fredag 23 oktober 2009

Sista natten i egen säng...


(Foto: Anette Heikkilä)

Oj, vad tiden rusar fram när man har roligt! Och vad roar jag mig då med? Jo dessa fördömda spel på Facebook. Just nu driver jag tre farmer, ett café, en restaurang, ett nöjesfält och två akvarier. Och det kan jag kalla körigt, vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt och om jag går tillbaka till mitt jobb efter operationen, ja då får jag det stressigt värre! *ler ironiskt*

Nä, självklart får jag ju då börja prioritera igen men just nu, när allt är som det är, ja då är det himla bra tidsfördriv. Dessutom innebär de lite social liv för mig; eftersom man på ett av spelen har möjlighet att "anställa" folk att "jobba" på ens farm. Och självklart har jag ju då svårt att låta bli att "prata" med dem. Och på så sätt har jag fått tre nya bekantskaper i USA, vilket jag tycker är roligt och intressant. Så nu tränar jag på min engelska så gott som varje kväll! *ler*Och rusar gör det även på operationsfronten, jag ser att stetoskopet i min räknare här på sidan snart är i mål och det innebär ju att det snart är dagen med stort D. Har verkligen svårt att ta in att det äntligen är dags, räknar inte riktigt med det än heller. I juni blev det ju inställt samma dag som vi skulle resa, så än kan mycket hända. De kan ställa in igen, jag kan bli sjuk, doktorn kan bli sjuk, de kan sakna instrument eller delar de behöver, det kan komma in akuta fall osv. osv.

Så inte förrän de sprutar in "sovmjölken" i armen, när jag ligger på bordet, vågar jag tro att det verkligen blir av. Kanske är det därför som jag inte känner av någon större och svårare ångest än heller. Eller så beror det på att jag har C hemma och att han gör allt han kan för att distrahera mig. Å andra sidan, kom inte ångesten förrän prick klockan ett dagen innan vi skulle åka och om en kvart är jag i det läget. Så det kanske är då det exploderar även den här gången.

En av mina läsare tyckte, mycket klokt, att jag skulle börja äta av mina "nödraketer" redan innan ångesten kommer. Då kanske jag kan undvika att den slår så hårt eftersom medicinen tar bättre om man börjar ta dem innan det brakat ihop på riktigt. Och det är så sant så och jag har de i högsta beredskap! Men det är en liten hake med dem och det är därför jag försöker undvika att dem. Och den haken är att jag vill kunna dricka vin med min gubbe, både på tåget i morgon och under 3 rätters middagen på söndagkväll. Men blir det för svårt och jobbigt, då kommer jag att börja äta av dem, det lovar jag! *ler*

För jag vill undvika att vara så hård med mig själv och pressa mig själv för hårt, det har jag ju gjort så många gånger förr och jag har ju lovat mig att det måste bli ett slut på det. Så blir det det minsta ohanterbart, ja då kommer "nödrakterna" fram. Men innan det försöker jag med lite annat, bl.a. akupunktur och små frön på akupressur punkterna i örat och handlederna. Med hjälp av de kan jag gnugga på fröena som sitter på rätta stället för ångest, om jag får ångestattacker. Och blir de inte för krävande, har det hänt att jag lyckats häva attacken med hjälp av dem.

På något konstigt vis känns det fortfarande som om inte polletten trillat ner än, ogripbart på något sätt. Men, men förr eller senare trillar det väl in i huvudet att det är dags, om inte förr så senare! Den här veckan har varit såååå låååång, när det var onsdag kändes det som om det var två veckor sedan det var helg senast. Men sen har det gått fortare. Igår hade jag en kär vän på besök hela dagen och vi hade inte setts sedan juni 2008, så det var så himla fantastiskt roligt att få umgås igen.

Därför försvann den dagen i ett nafs och idag har det bara snurrat på hela tiden. Jag fick min beställning från Mary Kay, kosmetik företaget som jag säljer produkter från och på eftermiddagen kom jultidningarna som C har sålt. Så det har handlat om att pricka av varor på beställningslistor och fördela ut dem till de som har beställt. Rörigt blev det, både på köksbordet och i min skalle, men nu tror jag att jag har koll på läget igen, skönt!

I tisdags ringde C från skolan cirka 1,5 timme innan han skulle sluta och han ville komma hem för att han kände sig sååå trött att han inte orkade jobba på slöjden. Och både slöjdläraren och hans klasslärare tyckte att han såg himla trött ut och jag gissar att de av rädsla för eventuell svininfluensa, skickade hem honom. Själv blev jag orolig, svininfluensan eller vilken förkylning som helst = nej tack! Men samtidigt kunde jag ju inte neka ungen att få komma hem.

Vi hade redan kvällen innan pratat om att plocka honom ur skolan för resten av den här veckan, men M var lite emot det eftersom han tyckte att det kändes som aningens överdrivet hispigt. Men jag menade att då får det väl lov att betraktas som aningen hispigt men att vi i detta läge har rätt att få vara det. Så från i onsdags har jag haft C hemma med mig och tur var väl det för nu har jag hört att ungarna är sjuka åt höger och vänster, även om de inte i tisdags hade fått några kända fall av svininfluensa.

Men för mig är det ju, som sagt var, i och för sig ointressant om det är den eller en helt vanlig förkylning, det kan ställa till med samma elände ändå och sticka lika stora käppar i hjulen hur som haver. Så därför kändes det som ett klokt och tryggt beslut att ta ledigt åt C de tre sista dagarna denna vecka och efter det har vi liksom gått i karantän. Jag har inte varit utanför dörren och C har inte fått ta emot några kompisar på eftermiddagarna. Att min kompis fick komma hit igår berodde på att hon redan fått svininfluensa vaccinet eftersom hennes pappa är så svårt sjuk och vi har stränga regler om tät tvättning och spritning av händerna.

Både rektorn och min husläkare tyckte att det var ett klokt beslut vi fattat och då det står i skollagen att barn har rätt till hemundervisning om synnerliga skäl föreligger, var det ingen som protesterade. Antagligen tyckte alla att detta var just en sådan situation, då synnerliga skäl föreligger. Det känns så skönt att vi gjorde så här, för nu har jag gjort allt jag kan och därmed har jag släppt den värsta stressen över att bli sjuk. Blir vi det ändå, så blir vi det och det finns inget vi hade kunnat göra något åt och därför har jag slappnat av på den fronten.

Jag har även pratat med koordinatorn på mitt "borta sjukhus" i veckan och redan påbörjat en del av förberedelserna. Bland annat har jag varit tvungen att sluta med Arcoxian igen, eftersom man inte ska äta NSAID-preparat före en operation. Jag passade även på att lägga fram mina önskemål och det var inte lite vill jag lova. Efter det samtalet kände jag mig som Drottningen av Saba, en jättediva av stora mått.

Men M och hemtjänsten tröstade mig med att jag ju varit med förr och att jag därför vet vad jag behöver. Det jag ville ha var bland annat; en tryckavlastande madrass i sängen, en el säng eftersom jag har för dåligt i händer och fingrar för att kunna manövrera en manuell säng, eget rum eftersom jag är en mycket stolt person och mår så himla dåligt om någon ser hur liten och ynklig jag är när narkosångesten slagit in, en rundvandring på operationsavdelningen, en rullstol, få komma något senare till inskrivningen eftersom vi lämnar hotellrummet klockan 11:00 och något mjukt på operationsbordet eftersom jag annars kommer att vara totalt ledbruten efter flera timmar av skavande mot stagen i ryggen.

Vi får väl se hur och vad de kan tillgodose men nu har jag iallafall fått framföra det som jag anser är livsnödvändigt. Nu ikväll är det så äntligen fredag och sista kvällen hemma. Och vi är ett steg närmare att operationen blir av den här gången, för nu har vi kommit ett steg längre än vi gjorde i juni. Nu har koordinatorn nog gått hem och de kan åtminstone inte längre ringa och ställa in operationen innan vi hinner ge oss iväg! *ler*

Fredag innebär självklart bubbelbad, äta pizza och mysa precis som vi brukar göra på fredagarna här uppe på berget. Packning och handling får vi ta i morgon innan vi ger oss iväg. Och en av de viktigaste sakerna som ska med är ju min "lilla rosa" (netbooken) så jag kan hålla er uppdaterade och jag hoppas att jag kommer att ha ork till det ganska snabbt efter operationen.

Jag är verkligen så glad över min rosa netbook, tänk om jag haft den när jag var sängbunden som barn. Nu har jag ju sysselsättning hela tiden; jag har bloggen, FB, spelen, internet och kan till och med se på film och tv på den. Den är alltid mycket bra men bara helt bäst i lägen som denna, att slå ihjäl massor med timmar på sjukhus med. Jag önskar er alla en trevlig helg och på återhörande! Nästa rapport kommer från en annan del av landet!/Carro i startgroparna (googlade bilder, utom fotot)

3 kommentarer:

  1. Lycka Till, kära Carro!
    jag "avundas" dig!
    Sövningen är den bästa stunden "jag" vet!
    En NANOsekund med ALL smärta borta innan man "själv" är borta! Tycker det är en sån SKÖÖÖÖN känsla att bara lägga över allt ansvar på andra och glida iväg.... Jag lånar ut min känsla till dig, passa på att prova den, för du kommer att gilla det!

    SvaraRadera
  2. Jag hoppas att allt går bra å att ångesten håller sig borta. Ångest är INTE kul!!! kram

    SvaraRadera