I väntan på det normala...

(denna bild är googlad , övriga har jag fotat)

Jaha, så är då familjen utökad med ytterligare en varelse. Något som jag protesterat mot och ett inköp jag försökt skjuta upp in i det längsta. Jag har till och med hotat med att jag flyttar ut i garaget om far och son gör verklighet av sina planer. Och idag gjorde det, Spranna har flyttat in hos oss! Spranna, den ludna ladyn, är en 2-årig beigerosa chilensk fågelspindel. Och C är överlycklig, för som han har väntat på hennes ankomst. Hela sommaren lång! Vi hämtade hem henne idag i en igentejpad burk, eftersom jag inte vill ha en spindel på rymmen i min kära bil. C har haft ut henne, hållit i henne, matat henne och gullat med henne flera gånger idag. Själv har jag inte närmat mig henne mer än på en meters avstånd. Visserligen har hon inte gjort så mycket väsen av sig men sagt är sagt. Så nu är det väl bara för mig att börja packa för min flytt ut i garaget! *ler*

I övrigt lunkar dagarna på. Nu är det bara en vecka kvar tills fas två i återanpassningen till ett normalt liv fortsätter med att skolan börjar igen. Jag sörjer verkligen att sommaren snart är slut, för jag är en stor fantast av sommaren och deppar när all växtlighet vissnar och dör. Snart är det ett helt år tills nästa gång vi får njuta av semesterlata dagar. Men samtidig lite skönt med normala vanor igen. Det är som om vi släpper alla rutiner under sommaren och helt slappar ihop.

Men med skolstarten återgår allt till vardagen, uppstigning på normala tider, mat vid vettiga middagstider och ensamrätt till datorn igen. Åtminstone under skoltid! Vilket är ganska skönt i sig och åtminstone tryggt och förutsägbart. För som vi har det just nu har vi glidigt miltals iväg från det som kan anses som invant och vanligt. Vi sover sent på förmiddagarna, äter på heltokiga tider och självklart uppe sent på kvällarna. Nästan tills solen är på väg upp igen...*ler* Visst är väl det lata livet skönt och avslappnat men i längden måste man kanske ändå ha lite mer stadga och stabilitet i vardagen.

Sedan M började jobba tycker jag inte heller vi får så speciellt mycket gjort om dagarna. Annat än att njuta av solen och värmen som vi fortfarande har glädjen att få ha kvar. Trots att vi sover länge på morgnarna har jag de senaste dagarna märkt att jag är ohyggligt trött, sliten och grinig på kvällarna. Det är knappat att jag håller ihop och C och jag hamnar hela tiden i jobbiga diskussioner, innan jag slutligen får krypa ner under täcket. Så nu har till och med C börjat klaga på att jag är så grinig på honom varje kväll, vilket självklart ger hugg i mammahjärtat. Efter några dagars funderande har jag kommit på att jag inte har vilat middag en enda gång under hela sommaren. Vilket är heltokigt! Jag vet ju egentligen att jag måste vila minst en gång om dagen, gör jag inte det är jag ett åskmoln innan kvällen eftersom min kraft och ork inte räcker för en hel dag. Vilar jag inte är min energimätare långt under minus.

Därför har jag vilat middag både igår och idag, vilket jag tror stenhårt på eftersom vi igår lyckades ta oss hela vägen i säng utan att ha tjafsat en enda gång. Toppen! *ler* Jag har även plockat upp min vanliga rutin att ligga på spikmattan i tjugo minuter innan jag ska sova och det märker jag också en enorm skillnad av. Nu sover jag som en stock hela natten och inte den där lättväckta indiansömnen jag annars sover. Ytterligare en rutin jag återupptagit eller snarare väckt liv i, är att ta mig iväg och träna i bassäng minst en gång i veckan. Jag hatar verkligen allt vad träna och sport heter men trots det måste det bli en ändring i den här fruns vanor.

För jag ställde mig på vågen härom dagen. Och jag lovar, det var verkligen ingen trevlig upptäckt! Jag har gått upp fem kilo sen före sommaren, vilket i och för sig inte är så mycket att bråka om. Men betänk då att jag bara är 1,45 med en maschvikt omkring 45 kg, vilket är alldeles lagomt och perfekt för mig. Nu väger jag bara cirka 5 kg mindre än när jag fick C!!!!! Katastrof!!! Nä, här krävs hårda tag, banne mig! Allt mellan 3 - 7 kg måste bort! Inte för att jag egentligen är speciellt brydd om vikten men i mitt skick är det för många extra kg att släpa runt på. Det är för tungt och väger för mycket för mitt skruttiga skelett.

Jag har också så smått börjat röra om i sjukvårds grytan. Ni som var med mig före sommaren kanske minns all dramatik kring min kommande höftoperation (finns att läsa bland juni månads inlägg). Att den blev inställd sex timmar innan avfärd till mitt "borta sjukhus" bara pga en prestigekonflikt mellan två tuppfäktande professorer. Och att jag precis innan semestern fick en preliminär planering för hur framtiden skulle se ut. I den bästa av världar! *ler* Det skulle först bli en tre dimensionell datortomografisk röntgen under augusti, tillverkning av specialprotes under september och slutligen operation under oktober. Men nu är vi ju i mitten av augusti och jag har ännu inte hört något från röntgen på mitt "hemma sjukhus". Dödstyst!

Så jag ringde dit igår och fick veta att de har jääääääätte lååååång väntetid, massvis med månader, till datatomografin. De kunde inte förstå hur min dr. Y kunde lova mig röntgen utan att vara insatt i deras arbete och att det troligtvis är fullständigt uteslutet med någon form av röntgen under augusti. Vilket jag redan börjat misstänka eftersom vi är mitt i månaden och jag ingen kallelse fått. Jag berättade hela mina senaste historia för dem och visst blev de berörda av den men de vågade trots det inte boka in mig eftersom det är en så speciell metod som ska användas och till den måste det beställas särskilda instruktioner. Därför bad de mig återkomma efter den 24:e då den ordinarie tidsbokaren är tillbaka efter sin semester. Och då är ju augusti så gott som förbi och därmed ligger vi redan minst två veckor efter den preliminära planeringen jag fick i juni.

Och så många fler veckors försening får det inte bli för då blir det inte någon operation på den här sidan om nyåret. Detta för att dr. X brukar åka till USA i november och vara där fram till juletider. Men idag fick jag en, i mitt tycke, alldeles strålande idé och jag har redan slängt iväg den till både dr. X och dr. Y men inte fått något svar. Kanske semestrar de än... Min idé är att jag får göra den där speciella tre dimensionella datatomografiska röntgen på mitt "borta sjukhus" samtidigt som jag ändå åker ner för återbesök hos dr. R (som i rygg) den 27/8.

Jag tog upp den idén med scolios sköterskan jag pratade med idag och hon tyckte att det var en lysande idé som inte borde vara allt för omöjlig att genomföra. Hon sa att den röntgen undersökningen inte är så speciell hos dem utan görs på rutin där och att de var först i landet med att utföra den. Det som krävs är ju förstås att röntgen avdelningen på mitt "borta sjukhus" har möjlighet att ta emot mig den dagen, att min hemma doktor, dr. Y, drar tillbaka remissen som finns här i stan, skickar en ny remiss till röntgen där nere och även godkänner den extra kostnad som det självklart blir om jag får göra detta utom länet.

Så nu är jag snart mitt upp i allt koordinerande igen! Till och med sköterskan på mitt "borta sjukhus" höll skrattande med mig när jag sa att jag åtminstone inte blir sysslolös när jag har med sjukvården att göra. Hon tyckte att jag snart borde kunna kvittera ut en halvtids lön med tanke på all tid jag får lägga ner på allt tjafsande. För nog är det tjafsande alltid! Aldrig kan det gå spikrakt som det är planerat utan varje gång ska det tjorvas och krånglas i massor. Tur att det varit sommar och varmt, att jag varit ledig och myst med familjen, för nu känner mig utvilad och redo att ta ett kraftigt tag om sjukvården igen! *ler* /Carro, som skulle vilja åka räkmacka