Rapport från sal 16...

Jag har inte trillat från jordens yta eller försvunnit ner i något "svart hål"! Nej jag är faktiskt kvar ungefär där jag brukar vara, bara det att tillvaron har snurrat snabbare än vanligt för mig och jag har varken orkat eller hunnit skriva trots att tankarna snurrar som en centrifug i skallen på mig!

Som vanligt har jag ju alla mina sjutton tusen läkarbesök, sjukgymnastbesök, kuratorsbesök, dietistbesök och en massa annat. Känns som om min kalender är fullproppad igen. Jag har även hunnit ha en tredje sväng av de där nedrans "kopporna" men tack och lov klarade jag utan penicillin den här gången eftersom de inte dök upp i händerna och därmed inte infekterades. Den här gången angrep de i huvudsak min ena näsborre och jag kan tala om att det var långt ifrån skönt, det heller!

Nu hoppas jag att jag lyckades läka ut dem och att jag en gång för alla är av med dem, eftersom jag inte behövde penicillin utan att kroppen fick möjlighet att jobba med dem själv. Men det återstår ju att se förstås. Är det den där "finska flugan" (älglus) är risken att jag får dras med dem i cirka tre månader till...

Cystorna, jag har ju numera två stycken - den i ljumsken plus en i höjd med livmodern, är fortfarande under utredning och ingen vet fortfarande vad man ska göra åt dem. Från doktor Knöl på universitets sjukhuset hörs inte ett ljud och numera är även kirurgen på mitt "hemma sjukhus" inblandade. Det senaste som är sagt om dem är att det ska göras ett angiografi (kärlröntgen) eftersom cystorna verkar blodfyllda och sitter i närheten av vener. Man vill utesluta att det inte är små aneurysmer jag har, även om det inte är så troligt eftersom de inte har det typiska utseendet för aneurysmer. Så nu väntar jag på tiden för den undersökningen!

När jag inte "roddar" i allt kring min vård har jag den senaste tiden ägnat mycket av min tid EDS föreningen eftersom jag har planerat en kontaktpersonskurs i Södertälje. Den vände sig till de personer som sitter ute i landet och besvarar frågor från personer med EDS. Tanken var att jag skulle resa ner och vara en av de som skulle ha ansvarat för kursen. Men så blev det inte, jag fick ställa in min resa eftersom jag fick operationstid i stället. Den 30:e operationen och fjärde i knäet, för nu ska sista skruven och den stora märgspiken ut!

Och det är där jag är, nu ikväll, tillbaka på brottsplatsen! *ler* Jopp, jag är tillbaka på min "hemma avdelning" och faktiskt t.o.m. i samma rum som det jag hade med vänster höften och första knäoperationen! Både lite komiskt och oerhört skönt, känner mig nästan som hemma! Och jag är glad att det i allafall inte blev "spökrummet"!! *ler*

Sen är det också så oerhört skönt att personalen känner igen mig, även om det också har bytts en hel del. Men många känner igen mig och vet vad jag vill ha och behöver, som t.ex. den extra madrassen i sängen kom på plats utan att jag behövde be om den! Sånt gläder mig!

Men det var också tur att jag ställde in min Södertälje resa för att både C och jag har det lite tungt psykiskt också. Av olika anledningar men som ändå påminner om varandra. C har länge haft en "hackspett" som hackat på honom i ALLT och så intensivt att C själv nu har börjat tro på allt det "hackspetten" har sagt om honom. C är inte mobbad, nej tvärtom, han har mycket kompisar och vi har oftast huset fullt men den här personen har ändå lyckats utöva hjärntvätt och hackat på min älskling.

När jag för en vecka sedan insåg hur långt det gått, blev det tvärstopp. M och jag drog i handbromsen, kopplade in barnhabiliteringen och pratade med "hackspettens" förälder. Vi beslutade gemensamt att inte ungarna får umgås efter skoltid då de drar ner varandra och får en väldigt destruktiv relation (jag berättade inte riktigt hur det låg till, att det var hackspetten som var på C eftersom det bara kanske "stänger dörrar" för kommunikation. Jag sa att de är lika goda kålsupare båda två...).

Så klart informerade vi skolan också men där har jag inte heller sagt allt, utan bara att vi måste hjälpa C till ett bättre psykiskt mående eftersom han visar tecken på depression. Något han ju haft vid tidigare tillfällen också. Redan med dessa åtgärder, tycker jag att C är gladare och lite mer lätt till sinnet. Det som komplicerar det hela är att hans "dåliga mående" krockar med min "helande inre resa" från min barndom som inte heller varit helt lätt.

Jag berättade ju sist om när jag träffade en barndomsvän och hur vi tillsammans börjat vandra mot förlåtelse och försonande. Men det är ingen lätt resa, inget man gör på en kaffekvart så där och det påverkar mig nå oerhört! Jag har tänkt berätta om detta, men som sagt tiden har inte funnits, men jag är säker på att det kommer när jag landat i allt det som händer. Vissa dagar har jag kraftig ångest när jag tänker på det som var och dessutom påminner C:s historia oerhört mycket om en av mina barndomshistorier som också har påverkat mig till den jag är i dag. Vilket gör det hela ännu mer komplicerat...

Och mår inte C bra, har C ångest och depression, ja då har jag det också (fast det hade jag ju redan innan C fick det, pga min senaste "inre resa" jag gör just nu)! Jag känner med honom och vet precis vad han går igenom. Jag var och reagerade exakt som honom när jag var i hans ålder. Ibland kan man ju fundera om det finns någon mening med allt som sker...om det kommer i en viss ordning...om man måste göra vissa resor flera gånger...Antagligen...det verkar som om detta är något jag behöver göra igen och igen för att lära mig...

Så därför ska det bli riktigt intressant att se hur jag klarar morgondagens sövning, om jag totalt kommer flippa ur eller om det kommer gå lättare bara för att jag inte har hunnit tänka eller känna efter...Jag har snurrat på i min tillvaro så till den milda grad att jag nästan glömt att jag har en narkos i veckan. Och när jag väl damp ner här...i sal 16 på 31:an...ja då insåg jag plötsligt hur trött och sliten jag egentligen är, jag bara gäspar hela tiden!

Jag är ju rolig jag, andra åker på spa för att vila upp sig, jag lägger in mig på sjukhus! Nä skämt å sido, självklart skulle jag ju inte vara här om jag fick välja men nu när jag inte har något val inser jag vilket stort behov av egen tid jag har. Tystnad, stängd dörr, inga intryck, lite musik, ingen telefon och bara försöka vila inför morgondagen. Hittills känner jag ingen oro, jag är inte rädd eller nervös men det brukar jag ofast inte vara kvällen innan längre.

Jag ska grunda med mycket medicin, det är därför jag åker in kvällen innan, och försöka få mycket sömn i natt för att fort som sjutton få den här operationen överstökad. Så fort jag är tillbaka igen och har lite ork, lovar jag att uppdatera er om hur läget är med mig. Ni vet ju hur rädd och hysterisk jag brukar bli vid en narkos, så tänk gärna lite extra på mig  i morgon! En stor kram till er alla!/Carro...kvällen innan 30:e sövningen (googlade bilder)