Ibland jävlas det redan från början...

Ibland går det inte riktigt som man...hmmm...jag har tänkt mig...ibland är jag nog så optimistisk och har nog så mycket positivt tänkande (om man nu kan få för mycket av det...), vilket resulterar i att jag blir fullständigt förvånad och tagen på sängen när Ödet/Moder jord/Gud (kalla det vad ni vill) eller kanske kroppen och ortopeden vill något annat! *ler*

För som ni kanske märkt har jag varit väldigt osynlig igen...ett riktigt långt tag. Så nu får jag verkligen skynda mig för att få in ett inlägg i november också, inte många timmar kvar...Men det har ju inte hänt att jag haft en månad utan ett inlägg, så jag vill inte vara sämre den här gången heller! Så det får bli en kort rapport om senaste operationen...eller senaste och senaste, har ju faktiskt hunnit med två sedan jag skrev sist!

Jag ser att jag skrev att jag snabbt skulle stöka bort den här operationen och att jag inom kort skulle vara på benen igen...Nu blev det inte riktigt så, men inte värst heller! Absolut ingen katastrof, bara det att jag gjorde en lite för positiv felkalkyl...Fast å andra sidan tillstötte det ju sådant som jag verkligen inte hade räknat med, inte ens för allt smör i Småland eller de vildaste hästarna på jorden...

Det började strula redan från morgonen, de fick nämligen inte in någon nål i armen på mig. Mina kärl bara sprack sönder och drog sig undan och det slutade med att de fick kalla på intensivens personal som är van att sticka alla sorters människor, både friska och mycket sjuka personer, och de lyckades till slut få in en kanyl i underarmen på mig.

Nästa fadäs var att jag var lovad operation direkt från morgonen, eftersom jag inte klarar att vänta så bra...ju längre jag får vänta, desto mer orolig blir jag. Men något uppstod, förmodligen ett akutfall och då tvingas ju så klart även jag att vänta, och min operation blev uppskjuten till efter lunch. M kom och höll mig sällskap efter lunch, vilket var skönt för jag fick inte åka upp förrän vid tre tiden på eftermiddagen.

Tack och lov flöt allt på bra i "slussen" på operation, nå annat vet jag inte om jag hade mäktat med och M var med hela tiden. De två senaste gångerna har de äntligen lärt sig hur de ska hantera mig och kommer med STOR sprutan redan i hallen, när jag kommer dit vilket fungerar utmärkt. Sen är jag lagom borta och "på lullan" när vi kommer in i operationssalen, så jag minns nästan ingenting efteråt. Bara diffusa minnesglimtar och enstaka ord från här och där...

Operationen tog lite längre tid än doktor Y beräknat, eftersom det inte var helt lätt att få ut märgspiken. Doktor Y hade tänkt gå in via det gamla ärret, men blev slutligen tvungen att öppna på tre ställen för att få loss spiken då den börjat växa fast i hinnorna. Efter tre timmar var jag så på uppvaket och där fungerade ingenting...

Det finns ett papper i min journal, som chefsöverläkaren på narkosen skrivit 2006, som talar om hur man ska hantera mig innan (på avd.), före, under tiden och efter sövningen och den ska följas till punkt och pricka är det utlovat. Något som inte varit något större problem sedan dess, utan har fungerat kanska godkänt får man väl ändå lov att säga.

Efter narkosen, står det bl.a. först och främst att M MÅSTE få vara hos mig när jag vaknar. Det är inte godkänt att jag vaknar och de ringer honom sen. Nix pix, han ska sitta bredvid mig när jag slår upp mina gröna något annat är inte acceptabelt! Det står också att jag ska ha en syregrimma och absolut inte mask, att jag behöver en Bearhugger (elektrisk värmefilt) och om inte den finns, massor med extra filtar och att jag ska ha de läkemedel jag behöver om jag behöver dem.

Det är också därför M ska vara hos mig, för att kunna hjälpa mig att få det jag behöver, för det är inte alltid jag kan tala om det själv när jag vaknar och det är heller inte alltid personalen förstår vad jag behöver. Som ni säkert förstår nu, så fungerade inte detta den här gången. Nej, M satt inte vid min sida när jag vaknade och jag höll på att få ett frispel...ja rent av flippa ur helt...

Och det värsta av allt, förutom att han inte redan hade blivit insläppt och satt där, var att de ljög för mig...De trodde förstås att jag inte skulle komma ihåg när jag väl "nyktrat" till eller så kanske de bedömde att jag inte var i så dåligt skick att jag behövde honom hos mig...Men det är inte upp till dem att bestämma och avgöra, utan det ska jag få göra och det finns dessutom skrivet svart på vitt att det ska fungera!

Tårarna sprutade och jag bönade och bad att de skulle ringa efter M. Först sa de att det inte gick pga sekretessen (vilket aldrig tidigare varit ett problem), sen att de hade det var för trångt för en enda liten stol till och slutligen lovade de att ringa honom...Men det gjorde de aldrig...jag väntade och väntade och ingen M kom...Gissa om jag var förtvivlad...

För att inte tala om M! Han hade ju faktiskt hunnit börja bli både lite orolig och fundersam. Visserligen är han luttrad vid det här laget och vet att saker och ting tar tid när det gäller mina operationer, men när han inget hört från operation vid sju tiden på kvällen tror jag nog han hunnit vandra några vändor i korridoren.

För det sista han hörde var ju när han lämnade mig sovandes på operation vid tre tiden, operationstiden beräknad till dryga timmen, och tryckt en lapp med sitt mobilnummer i händerna på personalen med uppmaningen att ringa honom när jag var på väg mot uppvaket. Så när min mor ringde efter sjutiden hade han låtit riktigt uppgiven på rösten eftersom han nästan började tro att något gått på tok. Detta för att vi båda var så inställda och vana vid att han brukar få komma redan innan jag vaknat...

Mor beordrade honom till min avdelning för att få mer information, vilket han gjorde och i sin tur beordrade sköterskan att ringa och "efterlysa" mig. Då fick han veta att allt gått bra och att jag kommit till uppvaket vid sex tiden och att jag i detta då, var på väg ner till avdelningen. Och då var klockan ungefär kvart över åtta på kvällen...cirka fyra timmar senare än vad vi räknat med...Kan säga att det var ett kärt och tårfyllt återseende när vi väl sågs! *ler*

Dagen efter operationen var en h*****es dag och den glömmer jag helst på en gång!! Ja absolut bland de värsta jag varit med om, eftersom smärtan var olidlig när nervblockaderna släppte. Hur personalen än jobbade med att försöka bemöta smärttopparna lyckades de inte, utan jag fullkomligt vred mig i smärtor. Fast det var ingen bra idé, för då började beneländet att krampa också...förmodligen musklerna som fick fnatt...så det hade nog varit bättre om jag hade kunnat ligga lite mer still...

Men det gick inte, var absolut omöjligt för fy tusan så ont jag hade!! Denna smärta kvalade omedelbart in bland topp fem av de värsta smärtstunderna jag upplevt någonsin (ja, ja...som jag minns i modern tid då...*ler*) och listade sig tillsammans med höger höften (den krossade höftleden ni minns), gallblåseinfektionen, knäoperationen i maj 2010, knäoperationen i maj 2012 och nu knäoperationen i oktober 2012. Så helst inga fler knän med andra ord, TACK!!

Fast egentligen vet jag inte om det bara är för att det är i knät som det är så plågsamt, även om jag hört att fot- och knäled ska vara värst när det gäller ortopediska operationer och smärta, utan tror också att nervblockaderna hade något med saken att göra. Vet inte hur, kan inte riktigt förklara, men har någon egen teori om att det också hänger ihop med vår glesa bindväv. Kanske är det så att de går ur kroppen för tidigt och med för snabbt förlopp, åtminstone gör de det på mig. Och ingen hänger med, varken personalen eller jag själv...

Redan när jag skrevs in...eller förresten, redan vid läkarbesöket då operationen bestämdes, diskuterade vi min smärtlindring och jag poängterade hur tålig jag är och vilka enorma doser jag kräver med tanke på min litenhet. Jag hänvisade till journalanteckningen från maj med doseringar som krävdes då efter min tredje knäoperation och insisterade på att det varit den rätta doseringen. Doktor Y lovade att det inte skulle bli något problem och jag trodde på det...

Även om jag någonstans visste att det mycket väl kan låta något annat när man sen är på avdelningen, då det oftast är andra doktorer i tjänst än den opererande läkaren. Och vanligtvis är det "nybörjarna" som sköter inskrivningen, så även den här gången och därför upprepade jag mitt mantra..."titta i min journal från 4 - 6:e maj och gör samma dosering som då"...

Tror ni det fungerade?! Nope, naturligtvis inte...jag är ju såååå himla liiiiiten, det är ju såååå farliga mediciner (och jo det är det absolut, definitivt inget att leka med!!) och inte kan vi börja med sååå mycket...Doktor Y kom in på avdelningen på andra eller tredje dagen efter min operation och konstaterade så klart att jag hade på tok för låga doser för den smärta jag hade.

Doktor Y garanterade att personalen kan lita på vad jag säger och att det bara är att ge mig allt det jag säger att jag behöver. Och att personalen kan vara trygga med det eftersom jag har koll på läget och doktor Y känner ju mig väldigt väl vid det här laget. För det är det som är så mystiskt med mig, trots att jag bara är 1,40 lång tål jag doser som är avsedda för flodhästar! Det som är rekommenderat som en lagom dos till en normal karl, är rena babydosen för mig...

Under fredagen började jag märka av en förändring i "luften" på avdelningen, folk började bete sig annorlunda mot mig...ja till och med undvika att komma in till mig i mitt rum. Det var helmärkligt och länge fattade jag ingenting och kunde inte heller sätta fingret på vad det var. Jag läste på personalens kroppsspråk, gester och miner att det inte stod rätt till och de som jag vet tyckt om mig och tagit sig tid att kika in och "slänga lite käft" med mig, undvek att ens bära in matbrickan åt mig.

Det var även annat som var märkligt, personal som inte alltid varit så trevlig men som man lärt sig att hantera och leva med, blev plötsligt supertrevlig och öppenhjärtlig. Ja till och med så trevlig att den kom och strök mig på kinden när den personen trodde att jag sov!! Jag fattade verkligen ingenting...vad hade hänt med min kära gamla avdelning, dit jag nästan längtat eftersom det känts som om jag skulle få träffa gamla bekanta?!?! Den var som förbytt och jag kände inte alls igen mig!

Jag hade även andra problem under den här tiden, bland annat irritation i ögonen...som såg ut som två pisshål i snön...och vätska i knävecket. När jag påtalade detta fick jag bara till svar att det var för att jag var morfinpåverkad! Hmmm...jo, visserligen kanske ögonirritationen kunde ha kommit från det, men vätskan i knävecket?! Näe, det tror jag inte på och det gick till och med så långt att man la på ett extra lager förband runt knät, bara för att inte vätskan skulle komma ut. Man stängde alltså in det blöta jag kände i knävecket.

På lördagen fick jag förklaringen till alltihop! Läkaren (en som jag visserligen träffat men som inte känner mig lika väl som doktor Y) ångade in i mitt rum på ronden med sköterskor i släptåg och ställde mig direkt mot väggen och undrade/påstod/insinuerade om det möjligen inte var det sättet att jag kanske förbrukade lite för mycket mediciner...

Jag trodde inte mina öron och jag lovar att det tog ett tag innan polletten trillade ner och jag verkligen insåg vad hon menade. Jag, tablettmissbrukare?! Jag som gör allt jag kan för att bli av med dem så fort det bara är möjligt, eftersom jag mår så oerhört dåligt och knappast fixar något starkare än Alvedon/Panodil ens (visst min kropp tolererar flodhästdoser men jag mår sannerligen inte bra av dem)! Och så hävdar människan att jag är tablettmissbrukare...

Men gissa om jag spände svartögonen i doktorn, när jag sen fattade vad människan sa. Och jag är inte rädd att varken konfrontera eller ta en diskussion, så jag var lika sträng och bestämd tillbaka. "Menar du att jag missbrukar tabletter, är det vad ni tror?!" Kan bara säga att doktorn blev lite rolig, tittade ner i sina papper och började muttra något ohörbart. Sen mötte doktorn min blick och sa att det var dumt och att h*n tog tillbaka det h*n just sagt. Men då var det redan för sent...sånt går inte att ta tillbaka...

Vi diskuterade fram och tillbaka en stund, jag gjorde en hel del förtydliganden som man kan tycka att jag som patient inte ska behöva göra utan som en doktor själv borde ha kunnat lista ut och återigen hänvisade jag till min journal och den senaste anteckningen från maj 2012. Det gick kanske en kvart efter ronden, så kom resten av min medicinering och jag hamnade på samma nivå som den jag hade i maj.

Dagen efter kom samma doktor in och var tämligen skamsen och ångerfull och det var nog egentligen först då som vidden av hela grejjen trillade ner i min skalle. Doktor bad om ursäkt för sitt uppförande dagen innan och som jag läste i den personens ögon var det inte bara för egen del utan för hela avdelningens räkning och då förstod jag att jag varit en "visa på stan"! Något som gjorde mig ännu mera ledsen...

Jag tror aldrig jag känt mig så sårad, kränkt, besviken och kantstött någonsin...inte bara för min egen del, jag trodde ju jag var trygg på "min" avdelning, utan för alla långtidssjukskrivna medelålders smärtbelastade funktionshindrade kvinnor! Vilken fantastisk människosyn, är det så de ser på oss i min situation...ja i så fall, är det ju...hittar inga ord...rent ut sagt FÖR JÄVLIGT!!!!!!!!! Kan säga att jag ville hem på studs och jag kan fortfarande inte säga att jag vill eller längtar tillbaka dit...

När "bubblan" sprack och alla insåg att jag inte är "missbrukare" började det hända lustiga saker igen. Ordningen återgick så sakteliga till det vanliga, nåja, kanske inte riktigt. En del av mina favvosar kom ändå inte tillbaka till mitt rum men det vill jag inte tro beror på att de var skyldiga till det som hände utan mer för att de kände sig skamsna för det inträffade...

Men det mest märkliga var, den otrevliga personalen som plötsligt blivit så blid och god när det ryktades att jag var "svag", återgick i ett "grisblink" till att vara samma gamla bittra och buttra personal när sanningen kom i ljuset. Konstigt va?! Tror aldrig jag varit med om något liknande...*ler*

Parallellt med detta dök en "kär" gammal bekant upp, nämligen mina "koppor". Och när varet rann ur örat var det bara att inse fakta, "kopporna" var här för fjärde gången! Kanske var det tur i oturen att jag befann mig på sjukhuset, för då såg ju även personalen att jag inte hittade på. Att jag inte dessutom, förutom att vara missbrukare, också är en hysterisk hypokondrisk kärring i mina bästa år! *flinar stort*

Därför blev jag kvar några extra dagar på sjukhuset, då man ansåg att infektions avdelningen också måste titta på mig. Den läkaren konstaterade att jag hade örat fullt och i och med att jag hade symptom från ögonen också hann jag även med ett besök på Ögon! Snabbt och snyggt jobbat! *ler* Man befarade herpes zoster vilket tydligen inte alls är bra för ögonen och ny odling på det togs. Tillsammans med provet för älglusen!! YES, jag lyckades få igenom det! Till slut!

Med en ny penicillin sort på fickan åkte jag hem en vecka senare och många långa ledsamma dagar mer än jag tänkt mig. Väl hemma, reagerade jag som jag brukar...kanske något ilsknare än jag brukar...nämligen med att plocka bort medicineringen omdelbums! Jag brukar backa väldigt försiktigt, eftersom abstinensen annars kan bli outhärdlig, men den här gången rivstartade jag. Och så klart, vem blev lidande av det...jo jag själv givetvis. Men jag var så himla stukad och vingklippt och ville återfå min stolthet så fort det bara gick.

Första helgen hemma var gräslig! Jag mådde som jag förtjänade om man säger som så...en blandning av bakfylla/åksjuka/sjösjuka/gravid i 9:e veckan kombinerat med starkt penicillin och lovade mig själv att aldrig mer göra om den bedriften! Hädanefter ska jag fortsätta och göra som jag gjort alla gånger före, baka med 5 mg åt gången, inga fler "rivstarter" för min del. Fy, urk och bläääää!

Jag har även hunnit med att operera ut den lilla svarta fläcken jag haft i höger ögonvrå, den som de kallade för spontan tatuering. Själva operationen var så löjlig att jag inte ens tycker den är värd namnet operation ens! Och skulle definitivt inte ha räknat den som min 31:a om det inte hade varit för hur det kändes psykiskt.

Jag for själv, intalade mig att det INTE var en operation, bara en liten undersökning, ett litet litet ingrepp som kallas behandling och jo...lite premedicinering hade jag varit tvungen att ta...var ordinerad det. Och så långt var allt väl...ända tills vi kom in på operationsavdelningen...känner mig för farao som en hund som blivit skrämd som valp (vilket jag iofs är!) och hade jag kunnat hade jag vägrat att gå in! Jag fick hjärtklappning, ångest, klump i halsen, klump i magen, kallsvettig, tårar i tårkanalerna på väg ut, trodde jag skulle dö och just när jag var på väg att skrika rakt ut...var hela ingreppet över!

Lite snopet faktiskt...bara hipps-vipps-si-så-där-och-så-var-det-klart! Även snopet att jag hann reagera så starkt, trots att jag tyckte mig ha läget under kontroll när jag for dit. Och så gick det så himla enkelt, kändes bara som ett litet snabbt snitt (vilket det också var) och kvar fanns bara effekterna av premedicineringen och en liten stilla flämtande ångestlåga i mig när jag for därifrån.

Nu har det gått en tid och knät mår riktigt bra, även om det just nu är lite sämre igen vilket jag inte vet varför. Lite varmt och svullet och min sjukgymnast tror helt klart på överansträngning! Hmmm...kan det vara så att frun har varit lite för mycket i farten igen...Har ju som sagt var lite svårt för att sitta still, har liksom fyllt på den kvoten till bredden med mina stora operationer. Så nu med de här "små" har jag inte tid eller lust att ge kroppen det den behöver, verkar det som...Upp, upp och iväg!! *ler*

Nä men skämt å sido, verkar det som om min kropp är väldigt lycklig över att ha blivit av med allt skrot i knäet. Jag tror faktiskt det är så att den försökt stöta bort alla skruvar och spikar, för att den inte har gillat dem för nu när de är borta har jag börjat gå ner i vikt igen. Det verkar som om jag på något mystiskt vis har lagrat vätska i mig medan jag hade skrotet i knät. Jag har också börjat kunna böja på knät igen när jag går, något jag inte gjort på 2,5 år.

Jag har varit ohyggligt trött och sliten i några veckor, det blev mycket tyngre och jobbigare än jag tänkt mig och "batteriet" har legat på noll och inget. Nu med alla adventsljusen känner jag mig lite piggare igen, jag märker att orken och inspirationen har börjat spira lite grann och förhoppningsvis ska det bara bli bättre från nu! Åtminstone är det vad jag önskar mig av tomten!
 
Önskar er alla tappra läsare, om ni finns kvar där ute, en riktigt fin första advent! Kram/Carro...stoltare än någonsin! (Ps...glömde säga att vätskan jag kände i knävecket inte var inbillning, när de till slut lättade på förbandet hade jag flera stora vattenblåsor som både gått sönder och var på nybildning...Så lita alltid på magkänslan...eller knäkänslan var det viss! *ler*) (googlade bilder)