Ett riktigt skitsnack...

Nu är det faktiskt lite synd om mig, tycker jag! Och jag söker med ljus och lykta efter någon som har lust att byta med mig. Igår kom det en kallelse till gastro enheten för både colon- och gastroskopi, erfarenheter jag med lätthet delar med mig av! Jag har dåligt i magen också, något jag egentligen haft väldigt länge, inte helt ovanligt om man har Ehlers Danlos syndrom. Jag har länge försökt hantera detta med att undvika gluten och komjölks protein och haft både bättre och sämre perioder.

Före min ryggoperation fick jag kortison tabletter för att ha så rena lungor som möjligt, eftersom jag haft flera lunginflammationer under förra året. En annan positiv men oväntad effekt av tabletten var att magen också blev mycket bättre. Men min vårdcentrals läkare tyckte tydligen inte att det var lika positivt som jag, för han tog fram stora batteriet med prover och tester. Jag misstänker att han misstänker någon inflammatorisk tarmsjukdom, vilket inte heller är så ovanligt med vår diagnos.

Naturligtvis är det ju bra att bli undersökt och det är ju inte roligt att ha det så här heller för jag måste ha en toa inom fem meters avstånd hela förmiddagen. Men samtidigt har jag ju blivit van vid det och ytterligare en colo- och gastroskopi hade jag inte räknat med. Jag gör hellre 15 ryggoperationer än dessa och när jag gjorde de undersökningarna för sjutton år sedan sa jag "aaaaldrig meeer"!

Det är på gott och ont att veta hur en undersökning går till och nu har jag fått veta att man kan få både lugnande och smärtstillande innan. "Ge mig allt ni har!" kommer jag att begära. Undersökningarna går säkert bra och jag är ju ganska tålig, men det kommer att vara gruversamt innan. Hur som helst är det skönt att jag inte behöver oroa mig för samma saker som jag grubblade över förra gången. Även den gången hade jag fått en tjock bunt papper som jag noga studerade medan M pluggade matte.

Efter en stunds grubblande gick jag in till honom med foldern i handen: "hur tror du det här ska gå?" "hur ska jag få ner hela den där mojängen i magen?" Ja, ja på något sätt ska det väl funka, det måste ju gå!" sa jag som den norrlänning jag är. Då tittade M på bilden och sedan på mitt allvarliga och sammanbitna ansikte och började gapskratta: "du ska väl för helsike inte svälja hela kameran!" "Nog för att du är stor i truten, men det där är ju en vanlig stor kamera man kan ha på axeln!!!!"

När jag gjort gastroskopi gjorde jag även tjock- och tunntarmsröntgen. Även dessa undersökningar kräver tarmtömning och laxering, något som i sig inte är roligt. Det känns som om man ska flyga i omloppsbana runt jorden och man lättar flera meter från toan när man väl har satt sig där, om det inte redan har hunnit hända en olycka på vägen dit. Sedan måste man lika snabbt tillbaka till sängen, så man inte svimmar efter vägen. En framkallad magsjuka skulle man kunna säga.

När man sen väl är på undersökningsbordet, kan man med lätthet önska både doktorn och sig själv till ett varmare ställe och då definitivt inte samma ställe! Ganska så utlämnad känner man sig med en slang instucken och uppkörd långt där bak! Nå, nå, nog om detta. *ler*

På den tiden fick man i sig mängder med kontrast för att doktorn skulle ha chans att se något vid undersökningen. Min mamma, som ju är sjuksköterska sa att sedan är det JÄTTE viktigt att du direkt går på toaletten om du känner att du behöver. För det som finns där inne MÅSTE ut, annars kan det ta en ände med förskräckelse. Något som jag sent ska glömma....

På den tiden jobbade jag på bibiliotek och dagen då undersökningen hade gjorts hade jag kvällsskiftet och på ett filial bibliotek innebär det att man jobbar ensam. Plötsligt när jag hade en låntagare framför mig kände jag att det knep till i magen, men eftersom jag inte ville vara otrevlig mot låntagaren bet jag ihop. När jag sen, sent om sider, blivit ensam rusade jag in på toan och gjorde en rejäl hög. Glad och lycklig över att jag gjort som min mor sagt och att jag fått ut allt, och det var inte lite, avslutade jag toabesöket med att spola.

Men döm om min förvåning när jag tittade ner i toan för att kolla att allt var borta, låg där en stor VIT hög på botten och hur jag än spolade och spolade, försvann det inte. Mitt i allt hörde jag hur någon hallåade ute i disken så jag fick avbryta mitt rörmockeri och bli en serviceminded biblioteksarbetare igen medan jag tänkte: "ni skulle bara veta vad jag håller på med där inne" och "bara ingen kommer och ser vad jag gör"! 

Dessutom var jag bara vikarie och i panik såg jag framför mig mitt vikariat segla bort tillsammans med den uttjänta toalettstolen! Och så där höll det på. Jag sprang som en tätting mellan disken och toaletten där jag spolade, hackade, sköljde toaborsten i tvättstället, hackade igen och tillbaka ut i disken leende som en sol, "och vad kan jag hjälpa dig med?". Till slut ringde jag mamma och frågade vad jag skulle ta mig till men hon bara skrattade och sa: "Där ser du, var glad att du fick ut det". "Du kan ju bara tänka dig vad som hänt om det fått vara kvar i tarmen!"

Till slut ringde jag min räddare i nöden, mannen med stort M. Då hade vi bara varit tillsammans några år, så jag genomled några minuters våndor över om jag skulle/skulle inte sätta in honom i mitt dilemma. Jag ville ju inte att även han skulle försvinna bort tillsammans med både vikariat och toastol, men till slut bestämde jag mig för att det inte fanns någon annan råd och att det fick bära eller brista. Jag fick testa vår kärlek, är det på riktigt, måste det ju hålla för lite motgångar. I nöd och lust, heter det ju...

M kom, slängde av sig jackan, kavlade upp ärmarna men behöll toppeluvan på och sa: "inga problem, det här fixar jag!". Han jobbade och kämpade på toan och jag tittade till honom mellan låntagarna, men allt jag såg var hans ryggtavla och tofsen på toppeluvan som guppade hit och dit. Efter en god stund, kom han utångande som en tjur på tjurfäktningsbanan och väste: "jag måste på Fakta, vad f...n har du i magen?" Det är ju som cement som brunnit fast i porslinet!" 

Trots det inhandlade skurmedlet blev det ytterligare en bra stunds arbete för honom och jag stod leende i disken och servade låntagare medan jag tänkte: "det löser sig, sa hon som sket i vasken!" /Carro som trots detta fortfarande är ihop med samma karl, det höll!