Redan från början av texten varnar jag för att detta blir lååååångt, bara så ni vet. Så ni som inte vill, har tid, ork eller lust bör redan nu ta er en funderare på om ni ska fortsätta läsa vidare!
Ibland funderar jag på om allt händer av en slump eller om det finns en tanke med det som sker...Om någon/något fler gärna vill vara med "i leken", som vill styra, kliver in, påverkar och ser till att allt sker i rätt ordning och vid rätt tidpunkt...Men å andra sidan, ibland är det så att saker måste få ta tid och att bitarna faller på plats när tiden är mogen och så är det nog med detta...
I fredags var jag med om något enormt befriande och omtumlande och jag tror jag hittat ännu en av mina borttappade "nycklar" till mitt inre...
Kanske är det den här nyckeln som har fattats, kanske är det den som förklarar varför jag är som jag är, varför jag gör som jag gör och varför mycket runt mig blir som det blir...Det låter stort när jag skriver så här, men det känns STORT just nu! Det berörde och skakade mig i grundvalarna om vi säger som så...
Dessvärre kan jag ju förstås inte lova att jag inte trillar ditt igen och plågar livet ur stackars "Nisse på kontoret" (läs hjärnan) men någonstans känns det som min senaste upptäckt kommer bidra med "handbromsen" i livet jag saknat. Hoppas jag...
Med min senaste "nyckel till mitt inre" har jag fått ytterligare en förståelse för vem jag är. Kanske kan jag äntligen sluta springa och jaga genom livet efter livet...Kanske kan jag nu försonas med det som var och börja vara snäll med mig själv.
Börja vara mer förlåtande, ha mer fördragsamhet och framför allt sluta plåga mig själv. Sluta att skälla, klanka och döma mig själv eller ständigt måsta motbevisa och överbevisa för mig själv (och andra...som jag ser det med mina ögon) vem jag är...
I helgen har känslorna verkligen åkt upp och ner, rena rama berg-och-dal banan och allt i en salig blandning. Nu har jag "landat" och är fylld med ny energi. Jag tror allt kommer lägga sig än mer när jag har bearbetat, tittat på det ur alla synvinklar och slutligen också gjort om mitt "livsraster" så det passar självbilden jag fick i fredags.
Å ena sidan är jag oerhört lättad, glad, stolt över mig själv och lycklig över att ha blivit förlåten. Men å andra sidan är jag också ledsen, ångerfull, känslofylld och ångestfylld.
Självklart är jag besviken över vad jag gjorde mot en vän, vilket jag ångrat hela livet och nu också försökt rätta till. I dag är jag också ledsen och ångestfylld över vad jag gjort mot mig själv, att det har fått ta sån enorm tid och att det fått påverka mig och mitt liv så oerhört som det har gjort.
Och kanske gör än! Hur det påverkat min vän, vågar jag nästan inte ens tänka på!. Låter som om jag gjort en fantastisk upptäckt, i klass med avancerad kärnfysik och värd rena rama Nobelpriset. Och det är det också faktiskt.
Igår ramlade ÄNTLIGEN polletten ner! Plötsligt insåg jag att jag INTE är MER än människa jag heller! Jag insåg att jag INTE är någon superhjälte eller övermänniska som måste ha rätta svaren på alla tänkbara frågor innan de ens ställs.
Jag behöver inte ha 17 utvägar på alla problem, inte alltid göra rätt, svara moget och klokt, säga rätta sakerna, ha förståelse för allt och alla och jämt fatta de kloka besluten. Givetvis är det ingen än JAG själv som krävt det av mig! Och dessutom behöver inte mina svar vara de rätta eller klokaste bara för att jag tror det.
Jag behöver inte alltid vara tillgänglig, ställa upp och vara vän med "gud och alla människor" om jag inte vill. Jag BEHÖVER inte vara rädd att världen går under bara för att jag visar min vilja. Jag kommer inte bli övergiven och lämnad ensam även om jag någon gång säger:
"Nej tack jag vill inte,kan inte, orkar inte eller är inte intresserad." Eller kanske t.o.m. ids inte eller NEJ utan förklaring. Men det har jag "trott" och så har jag agerat hela mitt liv, med rädslan att bli lämnad om jag inte säger ja och amen till allt.
Därmed har jag också "offrat" mig själv många gånger. Nu har jag insett att inget kommer hända även om jag börjar visa vem jag egentligen är, förutom att mina gränser blir tydligare utåt!
Jag har trott att ingen skugga och fel får falla över mig och min familj. Jag ska minsann inte kunna beskyllas för fusk, feghet och svek...igen, och vilket jag agerat efter också. Jag har jagat, putsat, polerat, fixat & trixat, donat, ordnat, hängt med och ställt upp på det mesta utan att känna efter om det är det jag vill...
Och snacka om dubbla budskap! Utåt har jag visat att okej, visst, naturligtvis och jag kan, medan insidan ibland har skrikit något annat.Men jag har inte alltid kunnat gå emot det, inte alltid kunnat säga det jag innerst inne har känt och därför har jag gjort som jag gjort.
Att möta mig själv i spegeln har mer eller mindre varit en plåga. Jag har drivit på mig själv så till den milda grad och nästan in absurdum, bara för att inte avslöjas som det skämt jag själv tyckt att jag är...
Men nu har jag äntligen insett att jag också bara är en vanlig människa av kött & blod som har mina fel och brister.
Jag kan och får också göra hemska saker, fatta fel beslut, bli arg, bli utskälld, bli besviken och jag behöver inte gardera mig i alla lägen.
Världen går INTE under för att jag inte har alla lösningar! Och jag kan också ångra det jag gjort/gör! Jag kan erkänna mina fel och brister utan att jorden rämnar! Jag kan be om ursäkt och det bästa av allt...jag kan bli förlåten! *ler*
Helt enkelt, jag är också en människa som finns, som är och som går att ta på och jag behöver inte kämpa så oerhört mycket som jag gjort för att göra rätt för den saken. Det räcker så himla bra med den jag är...Tänk bara, visst är det väl förunderligt att det för en del ska ta en sån evinnerlig tid innan bilden blir tydlig...*ler*
Nu ska jag börja alldeles från början, bara så ni hänger med i svängarna, vet ju att det brukar gå fort ibland när det gäller mig! *ler*
När jag var hos min kurator i veckan pratade vi om mitt enorma kontrollbehov och varför jag ska ha lösningar och svar på allt, ständigt gardera mig innan saker ens händer eller är i närheten av att hända.
Jag berättade hur jag, medan jag jobbade, kunde "styra" mina kollegor till exakt "rätt" papper bland alla mina papper på mitt kontor via telefonen.
Hur jag idag kan säga åt hemtjänstpersonalen exakt var klänningen jag vill ha finns (sista garderoben till höger, fjärde hyllan, i den vänstra högen, fjärde klänningen över i från...) eller inom 30 sekunder plocka fram t.ex. vitlökspressen som M kanske har sökt i en halvtimme.
Vi konstaterade vilken "räckmacka" det är för mina killar att jag alltid har ordning och koll på allt. Och vilket kaos det blir om jag inte vet och vilken ångest det ger mig...
Jag berättade att jag kan oroa och gruva mig för saker hur långt som helst i förväg (t.ex. millenieskiftet och 21 december 2012) och att min katastrofångest slår till när jag minst anar det.
Men att jag, när saker och ting väl händer är iskall, samlad, strategisk och fullständigt fokuserad för då har jag redan gjort bort all oro och ångest och kan bara vara. När jag är "in control" är jag lugn, då fixar och trixar jag allt som behövs och lite till.
Jag berättade också om samtalet från försäkringskassan som helt slog undan benen på mig för någon vecka sedan. För att jag inte var beredd, inte hade kontrollen och inte heller hade 17 planer i beredskap.
Kuratorn frågade vad som händer i mig när jag inte har kontroll, hur det känns när saker jag inte styr över sker och hur jag hanterar det. Jag försökte förklara det som en rädsla att tappa ansiktet, vara "naken" eller bli tagen på bar gärning. Jag måste hela tiden vara beredd, förberedd och ha hela försvarsmanualen i mina händer.
Vi försökte gräva i vad detta grundar sig i, vart hela mitt reaktionsmönster kommer i från och varför jag gör så här. Varför jag nästan jagar livet ur mig själv och många gånger blir alldeles för MYCKET för till och med mig själv. Då kan inte ens JAG hantera mig! *ler* Det är gångerna jag snurrar mig till topspeed, jag behöver en jourhavande kurator...
Jag föreslog, för sjuttielfte gången, att det grundar sig i min barndom på sjukhus. För att jag tidigt blev lämnad/sviken av vuxenvärlden och att jag är ett "barn" som vården/samhället/tiden har begått övergrepp på...
Och visst har det att göra med att jag tidigt utvecklade överlevnadsstrategier, för att rent av överleva med ett litet barns mått mätt. Jag blev också tidigt vuxen och tog över ansvaret för allas tankar och känslor för att skydda dem. Men vem skulle trösta knyttet då, hade jag tänkt mig...
Samtidigt, när jag satt hos kuratorn, började det nästan kännas lite uttjatad och tänkte medan jag satt där: "är jag inte färdig med det här nu", "kan det verkligen bara vara det här, har jag inte bearbetat och belyst detta från olika synvinklar hundra gånger om," "är det inte dags att gå vidare nu"...
Träffen avslutades med att jag fick som hemläxa att fundera över om jag är redo att bryta mönstren, vad jag vill förändra, jobba med och vad det beror på att jag har sånt behov av kontroll och stabilitet.
Innan jag fortsätter berätta, måste jag bara påminna om att jag för ett bra tag sedan skrev om min bedrövliga skolgång och bitterhet mot vuxenvärlden i skolan på 70- och 80-talen. Om hur stukade och vingklippta vi blev av multipla lärarbyten, upprepade skolflyttar, barn med särskilda behov och framför allt mobbing. Detta finns att läsa här och här
Min teori är att vår skolgång påverkade oss så kraftigt att vi därför inte haft någon vidare kontakt eller ens velat se varandra på snart 30 år. Åtminstone för mig har de åren gett en fadd smak i munnen och jag har gladeligen vänt ryggen åt den delen min barndom.
Det är också därför som jag, har jag insett, börjat i samtalsterapi varje gång C har bytt stadium, lärare och skola. Det är då jag har blivit så påmind om hur det var för oss i skolan, ett sammanträffande jag inte tänkt på förr.
När Facebook kom återknöt några i klassen kontakten och i somras beslutade vi oss för att återses i samband med en stor fest i stan i början av augusti. Dessvärre var jag inte människa att vara med den dagen, jag mådde pyton av penicillinet jag åt för blåsorna i händerna. Jag var yrslig, illamående och tog mig knappt ur sängen. Meeen det var inte hela sanningen, i ärlighetens namn vågade jag inte gå...
Jag hade sån ångest att återse alla så jag fegade ur, kände efter extra noga hur jag egentligen mådde och det kändes skönt att ha något att skylla på. För hade jag verkligen vågat och velat hade jag kanske kunnat gå på träffen, sjukare än så var jag inte.
Givetvis har detta legat och grott...pyrt...i mig sen i somras och jag har känt mig som en misslyckad svikare och fegis igen. En av personerna som var med, som var en av dem jag gruvade mig att återse, var den vännen jag skrivit om i texterna jag refererade till nyss.
Den personen har också kontaktat mig på FB och velat att vi ska träffas. Och jag har undvikit, haft ursäkter och på alla vis slingrat mig, då det känts jobbigt att se personen i vitögat efter det jag och vi gjorde/inte gjorde mot personen. Jag har inte orkat, vågat eller haft modet.
Men i veckan, efter att ha läst en mycket inspirerande artikel om mindfulness i tidningen PS Leva, insåg jag plötsligt att jag var redo. Redo att möta den här personen igen och samtidigt låsa upp ett låst rum i mitt inre.
Och det är jag jag verkligen glad att jag gjorde! Att jag samlat ihop tillräckligt med mod för att orka ses.
Att jag tog chansen att gå tillbaka i historien och försöka rätta till det jag gjorde fel när jag var mellan 10 - 18 år.
Vi pratade och pratade och fortsatte även efteråt. Jag blev förlåten! Och det känns SÅÅÅ stort och är så beundransvärt av den personen! För mig har tonvis med sten lossnat från mina axlar.
Det var också så oerhört befriande att se att personen klarat sig så bra! Att den har en fin familj, fint hem och är en otroligt trygg, stark och självständig person trots det personen gick igenom.Att den personen aldrig verkat ha tappat tron på sig själv och sitt jag, trots att vägen varit långt i från rak. Så starkt! *ler*
Det lustiga var att efter besöket började hända något inom mig. Efter att vi kramats och jag satt i bilen kände jag hur det knöt sig i magen och ångesten tog strupgrepp om mig. Jag fattade ingenting!
Absolut ingenting! Det hade ju definitivt varit en fantastisk upplevelse, som jag verkligen inte vill vara utan. Var kom då ångesten ifrån? Jag funderade och funderade och någonstans ungefär mitt på bron, kom jag på vad det hela handlade om.
Plötsligt förstod jag mig själv och allt kändes glasklart! Jag kom på att allt mitt stridande och kämpande grundar sig i att jag hela mitt liv varit livrädd.
Rädd att bli avslöjad som den misslyckade bluff och svikare jag hela tiden ansett mig själv vara. En bluff och en svikare för att jag svek vännen på ett riktigt fult sätt fast jag redan då visste kände att det var fel!
Jag vek mig för att inte själv bli utstött i ett tufft klimat, som ingen av oss rådde för. Jag vågade,
kunde, orkade inte stå för vem jag var och vad jag tyckte och tänkte, trots att vännen och jag innan detta haft en massa roligt för oss. Men jag valde den enkla vägen, följde "massorna" för att jag var svag och feg...som alla de andra.
Barn är inte snälla med varandra, många gånger som en vargflock där de starkaste, häftigaste, roligaste och snällaste "äter" först. I vår grundskoleklass var rangordningen hur tydlig som helst och självklart ville jag även vara bland dem som åt först...Något som jag kanske försökt reparera med mitt sätt att leva mitt liv hittills.
Jag tror att det är därför jag alltid krävt av mig själv att göra rätt, vara duktig, värna om de svaga, ha svaren och lösningarna, tagit konflikter och många gånger drivit mig själv långt över gränsen för vad som är normalt och nyttigt. För att överbevisa, reparera och sona mina synder! Mer och längre än vad många andra skulle göra eller ha gjort...bortanför det förväntade...
När jag "sprang på som värst" sa en kollega: "vad är det du försöker bevisa Carro, du ÄR redan en förebild för oss"! Jag fattade inte alls vad hon menade och såg nog ut som ett frågetecken, men det var innan jag brände ut mig.
Efter utbränningen och mina 38 kg i vikt hoppas jag verkligen att jag inte varit någon förebild, för det är definitivt inget eftersträvansvärt!
Mitt springande gjorde jag samtidigt som jag hatade, föraktade, hånade och skämdes över mig själv eftersom jag innerst inne tyckt jag är en svikare, bluff, fegis, räddhare och ett enda stort skämt. En väldold hemlis jag befarat skulle punkteras, för vem vill bli avslöjad som en bluff?!
Jag har dolt det genom att kräva av mig och familjen att vara perfekt, "springa" ännu fortare före amdra, vara felfria, klanderfria vilket inte alltid varit med sanningen överenstämmande men som varit mitt driv. Detta för att återgälda och rätta till det som blev fel då, genom att åtminstone göra rätt i nu.
Utåt har jag haft en skyddsmur och visat mig stark och trygg men innanför min mur har jag bara varit Carro 10 år. Varit livrädd att bli avslöjad och en av de få jag ansåg kände till "sanningen" och "verkligheten" och som därför kunnat "avslöja" mig och mina dubbla budskap och som jag därför undvikit sen många år är den personen jag träffade i fredags och som jag blev förlåten av.
Nu hoppas jag att jag ska slippa springa genom livet, bara för att sopa igen, hålla masken och ständigt överbevisa allt för mig själv och alla andra.Jag har insett att jag bara är människa och nu finns det inga hemligheter att dölja eller gömma (vad jag vet idag i alla fall). Sån här är jag och jag är bra! *ler*
Jag insåg också att jag bara var ett barn på den tiden, varken mer eller mindre, en unge bland alla ungar och jag visste inte bättre.
Även jag slogs för att "överleva", som de flesta av oss gjorde och jag slår vad om att de flesta av oss är "märkta"på något vis. Det är absolut ingen ursäkt, men kanske en liten förklaring.
Även jag var "ett bedårande barn av sin tid" (Noice), befriande att tänka idag. Jag är inte en bluff, elak eller falsk, jag är en människa och då var jag bara ett barn! Detta var ännu en av mina "resor i mig själv" som jag måste göra för att utvecklas. Att göra "inre resor" är utmanande och utvecklande och man blir aldrig riktigt den samme på andra sidan.
Nu ska jag sortera, bearbeta, skriva och landa i denna nya insikt. Jag mig förlöst och jag hoppas att jag tagit ytterligare ett steg mot helande. Målet är att avsluta mitt ständiga "sökande" och kanske gjorde jag det i fredags...hittade det jag sökt hela livet, för att försonas med den saknade delen av mig själv.../Carro...med stolthet i hjärtat! (privata och bilder lånade med medgivande från facebook)
gillas ibland behöver vi alla pausa stanna upp och se oss själva tack hjärtat för en del helt solklara påminnelser
SvaraRadera