Sov gott, lilla papps!

(Fotograf: M)

Eftersom en del hört av sig då de inte uppfattat mitt tal i kyrkan, lägger jag ut det här. Jag lägger även ut de tre låtarna vi hade i kyrkan. Låtarna vi hade på minnesstunden på Kaptensgården och som M:s band spelade var: Tro - Marie Fredriksson, Helgdagskväll i timmerkojan - Dan Andersson och Loving arms - Dixie Chicks.

Sarah Dawn Finer var en av pappas favoriter, så efter Griftetalet sjöng vår solist "Kärleksvisan" av Sarah som pappa tyckte så mycket om och som han tyckte var så vacker. 

Pappa...

...minns du när jag skulle till Holland och göra praktik. Då hade jag en sån ångest och hemlängtan redan innan jag ens farit hemifrån! Då sa du: ”Men gumman, tänk på Karl-Oskar och Kristina från Utvandrarna, när de for till Amerika. Då for de för gott! Då gick det inga flygplan och man kunde inte vara hemma på ett par timmar. Men till Holland går det flyg...flera gånger per dag dessutom...så vi hämtar dig om det blir för svårt!”

Men Pappa, där du är nu, dit går det inga dagliga flyg. Och vi kan inte hämta tillbaka dig fast det är det vi allra helst vill. Det börjar sakta...sakta...sjunka in i oss, att vi aldrig mer får se dig. Aldrig höra din röst...eller känna din närhet...

Men vi har en enorm rikedom och en stor skatt, av minnen och upplevelser, vi samlat på oss under alla år tillsammans. Dessa minnen bär vi närmast hjärtat och är de vi får leva på och ta fram när det blir svårt. För svårt kommer det att bli...

Ett sånt minne är sista gången vi såg dig. Två dagar innan du lämnade oss...Inte visste vi då att det var sista gången... Trots att du haft en svår dag, såg vi på dig att du blev så glad när vi kom. Och lite extra glad för att vi hade lyckats slita loss C från datorn och ha med oss honom också. Gnistan och ditt fina glitter i ögonen tändes när vi kom och kramade om dig.

Vi hade en fin stund där på sjukhuset. Trots att du hade så tungt och bara stötvis kunde säga ett ord i taget, skojade vi och pratade om vanliga saker. Om sportlovet, om M:s resa, om OS resultat och lite om livet och framtiden. Jag frågade om du var rädd och du svarade ansträngt: ”Ingen idé att oroa sig för något man inte vet något om...” Och sen, efter en lång paus sa du: ”Men vissa ombyggnationer i huset måste vi nog göra”. Så fortfarande då var du på väg hem igen...

Jag hjälpte dig att äta och M hjälpte dig på med t-shirten. Du och jag höll hårt i varandras händer och tittade djupt i varandras ögon, medan vi väntade på att ångesten och andnöden skulle ebba ut, efter den lilla ansträngningen som tröjpåtagningen innebar...Jag tror det var DÅ du såg i mina ögon att jag förstått, att det här inte skulle sluta som vi ville och hoppades...

När det var lugnt igen, avslutade vi besöket. Du var så trött, så trött och behövde få vila, eftersom att andas var tyngre än t.o.m. 5-milen i OS. Vi kramade om dig alla tre och M rufsade dig i håret, precis som han alltid brukar. Inte visste vi då att nästa gång han skulle rufsa ditt hår, skulle din panna vara kall...

Men slät och bekymmersfri...och befriad från plågor...

Innan vi gick vände vi oss om en sista gång och då satt du där som en liten mager, tuffsig sparv uppallad i sängen med massor av kuddar och syrgasmasken som den käraste ägodelen i handen. Du höjde trött din hand, log och vinkade åt oss. Och fast du var så slut skulle du ändå skoja och muntra upp oss. Kanske för att du såg oron och ångesten i mina ögon...Du stånkade fram: ”Om...någon...

här... Frågar...mig...vad...jag...har...för...intressen... Ska...jag...säga...att...det...är...att...andas...    För...DET...är...mitt...största...intresse...just...NU...”

Även om du sa det på ditt skämtsamma sätt, tror jag det var din sista gåva till oss, en sista visdom från dig. Det var som om du försökte ingjuta i mig: ”Ni kommer överleva det här gumman. Om ni bara tar en dag i taget...en minut i taget...en sekund i taget...

I drömmen har jag redan mött dig...I en sjukhuskorridor. Du var mycket trött och sliten men samtidigt mycket glad och lättad. Vi kramades. Läkarna hade inte bara lyckats bota lunginflammationen, utan du var helt frisk igen...   

Drömmen var så verklig att jag t.o.m. kände din doft i min näsa när jag vaknade...

Kanske kom du till mig, för att berätta att du nu är frisk, har det bra och att vi inte ska oroa oss för dig längre...

Och Det är det vi som är kvar måste göra...Ta en dag i sänder...En minut i taget...En sekund i taget...

Mamma...jag...M...och...C, det är vad vi måste försöka göra nu...Vi måste unna dig den vilan och samtidigt försöka överleva. Vi ska  ta en dag i taget...och andas...Lååånga djupa andetag...Ända ner från magen ska vi andas. En stund i sänder...

Och för varje andetag vi tar och för din skull, pappa... Ska vi vara tacksamma över att vi faktiskt kan andas. Att vi kan leva med luft i våra lungor. För Det är vad Du önskade dig mest av allt... 

Jag tänkte läsa en av mina dikter som också var en av dina favoritdikter:

Jag hör änglars sång

en vacker melodi

fyller mig med lugn

Vaggar mig

Jag känner änglars vingar

ett skyddande täcke

runt min trötta kropp

Värmer mig

Jag känner änglars ögon

vakande ögons varma blick

tröstar mig

Ser mig som den jag är

Tusen Tack! Käraste finaste pappa! För alla minnen...upplevelser...kärlek. 

Och den stora omsorg du visade oss i familjen. Och alla andra i din närhet. Du kommer för alltid att finnas med oss! 

Sov i ro...  Tills vi ses...   

Älskar dig...lilla pappa!

Efter mitt tal, sjöng vår underbara solist, Shirley Clamps låt - "Jag fick låna en ängel" som jag tyckte passade så bra ihop med innehållet i mitt tal.

Avslutningslåten blev "Gabriellas sång", från "Så som i himmelen". Den kändes som ett bra val då den är så hoppingivande och precis så som jag tror att pappa kände och tänkte. Han hade verkligen inte velat bli ett vårdpaket i respirator som inte kunnat prata eller vara hemma i sitt egenritade hus eller i sitt älskade Vantens by. Jag tror han, trots allt, valde att lämna oss för att vandra vidare i Regnbågslandet. För att få vara fri och slippa alla plågor...

Jag vet inte om jag kommit ihåg att tacka alla er som hörde av er till oss, som stöttade oss med mat, som tröstade oss och som delade vår sorg med oss. Jag och mamma är evigt tacksam för all den omsorg som nådde oss via besök, telefon, sms och Facebook i form av kramar, omtanke, mat, blommor och uppmuntrande ord. Utan er hade vår vandring i sorgens land, blivit ännu svårare...

Fortfarande så ofattbart och så oändligt saknad och så älskad!

I mitt hjärta lever du!/Din dotter...

 

I sorgens land...

(Fotograf: okänd, lånad på internet)

Att planera pappas begravning blev min överlevnadsstrategi de där första veckorna! Jag bokstavligen "grävde ner mig" i all planering, jag stängde av sorgen, jag stängde av känslorna och ja på något magiskt vis stängde jag av att det var min egen pappas begravning jag planerade. Jag fick fria händer av mamma att ordna på bästa sätt för jag tror inte hon riktigt orkade och sedan hade hon också en hel del att ta itu med. Självklart gjorde jag inget utan att visa och få godkänt av mamma, det var viktigt att det kändes "rätt" även för henne.

Det första jag ordnade var dödsannonsen och även det blev ett "miniprojekt" då det blev superviktigt med vilken symbol vi skulle ha, den skulle "kännas rätt" för pappa. Stämma med honom och hans intressen. Sen godkände jag inte de begravningsbyråns dikter utan vi tog en av dem jag själv skrivit och som jag vet att pappa tyckte mycket om och som han velat ha på flera släktingars begravningar.

Och min vana trogen gjorde jag ett  mega "projekt" av begravningen. Jag ville och "brann" för att det skulle bli en superbegravning av sällan skådat slag. Jag ville verkligen att min pappa skulle ha den bästa tänkbara begravningen eftersom han var min superhjälte! En temabegravning med en "röd tråd" skulle det också vara, så jag gjorde det liksom inte enkelt för mig. Men varför? Det har jag ju aldrig gjort förr och kommer förmodligen aldrig att göra heller...*ler*

Eftersom pappa dog i en lungsjukdom plus att hans sista ord till mig var att hans största intresse just då var att andas, ett andetag i taget, blev andning, andas och andetag den "röda tråden" i denna mastodont begravning jag regisserade i Ingemar Bergman anda. Jag la mig i allt! Som vanligt kanske då...I musiken, bestämde sångerskan, önskade kantor (fick den jag ville ha...) och önskade präst (fick inte den jag vill ha pga sjukdom). Trots att prästen blev en annan, gjorde det inget. Vår präst var jätte fin hon också!

Jag valde psalmer och vilken musik vi skulle ha, brydde mig t.o.m. i papperskvaliteten och vilka foton och fonter på skriften det skulle vara på programbladen! Ja det var nästan så fanatiskt att jag ville skriva prästens griftetal också vilket vi till viss del gjorde. Jag, M, C, moster och mamma hade ett långt samtal med den underbara prästen och berättade om pappa och om våra minnen och personliga porträtt av honom. På det vi berättat byggde hon ett jätte fint griftetal och jag var så nöjd.

Jag regisserade också själva begravningen, kanske inte tågordningen för kyrkan har ju sina ritualer och det fick jag vika mig för. Men jag bestämde t.ex. vilka som skulle bära pappa, så att varje bärare representerade ett område i hans liv. Det var M för oss, kusin M för "storfamiljen", kusin J från pappas släkt, kära jobbarkompis A från pappas jobb, nära vännen S för nyårs- och skidgänget och grannen K från grannarna på gatan.

Jag bestämde att pappa skulle bäras ut ur kyrkan, till väntande bårbil och att han skulle köras i väg och vi i begravningsföljet skulle bli kvar utanför kyrkan. Inte tvärt om, eftersom det alltid känns så svårt att lämna den döda i kyrkan. Jag har varit på en begravning där den döde for med bårbilen med solen gassande på kistan och gästerna blev kvar. Det var så oerhört vackert och symboliskt som om den avlidne gjorde sin sista resa mot solen. Jag ville göra likadant för pappa även om vädret inte är lika pålitligt i mars...

Jag valde musiken som spelades när folket tog avsked vid kistan men också vilken utgångsmusik som skulle spelas. Pappa var inte religiös och skojade alltid att han skulle konvertera till katolicismen, han var en stor humorist och berättare min far. Han tyckte mycket om musik och därför blev det mycket musik, både i kyrkan och på minnesstunden. Jag valde varje låt med stor omsorg, flera av pappas älsklingsartister och det blev oerhört viktigt att antingen vi (mamma och jag) eller pappa skulle kunna känna igen oss i texterna. Jag ville att texterna skulle "tala" till oss, ge tröst och något att känna igen oss i. För gästerna skulle förstå det, såg jag till att texterna fanns i programbladet.

Pappa bars ut till "Gammal fäbodpsalm från Dalarna" och vi följde honom till den väntande bårbilen. Det var snålblåst och iskallt den dagen, snöstormen låg och lurpassade bakom kyrkan och hela sorgeföljet stod och huttrade tätt tillsammans på kyrktrappan. Utom jag...Jag var mer eller mindre på väg in i bilen med pappa. Jag kände ingen kyla trots mina spetsklädda armar, jag kände ingen blåst jag såg ingen grå himmel...

Men när bilen började rulla, kom tårarna...Som tur var stod två av mina äldre kusiner bredvid mig och fångade upp mig när jag höll på att säcka ihop och la en värmande jacka över mina axlar. Då först kände jag hur mycket jag frös och hur jag skakade. Min ena "storkusin" höll om mig, strök mig över håret och viskade att jag varit så duktig i mina öron...Medan mitt inre skrek "paaaappa"...

Redan innan vi lämnat kyrkan upptäckte vi att alla vackra blommor redan var borta! Eftersom pappa skulle kremeras anade jag vart blommorna var, vilket jag fick smått panik över...Även en sån liten detalj, kunde jag inte släppa! Medan mamma lotsade gästerna till minnesstunden for M, C och jag till bårhuset för att "rädda" blommorna. Och visst! Där låg de, tonvis med blommor, kransar och och buketter slängda i en snödriva. Vi tog dem som tillhörde oss, lastade dem i M:s bil för att sedan smycka mamma och pappas uterum med alla dessa vackra blommor. Också en grej som väckte stort intresse hos alla som passerade. Men jag ville inte att pappas blommor skulle frysa ihjäl, eftersom det ju skulle dröja ända till maj innan han kom i jorden.

Ganska snabbt insåg vi att vi skulle få många gäster på minnesstunden. Och det blev det, närmare 100 personer eftersom pappa var mycket social, hade ett stort umgänge, många vänner och många jobbkontakter. Därför kunde vi inte bjuda på middag (vilket är brukligt på Tornedalska begravningar och något vi är vana vid eftersom de flesta begravningarna vi varit på har varit där.), utan vi bjöd först på smörgåstårta och sedan tårta. Minnesstunden hölls på Kaptensgården i Kyrkbyn mitt i nationalarvet.

Telegrammen las på ett bord med pappas foto och ljus, så alla som ville kunde gå dit och läsa. Därmed fanns det gott om tid för tal och många tal blev det, både rörande och humoristiska. Jag tror säkert pappa var både rörd och generad där uppe i sin himmel när han såg hur mycket folk som kommit för hans skull och hur många som sa så fina ord om honom. Både skratt och gråt blandades och minnesstunden kändes inte så tung som de oftast gör.

Även på minnesstunden hade vi levande musik. M:s band spelade låtar jag valt som på något vis hade anknytning till pappa. För att det skulle bli någon form av dagordning hade vi en toastmaster, en som höll i taktpinnen och den rollen släppte jag faktiskt! *ler* Som avslutning på minnesstunden höll M ett jätte fint tacktal till gästerna, men också ett mycket kärleksfullt tal till en älskad och saknad svärfar. På kvällen samlades pappas syskon och syskonbarn, tillsammans med mammas familj. Det blev en liten intim familjestund där vi gemensamt mindes pappa medan nattmörkret omslöt oss och marschallerna som brann lyste ända upp till pappa som säkert var nöjd att alla hans kära var samlade.

På begravningsdagens morgon var jag totalt avstängd. Det var som om jag inte befann mig i min egen kropp, "lyset var tänt men ingen var hemma" typ! C sa att jag var fullständigt kall i ögonen, som en "stonecold killer" som han uttryckte det. Jag var helt fokuserad på dagen, visserligen hade jag "preppat" med lite medicin för att "hålla ihop", ville inte helt bryta samman eftersom jag även tänkte hålla tal i kyrkan. (På begäran, eftersom jag hört att det bitvis hördes dåligt vad jag sa, kommer jag att lägga ut mitt tal i nästa inlägg).

Dessutom var jag ju den "stora regissören på premiären" som hade koll på att alla fick sittplatser, att alla gäster hunnit komma, skötte all kontakt med kyrkan och solisten, instruerade toastmastern, fördelade ut rosor, stöttade modern, fångade upp sonen och tappade bort mig själv och mina egna känslor. För ja, i den rollen måste man bara hålla ihop.

Men sen! Dagen efter begravningen! Ja, då brakade jag ihop alldeles, då sjönk jag till botten. Som en sten. Då kom känslorna, sorgen, tröttheten och orken var fullständigt borta. Jag grinade, hade ångest, skakade, svettades, frös och låg som en liten krumilur i ena soffhörnet. Det gick knappast att få något vettigt ur mig de första dagarna efter begravningen. Då levde jag verkligen i sorgens land och självklart kom sen lunginflammationen och luftvägsinfektionen som ett brev på posten! Som det alltid gör för mig vid stress och utmattning.

Men jag tog mig upp igen. Ännu en gång. Jag har vandrat i sorgens land många gånger under mitt liv, det har varit ofattbart tungt och den här gången var nog den värsta av de alla! Min levnadsglada, charmiga, komplicerade, något tungsinta men älskade pappa har verkligen lämnat avtryck och ett stort tomrum efter sig. "Såret" blöder inte längre, sakta fick den en skorpa. Men ärr kliar länge, väldigt länge...Vissa dagar mer och vissa dagar mindre och så kommer det nog alltid göra...

Jag tänker på honom och saknar honom varje dag. Jag pratar med honom, högt och lågt i tanken, oftast i köket där jag känner att han är...om inte annat så för att hans foton finns där. Jag saknar hans något "hönsiga" omsorg, hans knackeliknack på dörren, hans humor, hans berättelser, hans tro på mig, hans kunskap, hans kärlek. Ja t.om. hans envisa frågande om ditten och datten! *ler*

Men jag vet att han finns i min närhet, för jag drömmer om honom lite nu och då och oftast har han budskap med sig till mig. Som den natten när mamma hade haft inbrott, då kom han kånkandes på en stor playwood skiva som han skulle spika för en dörr...

Älskade pappa, tack för den tiden vi fick tillsammans. Tack för att just du var min pappa, tack för allt du gav mig, allt du lärde mig och tack för all din omsorg om mig och min familj. Jag kommer alltid älska och sakna dig! Från månen och tillbaka! Ända tills den dagen vi mötes igen i Regnbågens land...Vila i frid, kära lilla papps!/Carro...faderlös (Bilderna är privata och lånade från internet)

Vi ses i Nangijala...

Utanför sjukhuset var det som vanligt en massa folk men den enda jag såg var lilla mamma i sin röda jacka som vandrade fram och tillbaka framför huvudentrén. Hon såg så ensam, liten och övergiven ut mitt i folkvimlet. Så ledsen och i stort behov av en famn att krypa in i för att få en kram. Och det var jag, C och moster också. Så vi stod där alla tre och kramades innan vi åkte upp till pappas avdelning.

Allt hade gått så snabbt att inte ens läkarna var förberedd på vad som hände. Ingen trodde döden var så nära att han skulle vara "borta", när mamma var tillbaka efter att ha varit ute i tio minuter. Han hade sovit/vilat så lugnt, andats stabilt att mamma trodde hon kunde lämna honom ett ögonblick. Men just då, medan hon var borta hände det. Efter att ha haft både flimmer och fladder och en puls på över 140 slag per minut i mer än ett dygn orkade inte hjärtat längre.

Det stannade. STOPP. Lilla kretsloppet hade mer eller mindre sprängts och sagt i från, vilket tydligen är en vanlig utgång vid idiopatisk lungfibros. Så när mamma var tillbaka var allt redan över och förbi. Upplivningsteamet från intensiven hade redan varit där och hunnit lämna avdelningen igen. De hade gjort allt de kunde för att rädda pappa. Men det gick inte...Hans liv var slutgiltigt slut.

Vi kom till avdelningen och pappa cirka en timme efter att han lämnat oss. Jag klev fram till hans säng. La armarna om honom, strök honom över kinden och kramade honom. I halsgropen, i vecket på sidan om hakan, nedanför örat och i skäggstubben...Där, där var han fortfarande varm...Och då kom tårarna.

Samtidigt kändes det så fint. Så rofyllt. Och så stilla. Det såg faktiskt ut som om pappa log. Nästan som om han var på väg att börja skratta eller säga "Men tjenare, det var länge sedan...!" Kanske möttes han av någon. Någon, för honom, kär person/personer. Någon/några som han tappat, saknat och längtat efter väldigt länge och mycket...

Kanske var det någon/några där "på andra sidan" som tog emot honom när han kom. Så samtidigt som vi grät och var ledsna kunde jag inte heller låta bli att känna ett inre lugn. Vara tillfreds med att han nu fick vila ut och slippa allt det jobbiga. Han såg så lugn och fridfull ut, att allt elände upphört att existera i samma stund som han drog sitt sista andetag.

Förutom vi kom mammas och pappas nära vänner till sjukhuset, när de fick höra vad som hänt. Likaså min farbror och kusin M. Alla stod vi runt pappas säng, tittade på honom, grät tillsammans, mindes honom och skrattade åt hans tokerier. Samtidigt som vi också försökte ta in det ofattbara som hänt. Att han verkligen var borta! För alltid...borta...

Egentligen var det mest synd om M, som var ensam mitt bland alla människor i ett främmande land. Vi här hemma hade ju ändå varandra. För honom gällde det att hålla masken och representera sitt jobb. Men jag hörde på honom att han så klart också var i chock, eftersom han hann ringa mig flera gånger medan jag fortfarande var kvar på sjukhuset.

Han ville att jag gång på gång skulle upprepa och berätta hur pappa såg ut, vad som hänt, vad läkarna sagt/inte sagt, gjort/inte gjort och vad som händer efter detta. Igen och igen. Det han hela tiden upprepade var "Varför?" Och "Han sa JU att han inte skulle dö före fredag, när jag är hemma!"

Vi var på sjukhuset i flera timmar, blev bjuden på fika och fick prata med läkarna och sköterskorna som varit med. De redogjorde för vad som hänt pappa, hur de hade agerat och varför det kunde gå så snabbt. Ingen av dem hade kunnat se och förstå att pappa skulle dö, inte ens så sent som en timme innan han gick bort. Efter att de tvättat och gjort i ordning pappa fick vi ta ett sista farväl av honom.

Han var så fin, så avslappnad, så stilla och bredvid sig hade han en glasängel som vakade och lyste över honom. Vi kramade honom en sista gång och jag viskade i hans öra att M hälsar, att jag tar hand om mamma och att jag älskar honom. När vi sen skulle gå, slet det i hjärtat på mig. Jag ville inte lämna honom, ville inte att han skulle flyttas till ett mörkt kylrum utan ville ta honom med mig.

Det kändes så ofantligt overkligt. Så ofattbart och så vansinnigt sorgligt att han lämnade oss. I ett enda ögonblick blev jag vuxen och den som håller i rodret. På ett ögonblick var jag inte hans lilla gumma längre utan den som ska fatta alla svåra beslut och vara stark...

Om jag var en dålig chaufför till sjukhuset var jag en ännu sämre chaufför på vägen hem från sjukhuset. Jag är glad att jag var ensam i bilen och tackar min lyckliga stjärna att inget hände utan att jag tog mig helskinnad hem. Jag tror faktiskt att jag hade en vakande ängel över mig under den bilfärden! *ler* C hade tagit bussen tidigare, han behövde vara för sig själv och mamma åkte med moster.

I bilen, i min ensamhet...Då sjönk det verkligen in i mig att pappa lämnat oss och den resan blev nästan en "utomkroppslig upplevelse". Så overklig. Jag grinade, skrek på pappa, hulkade, snorade och såg mer eller mindre ingenting på grund av alla tårar som sprutade. Jag kände knappt igen mig själv och ett tag kändes det som om jag lämnade min kropp och såg ner på mig själv från biltaket. Jag minns att jag mitt i allt tänkte "Å herregud om någon såg mig. Ingen skulle känna igen mig och mitt beteende just nu...Om någon såg mig nu..."

M ville förstås hem direkt och bokade om sina biljetter så fort det bara gick för jobbets skull. Och den hemresan går till historien...som är en annan historia...Men många, många långa timmar senare landade han till slut hemma. Ganska direkt åkte vi till pappa på sjukhuset så M också fick se och ta avsked av honom. Vi fick också prata med pappas doktor så M kunde ställa alla sina frågor och funderingar direkt till doktorn och inte via mig, vilket jag tror var viktigt i M:s sorgearbete.

Någon gång mellan dödsfallet och begravning hände en märklig sak. Det var natten mellan en lördag och en söndag. Jag drömde att jag mötte pappa i en sjukhuskorridor. Han såg så glad, lycklig, sprallig och lättad ut. Han sa: "Vet du, jag är frisk nu! Först var det jobbigt, fick en ny infektion men de botade mig. Jag mår bra nu, jag har det bra nu och du behöver inte oroa dig för mig mer!" Sedan kramade vi varandra, han strök med sin hand över min kind, log och vände om...

När jag vaknade låg jag i min säng i vårt sovrum. Det tog några minuter innan jag insåg att jag bara hade drömt, att pappa för alltid var borta men i mitt bröst var det alldeles lugnt. Ingen oro, ingen ångest för nu både kände och visste jag att han var befriad från sina plågor. Och över vårt sovrum vilade ett stråk av pappas doft kvar...Jag kände hans lukt och jag är alldeles säker på att han varit där och "tittat" till mig lite...*ler*

Var rädd om varandra medan tid finnes! Fortsättning följer!/Carro...med en egen skyddsängel! (Bilderna är privata och lånade från internet)

25:e februari, en dag jag aldrig glömmer!

På måndag, efter vårt besök, var pappa jätte dålig igen. Febern hade stigit, hans andning var så dålig att han absolut inte fick oroas på något sätt. Gjorde han det dippade hans parametrar rejält på monitorerna, eftersom han då fick i sig alldeles för lite luft. Men fortfarande menade läkarna att det inte var någon fara, än fanns det saker kvar att göra. Trots att de sa så, tog en av läkarna det jobbiga samtalet med mamma och pappa. Det om vad de ville skulle göras OM ett kritiskt läge skulle uppstå...Ville mina föräldrar att pappa skulle sättas i respirator om det läget skulle komma...

För ville han det hade det blivit, en gång respirator alltid respirator och hans sista ord skulle därmed varit sagt. Mamma har berättat att hon fick smått panik, tankarna surrade som en bikupa. För hon visste att pappa skulle fråga henne hur hon skulle ha gjort, eftersom hon var den han litade mest på när det gällde sjukvård. Hon visste att hon måste säga sanningen. Så när pappa tittade på henne med vädjande ögon och med stor ansträngning flåsade fram den väntade frågan: "Hur skulle du ha gjort?", svarade hon som hon kände var det rätta. "Nej, jag skulle inte ha låtit dem lägga mig i respirator..."

Då vände sig pappa mot doktorn och sa "Nej, då gör inte jag det heller!" Och när detta var uttalat var det som om tio ton sten lyfts från pappas axlar. Han blev helt lugn, andades bättre, orkade prata med mamma och ville t.o.m. att min kusin M skulle komma fast han inte orkat ta emot annat besök än vi de senaste dagarna. Men pappa längtade efter kusin M, ville träffa honom och växla några ord med honom. För mina kusiner M och S betydde mycket för pappa, de har varit lite av hans bonusbarn, då vi mer eller mindre vuxit upp tillsammans.

Här hemma var det kris den måndagen. Jag var helt förstörd och fullständigt under isen, jag var ett vrak och bara grinade, svettades, frös, skakade, hade ångest, panikångest och stressen var på topp. Jag blev tvungen att t.o.m. använda min behovsmedicinering mitt på dagen för att inte helt falla sönder. Och inte gjorde det saken bättre att M for till andra sidan jorden på tjänsteresa, just när vårt liv och tillvaro var kaotiskt. Jag hatar alltid att skiljas från honom och C (och andra också, hatar uppbrott) och har alltid haft svårt med avsked. Tror det hänger ihop med alla uppbrott i min barndom.

När C kom från skolan hade jag planerat att vi skulle åka till sjukhuset men det gick inte. När jag hörde av mamma att pappa inte fick oroas på något sätt, kunde vi inte fara. För jag förstod att pappa skulle bli lika upprörd som jag när han såg hur upprörd jag var och hur ångesten brann i mina ögon. Jag hade ledsagning den dagen, tiden då jag och personalen gör olika saker ex. fikar, handlar och liknande. Men den här måndagen gick det inte. När personalen kom hittade hen mig som en liten våt fläck på golvet, eftersom jag precis vinkat av M i taxin.

Min underbara personal "plockade upp mig", satt i tre och en halv timma och bara höll min hand och påminde mig om att andas. Hen sa: "Andas Carro, du måste komma ihåg att andas..." Hen kramade mig, vi satt tysta och hen höll om mig och bara var hos mig tills C kom från skolan. Då samlade jag ihop mig något och berättade för honom att morfar med största sannolikhet skulle lämna oss väldigt snart...Men inte visste vi att det skulle bli så snart...C blev så klart väldigt upprörd, vilket fick mig att bli "mamma" igen och ta hand om honom och hans tårar en stund.

På tisdagen, drygt en vecka efter att han kom till sjukhuset, lämnade pappa oss. Mamma såg genast på morgonen vad som var på gång, då pappa ändrat färg i huden. Och båda såg dem att hans ben börjat bli blåmarmorerade, så jag tror även pappa förstod vad som skulle hända. Och ändå hoppades och trodde läkarna fortfarande. På ronden hade mamma sagt åt läkarna att pappa håller på att dö och läkaren svarade henne "Nej än finns det liv och då finns det hopp"...Cirka en timme senare var pappa borta, på resa mot regnbågslandet...

Det hände medan mamma uppsökte toaletten och hämtade lite luft samtidigt som hon skulle möta mig och C som skulle komma. Hon ville förvarna oss om att pappa nu var mycket dålig och att han troligen skulle dö snart. Hade vi hunnit dit hade vi inte ens fått prata med honom eftersom man då såg på monitorerna att hans syresättning sjönk dramatiskt. Men vi hann inte dit...Och inte mamma heller, för när hon kom tillbaka till avdelningen, tio minuter senare hade han redan lämnat oss.

Hos oss var det kaos. Trots att C var hemma var jag i samma usla skick som dagen innan. Ångesten och oron rev och slet i mig och jag var ett neurotiskt nervflipper. Jag försökte skingra tankarna genom att ringa samtal medan jag väntade att min behovsmedicing skulle verka. För innan dess hade vi inte kunnat åka till pappa eftersom han skulle ha märkt i vilket skick jag var. Något som skulle upprört honom och det ville jag verkligen inte.

Medan jag pratade med kusin S i telefon, kom beskedet och jag förstod att det hemska hade hänt. Hennes mamma (min moster) ringde gång på gång på S mobil. Kusin S hade först tänkt ringa upp sin mamma senare men då min moster bara ringde och ringde på mobilen, svarade S till slut. Sen sa kusin S till mig: "Vi måste lägga på Carro! Nu!", Jag frågade varför fast jag egentligen visste..."Vi bara måste bara lägga på. KRAAAM Carro" sa S och jag hörde att hon grät...

Moster bekräftade det jag redan visste och i det ögonblicket försvann all min ångest och jag blev som en konstigt samlad radiostyrd iskall robot. Omvärlden upphörde att existera, jag blev rationell (eller blev jag det?) och fullständigt på det klara vad som måste göras (eller var jag det?). Jag ropade på C, att morfar dött och att vi måste till sjukhuset. NU. Väl bakom ratten märkte jag att jag hade fått med mig husets fasta telefon ut i bilen, så så redig var jag nog inte...

C ringde M som just landat efter en megalång resa och åt lunch (frukost i det landet) med chefen på andra sidan jorden. Även M hamnade i samma transliknande chocktillstånd som jag, för han bara tog emot informationen, sa vi hörs och la på. Vi hämtade moster i mina föräldrars hus för att köra mot sjukhuset. På uppfarten mötte vi en skottande och gråtande bästa vän till pappa (en av dem). När jag såg E gråta, föll polletten ner. Det var sant! Det hade hänt! Ändå var jag så konstigt avstängd...

Det tokiga var att jag körde till sjukhuset. Egentligen var jag nog inte någon bra chaufför, fast vem av oss var det egentligen och jag, jag gick ju på adrenalinpåslag AB. Jag rattade och gav order till moster och C att ringa den och den medan jag parerade i det glashala föret. Det är en evig lycka att inget mer elände hände på den resan!

Just nu försöker jag träna på att göra korta stycken och korta(are) inlägg, detta för att inte bli tjatig och trötta ut mina läsare som kanske ändå finns kvar. Så därför, fortstättning följer! Ta hand om er!/Carro...grävande i det som varit. (Bilderna är privata)

Ingen väg tillbaka...

Att inte vi förstod hur dålig pappa var, är ju förståeligt men att inte ens doktorerna förstod eller kunde säga något om prognosen eller tiden är mer förvånande. I Januari 2014 hade pappa, med hans mått mätt, en förhållandevis bra period. För oss "friska" var han långt i från kurrant men om man jämförde med de sämre perioderna var han riktigt fräsch. Så pass att han t.o.m. orkade jobba med vårt kök och så sent som veckan innan han dog hjälptes han och M åt att lyfta fläktkåpan på plats.

I början av februari blev han sämre igen och vi trodde det var en ny infektion på gång. Försämringen gick fort, ena dagen promenerade han de tio metrarna till grannen (visserligen i snigelfart men ändå, han tog sig dit och hem igen.), nästa dag kom han knappt ur sängen för att ta sig till toan. Mamma tog honom  till husläkaren som genast skickade honom till akuten. Även husläkaren har i efterhand sagt att han i det läget aldrig trott eller bedömt att pappa var så dålig att det skulle sluta som det gjorde...

Han blev en "prio etta" på akuten, vilket innebär kritiskt läge! Han kopplades på syrgas och mamma sa att det var länge sedan hon sett honom så lycklig. Han fick genast 8 liter (jag får oftast en liter efter mina narkoser men aldrig mer än två ) och lättnaden var enorm för honom. Äntligen fick han luft i sig, något han sannerligen behövt för länge sen. När mamma åkte för att hämta hans toalettsaker var han så nöjd och kvittrade: "nu mår jag som en prins!" *ler*

Han kom in på sjukhuset en måndag. Till att börja med såg det lovande ut, att det med hjälp av syrgas och penicillin skulle vända och gå åt rätt håll. M och jag besökte honom på tisdagen och då var han riktigt tillfreds. Han mådde så pass mycket bättre att man kunnat skruva ner syrgasen till en - två liter. Pappa skojade som vanligt och presenterade oss för personalen. Han agerade t.o.m. värd i sin lilla vrå av sjukhuset. Dagarna jag inte var på sjukhuset ringde jag honom efter ronden. Men det var extra påfrestande för honom att prata i telefon, då räckte inte luften till.

På torsdagen efter ett av mina många läkarbesök, besökte jag honom igen. Även moster, som inte sett honom sedan januari, var med och jag tror hon blev lika orolig och chockad som jag över hur mycket sämre han blivit. Mamma var ju hos pappa varje dag och på henne hade det låtit: mjae...inte mår han bra, att jo nog var han sämre men att det var långt ifrån kris eftersom han fortfarande låg på vanlig sal och inte var uppkopplad till monitorer. Detta blev mitt mantra den veckan. "Han ligger på vanlig sal och han är inte uppkopplad, han ligger på vanlig sal och han är inte uppkopplad..."

"Are you talllkiing to mee?"

Läkarna hyste dock gott hopp, vilket de gjorde ända till slutet. Enligt dem fanns det mycket de ville göra, exempelvis prova olika penicilliner. Men jag tyckte han försämrats enormt sen tisdagens besök. De hade ökat syrgasen till åtta liter och bytt "grimman" mot mask som han inte kunde vara utan, vilket gjorde det svårt att äta. Han hade feber, CRP ökning (infektionsvärden) och fick inte kliva upp själv, då han inte hade ork till det. Trots detta var han sitt vanliga jag och skämtade med alla om att mamma och moster är gamla "skökor" (sköterskor) och liknande.

Men jag fick panik...ångest...panikångest och var enormt orolig efter det besöket. Mina magvibbar var inte bra och hela mitt inre skrek "Nej, nej, NEEEEJ!! Stop, bromsa, stanna! Det här är feeel, det går åt fel håll! Han ska ju bli bättre! Inte sämre, ju fler dar som går"! Efter detta kände jag att vi skulle tappa honom, att vi aldrig skulle få hem honom igen. Men i det skedet tror jag att det kanske bara var jag som tänkte och kände så. Många (både på FB och IRL, ja t.o.m. jag själv) tyckte nog jag var onödigt melodramatisk, pessimistisk och att jag tog ut nederlaget på förhand. Men jag visste det, jag kände på mig vad som komma skulle!

I förra inlägget skrev jag att pappa kunde bli "jobbig"/"gnällig" när han blev sjuk, vilket var ett stående skämt i familjen ("När en riktig karl blir förkyld" varianten). Blev jag eller mamma sjuka (de få gångerna hon nu varit sjuk) blev han ängslig som en äggsjuk höna och ömkade oss så att vi nästan blev less på honom. Så stor var hans omsorg om oss. Men nu när det gällde, när det blev ordentligt allvarligt ja då var han verkligen långt från både jobbig och gnällig (vilket han visat förr när det varit kritiskt, växlat till en högre växel och blivit stark). I stället var han tapper, stark, positiv och så ödmjuk, trots att han var så sjuk. Mycket för att jag tror han såg ångesten i mina ögon och hörde oron i min röst...

I slutet av veckan slutade pappa ta emot besök, förutom av oss i familjen. Han orkade inte och hade helt enkelt inte tillräckligt med luft för att kunna prata och vara värd. På lördagen pratade jag med honom i telefon för sista gången. Han orkade inte i många minuter innan han ville lägga på och sa: "jag ringer dig sen gumman, det kanske går bättre i eftermiddag..." Det gjorde det inte. Efter det började jag ringa sköterskorna för att höra vad läkarna sagt på ronden. Visst höll mor mig uppdaterad men jag fick en känsla av att det var en cencurerad version, för att inte oroa mig alltför mycket. Så då tog jag saken i egna händer...

Samma lördag skulle vi på en 40-års fest där M:s band skulle spela. Jag kan inte påstå att vi var festsugna precis och min ångestklump i magen var enorm. Jag ville bara gråta, dra i nödbromsen och lägga mig under en sten (som den kräfta jag är) och aldrig komma fram. Jag kände mig som "Karlsson på taket" och ville inte längre vara med!

Men efter att ha pratat med sköterskan tre gånger den lördagen och hen lovat och bedyrat att de hade pappa under kontroll for vi på festen, trots att mitt inre skrek FARA, PANIK!! Men vi bestämde att vi behövde vila hjärnan och tänka på annat en kväll, för att sen orka vara starka igen. Och hur konstigt det än låter, hade vi en fantastisk kväll. Den roligaste på länge!

På söndag hälsade vi på pappa och C som ännu inte besökt morfar ville tack och lov följa med. Vilket jag är så glad över, då detta blev sista gången vi såg pappa i livet. Trots flera jobbiga dagar med högt CRP, feber, penicillin som inte bet och en andning som krävde 15 liter syrgas var han lite piggare när vi kom. Men han var uppkopplad mot monitorer för konstant bevakning av personalen. Därmed hade mitt mantra halverats. Fortsättningsvis ältade jag: "Han ligger fortfarande på vanlig sal då är det inte akut, han ligger fortfarande på vanlig sal då är det inte akut..." i mitt huvud.

Han var glad, febern hade gått ner, han hade börjat få cortison, ett nytt penicillin som de hoppades mycket på och mamma hade hjälpt honom att tvätta sig. Han hade sitt fina glitter i ögonen, log och prata OS resultat med M. Han frågade om M:s förestående tjänsteresa och hur C haft det på sportlovet. Givetvis var det mest vi som pratade och han lyssnade. Men han sa det han kunde med den lilla luft han hade. Vi pratade även om framtiden, om svåra saker och hur vi skulle lösa allt den dagen han skulle få komma hem.

Han hade magrat så hemskt. Eller egentligen, det hade han ju gjort så sakteligen under hela sin sjukdom bara det att jag inte tidigare tänkt på det. Men nu när han satt där uppallad med kuddar runt om sig i sängen, såg jag hur mager, matt, svag och sjuk han egentligen var. Som en stackars liten mager sparvkrake. Han hade syrgasmasken på hela tiden. Trots det hade han inte luft nog att prata utan flämtade, flåsade, pustade och stånkade som ett gammalt ånglokomotiv.

Han kunde inte ta masken från munnen ens för att äta och drack därför näringsdrycker för att inte helt tyna bort. Jag försökte mata honom, vilket i sig var en konstig känsla - att mata sina föräldrar så som han en gång matat mig...Jag hade tuggan färdig på gaffeln, han tog bort masken, jag fort in med gaffeln i hans mun och han skyndade sig sedan att sätta tillbaka masken över näsa och mun medan han försökte tugga och andas samtidigt. Det blev inte mycket ätet kan jag säga...

Efter en stund började han frysa och M och C hjälpte honom på med t-shirten. De lutade fram honom lirkade tröjan över huvudet. Den lilla rörelsen var tillräcklig, för han tappade andan helt och maskinerna tjöt så personalen kom rusande.

Den ångest och den panik vi såg i hans ögon medan andnöden pågick var fruktansvärd och är något jag aldrig kommer glömma. Vi led så med honom. Det såg ut som om han trodde han skulle kvävas eller drunkna i sitt eget slem och det enda vi kunde göra var att sitta bredvid och hålla hans hand. Den blicken är för evigt inetsat på min näthinna och inbränt i min hjärnbark och kommer följa mig livet igenom...

När läget blev lugnt och stabilt igen var det dags för oss att gå. Men det som nyss hänt med pappas andnöd, skrämde oss alla och M frågade pappa om han tyckte att M skulle ställa in sin resa. Men pappa, som visste hur M sett fram emot detta, försökte skämta och sa så käckt han kunde "Nej, åk du! Jag har i alla fall inte tänkt dö före fredag!" Men för mig var det inget roligt skämt, vilket jag tror pappa såg i mina ögon. Min oro och ångest var så påtaglig att man kunde ta på den. Vi kramade om pappa flera gånger alla tre. Sa åt honom att skynda sig att krya på sig, så att han snart skulle få komma hem och pappa önskade M en trevlig resa dagen därpå.

M och C gick före mig ut i korridoren. I dörren vände jag mig om en sista gång och tittade på min far och såg hur han låg som en liten skrutt ensam i sin stora säng. När blev han så där liten?! Han tittade på mig med matt blick, log, lyfte sin svaga hand och vinkade till avsked. Det allra sista han flåsande sa till mig var: "Gumman...om någon frågar mig här...vad jag har för intressen...ska jag svara...att det är att andas...för gumman...det är mitt enda intresse...just nu!" Sedan gled dörren igen mellan oss och jag fick aldrig mer se min älskade pappa le, vinka eller prata...

Fortsättning följer...Nu ska jag fara och handla med min hemtjänstpersonal. Ta hand om er!/Carro...ledsen...(Bilderna är privata och lånade från internet)