Goodbye, South africa! Sydafrika, del 5

Trots det osedvanligt jobbiga första mötet med Kapstaden, har den staden ändå intagit en del i mitt hjärta och är en plats jag mer än gärna återvänder till! Stan känns "snäll", vänlig, varm och inbjudande, trots att det är en flermiljon stad.

Efter den första kvällens panik kände vi oss inte alls rädd de gånger vi var där. Men vi var visserligen inte ute och svamlade på nätterna eller sökte upp de skummaste områdena, för självklart händer det hemskheter även där.

Det vi såg mest av Kapstaden och som jag verkligen rekomenderar är hamnområdet Victoria & Albert Waterfront. Ett av Afrikas största "turistmål", om man nu kan säga så om ett jättelikt köp- och krogcentrum. 

Waterfront är den äldre delen av Kapstadens hamn, som byggts om till ett chict centrum med hantverksbutiker, eleganta boutiquer och några helt vanliga affärer. Bäst är Red och Blue shed, de två hantverkshusen, där det finns en hel del hantverk med hög kvalitet, men även det vanliga krimskramset.

Fish Hoek, där jag hittade vårt nya boende, är ett litet sömnigt men ändå mysigt och intimt samhälle cirka 45 minuter söder om Kapstaden. Affärerna hade jag betat av på en timme och vi hann bli Du med matvaruaffärspersonalen redan efter första besöket.

Lägenheten vi hyrde låg i ett hus med fyra lägenheter. Men stundvis under vår vistelse, var vi helt ensamma i huset med egen tvättstuga, pool och trädgård. Det kändes så befriande att kunna andas igen och ha storstaden på behörigt avstånd men ändå lättåtkomligt, de gånger vi ville dit. Att sen gubbarna också fick in vinter OS och skidåkning på tv:n i Sydafrika, tyckte mor och jag var knepigt och konstigt, men självklart bara ett extra plus enligt dem.

Från Fish Hoek hade vi nära till allt och gjorde en hel del sightseeing i området. Vi besökte bland annat Godahoppsudden, en pingvinstrand och Robben Island där Mandela satt inspärrad 10 - 12 år av sina sammanlagt 27 år i fångenskap. Den utflykten var mycket intressant och lärorik men också oerhört gripande och något som vi alla blev mycket berörda av.

Vår guide var en man, i vår ålder, som suttit inspärrad tillsammans med Mandela och därför kunde berätta med inlevelse om deras umbäranden. Mandelas cell var inte bredare än filtens längd och innehöll inget annat än denna bädd, det lilla röda bordet och en röd plåthink där han uträttade sina behov under alla år han satt på Robben Island, som idag är ett museum.

Det konstiga var att efter att Robben Island avvecklats som fängelse har många av de fd. fångarna trots det inte lämnat ön. De har istället bosatt sig där med sina famljer och utvecklat fängelset till ett museum. De såg det som sin uppgift att låta minnet leva vidare och ville att vi skulle åka hem till våra länder och sprida vidare vad de fått uppleva och vara med om under sin fängelsetid Robben Island. Efter besöket i fängelset åkte vi på en busstur runt ön med en guide som berättade många anekdoter, både humoristiska men också oerhört berörande.

De visade oss platser som t.ex. kyrkogården, sjukhuset och det knallvita kalkstensbrottet. Där arbetade Mandela och de andra under många, långa heta dagar. Det var ett fruktansvärt starkt bländande ljus och många av dem fick synen förstörd eftersom de inte fick ha solglasögon! Jag känner nu att det egentligen inte går att beskriva, så här i en blogg, hur det var och vad de var med om. Man måste uppleva det själv. Så om du har vägarna förbi Sydafrika och Kapstaden, missa då för allt i världen inte Robben Island!

När vi skulle kliva på bussen sa guiden att han skulle lasta min rullstol och att vi skulle hitta oss en sittplats. När passagerarna satt på bussen, hoppade guiden in och bad chauffören köra. Då hördes ett brak och skrap under bussen och det blev så tyst, att man kunde höra en knappnål falla. Vad var det??? När jag såg på guiden att polletten trillade, försod även vi vad det var som skrapat under bussen...

Min rullstol!! Guiden blev så olycklig, ja nästan grinfärdig och bad tusen gånger om ursäkt. Han visste inte hur och på vilket sätt han kunde gottgöra oss. Men vi bara lugnade honom och garanterade att det inte var några som helst problem. Jag hade ju mina kryckor och vi skulle ju ändå hem dagen efter och väl hemma i Sverige skulle vi få hjälp med att fixa detta. Men han skämdes ändå så mycket att han mer eller mindre bar mig ut ur bussen när rundturen var slut. Och vi for hem med en rullstol där hjulen pekade åt alla håll! *ler*

Efter tre intensiva och upplevelserika veckors resande, upptäckande, solande och framförallt ätande var det så slutligen dags för oss att vända hem till ett februarikallt Sverige. Jag deppade, eftersom det kändes så jobbigt att komma tillbaka till en kylslagen vardag med jobb och skola och ett ben som var ondare än ondast.

Jag är också lite lustig när det gäller resande. Först kan jag gruva mig för att resa hemifrån och när jag väl är på plats, vill jag inte hem igen. Så jag betedde mig som en femåring när C frågade om inte jag också var glad att komma hem, vilket jag ju inte var och jag kunde inte ens låtsas för hans skull. Då blev han lite besviken över det, för han hade fått hemlängtan och ville verkligen hem de sista tre dagarna i Sydafrika.

Tackvare mina kryckor fick C och jag, borda planet som skulle ta oss till Paris, före alla andra. Det var varmt, svettigt och vi hade väntat länge vid gaten för att få kliva på. Så när personalen visade att det var vår tur, kunde C nästan inte bärga sig längre. Han små skuttade på stället (som en tävlingshund i startbåset) och när de släppte på avspärrningsbandet mot flyget, försvann min brunbrända lilla lintott som en furie nerför gången med håret som en vit sky runt skallen och den stora bamsiga ryggsäcken skumpande på ryggen medan han skrek: "Gooooodbyeee, South Africaaaaaa!!!! We are coming baaaaack!!!!" Flygvärdinnorna och alla passagerare som väntade vid gaten log åt den söte lille resenären och en ur personalen ropade efter C; "Wheeeen???" Och C som vid det laget var framme längst nere vid planet, vände sig om med ett jätte stort leende, vinkade och skrek tillbaka: "Sooooooon!!!" *ler*

De fem bestående minnena av Sydafrika:
Naturen
Maten
Det underbara och vänliga folket
Markarbetet med fantastisk plattsättning
Välordnat och rent

Fem saker jag inte vill missa om jag åker tillbaka:
Åtvervända till Mossel Bay
Återvända till Kapstaden
Äta och dricka gott
Övernatta på en lodge i en Safari park
Övernatta på en riktig vingård

Sammanfattningsvis kan jag säga att Sydafrika var oerhört positivt och ett land jag mer gärna återvänder till! Landet har något för alla smaker, allt från äventyr och vildmarksliv till rena rama lyxlivet om så önskas. Det som gjorde störst intryck var maten, naturen och människorna och nu tre år senare tänker jag tillbaka på resan med värme och visst längtar jag tillbaka!

Kanske återvänder vi en dag, man vet aldrig. Man ska aldrig säga aldrig...*ler* Men nu lämnar vi Sydafrika, åtminstone för den här gången. I morgon är det en ny dag med nya funderingar. Sov gott och dröm sött! Vid de bråkiga tangenterna/Carro

På jakt i Kapstaden, Sydafrika del 4

Det var ungefär vid lunchtid som vi rullade in i Kapstaden, en liten "stor stad" med cirka 2 miljoner invånare (om jag minns rätt). Efter att ha varit på landsbygden i några dagar, kändes det slamrigt och kaotiskt men också livfullt och spännande att komma till stor stan med så mycket folk av olika slag, så långt ögat nådde. Vi sökte och hittade hotellet jag bokat, mitt inne i Kapstaden och vi såg nog mäkta förvånade ut när vi klev ur bilen. För hur kunde det finnas grillplats, pool och en egen liten stuga i detta mittersta gytter!?

Mor och jag gick för att checka in medan karlarna blev kvar för att vakta bilen. Vi tyckte det fanns mystiskt folk överallt, kanske hade vi blivit aningen folkskygga av all landsbygd! *ler* Hur som helst fick vi genast problem, för det visade sig att hotellet dubbelbokat. Hur tokigt som helst, men de använde TVÅ bokningssystem!!! Personalen bokade i sina listor och jag hade bokat via internet direkt hos chefen, som gjorde egna bokningar och som i sin tur glömt att föra in min bokning i personalens listor. Så "vårt" rum var redan befolkat av en annan familj. Så vad göra nu??!! Personalen var väldigt ledsna och skamsna, men de kunde ju inte köra ut den familjen på barbacke heller mitt i en, för både de och oss, okänd stad. Vart skulle både den familjen och vi ta vägen?!

Vi grubblade fram och tillbaka tillsammans med hotellpersonalen och till slut fick vi tips på ett annat hotell och en vägbeskrivning dit. Väl där gick far och jag in den här gången, men jag fick panik och myrkryp redan innan vi klivit ur bilen. Hotellet vi blivit skickade till var ett höghus mitt i en trafikerad korsning, med motroljud och tutningar åt alla håll. Inte ens den minsta millimter av havet såg vi, inga balkonger fanns det och inte den minsta lilla badbalja att doppa fötterna i fanns det heller och vars skulle vi grilla våra biffar??!! Nä, här kände jag att vi inte kunde stanna en endaste minut och vi tittade inte ens på rummet vi blev erbjudna. Trots detta var hotellportiern vädligt hjälpsam och tjänstvillig. För han hade ju inte behövde det, eftersom vi inte bott hos honom. Han hade ju kunnat vända oss ryggen men istället tog han fram telefonkatalogen och började söka efter hotell åt oss.

Det var inte helt lätt, för jag hade inga små krav heller. Det skulle vara familjevänligt, havsutsikt, pool och möjlighet till grillning. Kanske hade jag blivit en smula bortskämd efter alla de tidigare ställena vi sovit på. Men jag ville ju att vi alla skulle trivas och att det skulle passa våra behov, som t.ex. rullstolen, mina något äldre föräldrar och en liten kille. Dessutom skulle vi ju ändå stanna där i drygt sju dagar. Efter mycket letande hittade portiern ett hotell som tycktes passa våra behov, han ringde och det fanns rum åt oss, så vi stack dit på stuberten.

Men ack, vilket ställe det var, rena rama villervallan. Det var ett litet rosa "backpacker" hus i mitten av ett höghusområde utan staket eller andra skyddsmöjligheter. Med endast ett kliv över den pyttelåga muren hade vilken skurk som helst, hamnat direkt i vår säng! Och hur det såg ut invändigt sen, skitigt, ruffigt och hel skumt. Vi passerade bl.a. deras kök innan vi kom ut på innergården där det mycket riktigt fanns en pool. Men där flöt allehanda mer och mindre tveksamma saker, så i den hade jag inte ens velat doppa min stortå. Och ni skulle ha sett mors ögon när hon fick syn på deras disktrasa, den hade passerat bäst för datum för länge sedan och säkerligen varit "Mecka" för bakterieodlaren Marie-Louise i tv:s "Rent Hus"!

Nej, här kunde vi absolut inte stanna! Det hade säkert kunnat vara charmigt och pittoreskt om man varit tjugo år yngre, mer äventyrslysten och bara på tu man hand utan pensionärer, små barn och rullstol! Även här tackade vi för oss och gick modstulna tillbaka till vår bil. Humöret hos resesällskapet började närma sig det farligt röda området, på tålamodsmätaren. Vart skulle vi ta vägen??!! Vi körde runt runt i stan, irrade hit och dit och gång på gång kom vi tillbaka till samma ställe där vi nyss varit. Vid det här laget hade det blivit eftermiddag, det var varmt, kvavt och svettigt i bilen och den härliga stunden vid poolen vi alla sett fram emot blev mer och mer avlägsen! Det var verkligen inte ett muntert gäng och jag kan säga att bristnings gränsen var farligt nära, hos oss alla, när vi plötsligt befann oss utanför ytterligare ett Protea hotell. Genast åkte mungiporna upp! Det såg fint och dyrt ut, hade höga järngrindar och egen vakt. Kosta vad det kosta vill, men här stannar vi beslutade vi enhälligt!

Hela gänget troppade in i den svala luftkonditionerade hotellobbyn men längre än så kom vi inte! När vi kom in möttes vi av ett hav av "slips- och svartaklädda kostym nissar" och om det berodde på våra avklippta jeansshorts och solbrillor återigen, vet jag inte, men vi fick beskedet att det var fullt! Men de hänvisade oss till sitt Guesthouse över gatan, dit de brukade skicka folk när de själva hade fullt. Nu kan jag säga att sinnet rann över för M, vars blodsocker vid det här laget hade passerat - 30, för vi hade ju inte ätit något sedan frukosten i Stellenbosch. Muttrande och svärande släpade han med sig familjen tillbaka till bilen och bad kostymnissarna hoppa åt h...te och behålla sitt skitfina hotell för sig själv!

Med en rivstart lämnade vi därför också detta hotell men nu hade M fått nog. Han menade att nu kör han inte en meter till. Eftersom vi fått veta att det fanns rum tvärs över gatan, sa han att nu stannar vi där hur jä...igt det än kan vara! Och jä..igt var det! Det var visserligen rent och fräscht med möjlighet att ha bilen i tryggt förvar bakom lås och bom men mycket mer charm än så var det inte! *ler* För det visade sig att vi hamnade högst upp i ett hyreshus (Gueshouse:t hyrde lägenheter till sina gäster i ett helt vanligt hyreshus) i ett område som lika gärna hade kunnat vara självaste Tensta!!! Huga, fy och usch! Så långt från den semesteridyll som jag målat upp i mitt huvud. Så det var verkligen inte en glad och lycklig Carro som åkte med hissen upp till sjätte eller sjunde våningen!

Jag tror ingen av de andra var vidare glada och nöjda heller. Även om mina, alltid så positiva, föräldrar hela tiden försökte se situationen från den ljusa sidan och menade att vi skulle vara glada att vi nu fått ett husrum och kunde slänga bilnycklarna på hyllan. Vi installerade oss i en fullt möblerad fyra som var lika varm och het som utebastun i Lovikka. Mor gick ut på balkongen och så ropade hon att hon såg havet! Och där, långt, långt borta mellan alla husen såg jag en liten blå skärva av det Stora Blå. I övrigt var det den stora asfalterade parkeringen mellan husen det mesta vi såg och då ville jag bara gråta! Skulle vi verkligen sitta här?! Inspärrade i detta fängelse, i drygt en vecka utan vare sig luft eller vatten!

Vid det här laget hade även jag börjat närma mig medvetslöshetens kant av hungersnöd. Jag som nästan aldrig är hungrig, så då kan ni ju bara tänka er hur M mådde och hade det. Han släpade desperat med sig hela familjen till första bästa restaurang nere på hörnet. Och med en kall öl i handen och en stor skaldjurstallrik framför ögonen, började livsandarna så sakteliga återvända! *ler* Vi åt, drack och efter ett tag kunde vi även fnissa lite åt vår belägenhet, även om det fortfarande var långtifrån en uppsluppen stämning! M hade drabbats av någon slags panik och vågade inte låta oss andra lämna hans sida en meter ens. Han skulle ha full koll över sin "flock" innan han kunde känna sig lugn och vi fick bara, som hastigast, besöka en liten minilivs för att handla lite vatten innan han beordrade sällskapet att vända "hemåt". Och efter det fick inte en kotte lämna lägenheten och möjligen på sin höjd hämta lite luft på balkongen!!! *ler*

Där i värmen, med paniken och ångesten bultande som en stångjärnshammare i bröstet, började jag desperat slå i alla resehandböcker och broschyrer jag försett oss med. Jag ringde runt och beskrev vår situation och efter tio negativa samtal fick jag så äntligen napp. Jag hade hittat en tre rummare i ett lugnt villaområde med egen trädgård och pool i Fish Hoek, cirka 45 minuters bilväg utanför Kapstaden. Så väl förvissad över att jag löst boendeproblemet på bästa sätt för familjen kunde jag lägga ner huvudet på kudden och låta sömnen skölja över mig. Det sista jag tänkte medan jag vaggades till sömns av storstadens alla ljud och polisbilars sirener var; att storstäder nog bara är något, fjällrävar som vi, ska ha på behörigt avstånd och endast besöka i lagoma portioner. Eftersom de tycks framkalla stor panik och ångest hos alla och inte minst hos ledarhannen! *ler*

Nu så här efteråt, brukar vi skratta åt hela historien, M:s panik, min desperation och mina föräldrars lugna accepterande av situationen! Lite komiskt var det också... Så mina kära vänner, ännu en av mina bittra lärdomar, lova att ni dubbelkollar bokningarna innan ni ger er iväg! *ler*

Tills nästa gång, ta hand om dig!/Carro

Längs Garden route, Sydafrika del 3

När vi checkat in på Tsitsikammas nationalpark och började köra mot stugan vi hyrt, såg vi först ingenting. Va, vars fanns husen?! När vi svängde började vägen slutta kraftigt neråt hur länge som helst. Till slut nådde vi botten av en sänka och med bergen runt omkring oss, var vi som i en gryta. Framför stugorna låg havet och närmsta granne mittemot var, några hundra mil bort, Antarktis!

På kvällen satt M och jag i det ljumma men fuktiga mörkret på altanen och pratade om den häftiga känslan vi både kände, över att vi nu nått fastlandets yttersta utpost. Det var verkligen en storslagen natur i Storms river och Tsitsikammas nationalpark och den som har möjlighet att vandra och klättra, bör absolut stanna någon extra dag här. För det finns massor att utforska och äventyr att ge sig i kast med.
På kvällen blev det ett ruskigt oväder (se fler bilder i bildspelet längst ner på sidan) och det åskade, regnade och stormade hela natten. När havets arga vågor dånande slog in över strandkanten nedanför vår stuga, kände vi oss väldigt små och jag ångrade starkt att vi bett att få havsutsikt!

Den natten var det bara mor och C som sov gott. Vi andra låg vakna och lyssnade på ovädret. Jag tänkte bara på tsunamin och alla de som tvingades uppleva den. Jag tyckte mig förstå hur hjälplösa, utsatta, rädda och ensamma de måste ha känt sig när havet och Moder Jord tappade kontrollen. Med ett ilsket hav så nära inpå kunde jag inte slappna av och det kändes bara kusligt och övergivet att ha endast Antarktis som närmsta granne.


Efter frukost och lite shopping i butiken rullade vi vidare på vår färd längs Garden Route med Kapstaden som slut destination. Garden Route är ett av naturens underverk i Sydafrika, bland det maffigaste jag upplevt faktiskt. Man kör genom djupa skogar, magnifika och natursköna kuststräckor, över och genom djupa raviner och timvis längs stora, vida och öppna sädesfält. Det här området lockar alla naturälskare och semesterfirare med att vandra i bergen, utforska grottor, cykla genom skogar, besöka strutsfarmer, dyka med vithajar eller åka båt nedför någon av de många floderna

Trots att det var så oerhört vackert längs vägen, blev vi trött iallafall och när kvällen kom hade vi fortfarande ingenstans att bo över natten. I Mossel Bay passerade vi ett Protea hotell (hotellkedja i Sydafrika) men mina reskompisar tyckte att det såg så ruckligt och fallfärdigt ut att vi därför inte kunde stanna där. Så vi sökte och sökte, med ljus och lykta, efter ett vettigt hotell men inget passade.

De var för avsides, för fullt, för dyrt eller under reparation. Så det slutade ändå med att vi landade på detta Protea Hotell, vilket visade sig vara ett mycket klokt beslut. Det är nog det tjusigaste 3 vånings hotellrum jag bott på, det hade allt! Och det var också där vi fick inspirationen till hur vi ville ha det i vårt eget badrum här hemma.

Det var så lyxigt, smakfullt och snyggt att vi valde att stanna där fler nätter än vi tänkt från början. Det var inte speciellt dyrt heller, ungefär som vandrarhemspriser här hemma. De dagarna levde vi rena lyxlivet! Vi var på sightseeing på dagarna och på kvällarna, innan middagen i hotellets egen restaurang, satt vi i det varma men upplysta mörkret på en av våra två altaner. I de ljumma vindarna njöt vi av en drink medan vi såg delfinerna leka i havet. Ja, Mossel Bay kan jag verkligen rekomendera och åker vi tillbaka till Sydafrika har vi redan bestämt att vi inte vill hoppa över ett litet besök på vårt tjusiga Protea hotell.

Från Mossel Bay till Kapstaden tar det bara cirka fyra timmar att köra, men vi valde trots det att göra en avstickare till Stellenbosch och vindistrikten. Vi hade egentligen velat bo på en vingård, men väl på plats förstod vi att vi borde ha bokat det hemifrån bara för att vara säkra på att få tag på ett bra ställe till ett bra pris.

Vi hittade ett jätte mysigt ställa på en riktig vingård men vi blev lite snåla plus att vi kände att vi inte riktigt passade in i våra shorts och solbrillor. Men idag ångrar vi lite att vi ändå inte satsade de där extra slantarna som det kostat att få bo där och självklart hade vi passat in! *ler* För vem är det som bestämmer vad som är rätt och fel egentligen…

Vi hamnade på ett annat av Proteas hotell och egentligen var det väl inget fel på det stället. Ett litet radhus område närmaste granne med vinbuskarna, men inte på långa vägar så flärdfullt som det i Mosel Bay. Det kändes lite för välordnat och tillrättalagt med färdiga menyer och buffebord där alla grävde huller om buller i grytorna. Lite för mycket familjehelg på Pite Havsbad eller Disney, om ni förstår hur jag menar. När jag är ute på restaurang vill jag bli uppassad och serverad vid bordet, jag vill få känna mig riktigt bortskämd och lyxig eftersom det inte är varje dag jag gör det.

Efter en godnatts sömn och en kaosartad frukost med hundra andra, genomförde vi så den sista etappen genom vindistriktet mot Kapstaden. Det var hett, soligt och varmt i bilen och därför startade vi ganska tidigt, för att sedan väl på plats i Kapstaden, kunna få ligga och slappa runt poolen. Trodde vi ja!! Men hur det egentligen blev med den saken är en helt annan historia som jag avslöjar en annan dag! En riktig cliffhanger, men jag måste ju få hålla er på halster lite, eller hur!!!*ler*

Igår var jag på jobbet och fikade med min kära kollega Anki. Det är så roligt när vi ses och vi surrade i 190 knyck eftersom jag förstod, bara genom att se på hennes skrivbord, att hon har en hel del att göra så här i semesterplaneringstider. Hon är så himla gullig, min kollega, för hon hade köpt ett halsband åt mig med en liten blå skyddsängel som skulle bevaka och skydda mig. Tänk vad bra hon känner mig, dels en ängel och sedan i min favorit färg dessutom och det betyder extra mycket att det är just hon som har gett mig den. Så, Anki, om du läser detta, skickar jag massor med Tusen Tack kramar till dig! *ler*/Carro

På Pellefantens rygg, Sydafrika del 2

Igår blev det inget skrivet här, eftersom jag var strängt upptagen med annat hela dagen! *ler* Jag satt vid symaskinen mellan 9:30 - 14:40, en full arbetsdag, och jag sydde för brinnande livet. Det var riktiga löpande bandet, mor nålade och tänkte medan jag sydde och sydde. All sömnad resulterade i fem gardiner och fyra dukar, så nu kan jag ha försäljning om jag vill! *ler* Jag återkommer med bildbevis när de nya gardinerna är på plats!

I sydafrika är det sommar när vi har vinter och tvärtom, därför är det lämpligt att åka dit mellan oktober och april. Sedan blir det svalare plus att vithajarna kommer upp för att äta och föröka sig, och då är det inte längre lämligt att bada i havet. Något annat som också är bra, är att det inte är någon tidsomställning när man kommer ner dit, eftersom vi har "samma" tid. Och jag tyckte att det var ganska skönt att bara kunna fortsätta med dag och natt på samma ställe, för jag är ganska känslig för tidsomställningar.

I Port Elizabeth bodde vi på Shielas mysiga hotell och vi stannade i cirka en vecka innan vår resa fortsatte. Det var ganska skönt att bara "ligga still" hela första veckan för att acklimatisera och vänja oss vid det Sydafrikanska systememt. Under den veckan var det inte överdrivet varmt, mer som en svensk sommar och faktiskt med ganska kalla vindar. Därför var det bara C som vågade hoppa i vågorna, vi andra nöjde oss med ett dopp i poolen på hotellet (http://www.driftsands.co.za/).

Medan vi var i P.E besökte vi Addo Elephant Park, trots namnet, en nationalpark med även andra djur än elefanter. Precis den dagen när vi var där, var det just så varmt som jag föreställt mig att det är i Afrika. Termometern i bilen visade på nästan, olidliga, +42 grader och det var på näppen att vi inte flöt bort, trots luftkonditioneringen. Alla var mer eller mindre apatiska och det var ju typiskt att vi valde just en sån dag till safari när det egentligen var en bättre dag för stranden.

Men det var en upplevelse att vara på riktig safari, något vi kan rekomendera och inte vill vara utan, att få se alla djuren på savannen och i sitt rätta element. Nationalparken var hur stor som helst och vi kunde köra timmar i sträck utan att se en kotte! Och nästa gång jag far till Sydafrika vill jag absolut övernatta på en safaripark. Tänk vad häftigt att ligga och lyssna på nattens alla ljud tryggt nerbäddad i en säng och med djuren på behörigt avstånd.

Som sagt, vi hade kört i evigheter, utan att se något när plötsligt C blev kissnödig och vad gör man då mitt bland lejon och andra vilda djur!? Det är ju inte bara till att stanna och kliva ut hur som helst och överallt fanns det skyltar som varnade att man gick utanför bilen på egen risk! Tur att jag är gift med en hemvärnets man för han är sällan rådlös! Den här gången löste han problemet med en hög kulle/litet berg med en rastplats högst upp. Väl på kullen vågade vi kliva ut ur bilen och uppleva den enorma värmen som slog emot oss. Luften stod absolut still och värmen riktigt böljade som vågor framför våra ögon. Medan C skvalade i buskarna, stod vi andra och spejade åt alla höll med hopp om att upptäcka faror i tid för att sedan snabbt slänga oss i bilen som vi lämnat med dörrarna på vid gavel.

Kisspausen förlöpte utan problem och sedan fotsatte vår färd genom parken. När vi, återigen, kört en bra stund spräckte jag den svettiga tystnaden som rådde i bilen genom att tjoa till att jag fått syn på något. Här hemma händer det ju ibland att man kan få syn på en älg i diket. Men då och där i buskarna vid vägkanten, stod helt plötsligt den absolut största och magnifikaste elefanthanne jag någonsin sett.

Den ensamma hannen var enorm och så otroligt mäktig när han viftade med sina stora öron, likt seglen på en båt och trumpetade en fanfar att vi skulle flytta på oss. Vi hade hyrt en stadsjeep, men trots det kan jag garantera att vi, även i den bilen, kände oss väldigt små. För plötsligt började elefanten röra på sig och gungade som en finlandsfärja upp på vägen där vi stod. Han vill komma fram och förbi men vi var i vägen för honom.

Men M var snabbare, han gasade på så vi passerade och hann förbi elefanten innan han svängde upp på vägen. Men värre var det för den lilla vita saaben som legat bakom om oss en tid. De fick börja backa, för en sån bamsing vill man inte reta, det lovar jag. I bakrutan såg jag den lilla vita bilen som backandes försvann bakom kurvan vi just passerat, medan Pellefanten magnifikt vaggade och trumpetade sig dem till mötes. Nej, en Pellefant behöver aldrig be om lov för att komma fram. Det är absolut säkert att man mer än gärna vill flytta på sig när man möter dem! De är så stora, höga och tunga att jag tror de skulle kunna platta till en bil med endast en fot.

Sydafrika har ju som bekant haft enorma problem med rasmotsättningar i hela samhället. Men med hjälp av Mandela och grabbarna, är de ju på rätt väg idag vilket känns och upplevs när man är i landet. Men trots det kan man ändå, på flera olika sätt, fortfarande få en förståelse för hur det har varit, t.ex. genom kåkstäderna som man ser och kör förbi vare sig man vill eller inte.

De breder ut sig i, runt om och mellan städerna och de lägsta skicket av de svarta bor i dessa ruckel. Något som känns ofattbart för oss eftersom de många gånger ser det ut som något våra barn har spikat ihop i trädgården. I många städer kunde man åka på en guidad rundtur in i dessa kåkstäder. Något vi valde bort då vi alla trodde att det skulle kännas som om vi kom dit och "gottade" oss i deras elände.

Visst hade det varit intressant, för en socialarbetare som mig att besöka dem och för många av dem som levde i kåkstäderna hade dessa guidade rundturer blivit deras levebröd och ett sätt för dem att tjäna pengar på. De tog betalt för entre och vill ha dricks när de visade upp bostäder, skolor och vårdcentralen. Så kanske hade vi istället gjort en välgärning genom att besöka och skänka dem pengar. Nåja, nu blev det inte av för oss den här gången men man vet inte om det känns annorlunda en annan gång, om vi någonsin kommer tillbaka till Sydafrika igen.

Något som också kändes lite knepigt, var en dag när jag var lite dassig efter en matförgiftning och låg till sängs på hotellet medan resten av gänget var iväg på olika aktiviteter. Då kom en av hotellets personal för att städa vårt rum och det var väl helt okej. Men sen började hon ta hand om vår disk, samla ihop våra kläder och prylar och la sig slutligen på knä vid min säng och handplockade pappersfnas som C strött ut på mattan.

Hela tiden kallade hon mig "Mam" och frågade om jag behövde något eller om hon kunde göra något annat för mig. Då kände jag mig mycket besvärad och obekväm och jag försökte hela tiden övertyga henne om att hon varken behövde diska eller plocka efter oss inne på vårt rum.

En annan gång när vi var på stranden kände vi oss väldigt iakttagna. När jag tittade mig omkring upptäckte jag plötsligt, att vi var de enda blåvita människorna så långt ögat nådde. Det hade inte varit några som helst problem att hitta igen sig om man tappat bort sitt sällskap, om jag säger som så! *ler* När vi kom tillbaka till hotellet och berättade detta, frågade Shiela var vi varit och vi beskrev stranden.

Då sa hon att, Kings beach, som vi varit på oftast brukade besökas av svarta och att den stranden var så gott som deras. Men hon lovade att de inte har separata stränder i Sydafrika idag, för att de måste det. Men att det levde kvar från en svunnen tid och blivit till en vana som satt bergfast kvar i var mans ryggrad. Vi kunde konstatera att det nog kommer att ta generationer att komma ifrån segregationen på riktigt, både för de vita men också bland den svarta befolkningen.

Efter cirka tio dagars mys på Shielas hotell, var det till slut dags för oss att säga adjö till våra nyfunna vänner; Shiela, maken Robert, ungdomen Carrie, städerskan Florence och hennes dotter som blivit C:s vän. Dottern som aldrig lärde sig C:s namn utan hela tiden ropade och kallade honom för Hej, troligen för att hon hört oss säga det till henne när hon kom på besök i vårt rum!

Samtidigt hade det börjat krypa i resnerven på oss och vi var sugna att ge oss av på nya äventyr igen. Hotellen i P.E. och Kapstaden hade jag bokat hemifrån via internet men de sju nätterna längs Garden route var oskrivna blad i vår resehandbok. Efter en dags resa nådde vi på kvällen, den första natten efter P.E., Storms river och Tsitsikammas nationalpark (http://www.stormsriver.com/).

Nu är det dags för lite vila före middagen och därför säger jag, "Ta hand om dig" och så återkommer jag med nya rapporter i morgon!/Carro

Nya friska tag!

Så där, då var jag tillbaka på banan igen. Tror jag! Men pust och stånk, vilket arbete det blev av detta missöde. Men det är precis så det är, är huvet dumt får kroppen lida! Ett annat av mina livs deviser som föjt mig genom livet, är: "det man inte kan göra en gång, kan man göra två gånger!" Detta för att jag oftast gör och alltid gjort allt, minst två gånger (gymnasiet, operationerna etc.) och så även denna gång! *ler* Men två viktiga saker har jag, trots allt lärt mig och det första är att SPARA, SPARA och åter SPARA och det andra är att byta bakgrund på sidan! Japp jag klarade det till slut, för det var ju det jag försökte göra när allt försvann. Så inget så ont, att det inte har något gott med sig! *ler*

Jag har suttit hela dagen och försökt reparera det jag tappade och nu tror jag att jag fått tillbaka det mesta. Är det något ni saknar eller som ni tycker ser tokigt ut, blir jag jätte glad om ni säger till. Jag kommer att fortsätta fipplandet i morgon också men bara med små justeringar. Tror jag, men då jag är lite av en perfektionist i detta är jag rädd att jag kan hålla på och dutta i evigheter innan jag blir nöjd. Bara för att jag vill att det ska vara så trivsamt som möjligt här hos mig!

Nu är jag helt slut i kropp och knopp, så nu återstår bara för mig att säga tack och godnatt för ikväll och så tar vi nya tag i morgon!/Carro, som är något mer uppåt igen! *ler*