill tån och jag har redan ikväll varit och ändrat lite i mina blogglistor. Men jag återkommer med lite annat nytt i morgon, hoppas jag och då tror jag också att jag även svarar på kommentarer och inlägg i gästboken som jag fått de senaste dagarna. Så tills dess, sussa gott!/Carro (googlad bild)
Hej! Tack för det du skrev i min gästbok. Det värmde mer än du kan ana. Jag följer din blogg, men är lite dålig på att kommentera, fast jag själv gillar att få kommentarer i min blogg....
SvaraRaderaJag är så glad att jag lyckats hjälpa någon på vägen i kampen med EDS. Det var av den anledningen jag valde att lägga ut min hemsida och skriva öppet om mitt liv. Vi behöver varandra, att tipsa, stötta och ge råd.
Du vet väl att du kan få hjälp mer tid om det behövs? Var inte för envis och bit ihop, be om den hjälp du behöver. För ingen tackar dig när du kämpat i motvind och blivit sämre.
Skickar en bamsekram!
Hej Katta,
SvaraRaderaJa visst är det roligt med kommentarer och jag blir lika glad varje gång. Sen är jag ju inte lika glad på mig själv när jag inte orkar, hinner eller kan svara på alla kommentarer. Dessutom får det absolut inte bli någon press för mina läsare att de känner sig tvingade att kommentera. Visst är det så sant som du säger, att vi måste hjälpa och stötta varandra och eftersom ingen professionell kan ge oss några tips och råd så får väl vi dela med oss till varandra av det vi själva kommer på och är med om. Jo kanske kan jag få lite mer tid men problemet för mig är att jag är gift. Då ingår ju ett visst mått av maka/make ansvar enligt lagen. Men det de inte tänker på är att det är mycket tröttsamt och jobbigt även för en maka/make att leva med en EDS:are som inte orkar eller kan göra någonting. Så nog lutar det åt mer hjälp i framtiden, just nu hjälper min kära mor oss också men vi får väl se hur länge hon orkar. Hon är oerhört stark och frisk men inte någon ungdom. Så snart blir det nog ett nytt samtal till kommunen. Kramisar till dig också!/Carro