Att hitta sig själv

När jag till slut med kraft gick "in i väggen" tyckte jag inte själv att jag var mycket värd. Jag visste inte vilka intressen jag hade, vad jag tyckte om och vad jag skulle ta mig för när jag inte längre hade arbetsuppgifterna på jobbet att ta tag i. De första veckorna hemma var jag superstressad och flög mer eller mindre under taket. Bara för att jag inte hade något att göra och saknade bekräftelsen från min kära personal och umgänget med kollegan alldeles enormt. Dessutom hade jag ju överjävligt ont i höften plus att det också konstaterats att jag även led av post traumatiskt stress syndrom efter alla mina sövningar.

Detta var i och för sig inget nytt just då, utan något jag burit med mig väldigt länge och som visat sig i perioder av depressioner och katastrofångest (tror att jorden ska gå under och solen ska slockna). Men i och med att jag pushade mig själv över gränsen, dök även allt gammalt upp. Jag var ledsen, grät mycket och var lätt retlig. Min älskade mor försökte på alla vis muntra upp och hitta på saker att roa mig med. Men inga puzzel, fotoalbumsarbeten eller recept sortering i världen kunde ersätta mitt älskade jobb!

Alltid när jag vetat om att jag kommer att bli sjukskriven har jag försökt jobba framåt och planera för det på jobbet, bara för att lämna ett "rent" skrivbord och ha full koll på läget även när jag är hemma. Därför har jag alltid kunnat dirigera mina kollegor via telefon; "det och det pappret ligger i tredje lådan uppifrån under de fem översta papprena, bakom skrivbordet till höger…"

Så därför våndades jag nå enormt den här gången, när det inte blev som jag tänkt. Jag gick ju hem på fredagkvällen och självklart skulle jag vara tillbaka på jobbet på måndagen, så mitt skrivbord såg ut precis så som jag lämnade det med alla papper på bordet. Men nu blev det inte så och jag är fortfarande kvar hemma efter tre år och en månad! Få se hur länge till…

De första dagarna hemma sov jag ju bara, totalt ner drogad av stesolid. Men så fort jag kvicknade till igen for jag tillbaka till jobbet och hämtade semesterplaneringen och budgetarbetet. Jag tänkte att jag kanske kunde jobba med det hemifrån. Hur tokig får man bli egentligen! *ler* Men det är så hjärnan fungerar på en totalt utbränd människa, inte alls eller åtminstone mycket dåligt! Men naturligtvis kunde jag inte klara av det arbetet utan blev till sist tvungen att ringa min kollega.

Jag grinade i luren och sa att du måste genast komma hit och beslag ta VART ENDA papper jag har här hemma, för det här går inte!!! I den stunden förstod jag hur en missbrukare säkert känner sig när han eller hon inte kan stå emot drogen. Och drogen för mig var ju att göra ett perfekt och felfritt arbete! Men när det bara blev fel hela tiden, jag kunde inte tänka en redig tanke hela vägen ut, förstod jag att jag måste kasta in handduken. Min bristande förmåga skulle leda till att kollegorna ändå blev tvungna att göra om allt, som ytterligare en extra ohyggligt tung börda på deras axlar. Detta ville inte jag vara orsak till och därför bestämde jag mig slutligen för att lägga ner verksamheten.

M hade nog länge misstänkt och sett vart jag var på väg. Och han försökte säkert stoppa och bromsa mig, men tyvärr lyssnade jag nog inte på honom med det örat, utan körde bara vidare. Han sa ofta: "vad vill du att det ska stå på din gravsten? Hon gjorde allt för Socialförvaltningen?!" Eller så sa han: "Du ger allt du har på jobbet och åt din chef bara för att vara perfekt!" "Sen finns det inget kvar till C och mig när du kommer hem, vi får försöka skrapa ihop resterna av dig när du ligger i en hög på hallmattan!" 

Det var verkligen ord och inga visor det och sannerligen kan han vara hård ibland, min älskade make. Men tydligen behövdes det, för jag är själv hård och det tog ju så lång tid innan jag fattade allvaret i situationen. Dessvärre tror jag ändå inte att det var hans ord som slutligen stoppade mig, utan hade jag inte haft så fruktansvärt ont tror jag att jag fortsatt ända tills de fått bära ut mig på bår från kontoret! För i min släkt ger vi inte upp förrän vi har huvudet under armen, tornedalingar som vi är! *ler ironiskt*

Så det var kanske inte så konstigt att jag helt tappat bort mig själv, jag hade gett all min ork, tid och energi till jobbet och familjen. Jag själv, mina intressen och behov fanns inte och därför behövde jag börja från början att lära känna och hitta igen mig själv. Och till detta passade skrivarkursen "Skriv dig hel" perfekt. I början känndes det väldigt ovant och svårt att bli så självcentrerad och bara utforska vad jag själv tyckte, tänkte och kände i olika situationer. Jag hade ofta dåligt samvete att jag var så egoistisk och kände mig nästan otrogen mot M när jag bara tänkte på mig själv i första hand! *ler* 

Många av uppgifterna fick jag faktiskt bakläxa på, eftersom jag antingen var för hård mot mig själv eller för mesig och inte vågade ta ut svängarna. Några exempel på det var när jag skulle skriva en påhittad kontaktannons om mig själv eller en låtsad artikel där jag skulle framhållas i positiv dager. Det var inte helt enkelt ska jag säga er!

I en uppgift fick jag, utan att fundera för länge, radda upp tio bra egenskaper hos mig själv och som jag var stolt över. Men detta var verkligen som den värsta Mount Everst bestigningen för mig i det läget, det stod still och jag kom inte på något. Så jag fuskade och använde sådant som andra sagt om mig. Och skrev bl.a. att jag är positiv, envis, drömmare, engagerad, glad och lyhörd. Nu får ni den uppgiften av mig. Fundera över tio bra egenskaper hos dig själva som du tycker om och är nöjd med! Ta hand om dig och sov gott!/Carro

Solens återkomst...

Vilket underbart väder det har varit här idag! Solen lyser från en knall blå himmel och det riktigt värmer på ansikte och armar, för idag har jag kunnat sitta på bron i bara t-shirt! Det är sant (ja okej då, jag hade byxorna på mig också...)! *ler* Och medan jag satt där på bron kände jag hur inpirationen flödade ikapp med smältvattnet, så i ett vipps hade jag skrivit fyra vårdikter. Här är några smakprov...

Solens varma strålar
värmer min frusna
kropp
Solens energi
väcker mig
ur vinterdvalan
Det känns som islossning

När solen värmer
kalla kinder
Värmer glädjen
inifrån
Kraften och orken
återvänder
Och genast
blir det lättare

att leva

Förutom att lapa sol har jag som vanligt lekt med datorn i flera timmar och mycket av tiden har jag hämtat inspiration i andras bloggar. Jag har sökt tips på hur jag ska profilera min blogg. Det finns en uppsjö av heminredningsbloggar, den ena finare och vackrare än den andra och då började jag funderat över vad jag tycker om och vad som gör mig glad och den här gången med tanke på heminredning. Jag är nog, liksom när det gäller musik, en riktig "allätare" och kan nog inte säga att jag har en viss stil som jag följer stenhårt, utan jag fastnar för sånt ögat tycker är vackert och som känns "rätt i magen" och varierar i samma takt som humöret och perioder i livet.

Jag kan tycka om den raka och enkla japanska stilen, liksom bara vitt, vitt och vitt men jag måste nog ändå säga att en av mina favoriter trots allt är Gudrun Sjödén, både kläderna och heminredningen. Alla hennes färger och former gör mig varm och glad. Men för att hennes tyger verkligen ska komma till sin rätt tycker jag att det känns viktigt med en neutral grundfärg, som t.ex. vitt för då kan man variera färger och tyger i evighet. Jag har beställt ett par nya köksgardiner från Gudrun Sjödén och jag längtar så att få hjälp att hänga upp dem eftersom jag är rätt så sugen att få se hur det kommer att se ut. Har jag inte fått vårkänslor före dess, så tror jag de kommer då!

Efter mitt utmattningssyndrom gick jag ju en skrivarkurs på nätet som heter "Skriv dig hel." Under kursen fick vi många olika typer av uppgifter och några var bland annat att svara på dessa frågor, snabbt och utan att tänka efter desto mer. Enkla vardagsfrågor som alla kan fundera över emellanåt, man stannar liksom upp och eventuellt hittar man igen sig själv efter vägen…

Jag är så fin när jag...
Jag är väldigt duktig på att...
Jag borde verkligen få mer beröm för att jag...
Som vän är jag bra på att...
Som förälder (om du är förälder) är jag bra på att...
Som hustru/flickvän (om du är det) är jag bra på...
Jag har alltid gillat att...
Som ung ville jag...
Som barn drömde jag om att...
Idag drömmer jag om att...
Det jag mest längtar efter nu för tiden är att...
På julafton brukar jag...
Om sommaren känner jag mig oftast...
Vår släkt är...
När jag är sjuk tycker jag om...
Jag önskar mig...
Jag beundrar...
Det jag skulle vilja få bort ur mitt liv är...
En sida hos mig själv som jag skulle vilja utveckla mer är...

Min kropp är...

Jag blir alldeles varm inuti när...
Jag blir alldeles kall när...
En person som jag gärna skulle vilja lära känna mer är...
Jag skulle helst vilja sluta med att...
Spontant känner jag att det jag vill just nu...
Jag tycker det är skönt att...
Helst skulle jag vilja slippa, men jag är tvungen att...

Kursen med alla olika uppgifter passade mig utmärkt. Och de här frågorna var helt rätt i tiden, eftersom jag vid den tidpunkten bestämt mig för att lära känna, hitta igen och älska mig själv. Efter att genomgått kursen, köpte jag vigselringen eftersom jag godkänt mig själv som äkta hälft! *ler* Nu säger jag tack och hej men det kommer mera i morgon. Ta hand om dig!/Carro

Borta bra men hemma bäst...

Borta bra men hemma bäst, visst är det väl ändå så?! Vi kom tillbaka från Lovikka igår kväll och det kändes så skönt att få kliva innanför de egna dörrarna igen. Visst har vi väl haft det bra med släkten; ätit och druckit gott, umgåtts, badat vedeldad utebastu och tvättat oss i smält snö. Sena kvällar (eller läs tidiga morgnar) har det förstås också blivit. Och M kände sig så nöjd, för han hade fått sina tre önskningar uppfyllda; att skotta (tydligen har han, trots allt, inte fått nog av det denna vinter!!!), elda brasor och sova i kojan! *ler*

När vi kom tillbaka till stan hittade vi en ödla som var så lagomt munter här hemma. Han var nästan alldeles vit i skinnet och bara blängde på oss med svarta ögon. Han tyckte nog att det var ett j...la sätt av oss att lämna honom ensam i flera dagar. Han fick ju ny mat i skålen innan jag for, men den hade ju självklart torkat efter så många dagar och jag tror det var det han var irriterad över. För han hade försökt släpa salladen över till vattenskålen, säkert som ett försök att blötlägga grönsakerna och på så sätt få lite uppfräschad mat. Så när jag kom hem fick jag fjäska och pjoska för honom hela kvällen. Och det var inte förrän vi lyfte upp lite sallad på solhyllan och handmatade honom, som han blev på lite bättre humör. Och idag bara bockar han så fort han ser mig, vilket betyder att han antingen fortfarande är sur på mig eller att han försöker stöta på mig! *ler*

Med min EDS blir jag så himla beroende av min egen säng och kudde (som jag hade med mig, kudden alltså) och jag blir därför alldeles ledbruten när jag ligger i någon annan säng i mer än två nätter. Därför kan jag tala om att det var så ljuvligt att få komma hem till den egna tempur madrassen, att jag i natt har sovit som en stock. Och känner mig därför lite små luddig i skallen och när jag nu inte skrivit något på flera dagar, känns det nästan som om jag glömt bort hur man gör...Så därför fattar jag mig kort idag och återkommer i morgon, förhoppningsvis piggare och med något nytt tema för dagen att skriva om. Vi hörs.../Carro, som ska försöka få väskorna uppackade trots att händerna är upptagna av kryckor...

Glad Påsk till er alla!

Att jag varit lite osynlig i några dagar igen beror på att jag varit så himla trött och sliten, min vecka har varit ganska ansträngande och därför har det inte blivit något bloggande. I tisdags hade vi våra EDS föreläsningar och det gick väldigt bra, även om jag hade önskat att ännu fler "vårdare" hade kommit och lyssnat. Men, men det är väl så det är, i den bästa av världar! För att vi ska bli bemötta och förstådda bättre när vi kommer in på sjukhus, krävs information, information och ännu mera information. Så vårt arbete i EDS föreningen får väl streta vidare med detta uppdrag.

Efter ordförandes föreläsning, var det en kvinna längst bak i lokalen som sträckte upp armen och frågade: "jag vill veta vad och hur ni gör för att nå ut med denna information till alla barnläkare, för det här var ju jätte intressant och detta borde alla få veta och känna till!" Då tänkte jag men snälla människa, vilken sten har du legat under, vad tror du att vi gör här idag!!!! Informerar och informerar igen och inbjudningar har skickats ut till hela barnsjukhuset men inte en av doktorerna var där (tror jag, jag såg då ingen av dem)!! Så ta och börja med att komma och fånga de chanser som ges! Man kan ju inte släpa folk (läs läkarna, för det är de som inte kommer och som verkligen borde höra allt om EDS) till föreläsningarna och inte heller korvstoppa i dem informationen, även om jag skulle ha god lust med det!

Föreläsningen på C:s skola imponerade åt andra hållet istället. Där hade jag räknat med 4-5 personer, de närmast sörjande, men där kom hela kollegiet! Underbart fantastiskt vilken uppslutning vi fick, t.o.m. slöjdlärarna dök upp! Så även min vårdcentrals doktor som tillika är både C:s doktor och skolläkare. Att han tog sig tid från sitt vanliga schema ska han ha en eloge för! Ändå tycker inte vi att C har så stora problem med sin EDS, än åtminstone, och sen får han faktiskt redan nu ett mycket fint bemötande och omhändertagande i skolan. Vilket vi som föräldrar självklart är så tacksamma för, han har t.o.m. fått en bärbar dator att ha i klassrummet. Toppen tycker vi! Jag tror jag kommer att skriva lite mer om vad ordförande pratade om i sitt föredrag, lite längre fram.

Nu måste jag ägna mig åt att packa ihop våra saker, för vi åker upp till Lovikka idag för att fira påsken med våra nära och kära. Men först tar jag en sväng förbi blåkulla! Jag har badat katten i neon, satt lysdioder i hucklet och fixar just nu hjullagren på kvasten, blir raketbränsle i år! *ler* Jag hoppas bara ryggen håller och pallar med den långa resan, men jag håller tummarna! Där finns inget internet och ifall inte mitt mobila abonemang heller fungerar eller om vi inte ses, önskar jag er alla en riktigt varm, solig och GLAD PÅÅÅÅÅÅÅSK! Ja, där for jag... Och hörs vi inte förr, så blir det definitivt senareeeeeeee! *ler*/Carro

Fortsätt drömma...

Det gäller att ta vara på tillfällena när de ges och just nu är det ett sådant tillfälle! Gubben är iväg med hemvärnet på en extra kvällsövning, sonen har fått middag och stuckit till en kompis och jag har hela kvällen på egen hand framför mig! Sitter med ljuv musik strömmande ur högtalarna, en kopp varmt kaffe i handen framför min älskade dator och passar på att blogga lite eftersom jag inte hunnit med det tidigare idag. Sen är det väl så där med ensamhet, att den är härlig för en kort stund och när man vet att de andra kommer hem om en stund. Att inte ha någon att vänta på, är något som jag inte tycker någon skulle behöva gå igenom om man inte självt valt det förstås.

Jag vill först påminna alla er som har möjlighet att komma, om EDS föreläsningen med vår ordförande i morgon mellan 12:00 - 13:30 i lokalen som kallas 2:3:an på konferenscentret på Sunderby sjukhus. Alla är varmt välkomna!

För några dagar sedan skrev jag om mina nattliga drömmar, men vad drömmer jag om i vaket tillstånd då?! För såna drömmar är lika viktiga som de nattliga, i mitt tycke. Det ger människan luft under vingarna och bär en framåt. Jag tror att alla behöver ha något att längta och drömma mot, för att orka med den grå vardagen i ekorrhjulet.

Ja självklart är min högsta önskan just nu att få fason på det här hopplösa benet (Ha! Nu var jag allt bra fyndig! För benet är ju totalt hopp löst! *ler*). Appropå det måste jag bara inflika en liten historia. En eftermiddag när jag fortfarande jobbade och satt på mitt kontor, kom min kära kollega Anki, in till mig sjungandes; "här kommer Carro Gren, tide li, med sitt ena ben, tide li" och när jag tittade upp hade hon hittat jordens mest antika benprotes med inbyggd socka och sko som hon grävt fram ur något förråd och som blivit kvar efter någon äldre dam. Jag höll fullständigt på att skratta mig av stolen, den såg för jäkla skojig ut!! *ler* Hos oss är tonen rå men hjärtlig... Hur som helst, väntar och längtar jag återigen efter att få ett livstecken från min proffsdoktor men på den fronten är det dödstyst. De har ju lovat operation i början av maj, men vis av erfarenheten tvivlar jag på det, för med den här hastigheten är vi ju snart där!

Sedan drömmer jag ju om att ge ut en bok, men det har jag redan berättat om tidigare och där är jobbet helt mitt. Det är bara att sätta igång och skriva! Bara och bara...*ler* Jag drömmer också om att bli skuldfri, har några små skulder som ligger och stör min tillvaro, inget katastrofalt (förutom huset och studieskulderna men de är ju så höga så de räknar jag inte) men ändå, jag skulle vilja lägga pengarna på annat.

Självklart drömmer jag också om att kunna börja jobba igen, när jag är klar med min "extreme makeover" eller "40 000 mila servicen" som jag också brukar säga (om jag nu någonsin blir klar). Men med vad vet jag inte riktigt. Jag har ju kvar min 100 % tjänst som enhetschef på socialförvaltningen, men jag tror inte jag kommer att kunna jobba mer än 50 % om jag ens kommer att kunna jobba så pass. Men "chefa" på 50 % är ohållbart, så det måste bli något annat men jag är kräsen. För det måste vara intressant, roligt, ha kontakt med människor, stimulerande, utvecklande och spännande. Kanske att starta en egen firma med bland annat föreläsningar, kunde vara ett alternativ. Men vi får väl se, ett steg i taget. Nu måste jag opereras och rehabiliteras först. Sen kanske min chef också har ett ess i rockärmen, som hon inte visat mig än! *ler*

Något annat vi drömmer om är en ny husvagn! En ny, fin, modern i stället för vår gamla, opraktiska men dock ganska charmiga veteranvagn. Vi har tagit över mina föräldrars vagn sedan många år och nu i höst blir den en veteranare. En riktig 70-talare som vi rustat upp och kajkat land och rike runt med. Men med 30 år på nacken börjar det mesta hänga på tre kvart och rackla både här och där, så därför skulle det sitta fint med en liten nätt miljon vinst eller så kan jag nöja mig med cirka 300 000 för det är vad en ny husvagn kostar! *ler*

Något som vi tillsammans i familjen drömmer om, är att få åka till USA. Vi var i Florida 1990 (jag har även varit där 1975) och det var nog den bästa resan vi gjort. Det var varmt, fina stränder, mycket att se och göra plus att shoppingen var toppen! Nu skulle vi vilja åka dit igen och ta med oss och visa C Disney world. C är ju ingen sportkille men däremot tycker han mycket om filmer och figurer av alla de slag, vilket han gjort sen han var tre år. Tänk vilket underbart Mecka för honom att få komma till Disney och se och skaka tass med alla! Och dessutom börjar det bli bråttom. Han får inte bli för stor, utan bör fortfarande vara hyfsat intresserad och imponerad!

Jag tycker faktiskt att min familj är värd denna resa efter allt svårt vi tvingats gå igenom de senaste fyra åren. Visserligen har jag ju sagt att motgångar härdar och stärker. Men ibland har det varit för jä...ligt tungt och nog har vi varit på väg att kasta in handduken fler än en gång! Men tänk att ha en Florida resa som mål efter nästa operation, det vore väl någonting det - ett riktigt ljus i andra ändan av tunneln. Något att sträva mot, som håller modet uppe!! I dag kom skattebeskeden. Och ...vi FÅR TILLBAKA en liten slant, jiiipppiiii!!!! Nu låter det som om vi blir stenrika, vilket vi givetvis inte blir. Men det kommer oväntade pengar, som mycket väl kan bli en startplåt till en resa. Så tillsammans med mina 40 års-pengar, ska dem in direkt på sparkontot (förhoppningsvis allt, men någon liten skuld kanske vi betalar bort. Men å andra sidan då får vi ju lägre månadskostnad, som vi också kan spara. Ja, jag har sett Lyxfällan! *ler*)! Jag har räknat ut att vi behöver cirka 45 000 kronor (flyg, hyrbil i tre veckor, hotell, inträden osv) + fickpengar och nu är vi snart en bit på väg! Florida, here we come! Glöm inte drömmarna!/Carro som redan börjat packa! *ler*