I biktbåset!

(Foto: Anette Heikkilä)

När jag läste igenom det jag skrev igår fick jag en känsla av att jag återigen kan uppfattas som aningens egoistisk och det vill jag ju inte! *ler* Har jag helt plötsligt gått och blivit både självgod och pretantiös?! Kanske lätt hänt när mitt enda sällskap är...ja, just det...jag själv. Me, myself and I, ni vet! *ler*

Att jag har börjat fundera i dessa banor beror på gårdagens text men också på grund av ett av mina svar i frågeformuläret i förra torsdagens inlägg. Är fallet så, att jag blivit en egoist, säg då till mig så ska jag ta mig i kragen och försöka bättra mig på direkten! *ler* För på det jag skrev igår lät det som om det bara är andra som kan lära sig av mig och det jag skriver på min blogg, men så är det ju självklart inte! *ler*

Om inte ännu viktigare så absolut lika viktigt, är ju att jag lär mig lika mycket och mer av det som skrivs i mina kommentarer, i min gästbok och inte minst av att läsa andras bloggar. Dessutom får jag stöttning och slipper känna mig så ensam i min sjukdom, eftersom jag hittat läsare men också andra med samma diagnos. Vi kan dela med oss av våra erfarenheter, tips och elände till varandra och på så sätt kan vi hjälpa varandra och samtidigt själva dra nytta av det i vår tillvaro. För med en sällsynt diagnos är man väldigt ensam och det är svårt att hitta sina medsystrar/bröder och då fyller andras bloggar en stor uppgift. Åtminstone för mig!

Med en blogg blir det mer ett gemensamt utbyte av tankar och funderingar och med en blogg låter förhoppningsvis inte responsen vänta på sig vilket ju kan vara fallet med en bok. Ganska snabbt får man höra om man är på rätt väg eller helt ute och cyklar och är man deppig blir man förhoppningsvis "uppdragen" av de stöttande kommentarerna från "besökarna".

Man får en helt annan närhet och kontakt med sina läsare/besökare och bloggarvänner med en blogg jämfört med en bok där man ju mer läser och begrundar i sin ensamhet. Sen menar jag ju självklart inte att bloggen kan ersätta boken, som den sanna bokälskare jag är. Nej, boken är för mig livsviktig och något jag inte kan vara utan men jag menar mer att bägge läsupplevelserna är viktiga och fyller olika syften. Och därför kanske det blir någon bok också...någon gång...

Genom att få höra vad ni som läsare tycker och tänker om det jag skriver, får ju jag de tankeställare och inputs jag så väl kan behöva i min inkrökta tillvaro. Och det är också en form av socialt utbyte, som jag ju för tillfället har svårt att få på annat håll, och det är också därför bloggandet känns så viktigt för mig. Ja, det har rent av varit min "räddningsplanka" i vintras och under den här tiden som jag har varit igång och som jag samtidigt har väntat/väntar på min operationstid.

Att blogga kräver av mig att jag måste tänka efter innan jag skriver, på hur jag uttrycker och formulerar mig och hur jag vill att det ska uppfattas av andra och utan att trampa någon på tårna. Och eftersom jag även är lite av en pedant när det gäller det jag skriver har jag också en chans att rätta och snygga till texten innan jag lägger ut den (och det kan jag lova att jag också gör tusen gånger. Minst! Innan jag trycker på publicera knappen), något som jag ju inte hinner när jag pratar. Då kan orden snubbla ur mig, hoppa grodor likväl som att jag helt tappar tråden.

Det är också en utmaning för mig att jag idag inte bara skriver för byrålådan utan att det jag skriver kan läsas av många, om jag väljer det. Det jag skriver kan väcka tankar, känslor och funderingar hos andra och då är det ju jätte roligt när vi får en chans att ventilera och "prata" om det och vad andra tycker och tänker om det.

Alla dessa funderingar var också något de tog upp i gårdagens radioprogram på P1, det som handlade om sjukdomsbloggande. Många deltog, bl.a. läkare och representanter från föreningen för Sällsynta diagnoser. Och bloggningsforskaren fick bl.a. frågan varför man bloggar istället för att skriva en bok och på det svarade han att en av anledningarna kan vara just den direkta responsen och kommunikationen. Något jag bara kan instämma i! *ler*

Den andra funderingen på orsaker till att jag eventuelt blivit en egoist var den här frågan (från 24/9): Något jag aldrig trodde att jag kunde göra med min sjukdom, men som jag klarade av var: Och så här svarade jag: Det finns nog inget sådant! Eftersom jag alltid har gett mig den på att klara av allt jag har föresatt mig. Även om det ibland har tagit lite extra lång tid och jag "rest" på kringeli krok vägar, har jag oftast nått mitt mål på ett eller annat sätt. 


Eftersom jag är uppvuxen på -70 talet, när synen på funktionshinder var en annan, så gjordes inga anpassningar och inte heller togs det någon speciell hänsyn till mina svagheter utan jag fick "hänga med" efter bästa förmåga. Det tillsammans med mina 41-åriga erfarenheter från sjukhuslivet och mina föräldrars positiva livssyn, att "ingenting är omöjligt, tills motsatsen är bevisad" har format mig till den jag är idag.

Kanske lät det lite väl stöddigt och kaxigt, ungefär som om jag fixar ALLT, men det jag menade var bara att jag aldrig tänkt i de banorna, mycket tackvare mina kära föräldrars devis "ingenting är omöjligt..."och därför inte kom på något bra exempel. Jag är ju så himla envis, har jag gett mig den på att genomföra något som kommit upp i min skalle, då ska jag banne mig göra det också. På ett eller annat sätt!

Eftersom jag varit rullstolsburen vid flera tillfällen i mitt liv och därmed van att leva med begränsningar, har jag ju ändå bara hoppat på sådant som jag redan innan vetat att jag kan klara av. Så därför kan jag inte påstå att det varit några storverk jag fått gjort. Och ibland har jag kanske också pressat mig för hårt och kämpat nog så mycket bara för att få något genomfört, att både knoppen och kroppen har fått betala ett högt pris. Som t.ex. när jag brände ut mig. Eventuellt borde jag istället ha varit lite mer försiktig och rädd om mig, så hade jag kanske orkat mer idag?!

Och vad som kan räknas som storverk, måste få vara en smaksak och personligt för var och en. Till viss del ligger vad som är storverk i betraktarens ögon men jag hoppas också att det ligger hos var och en att känna att man har gjort storverk och vilka de är.

Det behöver inte betyda att man måste ha byggt kinesiska muren en gång till, för att det ska räknas som storverk. Utan det måste väl vara något som känns stort och maffigt hos var och en oberoende vad andra ser och tycker.

Mitt allra största storverk är ju självklart min lille älskling! Sen tycker jag att några andra av mina storverk har varit att överleva denna väntan på vård, att fortfarande ha kvar samma gubbe efter 21 år och ha skaffat mig en utbildning. Inget speciellt för en frisk person men ganska maffigt för mig, tycker jag själv, med tanke på mina förutsättningar.

Så där, nu känns det bättre, när jag har fått bikta mig och lätta lite på samvetet! *ler* Nej, skämt å sido, så farligt var det väl inte men samtidgt är jag sån att jag måste få reda ut sådant som jag börjat grubbla på innan jag kan gå vidare. Och den friheten att göra det, tar jag mig här på min egen blogg! *ler*

Jaha, så blev det ju inte alls det jag hade planerat för idag. Hade inte räknat med att det skulle bli så här långt, men är vi förvånade?! Nja, inte speciellt...mina inlägg blir ju alltid så här mastodont långa, eller hur?! *ler*

Jag hade egentligen tänkt berätta om vårt besök på barnhabiliteringen men då får jag väl ta det någon annan dag, om jag nu kommer ihåg det vill säga. Tills dess; Ta hand om er och läs många bloggar!/Carro, ordbajsare (googlade bilder utom översta fotot)

Yeah, right!