Ibland jävlas det redan från början...

Ibland går det inte riktigt som man...hmmm...jag har tänkt mig...ibland är jag nog så optimistisk och har nog så mycket positivt tänkande (om man nu kan få för mycket av det...), vilket resulterar i att jag blir fullständigt förvånad och tagen på sängen när Ödet/Moder jord/Gud (kalla det vad ni vill) eller kanske kroppen och ortopeden vill något annat! *ler*

För som ni kanske märkt har jag varit väldigt osynlig igen...ett riktigt långt tag. Så nu får jag verkligen skynda mig för att få in ett inlägg i november också, inte många timmar kvar...Men det har ju inte hänt att jag haft en månad utan ett inlägg, så jag vill inte vara sämre den här gången heller! Så det får bli en kort rapport om senaste operationen...eller senaste och senaste, har ju faktiskt hunnit med två sedan jag skrev sist!

Jag ser att jag skrev att jag snabbt skulle stöka bort den här operationen och att jag inom kort skulle vara på benen igen...Nu blev det inte riktigt så, men inte värst heller! Absolut ingen katastrof, bara det att jag gjorde en lite för positiv felkalkyl...Fast å andra sidan tillstötte det ju sådant som jag verkligen inte hade räknat med, inte ens för allt smör i Småland eller de vildaste hästarna på jorden...

Det började strula redan från morgonen, de fick nämligen inte in någon nål i armen på mig. Mina kärl bara sprack sönder och drog sig undan och det slutade med att de fick kalla på intensivens personal som är van att sticka alla sorters människor, både friska och mycket sjuka personer, och de lyckades till slut få in en kanyl i underarmen på mig.

Nästa fadäs var att jag var lovad operation direkt från morgonen, eftersom jag inte klarar att vänta så bra...ju längre jag får vänta, desto mer orolig blir jag. Men något uppstod, förmodligen ett akutfall och då tvingas ju så klart även jag att vänta, och min operation blev uppskjuten till efter lunch. M kom och höll mig sällskap efter lunch, vilket var skönt för jag fick inte åka upp förrän vid tre tiden på eftermiddagen.

Tack och lov flöt allt på bra i "slussen" på operation, nå annat vet jag inte om jag hade mäktat med och M var med hela tiden. De två senaste gångerna har de äntligen lärt sig hur de ska hantera mig och kommer med STOR sprutan redan i hallen, när jag kommer dit vilket fungerar utmärkt. Sen är jag lagom borta och "på lullan" när vi kommer in i operationssalen, så jag minns nästan ingenting efteråt. Bara diffusa minnesglimtar och enstaka ord från här och där...

Operationen tog lite längre tid än doktor Y beräknat, eftersom det inte var helt lätt att få ut märgspiken. Doktor Y hade tänkt gå in via det gamla ärret, men blev slutligen tvungen att öppna på tre ställen för att få loss spiken då den börjat växa fast i hinnorna. Efter tre timmar var jag så på uppvaket och där fungerade ingenting...

Det finns ett papper i min journal, som chefsöverläkaren på narkosen skrivit 2006, som talar om hur man ska hantera mig innan (på avd.), före, under tiden och efter sövningen och den ska följas till punkt och pricka är det utlovat. Något som inte varit något större problem sedan dess, utan har fungerat kanska godkänt får man väl ändå lov att säga.

Efter narkosen, står det bl.a. först och främst att M MÅSTE få vara hos mig när jag vaknar. Det är inte godkänt att jag vaknar och de ringer honom sen. Nix pix, han ska sitta bredvid mig när jag slår upp mina gröna något annat är inte acceptabelt! Det står också att jag ska ha en syregrimma och absolut inte mask, att jag behöver en Bearhugger (elektrisk värmefilt) och om inte den finns, massor med extra filtar och att jag ska ha de läkemedel jag behöver om jag behöver dem.

Det är också därför M ska vara hos mig, för att kunna hjälpa mig att få det jag behöver, för det är inte alltid jag kan tala om det själv när jag vaknar och det är heller inte alltid personalen förstår vad jag behöver. Som ni säkert förstår nu, så fungerade inte detta den här gången. Nej, M satt inte vid min sida när jag vaknade och jag höll på att få ett frispel...ja rent av flippa ur helt...

Och det värsta av allt, förutom att han inte redan hade blivit insläppt och satt där, var att de ljög för mig...De trodde förstås att jag inte skulle komma ihåg när jag väl "nyktrat" till eller så kanske de bedömde att jag inte var i så dåligt skick att jag behövde honom hos mig...Men det är inte upp till dem att bestämma och avgöra, utan det ska jag få göra och det finns dessutom skrivet svart på vitt att det ska fungera!

Tårarna sprutade och jag bönade och bad att de skulle ringa efter M. Först sa de att det inte gick pga sekretessen (vilket aldrig tidigare varit ett problem), sen att de hade det var för trångt för en enda liten stol till och slutligen lovade de att ringa honom...Men det gjorde de aldrig...jag väntade och väntade och ingen M kom...Gissa om jag var förtvivlad...

För att inte tala om M! Han hade ju faktiskt hunnit börja bli både lite orolig och fundersam. Visserligen är han luttrad vid det här laget och vet att saker och ting tar tid när det gäller mina operationer, men när han inget hört från operation vid sju tiden på kvällen tror jag nog han hunnit vandra några vändor i korridoren.

För det sista han hörde var ju när han lämnade mig sovandes på operation vid tre tiden, operationstiden beräknad till dryga timmen, och tryckt en lapp med sitt mobilnummer i händerna på personalen med uppmaningen att ringa honom när jag var på väg mot uppvaket. Så när min mor ringde efter sjutiden hade han låtit riktigt uppgiven på rösten eftersom han nästan började tro att något gått på tok. Detta för att vi båda var så inställda och vana vid att han brukar få komma redan innan jag vaknat...

Mor beordrade honom till min avdelning för att få mer information, vilket han gjorde och i sin tur beordrade sköterskan att ringa och "efterlysa" mig. Då fick han veta att allt gått bra och att jag kommit till uppvaket vid sex tiden och att jag i detta då, var på väg ner till avdelningen. Och då var klockan ungefär kvart över åtta på kvällen...cirka fyra timmar senare än vad vi räknat med...Kan säga att det var ett kärt och tårfyllt återseende när vi väl sågs! *ler*

Dagen efter operationen var en h*****es dag och den glömmer jag helst på en gång!! Ja absolut bland de värsta jag varit med om, eftersom smärtan var olidlig när nervblockaderna släppte. Hur personalen än jobbade med att försöka bemöta smärttopparna lyckades de inte, utan jag fullkomligt vred mig i smärtor. Fast det var ingen bra idé, för då började beneländet att krampa också...förmodligen musklerna som fick fnatt...så det hade nog varit bättre om jag hade kunnat ligga lite mer still...

Men det gick inte, var absolut omöjligt för fy tusan så ont jag hade!! Denna smärta kvalade omedelbart in bland topp fem av de värsta smärtstunderna jag upplevt någonsin (ja, ja...som jag minns i modern tid då...*ler*) och listade sig tillsammans med höger höften (den krossade höftleden ni minns), gallblåseinfektionen, knäoperationen i maj 2010, knäoperationen i maj 2012 och nu knäoperationen i oktober 2012. Så helst inga fler knän med andra ord, TACK!!

Fast egentligen vet jag inte om det bara är för att det är i knät som det är så plågsamt, även om jag hört att fot- och knäled ska vara värst när det gäller ortopediska operationer och smärta, utan tror också att nervblockaderna hade något med saken att göra. Vet inte hur, kan inte riktigt förklara, men har någon egen teori om att det också hänger ihop med vår glesa bindväv. Kanske är det så att de går ur kroppen för tidigt och med för snabbt förlopp, åtminstone gör de det på mig. Och ingen hänger med, varken personalen eller jag själv...

Redan när jag skrevs in...eller förresten, redan vid läkarbesöket då operationen bestämdes, diskuterade vi min smärtlindring och jag poängterade hur tålig jag är och vilka enorma doser jag kräver med tanke på min litenhet. Jag hänvisade till journalanteckningen från maj med doseringar som krävdes då efter min tredje knäoperation och insisterade på att det varit den rätta doseringen. Doktor Y lovade att det inte skulle bli något problem och jag trodde på det...

Även om jag någonstans visste att det mycket väl kan låta något annat när man sen är på avdelningen, då det oftast är andra doktorer i tjänst än den opererande läkaren. Och vanligtvis är det "nybörjarna" som sköter inskrivningen, så även den här gången och därför upprepade jag mitt mantra..."titta i min journal från 4 - 6:e maj och gör samma dosering som då"...

Tror ni det fungerade?! Nope, naturligtvis inte...jag är ju såååå himla liiiiiten, det är ju såååå farliga mediciner (och jo det är det absolut, definitivt inget att leka med!!) och inte kan vi börja med sååå mycket...Doktor Y kom in på avdelningen på andra eller tredje dagen efter min operation och konstaterade så klart att jag hade på tok för låga doser för den smärta jag hade.

Doktor Y garanterade att personalen kan lita på vad jag säger och att det bara är att ge mig allt det jag säger att jag behöver. Och att personalen kan vara trygga med det eftersom jag har koll på läget och doktor Y känner ju mig väldigt väl vid det här laget. För det är det som är så mystiskt med mig, trots att jag bara är 1,40 lång tål jag doser som är avsedda för flodhästar! Det som är rekommenderat som en lagom dos till en normal karl, är rena babydosen för mig...

Under fredagen började jag märka av en förändring i "luften" på avdelningen, folk började bete sig annorlunda mot mig...ja till och med undvika att komma in till mig i mitt rum. Det var helmärkligt och länge fattade jag ingenting och kunde inte heller sätta fingret på vad det var. Jag läste på personalens kroppsspråk, gester och miner att det inte stod rätt till och de som jag vet tyckt om mig och tagit sig tid att kika in och "slänga lite käft" med mig, undvek att ens bära in matbrickan åt mig.

Det var även annat som var märkligt, personal som inte alltid varit så trevlig men som man lärt sig att hantera och leva med, blev plötsligt supertrevlig och öppenhjärtlig. Ja till och med så trevlig att den kom och strök mig på kinden när den personen trodde att jag sov!! Jag fattade verkligen ingenting...vad hade hänt med min kära gamla avdelning, dit jag nästan längtat eftersom det känts som om jag skulle få träffa gamla bekanta?!?! Den var som förbytt och jag kände inte alls igen mig!

Jag hade även andra problem under den här tiden, bland annat irritation i ögonen...som såg ut som två pisshål i snön...och vätska i knävecket. När jag påtalade detta fick jag bara till svar att det var för att jag var morfinpåverkad! Hmmm...jo, visserligen kanske ögonirritationen kunde ha kommit från det, men vätskan i knävecket?! Näe, det tror jag inte på och det gick till och med så långt att man la på ett extra lager förband runt knät, bara för att inte vätskan skulle komma ut. Man stängde alltså in det blöta jag kände i knävecket.

På lördagen fick jag förklaringen till alltihop! Läkaren (en som jag visserligen träffat men som inte känner mig lika väl som doktor Y) ångade in i mitt rum på ronden med sköterskor i släptåg och ställde mig direkt mot väggen och undrade/påstod/insinuerade om det möjligen inte var det sättet att jag kanske förbrukade lite för mycket mediciner...

Jag trodde inte mina öron och jag lovar att det tog ett tag innan polletten trillade ner och jag verkligen insåg vad hon menade. Jag, tablettmissbrukare?! Jag som gör allt jag kan för att bli av med dem så fort det bara är möjligt, eftersom jag mår så oerhört dåligt och knappast fixar något starkare än Alvedon/Panodil ens (visst min kropp tolererar flodhästdoser men jag mår sannerligen inte bra av dem)! Och så hävdar människan att jag är tablettmissbrukare...

Men gissa om jag spände svartögonen i doktorn, när jag sen fattade vad människan sa. Och jag är inte rädd att varken konfrontera eller ta en diskussion, så jag var lika sträng och bestämd tillbaka. "Menar du att jag missbrukar tabletter, är det vad ni tror?!" Kan bara säga att doktorn blev lite rolig, tittade ner i sina papper och började muttra något ohörbart. Sen mötte doktorn min blick och sa att det var dumt och att h*n tog tillbaka det h*n just sagt. Men då var det redan för sent...sånt går inte att ta tillbaka...

Vi diskuterade fram och tillbaka en stund, jag gjorde en hel del förtydliganden som man kan tycka att jag som patient inte ska behöva göra utan som en doktor själv borde ha kunnat lista ut och återigen hänvisade jag till min journal och den senaste anteckningen från maj 2012. Det gick kanske en kvart efter ronden, så kom resten av min medicinering och jag hamnade på samma nivå som den jag hade i maj.

Dagen efter kom samma doktor in och var tämligen skamsen och ångerfull och det var nog egentligen först då som vidden av hela grejjen trillade ner i min skalle. Doktor bad om ursäkt för sitt uppförande dagen innan och som jag läste i den personens ögon var det inte bara för egen del utan för hela avdelningens räkning och då förstod jag att jag varit en "visa på stan"! Något som gjorde mig ännu mera ledsen...

Jag tror aldrig jag känt mig så sårad, kränkt, besviken och kantstött någonsin...inte bara för min egen del, jag trodde ju jag var trygg på "min" avdelning, utan för alla långtidssjukskrivna medelålders smärtbelastade funktionshindrade kvinnor! Vilken fantastisk människosyn, är det så de ser på oss i min situation...ja i så fall, är det ju...hittar inga ord...rent ut sagt FÖR JÄVLIGT!!!!!!!!! Kan säga att jag ville hem på studs och jag kan fortfarande inte säga att jag vill eller längtar tillbaka dit...

När "bubblan" sprack och alla insåg att jag inte är "missbrukare" började det hända lustiga saker igen. Ordningen återgick så sakteliga till det vanliga, nåja, kanske inte riktigt. En del av mina favvosar kom ändå inte tillbaka till mitt rum men det vill jag inte tro beror på att de var skyldiga till det som hände utan mer för att de kände sig skamsna för det inträffade...

Men det mest märkliga var, den otrevliga personalen som plötsligt blivit så blid och god när det ryktades att jag var "svag", återgick i ett "grisblink" till att vara samma gamla bittra och buttra personal när sanningen kom i ljuset. Konstigt va?! Tror aldrig jag varit med om något liknande...*ler*

Parallellt med detta dök en "kär" gammal bekant upp, nämligen mina "koppor". Och när varet rann ur örat var det bara att inse fakta, "kopporna" var här för fjärde gången! Kanske var det tur i oturen att jag befann mig på sjukhuset, för då såg ju även personalen att jag inte hittade på. Att jag inte dessutom, förutom att vara missbrukare, också är en hysterisk hypokondrisk kärring i mina bästa år! *flinar stort*

Därför blev jag kvar några extra dagar på sjukhuset, då man ansåg att infektions avdelningen också måste titta på mig. Den läkaren konstaterade att jag hade örat fullt och i och med att jag hade symptom från ögonen också hann jag även med ett besök på Ögon! Snabbt och snyggt jobbat! *ler* Man befarade herpes zoster vilket tydligen inte alls är bra för ögonen och ny odling på det togs. Tillsammans med provet för älglusen!! YES, jag lyckades få igenom det! Till slut!

Med en ny penicillin sort på fickan åkte jag hem en vecka senare och många långa ledsamma dagar mer än jag tänkt mig. Väl hemma, reagerade jag som jag brukar...kanske något ilsknare än jag brukar...nämligen med att plocka bort medicineringen omdelbums! Jag brukar backa väldigt försiktigt, eftersom abstinensen annars kan bli outhärdlig, men den här gången rivstartade jag. Och så klart, vem blev lidande av det...jo jag själv givetvis. Men jag var så himla stukad och vingklippt och ville återfå min stolthet så fort det bara gick.

Första helgen hemma var gräslig! Jag mådde som jag förtjänade om man säger som så...en blandning av bakfylla/åksjuka/sjösjuka/gravid i 9:e veckan kombinerat med starkt penicillin och lovade mig själv att aldrig mer göra om den bedriften! Hädanefter ska jag fortsätta och göra som jag gjort alla gånger före, baka med 5 mg åt gången, inga fler "rivstarter" för min del. Fy, urk och bläääää!

Jag har även hunnit med att operera ut den lilla svarta fläcken jag haft i höger ögonvrå, den som de kallade för spontan tatuering. Själva operationen var så löjlig att jag inte ens tycker den är värd namnet operation ens! Och skulle definitivt inte ha räknat den som min 31:a om det inte hade varit för hur det kändes psykiskt.

Jag for själv, intalade mig att det INTE var en operation, bara en liten undersökning, ett litet litet ingrepp som kallas behandling och jo...lite premedicinering hade jag varit tvungen att ta...var ordinerad det. Och så långt var allt väl...ända tills vi kom in på operationsavdelningen...känner mig för farao som en hund som blivit skrämd som valp (vilket jag iofs är!) och hade jag kunnat hade jag vägrat att gå in! Jag fick hjärtklappning, ångest, klump i halsen, klump i magen, kallsvettig, tårar i tårkanalerna på väg ut, trodde jag skulle dö och just när jag var på väg att skrika rakt ut...var hela ingreppet över!

Lite snopet faktiskt...bara hipps-vipps-si-så-där-och-så-var-det-klart! Även snopet att jag hann reagera så starkt, trots att jag tyckte mig ha läget under kontroll när jag for dit. Och så gick det så himla enkelt, kändes bara som ett litet snabbt snitt (vilket det också var) och kvar fanns bara effekterna av premedicineringen och en liten stilla flämtande ångestlåga i mig när jag for därifrån.

Nu har det gått en tid och knät mår riktigt bra, även om det just nu är lite sämre igen vilket jag inte vet varför. Lite varmt och svullet och min sjukgymnast tror helt klart på överansträngning! Hmmm...kan det vara så att frun har varit lite för mycket i farten igen...Har ju som sagt var lite svårt för att sitta still, har liksom fyllt på den kvoten till bredden med mina stora operationer. Så nu med de här "små" har jag inte tid eller lust att ge kroppen det den behöver, verkar det som...Upp, upp och iväg!! *ler*

Nä men skämt å sido, verkar det som om min kropp är väldigt lycklig över att ha blivit av med allt skrot i knäet. Jag tror faktiskt det är så att den försökt stöta bort alla skruvar och spikar, för att den inte har gillat dem för nu när de är borta har jag börjat gå ner i vikt igen. Det verkar som om jag på något mystiskt vis har lagrat vätska i mig medan jag hade skrotet i knät. Jag har också börjat kunna böja på knät igen när jag går, något jag inte gjort på 2,5 år.

Jag har varit ohyggligt trött och sliten i några veckor, det blev mycket tyngre och jobbigare än jag tänkt mig och "batteriet" har legat på noll och inget. Nu med alla adventsljusen känner jag mig lite piggare igen, jag märker att orken och inspirationen har börjat spira lite grann och förhoppningsvis ska det bara bli bättre från nu! Åtminstone är det vad jag önskar mig av tomten!
 
Önskar er alla tappra läsare, om ni finns kvar där ute, en riktigt fin första advent! Kram/Carro...stoltare än någonsin! (Ps...glömde säga att vätskan jag kände i knävecket inte var inbillning, när de till slut lättade på förbandet hade jag flera stora vattenblåsor som både gått sönder och var på nybildning...Så lita alltid på magkänslan...eller knäkänslan var det viss! *ler*) (googlade bilder)

Rapport från sal 16...

Jag har inte trillat från jordens yta eller försvunnit ner i något "svart hål"! Nej jag är faktiskt kvar ungefär där jag brukar vara, bara det att tillvaron har snurrat snabbare än vanligt för mig och jag har varken orkat eller hunnit skriva trots att tankarna snurrar som en centrifug i skallen på mig!

Som vanligt har jag ju alla mina sjutton tusen läkarbesök, sjukgymnastbesök, kuratorsbesök, dietistbesök och en massa annat. Känns som om min kalender är fullproppad igen. Jag har även hunnit ha en tredje sväng av de där nedrans "kopporna" men tack och lov klarade jag utan penicillin den här gången eftersom de inte dök upp i händerna och därmed inte infekterades. Den här gången angrep de i huvudsak min ena näsborre och jag kan tala om att det var långt ifrån skönt, det heller!

Nu hoppas jag att jag lyckades läka ut dem och att jag en gång för alla är av med dem, eftersom jag inte behövde penicillin utan att kroppen fick möjlighet att jobba med dem själv. Men det återstår ju att se förstås. Är det den där "finska flugan" (älglus) är risken att jag får dras med dem i cirka tre månader till...

Cystorna, jag har ju numera två stycken - den i ljumsken plus en i höjd med livmodern, är fortfarande under utredning och ingen vet fortfarande vad man ska göra åt dem. Från doktor Knöl på universitets sjukhuset hörs inte ett ljud och numera är även kirurgen på mitt "hemma sjukhus" inblandade. Det senaste som är sagt om dem är att det ska göras ett angiografi (kärlröntgen) eftersom cystorna verkar blodfyllda och sitter i närheten av vener. Man vill utesluta att det inte är små aneurysmer jag har, även om det inte är så troligt eftersom de inte har det typiska utseendet för aneurysmer. Så nu väntar jag på tiden för den undersökningen!

När jag inte "roddar" i allt kring min vård har jag den senaste tiden ägnat mycket av min tid EDS föreningen eftersom jag har planerat en kontaktpersonskurs i Södertälje. Den vände sig till de personer som sitter ute i landet och besvarar frågor från personer med EDS. Tanken var att jag skulle resa ner och vara en av de som skulle ha ansvarat för kursen. Men så blev det inte, jag fick ställa in min resa eftersom jag fick operationstid i stället. Den 30:e operationen och fjärde i knäet, för nu ska sista skruven och den stora märgspiken ut!

Och det är där jag är, nu ikväll, tillbaka på brottsplatsen! *ler* Jopp, jag är tillbaka på min "hemma avdelning" och faktiskt t.o.m. i samma rum som det jag hade med vänster höften och första knäoperationen! Både lite komiskt och oerhört skönt, känner mig nästan som hemma! Och jag är glad att det i allafall inte blev "spökrummet"!! *ler*

Sen är det också så oerhört skönt att personalen känner igen mig, även om det också har bytts en hel del. Men många känner igen mig och vet vad jag vill ha och behöver, som t.ex. den extra madrassen i sängen kom på plats utan att jag behövde be om den! Sånt gläder mig!

Men det var också tur att jag ställde in min Södertälje resa för att både C och jag har det lite tungt psykiskt också. Av olika anledningar men som ändå påminner om varandra. C har länge haft en "hackspett" som hackat på honom i ALLT och så intensivt att C själv nu har börjat tro på allt det "hackspetten" har sagt om honom. C är inte mobbad, nej tvärtom, han har mycket kompisar och vi har oftast huset fullt men den här personen har ändå lyckats utöva hjärntvätt och hackat på min älskling.

När jag för en vecka sedan insåg hur långt det gått, blev det tvärstopp. M och jag drog i handbromsen, kopplade in barnhabiliteringen och pratade med "hackspettens" förälder. Vi beslutade gemensamt att inte ungarna får umgås efter skoltid då de drar ner varandra och får en väldigt destruktiv relation (jag berättade inte riktigt hur det låg till, att det var hackspetten som var på C eftersom det bara kanske "stänger dörrar" för kommunikation. Jag sa att de är lika goda kålsupare båda två...).

Så klart informerade vi skolan också men där har jag inte heller sagt allt, utan bara att vi måste hjälpa C till ett bättre psykiskt mående eftersom han visar tecken på depression. Något han ju haft vid tidigare tillfällen också. Redan med dessa åtgärder, tycker jag att C är gladare och lite mer lätt till sinnet. Det som komplicerar det hela är att hans "dåliga mående" krockar med min "helande inre resa" från min barndom som inte heller varit helt lätt.

Jag berättade ju sist om när jag träffade en barndomsvän och hur vi tillsammans börjat vandra mot förlåtelse och försonande. Men det är ingen lätt resa, inget man gör på en kaffekvart så där och det påverkar mig nå oerhört! Jag har tänkt berätta om detta, men som sagt tiden har inte funnits, men jag är säker på att det kommer när jag landat i allt det som händer. Vissa dagar har jag kraftig ångest när jag tänker på det som var och dessutom påminner C:s historia oerhört mycket om en av mina barndomshistorier som också har påverkat mig till den jag är i dag. Vilket gör det hela ännu mer komplicerat...

Och mår inte C bra, har C ångest och depression, ja då har jag det också (fast det hade jag ju redan innan C fick det, pga min senaste "inre resa" jag gör just nu)! Jag känner med honom och vet precis vad han går igenom. Jag var och reagerade exakt som honom när jag var i hans ålder. Ibland kan man ju fundera om det finns någon mening med allt som sker...om det kommer i en viss ordning...om man måste göra vissa resor flera gånger...Antagligen...det verkar som om detta är något jag behöver göra igen och igen för att lära mig...

Så därför ska det bli riktigt intressant att se hur jag klarar morgondagens sövning, om jag totalt kommer flippa ur eller om det kommer gå lättare bara för att jag inte har hunnit tänka eller känna efter...Jag har snurrat på i min tillvaro så till den milda grad att jag nästan glömt att jag har en narkos i veckan. Och när jag väl damp ner här...i sal 16 på 31:an...ja då insåg jag plötsligt hur trött och sliten jag egentligen är, jag bara gäspar hela tiden!

Jag är ju rolig jag, andra åker på spa för att vila upp sig, jag lägger in mig på sjukhus! Nä skämt å sido, självklart skulle jag ju inte vara här om jag fick välja men nu när jag inte har något val inser jag vilket stort behov av egen tid jag har. Tystnad, stängd dörr, inga intryck, lite musik, ingen telefon och bara försöka vila inför morgondagen. Hittills känner jag ingen oro, jag är inte rädd eller nervös men det brukar jag ofast inte vara kvällen innan längre.

Jag ska grunda med mycket medicin, det är därför jag åker in kvällen innan, och försöka få mycket sömn i natt för att fort som sjutton få den här operationen överstökad. Så fort jag är tillbaka igen och har lite ork, lovar jag att uppdatera er om hur läget är med mig. Ni vet ju hur rädd och hysterisk jag brukar bli vid en narkos, så tänk gärna lite extra på mig  i morgon! En stor kram till er alla!/Carro...kvällen innan 30:e sövningen (googlade bilder)

Nyckeln fanns i det förflutna...

                                                                   Foto: Anette Heikkilä                                                      
Redan från början av texten varnar jag för att detta blir lååååångt, bara så ni vet. Så ni som inte vill, har tid, ork eller lust bör redan nu ta er en funderare på om ni ska fortsätta läsa vidare!

Ibland funderar jag på om allt händer av en slump eller om det finns en tanke med det som sker...Om någon/något fler gärna vill vara med "i leken", som vill styra, kliver in, påverkar och ser till att allt sker i rätt ordning och vid rätt tidpunkt...

Men å andra sidan, ibland är det så att saker måste få ta tid och att bitarna faller på plats när tiden är mogen och så är det nog med detta...

I fredags var jag med om något enormt befriande och omtumlande och jag tror jag hittat ännu en av mina borttappade "nycklar" till mitt inre...

Kanske är det den här nyckeln som har fattats, kanske är det den som förklarar varför jag är som jag är, varför jag gör som jag gör och varför mycket runt mig blir som det blir...Det låter stort när jag skriver så här, men det känns STORT just nu! Det berörde och skakade mig i grundvalarna om vi säger som så...

Dessvärre kan jag ju förstås inte lova att jag inte trillar ditt igen och plågar livet ur stackars "Nisse på kontoret" (läs hjärnan) men någonstans känns det som min senaste upptäckt kommer bidra med "handbromsen" i livet jag saknat. Hoppas jag...

Med min senaste "nyckel till mitt inre" har jag fått ytterligare en förståelse för vem jag är. Kanske kan jag äntligen sluta springa och jaga genom livet efter livet...Kanske kan jag nu försonas med det som var och börja vara snäll med mig själv.

Börja vara mer förlåtande, ha mer fördragsamhet och framför allt sluta plåga mig själv. Sluta att skälla, klanka och döma mig själv eller ständigt måsta motbevisa och överbevisa för mig själv (och andra...som jag ser det med mina ögon) vem jag är...

I helgen har känslorna verkligen åkt upp och ner, rena rama berg-och-dal banan och allt i en salig blandning. Nu har jag "landat" och är fylld med ny energi. Jag tror allt kommer lägga sig än mer när jag har bearbetat, tittat på det ur alla synvinklar och slutligen också gjort om mitt "livsraster" så det passar självbilden jag fick i fredags.

Å ena sidan är jag oerhört lättad, glad, stolt över mig själv och lycklig över att ha blivit förlåten. Men å andra sidan är jag också ledsen, ångerfull, känslofylld och ångestfylld.

Självklart är jag besviken över vad jag gjorde mot en vän, vilket jag ångrat hela livet och nu också försökt rätta till. I dag är jag också ledsen och ångestfylld över vad jag gjort mot mig själv, att det har fått ta sån enorm tid och att det fått påverka mig och mitt liv så oerhört som det har gjort.

Och kanske gör än! Hur det påverkat min vän, vågar jag nästan inte ens tänka på!. Låter som om jag gjort en fantastisk upptäckt, i klass med avancerad kärnfysik och värd rena rama Nobelpriset. Och det är det också faktiskt.

Igår ramlade ÄNTLIGEN polletten ner! Plötsligt insåg jag att jag INTE är MER än människa jag heller! Jag insåg att jag INTE är någon superhjälte eller övermänniska som måste ha rätta svaren på alla tänkbara frågor innan de ens ställs.

Jag behöver inte ha 17 utvägar på alla problem, inte alltid göra rätt, svara moget och klokt, säga rätta sakerna, ha förståelse för allt och alla och jämt fatta de kloka besluten. Givetvis är det ingen än JAG själv som krävt det av mig! Och dessutom behöver inte mina svar vara de rätta eller klokaste bara för att jag tror det.

Jag behöver inte alltid vara tillgänglig, ställa upp och vara vän med "gud och alla människor" om  jag inte vill. Jag BEHÖVER inte vara rädd att världen går under bara för att jag visar min vilja. Jag kommer inte bli övergiven och lämnad ensam även om jag någon gång säger:

"Nej tack jag vill inte,kan inte, orkar inte eller är inte intresserad." Eller kanske t.o.m. ids inte eller NEJ utan förklaring. Men det har jag "trott" och så har jag agerat hela mitt liv, med rädslan att bli lämnad om jag inte säger ja och amen till allt.

Därmed har jag också "offrat" mig själv många gånger. Nu har jag insett att inget kommer hända även om jag börjar visa vem jag egentligen är, förutom att mina gränser blir tydligare utåt!

Jag har trott att ingen skugga och fel får falla över mig och min familj. Jag ska minsann inte kunna beskyllas för fusk, feghet och svek...igen, och vilket jag agerat efter också. Jag har jagat, putsat, polerat, fixat & trixat, donat, ordnat, hängt med och ställt upp på det mesta utan att känna efter om det är det jag vill...

Och snacka om dubbla budskap! Utåt har jag visat att okej, visst, naturligtvis och jag kan, medan insidan ibland har skrikit något annat.

Men jag har inte alltid kunnat gå emot det, inte alltid kunnat säga det jag innerst inne har känt och därför har jag gjort som jag gjort.

Att möta mig själv i spegeln har mer eller mindre varit en plåga. Jag har drivit på mig själv så till den milda grad och nästan in absurdum, bara för att inte avslöjas som det skämt jag själv tyckt att jag är...

Men nu har jag äntligen insett att jag också bara är en vanlig människa av kött & blod som har mina fel och brister.

Jag kan och får också göra hemska saker, fatta fel beslut, bli arg, bli utskälld, bli besviken och jag behöver inte gardera mig i alla lägen.

Världen går INTE under för att jag inte har alla lösningar! Och jag kan också ångra det jag gjort/gör! Jag kan erkänna mina fel och brister utan att jorden rämnar! Jag kan be om ursäkt och det bästa av allt...jag kan bli förlåten! *ler*

Helt enkelt, jag är också en människa som finns, som är och som går att ta på och jag behöver inte kämpa så oerhört mycket som jag gjort för att göra rätt för den saken. Det räcker så himla bra med den jag är...Tänk bara, visst är det väl förunderligt att det för en del ska ta en sån evinnerlig tid innan bilden blir tydlig...*ler*

Nu ska jag börja alldeles från början, bara så ni hänger med i svängarna, vet ju att det brukar gå fort ibland när det gäller mig! *ler*

När jag var hos min kurator i veckan pratade vi om mitt enorma kontrollbehov och varför jag ska ha lösningar och svar på allt, ständigt gardera mig innan saker ens händer eller är i närheten av att hända.

Jag berättade hur jag, medan jag jobbade, kunde "styra" mina kollegor till exakt "rätt" papper bland alla mina papper på mitt kontor via telefonen.

Hur jag idag kan säga åt hemtjänstpersonalen exakt var klänningen jag vill ha finns (sista garderoben till höger, fjärde hyllan, i den vänstra högen, fjärde klänningen över i från...) eller inom 30 sekunder plocka fram t.ex. vitlökspressen som M kanske har sökt i en halvtimme.

Vi konstaterade vilken "räckmacka" det är för mina killar att jag alltid har ordning och koll på allt. Och vilket kaos det blir om jag inte vet och vilken ångest det ger mig...

Jag berättade att jag kan oroa och gruva mig för saker hur långt som helst i förväg (t.ex. millenieskiftet och 21 december 2012) och att min katastrofångest slår till när jag minst anar det.

Men att jag, när saker och ting väl händer är iskall, samlad, strategisk och fullständigt fokuserad för då har jag redan gjort bort all oro och ångest och kan bara vara. När jag är "in control" är jag lugn, då fixar och trixar jag allt som behövs och lite till.

Jag berättade också om samtalet från försäkringskassan som helt slog undan benen på mig för någon vecka sedan. För att jag inte var beredd, inte hade kontrollen och inte heller hade 17 planer i beredskap.

Kuratorn frågade vad som händer i mig när jag inte har kontroll, hur det känns när saker jag inte styr över sker och hur jag hanterar det. Jag försökte förklara det som en rädsla att tappa ansiktet, vara "naken" eller bli tagen på bar gärning. Jag måste hela tiden vara beredd, förberedd och ha hela försvarsmanualen i mina händer.

Vi försökte gräva i vad detta grundar sig i, vart hela mitt reaktionsmönster kommer i från och varför jag gör så här. Varför jag nästan jagar livet ur mig själv och många gånger blir alldeles för MYCKET för till och med mig själv. Då kan inte ens JAG hantera mig! *ler* Det är gångerna jag snurrar mig till topspeed, jag behöver en jourhavande kurator...

Jag föreslog, för sjuttielfte gången, att det grundar sig i min barndom på sjukhus. För att jag tidigt blev lämnad/sviken av vuxenvärlden och att jag är ett "barn" som vården/samhället/tiden har begått övergrepp på...

Och visst har det att göra med att jag tidigt utvecklade överlevnadsstrategier, för att rent av överleva med ett litet barns mått mätt. Jag blev också tidigt vuxen och tog över ansvaret för allas tankar och känslor för att skydda dem. Men vem skulle trösta knyttet då, hade jag tänkt mig...

Samtidigt, när jag satt hos kuratorn, började det nästan kännas lite uttjatad och tänkte medan jag satt där: "är jag inte färdig med det här nu", "kan det verkligen bara vara det här, har jag inte bearbetat och belyst detta från olika synvinklar hundra gånger om," "är det inte dags att gå vidare nu"... 

Träffen avslutades med att jag fick som hemläxa att fundera över om jag är redo att bryta mönstren, vad jag vill förändra, jobba med och vad det beror på att jag har sånt behov av kontroll och stabilitet.

Innan jag fortsätter berätta, måste jag bara påminna om att jag för ett bra tag sedan skrev om min bedrövliga skolgång och bitterhet mot vuxenvärlden i skolan på 70- och 80-talen. Om hur stukade och vingklippta vi blev av multipla lärarbyten, upprepade skolflyttar, barn med särskilda behov och framför allt mobbing. Detta finns att läsa här och här

Min teori är att vår skolgång påverkade oss så kraftigt att vi därför inte haft någon vidare kontakt eller ens velat se varandra på snart 30 år. Åtminstone för mig har de åren gett en fadd smak i munnen och jag har gladeligen vänt ryggen åt den delen min barndom.

Det är också därför som jag, har jag insett, börjat i samtalsterapi varje gång C har bytt stadium, lärare och skola. Det är då jag har blivit så påmind om hur det var för oss i skolan, ett sammanträffande jag inte tänkt på förr.

När Facebook kom återknöt några i klassen kontakten och i somras beslutade vi oss för att återses i samband med en stor fest i stan i början av augusti. Dessvärre var jag inte människa att vara med den dagen, jag mådde pyton av penicillinet jag åt för blåsorna i händerna. Jag var yrslig, illamående och tog mig knappt ur sängen. Meeen det var inte hela sanningen, i ärlighetens namn vågade jag inte gå...

Jag hade sån ångest att återse alla så jag fegade ur, kände efter extra noga hur jag egentligen mådde och det kändes skönt att ha något att skylla på. För hade jag verkligen vågat och velat hade jag kanske kunnat gå på träffen, sjukare än så var jag inte.

Givetvis har detta legat och grott...pyrt...i mig sen i somras och jag har känt mig som en misslyckad svikare och fegis igen. En av personerna som var med, som var en av dem jag gruvade mig att återse, var den vännen jag skrivit om i texterna jag refererade till nyss.

Den personen har också kontaktat mig på FB och velat att vi ska träffas. Och jag har undvikit, haft ursäkter och på alla vis slingrat mig, då det känts jobbigt att se personen i vitögat efter det jag och vi gjorde/inte gjorde mot personen. Jag har inte orkat, vågat eller haft modet.

Men i veckan, efter att ha läst en mycket inspirerande artikel om mindfulness i tidningen PS Leva, insåg jag plötsligt att jag var redo. Redo att möta den här personen igen och samtidigt låsa upp ett låst rum i mitt inre.

Och det är jag jag verkligen glad att jag gjorde! Att jag samlat ihop tillräckligt med mod för att orka ses.

Att jag tog chansen att gå tillbaka i historien och försöka rätta till det jag gjorde fel när jag var mellan 10 - 18 år.

Vi pratade och pratade och fortsatte även efteråt. Jag blev förlåten! Och det känns SÅÅÅ stort och är så beundransvärt av den personen! För mig har tonvis med sten lossnat från mina axlar.

Det var också så oerhört befriande att se att personen klarat sig så bra! Att den har en fin familj, fint hem och är en otroligt trygg, stark och självständig person trots det personen gick igenom.

Att den personen aldrig verkat ha tappat tron på sig själv och sitt jag, trots att vägen varit långt i från rak. Så starkt! *ler*

Det lustiga var att efter besöket började hända något inom mig. Efter att vi kramats och jag satt i bilen kände jag hur det knöt sig i magen och ångesten tog strupgrepp om mig. Jag fattade ingenting!

Absolut ingenting! Det hade ju definitivt varit en fantastisk upplevelse, som jag verkligen inte vill vara utan. Var kom då ångesten ifrån? Jag funderade och funderade och någonstans ungefär mitt på bron, kom jag på vad det hela handlade om.

Plötsligt förstod jag mig själv och allt kändes glasklart! Jag kom på att allt mitt stridande och kämpande grundar sig i att jag hela mitt liv varit livrädd.

Rädd att bli avslöjad som den misslyckade bluff och svikare jag hela tiden ansett mig själv vara. En bluff och en svikare för att jag svek vännen på ett riktigt fult sätt fast jag redan då visste kände att det var fel!

Jag vek mig för att inte själv bli utstött i ett tufft klimat, som ingen av oss rådde för. Jag vågade,
kunde, orkade inte stå för vem jag var och vad jag tyckte och tänkte, trots att vännen och jag innan detta haft en massa roligt för oss. Men jag valde den enkla vägen, följde "massorna" för att jag var svag och feg...som alla de andra.

Barn är inte snälla med varandra, många gånger som en vargflock där de starkaste, häftigaste, roligaste och snällaste "äter" först. I vår grundskoleklass var rangordningen hur tydlig som helst och självklart ville jag även vara bland dem som åt först...Något som jag kanske försökt reparera med mitt sätt att leva mitt liv hittills.

Jag tror att det är därför jag alltid krävt av mig själv att göra rätt, vara duktig, värna om de svaga, ha svaren och lösningarna, tagit konflikter och många gånger drivit mig själv långt över gränsen för vad som är normalt och nyttigt. För att överbevisa, reparera och sona mina synder! Mer och längre än vad många andra skulle göra eller ha gjort...bortanför det förväntade...

När jag "sprang på som värst" sa en kollega: "vad är det du försöker bevisa Carro, du ÄR redan en förebild för oss"! 

Jag fattade inte alls vad hon menade och såg nog ut som ett frågetecken, men det var innan jag brände ut mig.

Efter utbränningen och mina 38 kg i vikt hoppas jag verkligen att jag inte varit någon förebild, för det är definitivt inget eftersträvansvärt!

Mitt springande gjorde jag samtidigt som jag hatade, föraktade, hånade och skämdes över mig själv eftersom jag innerst inne tyckt jag är en svikare, bluff, fegis, räddhare och ett enda stort skämt. En väldold hemlis jag befarat skulle punkteras, för vem vill bli avslöjad som en bluff?!

Jag har dolt det genom att kräva av mig och familjen att vara perfekt, "springa" ännu fortare före amdra, vara felfria, klanderfria vilket inte alltid varit med sanningen överenstämmande men som varit mitt driv. Detta för att återgälda och rätta till det som blev fel då, genom att åtminstone göra rätt i nu.

Utåt har jag haft en skyddsmur och visat mig stark och trygg men innanför min mur har jag bara varit Carro 10 år. Varit livrädd att bli avslöjad och en av de få jag ansåg kände till "sanningen" och "verkligheten" och som därför kunnat "avslöja" mig och mina dubbla budskap och som jag därför undvikit sen många år är den personen jag träffade i fredags och som jag blev förlåten av.

Nu när det gått några dagar, när värsta ångesten lagt sig och jag ser med nya ögon inser jag att jag under alla år varit advokat, åklagare, domare och bödel mot mig själv. Och nu kan jag säga att jag har straffat mig själv hårt och länge och att jag vid det här laget har sonat mina synder! Nu när jag försonats med min vän kanske jag också kan försonas med mig själv.

Nu hoppas jag att jag ska slippa springa genom livet, bara för att sopa igen, hålla masken och ständigt överbevisa allt för mig själv och alla andra.

Jag har insett att jag bara är människa och nu finns det inga hemligheter att dölja eller gömma (vad jag vet idag i alla fall). Sån här är jag och jag är bra! *ler*

Jag insåg också att jag bara var ett barn på den tiden, varken mer eller mindre, en unge bland alla ungar och jag visste inte bättre.

Även jag slogs för att "överleva", som de flesta av oss gjorde och jag slår vad om att de flesta av oss är "märkta"på något vis. Det är absolut ingen ursäkt, men kanske en liten förklaring.

Även jag var "ett bedårande barn av sin tid" (Noice), befriande att tänka idag. Jag är inte en bluff, elak eller falsk, jag är en människa och då var jag bara ett barn! Detta var ännu en av mina "resor i mig själv" som jag måste göra för att utvecklas. Att göra "inre resor" är utmanande och utvecklande och man blir aldrig riktigt den samme på andra sidan.

Nu ska jag sortera, bearbeta, skriva och landa i denna nya insikt. Jag mig förlöst och jag hoppas att jag tagit ytterligare ett steg mot helande. Målet är att avsluta mitt ständiga "sökande" och kanske gjorde jag det i fredags...hittade det jag sökt hela livet, för att försonas med den saknade delen av mig själv.../Carro...med stolthet i hjärtat! (privata och bilder lånade med medgivande från facebook)

Full fart igen, ända in i kaklet!

Som sagt rivstart var ordet! Känns som jag kommer ingasande "i hösten" i 190 knyck, sladdar, slirar och får en stoppsladd med bredsida! Jisses Amalia, vilken fart allt har och härom dagen kändes det som om jag behövde ett USB minne att sätta i örat för att tanka ner och komma ihåg all information jag fått! *ler* Har på känn att den här hösten kommer att vara ett minne blott så där i december (tjaaa, det är den väl alltid i och för sig vid den tiden) och att jag kommer känna det som om det nyss var sommar...

Det kommer nog bara att svischa till och så är vi på andra sidan nyåret...Kanske lika bra det med tanke på hur mycket jag ogillar hösten och vintern, är verkligen en vår- och sommar människa i själ och hjärta...(t.o.m. inklusive insekterna! *ler*) Och dessutom är det ju ett speciellt år i år...nämligen 2012...vilket ju ska betyda slutet på Maya indianernas kalender. Och ni som känner mig vet ju hur lätt jag har för att fastna i domedagsgrubblerier när jag sätter den sidan till...

Redan som pytteliten började min far veva upp förväntningarna om millenium skiftet och sa att när det blir år 2000 kommer du att vara si och så gammal. Och gissa om jag blev hispig ju närmare det magiska datumet vi kom, ja faktiskt så hispig att jag nog har legat vaken en och annan sömnlös natt bara för den sakens skull. Men när det sen blev nyårsafton, ja då var jag cool lugn, trygg och nöjd med lilla familjen och vännerna runtom kring mig. Jag tänkte att vad som än händer efter tolvslaget så har jag haft ett bra liv! Och jag väntade och laddade...men...

Inget hände! Noll, zipp, zero! Nästan lite snopet faktiskt, så som jag hade målat upp alla möjliga scenarior, vevat upp mig själv till stressångest och laddat sedan jag var tio år gammal och så händer ingenting! Inte ens det minsta lilla strömavbrott ens...*ler* Och nu då, ja nu är jag där igen...och grubblar, ältar och funderar över vad som kommer hända när Maya kalendern tar slut den 21 december även om jag innerst inne vet att det kommer bli likadant som med millenium skiftet.

Men jag är hopplös när det gäller sånt! Livet, döden, livet efter döden, solens slocknande, jordens undergång, Sourvadammens kollaps (en stor vatten reservoar i mina hemtrakter), och nu då Maya kalendern kan driva mig till vansinne! Åtminstone till en början men när det sen närmar sig eller händer, ja då är jag samlad, fokuserad, koncentrerad och inte ett dugg rädd. Det är som om jag måste göra bort all oro på förtid för att sedan kunna "hugga i" när det väl gäller...

Det här med Maya kalendern hade jag inte en aning om, tills midsommar 2010 då en släkting till M kom och berättade detta för mig. Det var första gången vi träffades och hon kände inte mig då, så därför visste hon inte att man inte berättar sånt för mig! Och eftersom hon själv är naturvetenskapligt intresserad och detta faktum upptagit mycket av hennes tankeverksamhet var hon uppfylld av det och ville bara dela sina tankar och funderingar med mig...Oh no, inte bra! *ler*

För övrigt har M tagit på sig rollen som min "censur" och jag får inte se vilka dödsångest filmer som helst. Det t.o.m. händer att han ropar "STOP kom inte in i vardagsrummet" och då vet jag att han ser något som inte jag ska se, som jag inte mår bra av och som bara skapar grubblerier i mig. Lite skämtsamt sagt men ändå med en gnutta sanning i...*ler*

Hur som haver, släktingen berättade om Maya indianernas slut på kalendern den 21 december 2012 och att ingen vet vad som kommer hända efter det, och gissa vad jag har tänkt på sen dess?! Räknat ner tiden, googlat, funderat och gruvat mig. "Kan det verkligen vara så?!" "Näe, det kan det inte, tänk bara hur det vart med milleniumet!" "Men ändå, kanske ändå, det är ju faktiskt ingen som riktigt vet..."

Ja, jag vet jag är rolig jag! Men sånt här kan jag inte få stopp på och då kanske det inte är så konstigt att jag inte sover på nätterna!! *ler* (Fast det är ju en sanning med modifikation, sömnlösheten beror ju faktiskt på EDS:n till största del!) En teori är att jorden går under och att allt liv upphör, en annan att jordens dragningskraft vänds utåt och allt far ut i rymden...Einstein hade också en teori att allt liv upphör när honungsbiet dör ut och ja, ja jag vet...jag ska inte hålla på att googla på sådant där! *ler*

Nåja, nu måste jag ändå tillägga till ämnet - innan ni tror att jag blivit alldeles tokig - att jag inte känner mig lika orolig för detta som för två år sedan, för jag har nämligen träffat en mayaindian! Eller kanske inte träffat honom i egen hög person, men hans ord har träffat och lugnat mig och det är jag han evigt tacksam för. Jag masserades nämligen av hans fru senast vi var på Cape East (det fantastiska spa:et i Haparanda som nyligen drabbades av brand) och då var jag ju bara tvungen att ställa frågan vars svar jag fasat för så länge. Vad händer efter 21 december 2012?

Hon skrattade och sa att jag kunde vara lugn för att hennes man hade svaret! Vilket ju lät oerhört betryggande i mina öron, för är man mayaindian då borde man väl ändå veta...Hon berättade att mayaindianerna har haft många kalendrar och att den vi har nu bara är en av många!! Att katolikerna hade bränt upp en massa reliker, kalendrar, skatter och annat när de kom till sydamerika och denna är det enda exemplaret som finns kvar och att det därför ser ut som om det tar slut efter det nämnda datumet.

Han hade också sagt, att det inte är något så stort som jordens undergång men att det nog kanske kan komma en och annan naturkatastrof kanske. Men att det troligaste ändå är att det bara är början på något nytt! Att vi alla efter det här datumet, går mot nya tider och nya händelser som inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt eller negativt. Åååh jisses vad många ton sten som lossnade från mina axlar!! Huuu, så skönt det var att höra! *ler*

Så jag måste säga att värsta rädslan har släppt kring detta datumet nu, även om jag fortfarande kan tänka att jag åtminstone inte skulle vilja sitta i ett flygplan just den dagen. För tänk om jorden exploderade och jag är i luften, var skulle jag landa då när bensinen tog slut...Ha, ha, ha...hör själv hur korkad jag låter!
Och ändå kan jag inte låta bli att längta tills det slår över till 2013 och vi är på andra sidan året, för man vet ju aldrig...*ler*

Nåja, bortsett från sånt här dravel har jag en massa "bollar i luften". Så många att jag knappt ens har koll på dem själv. Ska försöka vända mina tankar från mayakalendern och räkna upp vad jag har på gång just nu...

Försäkringskassan - försäkrar ut 3/3 2013 och då är dagarna absolut SLUT! Tills dess måste jag ha en lösning på gång...
Arbetsgivaren - där väntar ett möte med chefen den 10/9 och det blir spännande att se vad som händer efter det...
EDS Förbundet - först styrelsemöte i helgen och sen kontaktpersonskurs i oktober med förberedande planering under älgjaktsveckan då jag ändå är "gräsänka"...

"Knölen/cystan/blindtarmen" i ljumsken - där är det status Q. Åtminstone när det gäller ortopedarnas syn på knölen. Jag misstänker starkt att de kört fast eftersom jag inte hört ifrån dem sedan före påsk. Jag har ringt massor med gånger och idag skickade jag slutligen ett mail till "doktor Knöl" och bad honom ringa upp mig för att jag har nyheter att berätta för honom om knölen.

Endometrioscentrum - fått en återbudstid och ska till Akademiska måndag den 3:e september. Och här tror jag faktiskt att "knölen/cystan/blindtarmen" i ljumsken egentligen också hör hemma och inte alls på ortopedfronten. Tror inte alls det är så konstigt om dr. Knöl har kört fast, för jag tror inte ens det är hans bord...Så det ska verkligen bli spännande att se om jag tror rätt igen. För jag tror faktiskt att det är ett endometriom jag har där, vilket inte är helt långsökt då jag ju har ett endometriom på den enda äggledaren jag har. Har jag fel, lovar jag att börja blogga varje dag! *ler*

Svarta fläcken i höger ögonvrå - har eventuellt vuxit lite sen i januari och ska därför skäras ut och skickas på analys, bara så vi är säkra på att det inte är några "farligheter" i den. Vilket jag inte tror, eftersom jag inte fick någon akut prioritet på ärendet. Hade det varit något ilsket hade den nog redan varit ute vid det här laget. Denna lilla operation kommer ske under hösten men jag har inte fått någon tid än.

I mitten på september ska jag på återbesök hos dr. Y på min "hemma ortoped", då ska både ryggen och knäet besiktigas. Jag kommer också försöka få till stånd en magnetkamera remiss av nacken då den inte är röntgad sedan 2007. Vilket är alldeles för länge då dr. Rygg redan sa 2009 att detta absolut är något vi måste ha koll på i fortsättningen eftersom skoliosen kan fortsätta ta ut sin rotation i nacken istället för i ryggen där jag nu är så stel. Det var trångt redan då och det har definitivt inte blivit bättre...

Det ska tas beslut om mina blodförtunnande sprutors fortsatte öde och äventyr, vara eller icke vara...det är frågan. Beslut tas efter Uppsala. Troligen plockas de ut och ersätts med något annat, då jag börjat få så enormt mycket blåmärken och bindvävsknölig mage av allt stickande...

Eventuellt kommer en remiss att skickas till Öron-Näsa-Hals, eftersom jag fått så mycket svårare att svälja. Allt fastnar i svalget; tabletter, mat, saliv, godis etc. etc och det är lagomt irriterande. Själv tror jag det beror på nacken men bara för att jag lättare ska få en magnetkameraundersökning vill mumindoktorn att man ska utesluta att problemet sitter i halsen. Vilket det i och för sig kan göra med tanke på EDS:n...Men dr. Rygg sa att det redan var trångt 2007 och att det absolut inte får bli mer trångt i nacken (fler pålagringar) för då börjar det påverka svalget och temperaturregleringen vilket det ju gör och därför vill jag ha det uppkollat.

Hos genetikern intet nytt! Det är verkligen dödstyst på den fronten och jag har ingen som helst aning om vad som händer nu. Om det händer något över huvudtaget...Jag skrev i går att jag är på Akkis måndag den 3:e och att jag mer än gärna finns till förfogande om de vill titta/känna/klämma/vrida/vända/böja på mig. Men som sagt...än har det inte hörts något...

Som en oväntad "uppseglare" har problemen med huden dykt upp! För jag har nämligen fått nya blåsor och bölder, den här gången mest koncentrerat till vänster hand. Det vätskar, spricker, kliar och ömmar något alldeles kolorysansvärt! Jag är nästan helt inne på den finska älglusen, då den kan sprida en bakterie som heter Bartonella Schoenbuchensis till människan som i sin tur kan ge hudproblem!

Visserligen är det väldigt ovanligt men kan helt klart hända och är det det jag fått, tyckte smittskyddsläkaren att jag haft enormt mycket otur...Därmed är det nog konstaterat att någon lottomiljonär blir jag aldrig, med den turen. Är det den bakterien kan jag, som fertil kvinna, få dras med den upp till ett halvt år en viss period i månaden. Forskarna tror det beror på förändrade hormonnivåer vid de tidpunkterna.

Och för att jag inte ska behöva äta penicillin varje månad uppmanade han mig att ringa infektionsmottagningen i morgon för att få det konstaterat och förhoppningsvis också rätt behandlat. Detta blir ju ännu viktigare om Endometrioscentrum bestämmer sig för att de vill operera mig och plocka ut hela "paketet" ur magen, då kan man definitivt inte gå omkring med en mystisk bakterie i sig. Så detta måste nog utredas och blir morgondagens uppgift.

M ska spela med sitt nya band på kulturnatta lördag den 8/9, inbegriper i och för sig inte mig, men den helgen är också bokad. Sen är han i Vantens by tre helger + en vecka på raken, eftersom det är älgjaktstider och jag blir älgjaktsänka igen! Med allt vad det innebär...i form av handling, C:s träningar, skolkontakter, läxor, matlagning och djurskötsel m.m.

För övrig håller jag också på att jaga på Mun-H-centrum i Göteborg, eftersom de tittar på C:s tand som vill komma ut i gommen och som tandregleringen här vill korrigera med tandställning. Medan vi och hans tandläkare mer är inne på att skära ut tanden, för då kan den inte skada andra tänder, och sen låta C själv ta ställning till om han vill möblera om i munnen när han blivit lite äldre. Personligen tror jag inte på tandreglering och EDS, eftersom det inte lyckades på mig. Gick med permanent tågräls i tre år och bara några år senare hade hela käken flyttat på sig. Så nä, jag tror inte på det...

Till allt detta tillkommer också en extra krydda i form av kamp mot tiden och kroppen! För jag vet att det här "goda måendet" inte räcker för alltid, utan i en framtid kommer jag att krokna igen. Frågan är inte om, utan när! Och därför är jag glad om jag hinner stöka bort så mycket av detta som möjligt, innan jag lägger mig i någon ny infektion eller liknande... Och ju mer jag stressar och jagar på mig själv, desto snabbare kommer kraschen! Känns nästan som om jag befinner mig i eller närheten av en av Floridas tromber...

Jag tror faktiskt att det här var allt, meeeen jag kan också ha glömt någon lite detalj...Jo just ja, det kommer ju en köksrenovering inom kort och dessutom har jag redan hunnit fixa en hel del sedan M började jobba, men det tar vi en annan gång...Någon som tvivlar på att jag skulle behöva en sekreterare och ett USB minne i örat...*ler* Så ja, jag ser verkligen fram emot att det tippar över till 2013 och att jag får börja vänta på ljuset, värmen, sommaren och resorna med Skalman igen!/Carro...håll i hatten, nu åker vi...(googlade och facebook bilder)

Semesterfirar'n, avslutning

I ungefär en vecka var vi hemma innan vi hakade på husvagnen igen och rullade österut även den här gången. Men inte så långt utan nu stannade vi cirka 8 mil från vår stad och alldeles ute i havsbandet på Frevisörens havsbad och camping. Familjen fick en tillfällig utökning med C:s kompis O och vi fick prova på hur det är att vara en två barns familj i en gammal sliten husvagn från -79 och det gick faktiskt oväntat bra måste jag säga.

Frevisörens camping är en liten camping som funnits länge och som inte känts så attraktiv på många år men som nu har fått en rejäl uppfräschning efter att ha fått nya ägare. Vi fick en toppenplats, med havsutsikt från "köksfönstret" och dörren och till toan var det bara ett stenkast (ja, ja...om man kan kasta 50 meter alltså *ler*). Det fanns restaurang, stugor, pooler, havet, trampbåtar och vanliga båtar trots att stället egentligen bara är pyttelitet. På stående fot bestämde vi att vi återkomma även nästa år...

Även tonårskillarna trivdes bra och vi förlängde t.o.m. vistelsen bara för att de ville det. Och gissa varför...jo, det kryllade av norska brudar på campingen och inte kunde vi väl åka hem då?! *ler* Efter en hel del trevande försök fick de kontakt med två flickor och mycket, tissel, tassel, fniss, fnitter och följa efter blev det! *ler* Och jag, jag kom ihåg mina egna ungdomsdagar när jag var på camping med mor och far. Då var det jag och min kusin som var i C:s och O:s kläder, medan mamma och pappa lagade mat i husvagnen och nu var det vi som var i deras "kläder". Tänk vad åren går!

Det var OS invigning medan vi var här och det hade vi glömt bort, trots att vi velat se det. (Ungefär det enda jag ser av OS, invigning och avslutning.) Och ingen tv hade vi med oss i gammel vagnen medan folket i de nya lyxiga KABE vagnarna satt med sina plattskärmar. Jag skojade med pojkarna och sa. "där sitter de rika och här de fattiga..." *ler* För det var så det kändes och de kunde inte annat än att hålla med.

Medan vi var på campingen fick jag ett väntat men obehagligt samtal från förhatliga försäkringskassan...och...jag tog det inte för jag anade vad de hade på hjärtat och ville inte förstöra en härligt varm och solig semesterdag. Bekymren får vi ta senare, när semestern är slut bestämde jag där och då! Vilket jag gjorde rätt i, för nu har det sannerligen börjat röra på sig...Kommer mer om detta så småningom.

Ett besök på IKEA blev det förstås också, vi ville ju spana in olika köksinredningar eftersom vår köksrenovering nu närmar sig med stormsteg. Det ser vi så klart fram emot även om det blir lite jobbigt också. Men har man bara gjort alla val och beställt hem alla grejer borde det inte behöva ta så lång tid. Medan vi var på "Frisörens camping" som kompis O döpte om stället till, brann det nästgårds. Nämligen på Cape East, vårt kära kära spa som vi besökt tre gånger. Nu är det nedlagt och ingen vet idag om och i så fall när de öppnar igen...

Efter fyra dagar blev det hemfärd igen och lilla mamma, jag alltså, var väldigt nöjd att ha fått campa ytterligare några dagar och den här gången med bättre väder. Med mig hem hade jag också någon mystisk åkomma som ingen riktigt kunde svara på vad det egentligen var men jag fick blåsor och "koppor" i händerna. De vätskade, sprack sönder och gjorde fruktansvärt ont. Först trodde jag att det var mitt vanliga eksem försökte smörja med diverse salvor utan något som helst positivt resultat.

Snarare tvärtom! Det blev bara värre och värre och ett tag trodde jag fingrarna skulle ruttna bort! *ler* Slutligen blev jag tvungen att söka upp doktorn, som hade teorier om att jag antingen blivit smittad med någon bakterie från någon ilsken tornedals mygga, den troliga ettriga finska älglusen vi stötte på i Ranua eller möjligen svinkoppor. Hur som haver, lite penicillin på detta och mina händer var som nya!

Vi har hunnit med ytterligare en liten husvagnstripp men den här gången blev det bara M och jag, C valde att stanna hemma under översyn av mormor och morfar. Vi ställde oss på Pite Havsbad, då huvudsyftet med resan var att besöka NOLIA mässan och titta och drömma om nya husvagnar. Vilket vi också gjorde fast man egentligen inte bör eftersom man får en sån faslig "husvagnsfeber" och bara ser alla fel och brister den egna har...

Förutom att ranta på NOLIA, hann vi också besöka Trapper baren och slösa x antal kronor, lata oss, grilla och se på OS utanför vagnen, för den här gången hade vi kommit på att vi kunde streama OS och se det på datorn. Vilket inte är illa pinkat av en så gammal husvagn och det kändes rentav lite lätt lyxigt att kunna se på tv i och utanför vagnen. Nästan enda faciliteten vi har för micron har vi slarvat bort...M säger att vi lagt den på något bra ställe men ingen av oss kommer ihåg var! *ler*

Och sen var det hur nära som helst att vi hamnade på tv3 igen! M höll på att dö och gick med skämskudden i högsta hugg och beordrade mig att prata om de så bara kom en tio meter i närheten av oss. TV3 höll på att spela in en ny dokusåpa som kommer på tv efter jul och ska heta något i stil med "Norrlands riviera" och är i samma anda som serien Böda Sand som gått på kanal 5 och alltså handlar om camping och campingliv.

Och jag är övertygad att vi kommit på bild om de bara fått syn på oss, för så pass mycket uppmärksamhet väcker vi när vi kommer med vårt "stiliga ekipage", rullstol och rullator. Under alla resor vi gjort har folk stannat och tittat, pekat och småskrattat åt vår husvagn och bil, för de är ju inte de nyaste och modernaste precis, mitt bland alla lyxåk! Men jag tycker den är charmig och trots att jag längtar efter en ny ohyggligt mycket, fungerar ju gamla Skalman riktigt bra! *ler*

Vi har tänkt oss hinna iväg på ytterligare en tripp den här sommaren, innan vi parkerar vagnen på vinterförvaring. Den här gången hade vi tänkt oss riktigt långt norrut mot Stora Sjöfallet och Ritsem, eftersom jag har ett sug att få se lite fjällvidder. Jag kommer ju aldrig att kunna ta mig ut fjällvärlden på mina fötter och därför kan dessa ställen vara ett bra alternativ eftersom det finns vägar och campingar där och ändå har man naturen inpå husknuten.

Men även om det inte hinns med någon fjälltripp i höst, är jag så otroligt nöjd med min sommar och att det gått så väldans bra för mig att bo i husvagnen jämfört med 2009 då vi var ute senast. Då var det mer jobbigt än ett nöje! Jag hade ju så svårt att gå, benen bar mig inte och krångligt med kryckor inne i vagnen. Men nu, nu kunde jag gå på mina ben utan kryckor och då är ett "compact living" perfekt! *ler*

En anledning till att det fungerat perfekt är att jag fått må så bra i sommar (bortsett från "kopporna" då) och inte behövt uppsöka "sjukan" en enda gång! Jag har haft lite ork, energi, vilja och lust över, vilket lett till att jag orkat och kunnat vara med på det mesta! Jag har orkat gå kortare sträckor utomhus och jag har t.o.m. hjälpt till med disken i servicehus även om jag var dödstrött efteråt och blev tvungen att vila i ett par timmar. MEN det gick! Och jag fick känna duktig och behövd! *ler*

Och mellan campingtripparna har vi eldat och eldat och eldat och...i vår nya fina eldstad som vi är så oerhört nöjda och glada över. Vi har köpt kaffe- och stekpannor, oljelampor, dynor, blommor och laddat med ved och där sitter vi så fort vi bara hinner och kan. Vi har grillat korv men också bjudit mina föräldrar på renskav i pitabröd och en och annan granne har också tittat förbi. Gissa om jag kommer drömma och minnas detta i vinter?! *ler*

Men allting roligt har ett slut och myntet två sidor, idag började gossen skolan igen och jag är helt lämnad åt mitt öde...Hi, hi, hi nä så farligt är det inte, killarna kommer ju hem på kvällen men en ordentlig omställning är det förstås, att nu vara själv igen på dagarna. C har ju varit hemma och vi har hunnit göra så mycket och det har varit så bekvämt att alltid ha honom vid min sida som hjälpreda och assistent. Men, men...i detta är det bara till att gilla läget, sådant är livet!

Dessutom är det en ny epok vi går till mötes, gossen har börjat på högstadiet och min gamla skola till råga på allt vilket känns både roligt och lite knepigt. M och jag var och höll "föredrag" om EDS och sonen för lärarna förra måndagen och det kändes som att kastas 30 år tillbaka i tiden. Trots att mycket var förändrat var sig också mycket likt. Och återigen fick jag det bekräftat, att föreläsa är min grej och att det ger mig enorma kickar. Något jag absolut vill göra mer av...

Förutom skolstart har det också varit ett par riktigt tunga dagar, då jag fått tampas med tårar, ångest, funderingar och grubblerier. Men inte över det jag brukar deppa över så här års, att hösten och julen närmar sig, utan i torsdags blev jag slutligen tvungen att besvara det där telefonsamtalet från försäkringskassan som jag försökt förtränga så länge! Jag har vetat och förstått vad som komma skall, att det måste ske och att beslut måste fattas och ändå var jag långt ifrån beredd när samtalet slutligen kom.

Alla tankar och känslor har åkt centrifug i hjärnan och magen hela helgen och tårarna sprutade som på Lille Skutt i Bamse, för jag tappar alldeles fotfästet när jag inte har "kontrollen" och när det inte är jag själv som styr skutan. Tyvärr kan jag inte berätta mer i det här läget, är lite känsligt då jag inte vet vilka som läser min blogg längre (om det nu är några vill säga!) men lovar att berätta mer så fort jag vet. Så mycket kan jag i alla fall säga är att det handlar om min framtid och mitt fortsatta arbetsliv.

Idag har jag börjat ringa alla samtal som måste ringas, all information som måste inhämtas och tagit de kontakter jag behöver ta och då mår jag genast bättre! Så fort jag känner att jag har kontrollen och att det är jag som styr mitt "eget fartyg", ja då blir jag lugn, stark och mitt vanliga jag igen. Dessutom har jag fått reda på försäkringstjänstemannen gick liiiite för fort fram och tog nååååågra steg för fort, vilket ante mig! Men jisses vad hon skrämde mig och oj vad jag fick vara ledsen i fredags...Så nu backar vi bandet och börjar om från början, gör om gör rätt!*ler*/Carro...med stridshandskarna på! (privata och googlade bilder)