Jag minns att M och jag satt i badet sista lördagen på hans semester och siade om hur hösten skulle bli. Snabbt konstaterade vi att vi nog inte skulle hinna "andas" förrän i slutet på oktober...och nu med facit i hand vette sjutton om vi hunnit "andas" än...*ler* Och jo, jag kan intyga, vi är alldeles trötta och slut allihop! Tycker vi är välförtjänta av ett par veckors ledighet nu!
Så det jag önskar mig under 2013 är ett lite lugnare år, tomten! *ler* Även om jag inte tror att det blir så, inte så länge jag är med i spelet...jag har ju en förmåga att svirra till allt i 190 knyck. Dessutom är det mycket på gång, många bollar i rullning och jag är mer eller mindre utan kontroll och påverkansmöjlighet. Från och med nu är det många aktörer på banan som gärna vill vara med och tycka till om mitt fortsatta liv. Så för mig är det mer bara att sitta still i båten, åka med och hålla i mig när det kommer vågor...för det lär det göra...
Kan bara säga att jag nu är nästan säker, 2012 är inte jordens undergång! Utan mer som mayaindianen på Cape East sa, början på något nytt. Och för mig tror jag inte 2013 kommer bli likt de senaste sju åren. Nä jag tror faktiskt att jag går en ny "kalender" till mötes, spännande!! Sen hur det blir och vad den kommer fyllas med och innehålla...ja det vet inte ens jag själv än! Bara le och vinka...*ler*
Men det är väl precis som det ska vara antar jag, har ju bara en unge och inte så många att jämföra med...Men det är så ovant! Jag är ju mer van att vart jag än kommit med honom har han gjort mer än braksuccé och nu är det mest bara "ja, nej, snart, vänta, sen och kanske"...som jag får ur honom. Självklart glimtar han till och nog ser vi i familjen att gamla C finns därinne någonstans, men det är definitivt inte som förr. Ibland, när jag blir nostalgisk, tänker jag tillbaka och minns den tiden som var dååå...
Men även om han är förändrad och en riktig "fjortis" så är han självklart det bästa jag har och fortfarande mitt lilla älskade barn, även om jag allt som oftast får känna mig som en tjatmoster eller en gammal grammofon som hakat upp sig. Men när han kommer och lägger armarna om mig, sätter sig i mitt knä, pussar och kramar mig och säger; "mamma, jag älskar dig"...ja då förstår ni förstås att jag smälter och åker direkt till sjunde himlen! *ler* Och det som är extra roligt är att han ändå inte är "snål" med dessa stunder, minst ett par tillfällen per dag är vad jag får och det är de jag lever på.
Står man varandra så nära som mor och barn gör och kanske lite extra så som C och jag gör, ja då sliter det oerhört i mammahjärtat när jag ser att det älskade grynet har det tungt. Ja, då skulle jag vilja förändra, hjälpa, fixa och trixa...ja plocka ner månen åt honom, om jag bara kunde! Förutom allt detta med puberteten och att "överleva" som "fjortis", för det är inte lätt kan jag lova - skulle inte vilja byta med honom, har han också haft det tungt på många andra vis.
Först byte av skola, rutiner, läxor, prov, lärare, kamrater...ja allt är nytt och hela skolsituationen ser helt annorlunda ut än på den gamla skolan. Något som C alltid haft svårt för, förändringar, val och nymodigheter...Varför förändra något, när allt kan vara som det alltid varit...Till det tillkom den nära kompisen, som visade sig inte alls vara bra för honom...Nä, tvärtom, riktigt dålig för honom eftersom han "hackar och sänker" C till skoskaften hela tiden.
Och vad än jag och M säger och försöker göra för C, lyckas vi inte lyfte honom. Nä, han är helt inne på att det är han som gör fel, är dum, ego, har adhd (kompisen har sagt det åt honom i 2,5 års tid) och att kompisen är Guds gåva till vänskapskretsen! Deras "relation" är verkligen en destruktiv relation, av hat-kärleks karaktär och egentligen tror jag faktiskt att ingen av dem mår bra av den...
Så den vänskapen blev vi tvungen att säga STOP för under hösten, fanns ingen annan lösning även om jag fortfarande är osäker på om det var "rätt" väg att gå...De får inte umgås på fritiden, inte sms:a, chatta eller höras mer än nödvändigt, för hur det är i skolan rår vi ju inte på. Kan säga att vi inte alltid är så eniga i denna fråga, varken C och vi eller M och jag...Känns verkligen som en komplex fråga...
Denna relation resulterade i att C började må s.k.i.t och vi fick koppla in kuratorn på barnhabiliteringen, där C går på samtal när våra ord inte räcker till...och jag har många av dem, så det säger ganska mycket om jag blir ordlös...Jag har också tagit honom på en hälsokontroll, när jag konstaterade att det knappast är tagit ett blodprov på den ungen under hela hans levnad. Trots att han har sitt funktionshinder, har han varit oerhört frisk! Och det är vi ju så klart tacksamma för!
Men i det här läget, när hela tillvaron gungar för honom, kan det ju vara bra att kolla så det inte är något fysiskt som ligger bakom hans nedstämdhet, grubblerier och ångestpåslag. Våran "mumindoktor" har kollat blod- och järnvärden, hormonerna och glutenintollerans eftersom jag också noterat att C tappat ganska mycket hår på sistone. Något jag trott berodde på att han färgade det svart i början av året, jag har nog trott att kemikalierna var för starka för hans fina hår. Men nu, när det blev så här med gossen, börjar man ju fundera på både det ena och det andra...Och det här med håret är det flera som påtalat...
Barnhabiliteringen ska även fortsätta utreda hans psykiska mående och till skolan har jag också kört "en pinne i hjulet" för att få dem att stanna upp och ta sitt ansvar. Även av dem har jag krävt en förändring, för så här kan vi inte ha det i 2,5 år till! Utan något måste göras NU, innan både han och vi (främst jag) går på knäna helt och hållet! Så efter jul ska, till att börja med, hans läs- och skrivförmåga samt arbetsminne testas så får vi sen se vad det leder till.
Så nog tror jag vi får bukt med detta också, någon gång ska det väl vända hoppas jag...kanske med ljuset och värmen! Men ack vad det sliter, när man ser att de man älskar mest har det svårt och man inget kan göra för att hjälpa och lindra (kanske dags för mig att få känna på det nu, med tanke på hur mycket de har stått bredvid mig när jag haft det tungt...), man känner sig verkligen maktlös! Tack och lov har vi kärleken, närheten och värmen till varandra att vila på, plus att vi alla också har förmågan att öppna oss och kan prata om det som händer och som vi känner!Men innan allt kör i gång, väntar vi nu på ett långt och slappt jullov där tider och tjat ska läggas åt sidan och vi alla tre bara ska få vara i vår lilla "puppa"och inte ha några störningsmoment! Det tycker jag vi behöver och är väl värda! Allra närmast ska vi gå och se "The Hobbit" på bio tillsammans i morgon och sen på tisdag firar vi älskade gubbens 14-års dag! Då blir han en "fjortis" på riktigt! Ofattbart att tiden gått så fort och att den lilla tomtenissen som levererades till oss en snöslaskig men underbar fredag i december 1998, alldeles strax ska stå på egna ben...Ofattbart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar