Om att göra bort sig...

Jaha, så är det fredag igen, tänk vad tiden går fort. I min värld är det bara måndag och fredag hela tiden! Dessutom är det sista dagen på sommarlovet och killarna njuter för fulla muggar. C vill inte ens lyssna när jag påminner honom, utan han säger att det ju är två dagar kvar! Jag förstår honom, för jag var precis likadan när jag var i hans ålder. Jag blev flyförbannad när min pappa påminde mig och jag körde precis samma "cold turkey" som C vill göra. Vaddå vända tillbaka dygnet en hel vecka i förväg?! Slöseri med tid tycker han, för det löser sig ju på första dagen. Uppe länge på söndag kväll och upp tidigt på måndag morgon för att sedan var dödstrött på kvällen. Om inte måndagkväll så senast tisdag är man tillbaka på banan igen. Man måste ju få njuta in i det längsta!! *ler*

Jag är ju en sån person som gillar att skratta (ja förresten vem gör inte det) och skoja mycket och att retas med C och hans kompisar är en av mina favorit sysselsättningar. Det är så härligt att få höra C:s underbara kluckande skratt och när han ger mig den äran att få höra det fylls mitt mamma hjärta av en enorm värme och stolthet. Då, som alla andra gånger, är jag så glad att just jag fick bli mamma åt just han!! Ibland händer det att han inte riktigt hänger med i mina idéer men det är inte ofta, för han har faktiskt en ganska avancerad humor och den har han utvecklat tidigt. Redan som liten kunde han skratta åt vissa "vuxenskämt" och han har fått vänja sig med min fantasi och mina skämt och nu brukar han bara säga att du är precis som morfar!

Jag har också lätt för att bjuda på mig själv och i vissas ögon kanske det kan ses som om jag rent av hänger ut mig själv. Men jag har något av en svart humor och gillar att ironisera över mig själv och alla mina upptåg. Men självklart aldrig över någon annan utan det tycker jag är en ynnest som bara är värdig för den egna personen. Alla, inklusive mig, måste självklart själv få välja om, när, var, hur och på vilket sätt man vill att omgivningen ska betrakta en och vilken "sida" man vill visa upp. Att jag blandar upp min allvarliga sida av mycket djuphet, filosofi och psykologi med mycket skoj, skämt och ironi tror jag är mitt sätt att hantera min situation. Min vardag är många gånger så himla allvarlig och krånglig och då måste man kunna skoja om den för att kunna överleva.

När jag väljer och är på humör för att ironisera och skoja om mig själv kan jag bjuda på allt från tokiga, roliga via pinsamma till jobbiga situationer. Då är det bara att hålla i hatten, för då kan det komma precis vad som helst över mina läppar! *ler* För att sedan kanske sluta mig som en mussla igen och återgå till att bli en betraktare av livet. Något jag däremot har lite svårt för är när jag ofrivilligt har gjort bort mig. Det glömmer jag nästan aldrig utan kan älta, grubbla och gräma mig över i årtionden efter åt. Och varje gång minnet seglar upp är det lika pinsamt som när situationen var rykande aktuell. Här kommer två tillfällen som jag har svårt att glömma men som jag samtidigt inte kan låta bli att le åt vid minnet:

Det jag nu tänker avslöja hände i början av -90 talet då jag jobbade på bibliotek. Vid den här tiden var mordet på en prostituerad kvinna i Sockholm, hon vars mördare visade sig vara två läkare, hög aktuell. Jag har ju alltid velat jobba som socialarbetare (eller med människor på något sätt) och som jag tidigare har berättat brukade mina kollegor på biblioteket kalla mig för eländes specialisten, så därför intresserade även detta fall mig på många sätt och jag läste flera böcker om det inträffade. Och med det i minnet kan man kanske ana (eller snarare inte) vad jag tänkte på...

En kväll när jag jobbade kom det fram en man till disken och frågade mig:

- Var har ni böcker om styckning?

Jag vet inte vad som flög i mig eller hur jag tänkte. Men jag mitt dumma nöt, la huvudet på sned, spände mina gröna ögon i hans, log och sa på mitt mest serviceinriktade sätt och som om detta var den självklaraste "vardagsmaten" i världen:

- Av djur, eller...

Förvånad och full i skratt svarade mannen mig:

- Ja det får vi väl ändå hoppas!!!

Hmm, ibland kan det kanske bli lite för mycket deckare och mord för frun så att det fullständigt uppslukar mitt hela jag! *ler* Även i mitt senare jobb som enhetschef för personliga assistenter har jag också gjort en blunder som jag helst vill glömma. En gång träffade jag på en kille som jag fattade tycke för eftersom han var en otroligt sympatisk, trevlig, öppen och ärlig person. Att han sedan, i mitt tycke, såg bra ut och var charmig gjorde ju inte saken lättare. Redan vid första mötet ville han berätta om sitt brokiga liv, bara för att jag inte skulle köpa "grisen i säcken" om jag valde att anställa honom vilket jag gjorde på stuberten och mycket för att han just varit så öppen och ärlig. Han jobbade hos oss ett bra tag, både på mitt och min kollegas område. Han var alltid glad och trevlig och vi hade inga som helst problem i vår kommunikation ända tills jag en dag bad honom komma in på mitt kontor för ett litet samtal.

Jag vet inte vad som hände, kanske blev jag nervös för att jag gillade hans utseende och hans charmiga person så mycket att det fick mig att helt tappa koncepten. Måste bara infoga här innan jag fortsätter med historien, att hade jag inte haft min älskade M hade den här killen gått högst osäkert! *ler* Nä skämt å sido, nu är jag ju lyckligt gift med min M och därför försökte jag istället "tussa ihop" honom med en av mina bästa kompisar. Men det ledde ingen vart och nu har jag lovat min kompis att lägga min koppleriverksamhet i graven, för den stackarn har varit utsatt för min romantiska sida vid två tillfällen och nu tycker åtminstone hon att jag får ge mig på någon annan nästa gång! Jag har kanske varit bordellmamma i mitt tidigare liv, för de takterna verkar ha följt mig genom åren, med tanke på vad jag avslöjade i mina sanningar härom dagen, vad jag utsatte min stackars far för! *ler*

Hur som helst, jag ropade lite nonchalant in denna tjusiga karl på mitt kontor och när jag öppnade munnen och avslappnat skulle fråga: "Hur är läget, knallar det?" Hoppade världens mest freudianska groda ur munnen på mig och istället sa jag:

- Hur är läget, kn*llar det?" (byt a:et mot ett u)

Och i samma sekund som jag sagt det hörde jag mitt misstag. Sånt får ju bara inte hända!!! Själv hade jag nog kunnat hantera "grodan" men jag såg att han blev stel som en pinne och generad till max, ja det såg nästan ut som om jag, gammkärring chefen, istället hade bett om att få göra DET med honom. Detta gjorde mig oerhört generad och stämningen på kontoret var så tjockt att man hade kunnat skära genom den med kniv. Jag började nervöst fnittra, plocka i mina papper och när jag skulle försöka släta över och skämta bort det hela, vad tror ni händer då?! Jo, jag mitt eländiga klant ar...el upprepar precis samma mening EN GÅNG TILL. Hur knäpp för man va??!!

Ja, Herre Gud, jag trodde jag skulle dö!! "Golv öppna dig" var det enda jag kunde tänka under resten av det samtalet, för jag ville bara bli uppslukad av jorden omedelbart. Och jag kan bara säga, att relationen och kommunikationen mellan oss var högst ansträngd och krystad ända tills han slutade och flyttade söderut. Pojkstackar'n var nog livrädd för den sextörstande chefen som utsatt honom för sexuella trakasserier. Så inte fick jag någon avskedskram, som min kollega fick, när han tackade för sig och lämnade stan! Avslutningsvis ska jag göra en Gert Fylking och berätta en verklighetsbaserad fredagsfräckis. Så därför önskar jag känsliga läsare en trevlig helg och ber er sluta läsa här! *ler* Detta är en sann historia som jag blev vittne till och det är aldrig vackert när ens föräldrar är igång...*ler*

En dag när jag satt på toan hörde jag min kära mor och far genom ventilen och jag kan bara säga att mina ögon och öron blev som tefat!

Mor: "Om du håller, så suger jag"

Far: "Ja..."

Tystnad

Far aningens irriterat: "NÄÄ!! Inte där, HÄR..."

Lång tystnad

Mor glatt: "Oj! Vad mycket det kom!!!!"

Far lika glatt: "Jaaa..."

Mor klappar i händerna och säger: "Det här var skönt, det borde vi göra ofta och hemma också"!

Sen kom de av sig och blev alldeles tysta, när de hörde hur jag tokskrattade i badrummet på nedervåningen. Då först kom de på hur det hela lät och vad tror ni de egentligen höll på med???? Jo, de dammsög ventilationstrumman i vårt badrum på övervåningen! Så, så var det med det roliga men ett gott skratt förlänger ju livet och det gjorde jag med tiotals år den dagen! Ha en riktigt skön helg och njut av den sista ledigheten för på måndag börjar allvaret, som min far alltid brukade säga. Suck!/Carro, kärlekskrank (Förutom blomsterbilderna, som Mikael Törmä fotat, är resten googlade)