Nyckeln fanns i det förflutna...

                                                                   Foto: Anette Heikkilä                                                      
Redan från början av texten varnar jag för att detta blir lååååångt, bara så ni vet. Så ni som inte vill, har tid, ork eller lust bör redan nu ta er en funderare på om ni ska fortsätta läsa vidare!

Ibland funderar jag på om allt händer av en slump eller om det finns en tanke med det som sker...Om någon/något fler gärna vill vara med "i leken", som vill styra, kliver in, påverkar och ser till att allt sker i rätt ordning och vid rätt tidpunkt...

Men å andra sidan, ibland är det så att saker måste få ta tid och att bitarna faller på plats när tiden är mogen och så är det nog med detta...

I fredags var jag med om något enormt befriande och omtumlande och jag tror jag hittat ännu en av mina borttappade "nycklar" till mitt inre...

Kanske är det den här nyckeln som har fattats, kanske är det den som förklarar varför jag är som jag är, varför jag gör som jag gör och varför mycket runt mig blir som det blir...Det låter stort när jag skriver så här, men det känns STORT just nu! Det berörde och skakade mig i grundvalarna om vi säger som så...

Dessvärre kan jag ju förstås inte lova att jag inte trillar ditt igen och plågar livet ur stackars "Nisse på kontoret" (läs hjärnan) men någonstans känns det som min senaste upptäckt kommer bidra med "handbromsen" i livet jag saknat. Hoppas jag...

Med min senaste "nyckel till mitt inre" har jag fått ytterligare en förståelse för vem jag är. Kanske kan jag äntligen sluta springa och jaga genom livet efter livet...Kanske kan jag nu försonas med det som var och börja vara snäll med mig själv.

Börja vara mer förlåtande, ha mer fördragsamhet och framför allt sluta plåga mig själv. Sluta att skälla, klanka och döma mig själv eller ständigt måsta motbevisa och överbevisa för mig själv (och andra...som jag ser det med mina ögon) vem jag är...

I helgen har känslorna verkligen åkt upp och ner, rena rama berg-och-dal banan och allt i en salig blandning. Nu har jag "landat" och är fylld med ny energi. Jag tror allt kommer lägga sig än mer när jag har bearbetat, tittat på det ur alla synvinklar och slutligen också gjort om mitt "livsraster" så det passar självbilden jag fick i fredags.

Å ena sidan är jag oerhört lättad, glad, stolt över mig själv och lycklig över att ha blivit förlåten. Men å andra sidan är jag också ledsen, ångerfull, känslofylld och ångestfylld.

Självklart är jag besviken över vad jag gjorde mot en vän, vilket jag ångrat hela livet och nu också försökt rätta till. I dag är jag också ledsen och ångestfylld över vad jag gjort mot mig själv, att det har fått ta sån enorm tid och att det fått påverka mig och mitt liv så oerhört som det har gjort.

Och kanske gör än! Hur det påverkat min vän, vågar jag nästan inte ens tänka på!. Låter som om jag gjort en fantastisk upptäckt, i klass med avancerad kärnfysik och värd rena rama Nobelpriset. Och det är det också faktiskt.

Igår ramlade ÄNTLIGEN polletten ner! Plötsligt insåg jag att jag INTE är MER än människa jag heller! Jag insåg att jag INTE är någon superhjälte eller övermänniska som måste ha rätta svaren på alla tänkbara frågor innan de ens ställs.

Jag behöver inte ha 17 utvägar på alla problem, inte alltid göra rätt, svara moget och klokt, säga rätta sakerna, ha förståelse för allt och alla och jämt fatta de kloka besluten. Givetvis är det ingen än JAG själv som krävt det av mig! Och dessutom behöver inte mina svar vara de rätta eller klokaste bara för att jag tror det.

Jag behöver inte alltid vara tillgänglig, ställa upp och vara vän med "gud och alla människor" om  jag inte vill. Jag BEHÖVER inte vara rädd att världen går under bara för att jag visar min vilja. Jag kommer inte bli övergiven och lämnad ensam även om jag någon gång säger:

"Nej tack jag vill inte,kan inte, orkar inte eller är inte intresserad." Eller kanske t.o.m. ids inte eller NEJ utan förklaring. Men det har jag "trott" och så har jag agerat hela mitt liv, med rädslan att bli lämnad om jag inte säger ja och amen till allt.

Därmed har jag också "offrat" mig själv många gånger. Nu har jag insett att inget kommer hända även om jag börjar visa vem jag egentligen är, förutom att mina gränser blir tydligare utåt!

Jag har trott att ingen skugga och fel får falla över mig och min familj. Jag ska minsann inte kunna beskyllas för fusk, feghet och svek...igen, och vilket jag agerat efter också. Jag har jagat, putsat, polerat, fixat & trixat, donat, ordnat, hängt med och ställt upp på det mesta utan att känna efter om det är det jag vill...

Och snacka om dubbla budskap! Utåt har jag visat att okej, visst, naturligtvis och jag kan, medan insidan ibland har skrikit något annat.

Men jag har inte alltid kunnat gå emot det, inte alltid kunnat säga det jag innerst inne har känt och därför har jag gjort som jag gjort.

Att möta mig själv i spegeln har mer eller mindre varit en plåga. Jag har drivit på mig själv så till den milda grad och nästan in absurdum, bara för att inte avslöjas som det skämt jag själv tyckt att jag är...

Men nu har jag äntligen insett att jag också bara är en vanlig människa av kött & blod som har mina fel och brister.

Jag kan och får också göra hemska saker, fatta fel beslut, bli arg, bli utskälld, bli besviken och jag behöver inte gardera mig i alla lägen.

Världen går INTE under för att jag inte har alla lösningar! Och jag kan också ångra det jag gjort/gör! Jag kan erkänna mina fel och brister utan att jorden rämnar! Jag kan be om ursäkt och det bästa av allt...jag kan bli förlåten! *ler*

Helt enkelt, jag är också en människa som finns, som är och som går att ta på och jag behöver inte kämpa så oerhört mycket som jag gjort för att göra rätt för den saken. Det räcker så himla bra med den jag är...Tänk bara, visst är det väl förunderligt att det för en del ska ta en sån evinnerlig tid innan bilden blir tydlig...*ler*

Nu ska jag börja alldeles från början, bara så ni hänger med i svängarna, vet ju att det brukar gå fort ibland när det gäller mig! *ler*

När jag var hos min kurator i veckan pratade vi om mitt enorma kontrollbehov och varför jag ska ha lösningar och svar på allt, ständigt gardera mig innan saker ens händer eller är i närheten av att hända.

Jag berättade hur jag, medan jag jobbade, kunde "styra" mina kollegor till exakt "rätt" papper bland alla mina papper på mitt kontor via telefonen.

Hur jag idag kan säga åt hemtjänstpersonalen exakt var klänningen jag vill ha finns (sista garderoben till höger, fjärde hyllan, i den vänstra högen, fjärde klänningen över i från...) eller inom 30 sekunder plocka fram t.ex. vitlökspressen som M kanske har sökt i en halvtimme.

Vi konstaterade vilken "räckmacka" det är för mina killar att jag alltid har ordning och koll på allt. Och vilket kaos det blir om jag inte vet och vilken ångest det ger mig...

Jag berättade att jag kan oroa och gruva mig för saker hur långt som helst i förväg (t.ex. millenieskiftet och 21 december 2012) och att min katastrofångest slår till när jag minst anar det.

Men att jag, när saker och ting väl händer är iskall, samlad, strategisk och fullständigt fokuserad för då har jag redan gjort bort all oro och ångest och kan bara vara. När jag är "in control" är jag lugn, då fixar och trixar jag allt som behövs och lite till.

Jag berättade också om samtalet från försäkringskassan som helt slog undan benen på mig för någon vecka sedan. För att jag inte var beredd, inte hade kontrollen och inte heller hade 17 planer i beredskap.

Kuratorn frågade vad som händer i mig när jag inte har kontroll, hur det känns när saker jag inte styr över sker och hur jag hanterar det. Jag försökte förklara det som en rädsla att tappa ansiktet, vara "naken" eller bli tagen på bar gärning. Jag måste hela tiden vara beredd, förberedd och ha hela försvarsmanualen i mina händer.

Vi försökte gräva i vad detta grundar sig i, vart hela mitt reaktionsmönster kommer i från och varför jag gör så här. Varför jag nästan jagar livet ur mig själv och många gånger blir alldeles för MYCKET för till och med mig själv. Då kan inte ens JAG hantera mig! *ler* Det är gångerna jag snurrar mig till topspeed, jag behöver en jourhavande kurator...

Jag föreslog, för sjuttielfte gången, att det grundar sig i min barndom på sjukhus. För att jag tidigt blev lämnad/sviken av vuxenvärlden och att jag är ett "barn" som vården/samhället/tiden har begått övergrepp på...

Och visst har det att göra med att jag tidigt utvecklade överlevnadsstrategier, för att rent av överleva med ett litet barns mått mätt. Jag blev också tidigt vuxen och tog över ansvaret för allas tankar och känslor för att skydda dem. Men vem skulle trösta knyttet då, hade jag tänkt mig...

Samtidigt, när jag satt hos kuratorn, började det nästan kännas lite uttjatad och tänkte medan jag satt där: "är jag inte färdig med det här nu", "kan det verkligen bara vara det här, har jag inte bearbetat och belyst detta från olika synvinklar hundra gånger om," "är det inte dags att gå vidare nu"... 

Träffen avslutades med att jag fick som hemläxa att fundera över om jag är redo att bryta mönstren, vad jag vill förändra, jobba med och vad det beror på att jag har sånt behov av kontroll och stabilitet.

Innan jag fortsätter berätta, måste jag bara påminna om att jag för ett bra tag sedan skrev om min bedrövliga skolgång och bitterhet mot vuxenvärlden i skolan på 70- och 80-talen. Om hur stukade och vingklippta vi blev av multipla lärarbyten, upprepade skolflyttar, barn med särskilda behov och framför allt mobbing. Detta finns att läsa här och här

Min teori är att vår skolgång påverkade oss så kraftigt att vi därför inte haft någon vidare kontakt eller ens velat se varandra på snart 30 år. Åtminstone för mig har de åren gett en fadd smak i munnen och jag har gladeligen vänt ryggen åt den delen min barndom.

Det är också därför som jag, har jag insett, börjat i samtalsterapi varje gång C har bytt stadium, lärare och skola. Det är då jag har blivit så påmind om hur det var för oss i skolan, ett sammanträffande jag inte tänkt på förr.

När Facebook kom återknöt några i klassen kontakten och i somras beslutade vi oss för att återses i samband med en stor fest i stan i början av augusti. Dessvärre var jag inte människa att vara med den dagen, jag mådde pyton av penicillinet jag åt för blåsorna i händerna. Jag var yrslig, illamående och tog mig knappt ur sängen. Meeen det var inte hela sanningen, i ärlighetens namn vågade jag inte gå...

Jag hade sån ångest att återse alla så jag fegade ur, kände efter extra noga hur jag egentligen mådde och det kändes skönt att ha något att skylla på. För hade jag verkligen vågat och velat hade jag kanske kunnat gå på träffen, sjukare än så var jag inte.

Givetvis har detta legat och grott...pyrt...i mig sen i somras och jag har känt mig som en misslyckad svikare och fegis igen. En av personerna som var med, som var en av dem jag gruvade mig att återse, var den vännen jag skrivit om i texterna jag refererade till nyss.

Den personen har också kontaktat mig på FB och velat att vi ska träffas. Och jag har undvikit, haft ursäkter och på alla vis slingrat mig, då det känts jobbigt att se personen i vitögat efter det jag och vi gjorde/inte gjorde mot personen. Jag har inte orkat, vågat eller haft modet.

Men i veckan, efter att ha läst en mycket inspirerande artikel om mindfulness i tidningen PS Leva, insåg jag plötsligt att jag var redo. Redo att möta den här personen igen och samtidigt låsa upp ett låst rum i mitt inre.

Och det är jag jag verkligen glad att jag gjorde! Att jag samlat ihop tillräckligt med mod för att orka ses.

Att jag tog chansen att gå tillbaka i historien och försöka rätta till det jag gjorde fel när jag var mellan 10 - 18 år.

Vi pratade och pratade och fortsatte även efteråt. Jag blev förlåten! Och det känns SÅÅÅ stort och är så beundransvärt av den personen! För mig har tonvis med sten lossnat från mina axlar.

Det var också så oerhört befriande att se att personen klarat sig så bra! Att den har en fin familj, fint hem och är en otroligt trygg, stark och självständig person trots det personen gick igenom.

Att den personen aldrig verkat ha tappat tron på sig själv och sitt jag, trots att vägen varit långt i från rak. Så starkt! *ler*

Det lustiga var att efter besöket började hända något inom mig. Efter att vi kramats och jag satt i bilen kände jag hur det knöt sig i magen och ångesten tog strupgrepp om mig. Jag fattade ingenting!

Absolut ingenting! Det hade ju definitivt varit en fantastisk upplevelse, som jag verkligen inte vill vara utan. Var kom då ångesten ifrån? Jag funderade och funderade och någonstans ungefär mitt på bron, kom jag på vad det hela handlade om.

Plötsligt förstod jag mig själv och allt kändes glasklart! Jag kom på att allt mitt stridande och kämpande grundar sig i att jag hela mitt liv varit livrädd.

Rädd att bli avslöjad som den misslyckade bluff och svikare jag hela tiden ansett mig själv vara. En bluff och en svikare för att jag svek vännen på ett riktigt fult sätt fast jag redan då visste kände att det var fel!

Jag vek mig för att inte själv bli utstött i ett tufft klimat, som ingen av oss rådde för. Jag vågade,
kunde, orkade inte stå för vem jag var och vad jag tyckte och tänkte, trots att vännen och jag innan detta haft en massa roligt för oss. Men jag valde den enkla vägen, följde "massorna" för att jag var svag och feg...som alla de andra.

Barn är inte snälla med varandra, många gånger som en vargflock där de starkaste, häftigaste, roligaste och snällaste "äter" först. I vår grundskoleklass var rangordningen hur tydlig som helst och självklart ville jag även vara bland dem som åt först...Något som jag kanske försökt reparera med mitt sätt att leva mitt liv hittills.

Jag tror att det är därför jag alltid krävt av mig själv att göra rätt, vara duktig, värna om de svaga, ha svaren och lösningarna, tagit konflikter och många gånger drivit mig själv långt över gränsen för vad som är normalt och nyttigt. För att överbevisa, reparera och sona mina synder! Mer och längre än vad många andra skulle göra eller ha gjort...bortanför det förväntade...

När jag "sprang på som värst" sa en kollega: "vad är det du försöker bevisa Carro, du ÄR redan en förebild för oss"! 

Jag fattade inte alls vad hon menade och såg nog ut som ett frågetecken, men det var innan jag brände ut mig.

Efter utbränningen och mina 38 kg i vikt hoppas jag verkligen att jag inte varit någon förebild, för det är definitivt inget eftersträvansvärt!

Mitt springande gjorde jag samtidigt som jag hatade, föraktade, hånade och skämdes över mig själv eftersom jag innerst inne tyckt jag är en svikare, bluff, fegis, räddhare och ett enda stort skämt. En väldold hemlis jag befarat skulle punkteras, för vem vill bli avslöjad som en bluff?!

Jag har dolt det genom att kräva av mig och familjen att vara perfekt, "springa" ännu fortare före amdra, vara felfria, klanderfria vilket inte alltid varit med sanningen överenstämmande men som varit mitt driv. Detta för att återgälda och rätta till det som blev fel då, genom att åtminstone göra rätt i nu.

Utåt har jag haft en skyddsmur och visat mig stark och trygg men innanför min mur har jag bara varit Carro 10 år. Varit livrädd att bli avslöjad och en av de få jag ansåg kände till "sanningen" och "verkligheten" och som därför kunnat "avslöja" mig och mina dubbla budskap och som jag därför undvikit sen många år är den personen jag träffade i fredags och som jag blev förlåten av.

Nu när det gått några dagar, när värsta ångesten lagt sig och jag ser med nya ögon inser jag att jag under alla år varit advokat, åklagare, domare och bödel mot mig själv. Och nu kan jag säga att jag har straffat mig själv hårt och länge och att jag vid det här laget har sonat mina synder! Nu när jag försonats med min vän kanske jag också kan försonas med mig själv.

Nu hoppas jag att jag ska slippa springa genom livet, bara för att sopa igen, hålla masken och ständigt överbevisa allt för mig själv och alla andra.

Jag har insett att jag bara är människa och nu finns det inga hemligheter att dölja eller gömma (vad jag vet idag i alla fall). Sån här är jag och jag är bra! *ler*

Jag insåg också att jag bara var ett barn på den tiden, varken mer eller mindre, en unge bland alla ungar och jag visste inte bättre.

Även jag slogs för att "överleva", som de flesta av oss gjorde och jag slår vad om att de flesta av oss är "märkta"på något vis. Det är absolut ingen ursäkt, men kanske en liten förklaring.

Även jag var "ett bedårande barn av sin tid" (Noice), befriande att tänka idag. Jag är inte en bluff, elak eller falsk, jag är en människa och då var jag bara ett barn! Detta var ännu en av mina "resor i mig själv" som jag måste göra för att utvecklas. Att göra "inre resor" är utmanande och utvecklande och man blir aldrig riktigt den samme på andra sidan.

Nu ska jag sortera, bearbeta, skriva och landa i denna nya insikt. Jag mig förlöst och jag hoppas att jag tagit ytterligare ett steg mot helande. Målet är att avsluta mitt ständiga "sökande" och kanske gjorde jag det i fredags...hittade det jag sökt hela livet, för att försonas med den saknade delen av mig själv.../Carro...med stolthet i hjärtat! (privata och bilder lånade med medgivande från facebook)

Full fart igen, ända in i kaklet!

Som sagt rivstart var ordet! Känns som jag kommer ingasande "i hösten" i 190 knyck, sladdar, slirar och får en stoppsladd med bredsida! Jisses Amalia, vilken fart allt har och härom dagen kändes det som om jag behövde ett USB minne att sätta i örat för att tanka ner och komma ihåg all information jag fått! *ler* Har på känn att den här hösten kommer att vara ett minne blott så där i december (tjaaa, det är den väl alltid i och för sig vid den tiden) och att jag kommer känna det som om det nyss var sommar...

Det kommer nog bara att svischa till och så är vi på andra sidan nyåret...Kanske lika bra det med tanke på hur mycket jag ogillar hösten och vintern, är verkligen en vår- och sommar människa i själ och hjärta...(t.o.m. inklusive insekterna! *ler*) Och dessutom är det ju ett speciellt år i år...nämligen 2012...vilket ju ska betyda slutet på Maya indianernas kalender. Och ni som känner mig vet ju hur lätt jag har för att fastna i domedagsgrubblerier när jag sätter den sidan till...

Redan som pytteliten började min far veva upp förväntningarna om millenium skiftet och sa att när det blir år 2000 kommer du att vara si och så gammal. Och gissa om jag blev hispig ju närmare det magiska datumet vi kom, ja faktiskt så hispig att jag nog har legat vaken en och annan sömnlös natt bara för den sakens skull. Men när det sen blev nyårsafton, ja då var jag cool lugn, trygg och nöjd med lilla familjen och vännerna runtom kring mig. Jag tänkte att vad som än händer efter tolvslaget så har jag haft ett bra liv! Och jag väntade och laddade...men...

Inget hände! Noll, zipp, zero! Nästan lite snopet faktiskt, så som jag hade målat upp alla möjliga scenarior, vevat upp mig själv till stressångest och laddat sedan jag var tio år gammal och så händer ingenting! Inte ens det minsta lilla strömavbrott ens...*ler* Och nu då, ja nu är jag där igen...och grubblar, ältar och funderar över vad som kommer hända när Maya kalendern tar slut den 21 december även om jag innerst inne vet att det kommer bli likadant som med millenium skiftet.

Men jag är hopplös när det gäller sånt! Livet, döden, livet efter döden, solens slocknande, jordens undergång, Sourvadammens kollaps (en stor vatten reservoar i mina hemtrakter), och nu då Maya kalendern kan driva mig till vansinne! Åtminstone till en början men när det sen närmar sig eller händer, ja då är jag samlad, fokuserad, koncentrerad och inte ett dugg rädd. Det är som om jag måste göra bort all oro på förtid för att sedan kunna "hugga i" när det väl gäller...

Det här med Maya kalendern hade jag inte en aning om, tills midsommar 2010 då en släkting till M kom och berättade detta för mig. Det var första gången vi träffades och hon kände inte mig då, så därför visste hon inte att man inte berättar sånt för mig! Och eftersom hon själv är naturvetenskapligt intresserad och detta faktum upptagit mycket av hennes tankeverksamhet var hon uppfylld av det och ville bara dela sina tankar och funderingar med mig...Oh no, inte bra! *ler*

För övrigt har M tagit på sig rollen som min "censur" och jag får inte se vilka dödsångest filmer som helst. Det t.o.m. händer att han ropar "STOP kom inte in i vardagsrummet" och då vet jag att han ser något som inte jag ska se, som jag inte mår bra av och som bara skapar grubblerier i mig. Lite skämtsamt sagt men ändå med en gnutta sanning i...*ler*

Hur som haver, släktingen berättade om Maya indianernas slut på kalendern den 21 december 2012 och att ingen vet vad som kommer hända efter det, och gissa vad jag har tänkt på sen dess?! Räknat ner tiden, googlat, funderat och gruvat mig. "Kan det verkligen vara så?!" "Näe, det kan det inte, tänk bara hur det vart med milleniumet!" "Men ändå, kanske ändå, det är ju faktiskt ingen som riktigt vet..."

Ja, jag vet jag är rolig jag! Men sånt här kan jag inte få stopp på och då kanske det inte är så konstigt att jag inte sover på nätterna!! *ler* (Fast det är ju en sanning med modifikation, sömnlösheten beror ju faktiskt på EDS:n till största del!) En teori är att jorden går under och att allt liv upphör, en annan att jordens dragningskraft vänds utåt och allt far ut i rymden...Einstein hade också en teori att allt liv upphör när honungsbiet dör ut och ja, ja jag vet...jag ska inte hålla på att googla på sådant där! *ler*

Nåja, nu måste jag ändå tillägga till ämnet - innan ni tror att jag blivit alldeles tokig - att jag inte känner mig lika orolig för detta som för två år sedan, för jag har nämligen träffat en mayaindian! Eller kanske inte träffat honom i egen hög person, men hans ord har träffat och lugnat mig och det är jag han evigt tacksam för. Jag masserades nämligen av hans fru senast vi var på Cape East (det fantastiska spa:et i Haparanda som nyligen drabbades av brand) och då var jag ju bara tvungen att ställa frågan vars svar jag fasat för så länge. Vad händer efter 21 december 2012?

Hon skrattade och sa att jag kunde vara lugn för att hennes man hade svaret! Vilket ju lät oerhört betryggande i mina öron, för är man mayaindian då borde man väl ändå veta...Hon berättade att mayaindianerna har haft många kalendrar och att den vi har nu bara är en av många!! Att katolikerna hade bränt upp en massa reliker, kalendrar, skatter och annat när de kom till sydamerika och denna är det enda exemplaret som finns kvar och att det därför ser ut som om det tar slut efter det nämnda datumet.

Han hade också sagt, att det inte är något så stort som jordens undergång men att det nog kanske kan komma en och annan naturkatastrof kanske. Men att det troligaste ändå är att det bara är början på något nytt! Att vi alla efter det här datumet, går mot nya tider och nya händelser som inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt eller negativt. Åååh jisses vad många ton sten som lossnade från mina axlar!! Huuu, så skönt det var att höra! *ler*

Så jag måste säga att värsta rädslan har släppt kring detta datumet nu, även om jag fortfarande kan tänka att jag åtminstone inte skulle vilja sitta i ett flygplan just den dagen. För tänk om jorden exploderade och jag är i luften, var skulle jag landa då när bensinen tog slut...Ha, ha, ha...hör själv hur korkad jag låter!
Och ändå kan jag inte låta bli att längta tills det slår över till 2013 och vi är på andra sidan året, för man vet ju aldrig...*ler*

Nåja, bortsett från sånt här dravel har jag en massa "bollar i luften". Så många att jag knappt ens har koll på dem själv. Ska försöka vända mina tankar från mayakalendern och räkna upp vad jag har på gång just nu...

Försäkringskassan - försäkrar ut 3/3 2013 och då är dagarna absolut SLUT! Tills dess måste jag ha en lösning på gång...
Arbetsgivaren - där väntar ett möte med chefen den 10/9 och det blir spännande att se vad som händer efter det...
EDS Förbundet - först styrelsemöte i helgen och sen kontaktpersonskurs i oktober med förberedande planering under älgjaktsveckan då jag ändå är "gräsänka"...

"Knölen/cystan/blindtarmen" i ljumsken - där är det status Q. Åtminstone när det gäller ortopedarnas syn på knölen. Jag misstänker starkt att de kört fast eftersom jag inte hört ifrån dem sedan före påsk. Jag har ringt massor med gånger och idag skickade jag slutligen ett mail till "doktor Knöl" och bad honom ringa upp mig för att jag har nyheter att berätta för honom om knölen.

Endometrioscentrum - fått en återbudstid och ska till Akademiska måndag den 3:e september. Och här tror jag faktiskt att "knölen/cystan/blindtarmen" i ljumsken egentligen också hör hemma och inte alls på ortopedfronten. Tror inte alls det är så konstigt om dr. Knöl har kört fast, för jag tror inte ens det är hans bord...Så det ska verkligen bli spännande att se om jag tror rätt igen. För jag tror faktiskt att det är ett endometriom jag har där, vilket inte är helt långsökt då jag ju har ett endometriom på den enda äggledaren jag har. Har jag fel, lovar jag att börja blogga varje dag! *ler*

Svarta fläcken i höger ögonvrå - har eventuellt vuxit lite sen i januari och ska därför skäras ut och skickas på analys, bara så vi är säkra på att det inte är några "farligheter" i den. Vilket jag inte tror, eftersom jag inte fick någon akut prioritet på ärendet. Hade det varit något ilsket hade den nog redan varit ute vid det här laget. Denna lilla operation kommer ske under hösten men jag har inte fått någon tid än.

I mitten på september ska jag på återbesök hos dr. Y på min "hemma ortoped", då ska både ryggen och knäet besiktigas. Jag kommer också försöka få till stånd en magnetkamera remiss av nacken då den inte är röntgad sedan 2007. Vilket är alldeles för länge då dr. Rygg redan sa 2009 att detta absolut är något vi måste ha koll på i fortsättningen eftersom skoliosen kan fortsätta ta ut sin rotation i nacken istället för i ryggen där jag nu är så stel. Det var trångt redan då och det har definitivt inte blivit bättre...

Det ska tas beslut om mina blodförtunnande sprutors fortsatte öde och äventyr, vara eller icke vara...det är frågan. Beslut tas efter Uppsala. Troligen plockas de ut och ersätts med något annat, då jag börjat få så enormt mycket blåmärken och bindvävsknölig mage av allt stickande...

Eventuellt kommer en remiss att skickas till Öron-Näsa-Hals, eftersom jag fått så mycket svårare att svälja. Allt fastnar i svalget; tabletter, mat, saliv, godis etc. etc och det är lagomt irriterande. Själv tror jag det beror på nacken men bara för att jag lättare ska få en magnetkameraundersökning vill mumindoktorn att man ska utesluta att problemet sitter i halsen. Vilket det i och för sig kan göra med tanke på EDS:n...Men dr. Rygg sa att det redan var trångt 2007 och att det absolut inte får bli mer trångt i nacken (fler pålagringar) för då börjar det påverka svalget och temperaturregleringen vilket det ju gör och därför vill jag ha det uppkollat.

Hos genetikern intet nytt! Det är verkligen dödstyst på den fronten och jag har ingen som helst aning om vad som händer nu. Om det händer något över huvudtaget...Jag skrev i går att jag är på Akkis måndag den 3:e och att jag mer än gärna finns till förfogande om de vill titta/känna/klämma/vrida/vända/böja på mig. Men som sagt...än har det inte hörts något...

Som en oväntad "uppseglare" har problemen med huden dykt upp! För jag har nämligen fått nya blåsor och bölder, den här gången mest koncentrerat till vänster hand. Det vätskar, spricker, kliar och ömmar något alldeles kolorysansvärt! Jag är nästan helt inne på den finska älglusen, då den kan sprida en bakterie som heter Bartonella Schoenbuchensis till människan som i sin tur kan ge hudproblem!

Visserligen är det väldigt ovanligt men kan helt klart hända och är det det jag fått, tyckte smittskyddsläkaren att jag haft enormt mycket otur...Därmed är det nog konstaterat att någon lottomiljonär blir jag aldrig, med den turen. Är det den bakterien kan jag, som fertil kvinna, få dras med den upp till ett halvt år en viss period i månaden. Forskarna tror det beror på förändrade hormonnivåer vid de tidpunkterna.

Och för att jag inte ska behöva äta penicillin varje månad uppmanade han mig att ringa infektionsmottagningen i morgon för att få det konstaterat och förhoppningsvis också rätt behandlat. Detta blir ju ännu viktigare om Endometrioscentrum bestämmer sig för att de vill operera mig och plocka ut hela "paketet" ur magen, då kan man definitivt inte gå omkring med en mystisk bakterie i sig. Så detta måste nog utredas och blir morgondagens uppgift.

M ska spela med sitt nya band på kulturnatta lördag den 8/9, inbegriper i och för sig inte mig, men den helgen är också bokad. Sen är han i Vantens by tre helger + en vecka på raken, eftersom det är älgjaktstider och jag blir älgjaktsänka igen! Med allt vad det innebär...i form av handling, C:s träningar, skolkontakter, läxor, matlagning och djurskötsel m.m.

För övrig håller jag också på att jaga på Mun-H-centrum i Göteborg, eftersom de tittar på C:s tand som vill komma ut i gommen och som tandregleringen här vill korrigera med tandställning. Medan vi och hans tandläkare mer är inne på att skära ut tanden, för då kan den inte skada andra tänder, och sen låta C själv ta ställning till om han vill möblera om i munnen när han blivit lite äldre. Personligen tror jag inte på tandreglering och EDS, eftersom det inte lyckades på mig. Gick med permanent tågräls i tre år och bara några år senare hade hela käken flyttat på sig. Så nä, jag tror inte på det...

Till allt detta tillkommer också en extra krydda i form av kamp mot tiden och kroppen! För jag vet att det här "goda måendet" inte räcker för alltid, utan i en framtid kommer jag att krokna igen. Frågan är inte om, utan när! Och därför är jag glad om jag hinner stöka bort så mycket av detta som möjligt, innan jag lägger mig i någon ny infektion eller liknande... Och ju mer jag stressar och jagar på mig själv, desto snabbare kommer kraschen! Känns nästan som om jag befinner mig i eller närheten av en av Floridas tromber...

Jag tror faktiskt att det här var allt, meeeen jag kan också ha glömt någon lite detalj...Jo just ja, det kommer ju en köksrenovering inom kort och dessutom har jag redan hunnit fixa en hel del sedan M började jobba, men det tar vi en annan gång...Någon som tvivlar på att jag skulle behöva en sekreterare och ett USB minne i örat...*ler* Så ja, jag ser verkligen fram emot att det tippar över till 2013 och att jag får börja vänta på ljuset, värmen, sommaren och resorna med Skalman igen!/Carro...håll i hatten, nu åker vi...(googlade och facebook bilder)

Semesterfirar'n, avslutning

I ungefär en vecka var vi hemma innan vi hakade på husvagnen igen och rullade österut även den här gången. Men inte så långt utan nu stannade vi cirka 8 mil från vår stad och alldeles ute i havsbandet på Frevisörens havsbad och camping. Familjen fick en tillfällig utökning med C:s kompis O och vi fick prova på hur det är att vara en två barns familj i en gammal sliten husvagn från -79 och det gick faktiskt oväntat bra måste jag säga.

Frevisörens camping är en liten camping som funnits länge och som inte känts så attraktiv på många år men som nu har fått en rejäl uppfräschning efter att ha fått nya ägare. Vi fick en toppenplats, med havsutsikt från "köksfönstret" och dörren och till toan var det bara ett stenkast (ja, ja...om man kan kasta 50 meter alltså *ler*). Det fanns restaurang, stugor, pooler, havet, trampbåtar och vanliga båtar trots att stället egentligen bara är pyttelitet. På stående fot bestämde vi att vi återkomma även nästa år...

Även tonårskillarna trivdes bra och vi förlängde t.o.m. vistelsen bara för att de ville det. Och gissa varför...jo, det kryllade av norska brudar på campingen och inte kunde vi väl åka hem då?! *ler* Efter en hel del trevande försök fick de kontakt med två flickor och mycket, tissel, tassel, fniss, fnitter och följa efter blev det! *ler* Och jag, jag kom ihåg mina egna ungdomsdagar när jag var på camping med mor och far. Då var det jag och min kusin som var i C:s och O:s kläder, medan mamma och pappa lagade mat i husvagnen och nu var det vi som var i deras "kläder". Tänk vad åren går!

Det var OS invigning medan vi var här och det hade vi glömt bort, trots att vi velat se det. (Ungefär det enda jag ser av OS, invigning och avslutning.) Och ingen tv hade vi med oss i gammel vagnen medan folket i de nya lyxiga KABE vagnarna satt med sina plattskärmar. Jag skojade med pojkarna och sa. "där sitter de rika och här de fattiga..." *ler* För det var så det kändes och de kunde inte annat än att hålla med.

Medan vi var på campingen fick jag ett väntat men obehagligt samtal från förhatliga försäkringskassan...och...jag tog det inte för jag anade vad de hade på hjärtat och ville inte förstöra en härligt varm och solig semesterdag. Bekymren får vi ta senare, när semestern är slut bestämde jag där och då! Vilket jag gjorde rätt i, för nu har det sannerligen börjat röra på sig...Kommer mer om detta så småningom.

Ett besök på IKEA blev det förstås också, vi ville ju spana in olika köksinredningar eftersom vår köksrenovering nu närmar sig med stormsteg. Det ser vi så klart fram emot även om det blir lite jobbigt också. Men har man bara gjort alla val och beställt hem alla grejer borde det inte behöva ta så lång tid. Medan vi var på "Frisörens camping" som kompis O döpte om stället till, brann det nästgårds. Nämligen på Cape East, vårt kära kära spa som vi besökt tre gånger. Nu är det nedlagt och ingen vet idag om och i så fall när de öppnar igen...

Efter fyra dagar blev det hemfärd igen och lilla mamma, jag alltså, var väldigt nöjd att ha fått campa ytterligare några dagar och den här gången med bättre väder. Med mig hem hade jag också någon mystisk åkomma som ingen riktigt kunde svara på vad det egentligen var men jag fick blåsor och "koppor" i händerna. De vätskade, sprack sönder och gjorde fruktansvärt ont. Först trodde jag att det var mitt vanliga eksem försökte smörja med diverse salvor utan något som helst positivt resultat.

Snarare tvärtom! Det blev bara värre och värre och ett tag trodde jag fingrarna skulle ruttna bort! *ler* Slutligen blev jag tvungen att söka upp doktorn, som hade teorier om att jag antingen blivit smittad med någon bakterie från någon ilsken tornedals mygga, den troliga ettriga finska älglusen vi stötte på i Ranua eller möjligen svinkoppor. Hur som haver, lite penicillin på detta och mina händer var som nya!

Vi har hunnit med ytterligare en liten husvagnstripp men den här gången blev det bara M och jag, C valde att stanna hemma under översyn av mormor och morfar. Vi ställde oss på Pite Havsbad, då huvudsyftet med resan var att besöka NOLIA mässan och titta och drömma om nya husvagnar. Vilket vi också gjorde fast man egentligen inte bör eftersom man får en sån faslig "husvagnsfeber" och bara ser alla fel och brister den egna har...

Förutom att ranta på NOLIA, hann vi också besöka Trapper baren och slösa x antal kronor, lata oss, grilla och se på OS utanför vagnen, för den här gången hade vi kommit på att vi kunde streama OS och se det på datorn. Vilket inte är illa pinkat av en så gammal husvagn och det kändes rentav lite lätt lyxigt att kunna se på tv i och utanför vagnen. Nästan enda faciliteten vi har för micron har vi slarvat bort...M säger att vi lagt den på något bra ställe men ingen av oss kommer ihåg var! *ler*

Och sen var det hur nära som helst att vi hamnade på tv3 igen! M höll på att dö och gick med skämskudden i högsta hugg och beordrade mig att prata om de så bara kom en tio meter i närheten av oss. TV3 höll på att spela in en ny dokusåpa som kommer på tv efter jul och ska heta något i stil med "Norrlands riviera" och är i samma anda som serien Böda Sand som gått på kanal 5 och alltså handlar om camping och campingliv.

Och jag är övertygad att vi kommit på bild om de bara fått syn på oss, för så pass mycket uppmärksamhet väcker vi när vi kommer med vårt "stiliga ekipage", rullstol och rullator. Under alla resor vi gjort har folk stannat och tittat, pekat och småskrattat åt vår husvagn och bil, för de är ju inte de nyaste och modernaste precis, mitt bland alla lyxåk! Men jag tycker den är charmig och trots att jag längtar efter en ny ohyggligt mycket, fungerar ju gamla Skalman riktigt bra! *ler*

Vi har tänkt oss hinna iväg på ytterligare en tripp den här sommaren, innan vi parkerar vagnen på vinterförvaring. Den här gången hade vi tänkt oss riktigt långt norrut mot Stora Sjöfallet och Ritsem, eftersom jag har ett sug att få se lite fjällvidder. Jag kommer ju aldrig att kunna ta mig ut fjällvärlden på mina fötter och därför kan dessa ställen vara ett bra alternativ eftersom det finns vägar och campingar där och ändå har man naturen inpå husknuten.

Men även om det inte hinns med någon fjälltripp i höst, är jag så otroligt nöjd med min sommar och att det gått så väldans bra för mig att bo i husvagnen jämfört med 2009 då vi var ute senast. Då var det mer jobbigt än ett nöje! Jag hade ju så svårt att gå, benen bar mig inte och krångligt med kryckor inne i vagnen. Men nu, nu kunde jag gå på mina ben utan kryckor och då är ett "compact living" perfekt! *ler*

En anledning till att det fungerat perfekt är att jag fått må så bra i sommar (bortsett från "kopporna" då) och inte behövt uppsöka "sjukan" en enda gång! Jag har haft lite ork, energi, vilja och lust över, vilket lett till att jag orkat och kunnat vara med på det mesta! Jag har orkat gå kortare sträckor utomhus och jag har t.o.m. hjälpt till med disken i servicehus även om jag var dödstrött efteråt och blev tvungen att vila i ett par timmar. MEN det gick! Och jag fick känna duktig och behövd! *ler*

Och mellan campingtripparna har vi eldat och eldat och eldat och...i vår nya fina eldstad som vi är så oerhört nöjda och glada över. Vi har köpt kaffe- och stekpannor, oljelampor, dynor, blommor och laddat med ved och där sitter vi så fort vi bara hinner och kan. Vi har grillat korv men också bjudit mina föräldrar på renskav i pitabröd och en och annan granne har också tittat förbi. Gissa om jag kommer drömma och minnas detta i vinter?! *ler*

Men allting roligt har ett slut och myntet två sidor, idag började gossen skolan igen och jag är helt lämnad åt mitt öde...Hi, hi, hi nä så farligt är det inte, killarna kommer ju hem på kvällen men en ordentlig omställning är det förstås, att nu vara själv igen på dagarna. C har ju varit hemma och vi har hunnit göra så mycket och det har varit så bekvämt att alltid ha honom vid min sida som hjälpreda och assistent. Men, men...i detta är det bara till att gilla läget, sådant är livet!

Dessutom är det en ny epok vi går till mötes, gossen har börjat på högstadiet och min gamla skola till råga på allt vilket känns både roligt och lite knepigt. M och jag var och höll "föredrag" om EDS och sonen för lärarna förra måndagen och det kändes som att kastas 30 år tillbaka i tiden. Trots att mycket var förändrat var sig också mycket likt. Och återigen fick jag det bekräftat, att föreläsa är min grej och att det ger mig enorma kickar. Något jag absolut vill göra mer av...

Förutom skolstart har det också varit ett par riktigt tunga dagar, då jag fått tampas med tårar, ångest, funderingar och grubblerier. Men inte över det jag brukar deppa över så här års, att hösten och julen närmar sig, utan i torsdags blev jag slutligen tvungen att besvara det där telefonsamtalet från försäkringskassan som jag försökt förtränga så länge! Jag har vetat och förstått vad som komma skall, att det måste ske och att beslut måste fattas och ändå var jag långt ifrån beredd när samtalet slutligen kom.

Alla tankar och känslor har åkt centrifug i hjärnan och magen hela helgen och tårarna sprutade som på Lille Skutt i Bamse, för jag tappar alldeles fotfästet när jag inte har "kontrollen" och när det inte är jag själv som styr skutan. Tyvärr kan jag inte berätta mer i det här läget, är lite känsligt då jag inte vet vilka som läser min blogg längre (om det nu är några vill säga!) men lovar att berätta mer så fort jag vet. Så mycket kan jag i alla fall säga är att det handlar om min framtid och mitt fortsatta arbetsliv.

Idag har jag börjat ringa alla samtal som måste ringas, all information som måste inhämtas och tagit de kontakter jag behöver ta och då mår jag genast bättre! Så fort jag känner att jag har kontrollen och att det är jag som styr mitt "eget fartyg", ja då blir jag lugn, stark och mitt vanliga jag igen. Dessutom har jag fått reda på försäkringstjänstemannen gick liiiite för fort fram och tog nååååågra steg för fort, vilket ante mig! Men jisses vad hon skrämde mig och oj vad jag fick vara ledsen i fredags...Så nu backar vi bandet och börjar om från början, gör om gör rätt!*ler*/Carro...med stridshandskarna på! (privata och googlade bilder)

Semesterfirar'n! Del 1

Jag säger bara en sak, jösses vad snabbt tiden går!! Sist jag skrev var det M:s fjärde lediga dag och idag har han jobbat sin andra dag redan, semestern är alltså numera ett minne blott...Det konstiga är att jag inte har deppat ihop än, jag brukar ju liksom alltid göra det när han börjar jobba efter ledigheten. Inte bara för att han börjar jobba, utan mer för att jag då inser att sommaren snart är slut och att vi har en låååång, mörk och blöt höst framför oss.

Men i år gör jag allt jag kan för att inte tänka på det, inte fastna i sirapslandet där jag brukar tillbringa en tid efter semestern utan försöker suga på karamellen så länge det bara går. Jag tillåter mig inte att tänka på att vi nu är inne på sommarens senare del. Kanske för att den riktiga sommarvärmen inte har infunnit sig, kanske är det därför det känns som om vi har massor kvar...i väntan på värmen...

Hur som haver, efter att ha snickrat klart vårt vindskydd stack vi upp en sväng till "Vantens by", (som vi kallar min mors födelseby eftersom det är där de gör den välkända vanten) och umgicks med släkten vilket ju alltid är lika trevligt. Det blev mycket god mat, trevligt surr, Pajala marknad och en hel del husvagnsfix. Vi hade nämligen planerat att få ge oss ut på en liten husvagnstripp, det är ju tre år sedan sist och äntligen dags, tyckte vi. Frågan var bara om vår gamla trotjänare "skalman" (husvagnen) och min kropp tyckte det samma...

Och ett tag såg det tämligen mörkt ut på husvagnsfronten. För kylskåpet (som har krånglat hundra miljoner gånger förr) behagade vägra starta, så M fick lägga ner all sin kraft, ork, tålamod och en hel del svavelosande ord på att försöka återuppliva den igen. Alla vandrade som äggsjuka höns, C för att han ville att det skulle hända något, jag för att jag ville iväg och mina föräldrar för att de förstod hur väl vi behövde få en liten husvagnstripp. Och helt makalöst nog, efter en smärre "gastric-by-pass" manöver lyckades M med konststycket att vrånga igång kylen ytterligare en gång och iväg rullade vi!

Mot vad eller hur länge hade vi ingen aning om, utan bestämde att vi åker dit bilen svänger! *ler* Vi åkte över till Finland och körde längs kusten till Torneå där vi sov första natten och det kändes nästan magiskt att efter, att viskande suttit i värmeljusens sken, återigen kunna krypa ner under täcket omsluten av skalmans runda kropp. Det var så länge sedan och det kändes så oerhört befriande att äntligen få ha hjul under ändan igen och inte sitta "fången" i huset på berget...

Efter lite disk och morgonbestyr rullade vi vidare söderut och hamnade vid en stor insjö cirka 15 mil in i landet från Uleåborg som ligger längs kusten och ungefär i höjd med min hemstad (på den svenska sidan). Där hade vi hittat en 5 stjärnig camping och där ville vi bo! Eftersom ingen av oss bott på något fem stjärnigt förr, var förväntningarna STOOOORA och även besvikelsen lika stor när vi upptäckte att den campingens glansdagar nog hade passerat för länge sedan.

Visst hade det sin charm, och vi stannade ju ändå tre nätter så så illa kan det ju inte ha varit, och säkert ännu bättre om vädret varit med oss. Campingen låg på en höjd i en skogsdunge med en fantastisk badstrand och sjö nedanför och hade säkert varit ett paradis om det så bara hade varit +20 grader, vilket det inte var. Även för fiskare och vandrare hade området verkligen varit ett Mecka, med massor med sjöar och stigar att erbjuda. Men för oss latmaskar fanns det väl inte så där överdrivet mycket att göra, än att bara ta det lugnt och umgås.

Vilket i och för sig är det viktigaste, att bara få leva husvagnsliv med allt vad som där hör till och själva campingen är ju därför egentligen mindre viktig. Det är det där fria livet jag vill åt, där de stora besluten handlar om man ska äta nu eller sen, vem som ska diska och om man ska följas åt till servicehuset. Det är det som är campingliv för mig! *ler*

Guldkanten på vistelsen på Manamansalo var när vi hyrde familjebastun och att det faktiskt blev så sent som det blev. Som vanligt var vi ute i sista minuten och när vi kom till receptionen för att boka bastun, så där i lagom tid - kring 19:00 tiden så där - var allt så klart fullbokat. Enda tiden som fanns kvar var mellan 23.00 - 24.00, SENT till och med för oss, men vi bestämde oss för att ta den ändå. Vilket var tur, för det var så oerhört mysigt med "midnight sauna", lite lagom mörkt, regnet föll, en kall öl, surr med mina älsklingar som toppade det hela med ett dopp i sjön! Det blir något att minnas i vinter!

Nästa stopp blev Ranua djurpark och där blev vi kvar i två nätter, bara för att campingen var så mysig och vädret lite bättre. Efter dagarna i stora skogen kändes det som om att ha kommit "ut i ljuset" och otroligt befriande med öppna fält runtomkring oss. Om än lite kusligt när skymningen föll, för då hördes ljud från djurparken och jag fick nästan lite "Jurassic Park" vibbar och bara väntade på att dinosaurierna skulle anfalla från vänster...

Ranua djurpark är inget stort zoo men minst lika bra som Lycksele och kanske till och med lite bättre! De har ju isbjörnar i Ranua och det har de inte i Lycksele och redan det är ju skäl nog att svänga österut istället! Jag fattar inte att det pratas så lite om den och att så få jag känner åker dit, för jag kan verkligen rekommendera den djurparken om man vill ha något så där "lite lagom". Och dessutom har Fazer en fabriksbutik alldeles bredvid, vilket inte är helt fel för en gottegris som jag!

Mamma Venus och hennes lilla gosse!

De pigga uttrarna

Pappa Björn svalkar sig i värmen!

Nalle begrundar livet!

                                      

Morot är gott, även för en isbjörn!

Nä men?! Vad är det där för en konstig figur Lo mamman hittat!

Efter sammanlagt 11 dagar på resande fot (5 i Vantens by och 6 i Finland) vaknade C dagen efter och hävdade å det bestämdaste att vi skulle hem, nu fick det minsann vara nog med husvagnsliv för den här gången! Och en tonåring orkar man inte argumentera med hur länge som helst, så det blev som han ville och pappan vände bilen mot hemlandet och det med en sur och besviken mor vid sin sida. För jag hade verkligen velat campa mer, men, men ibland har jag faktiskt ingen talan...*ler*

Sen lovade M mig att vi så klart skulle hinna göra fler turer på hans semester, att vi bara skulle hem och återhämta oss lite, tvätta, fixa lite och hämta en kompis åt C och sen fara iväg på en ny sväng. Med det lät jag mig nöjas...för den här gången och följde snällt med hem igen. Och när vi kom hem var det första vi gjorde att inviga den "flygande tunnan" och insåg att nog har vi det riktigt gott hemma också!/Carro...den outtröttliga camparen! (privata bilder)

Den "Flygande tunnan" has landed...

Till slut tycks sommaren ha kommit i alla fall och det behövde vi verkligen efter allt detta blöt- och kall väder.  Nästan så jag skrumpnat ihop till ett russin av allt vatten som trillat från himlen, för att inte tala om mina djupfrysta fingrar och tår...

Nåja, det om detta, nu lyser hur som helst solen och jag sitter faktiskt ute på altanen och bloggar! Inte dumt och något man kan minnas och leva på i vinter...M har börjat sin semester i måndags och efter en dags rastlöst vankande tog han sig an ett projekt vi filat på ett tag, faktiskt ända sedan i påskas men som vi inte riktigt vetat hur vi ska förverkliga.

På vår tomt har vi en grusad rund ring där C:s pool har stått och som vi inte vetat om vi ska så in till gräsmatta igen, då han inte är intresserad av poolen längre eller göra något annat av den. I påskas skottade M fram den grusplanen och där satt vi och eldade alla dagar eftersom vi ändå inte kunde fara någonstans då jag ju trillade dit på en mega lunginflammation. Något vi upptäckte var väldigt mysigt och som passade oss som handen i handsken, ja inte lunginflammationen då utan eldandet på hemmaplan...

Genast föddes idén om en grillplats med tillhörande vindskydd och givetvis ville vi ju behålla den runda formen, vilket var själva problemet. Hur skulle vi göra och få till ett runt vindskydd??!! Något vi klurat och funderat på länge men så innan M gick på semester dök, helt lägligt, tre runda flygplansbågar upp i vår ägo (de kom från ett flygplan på M:s jobb som de monterat ner).

M kom hemskumpandes med dem på släp och ögonen lyste som på ett barn, själv måste jag måste erkänna att jag kände mig aningens mer skeptisk och fundersam. Vad skulle det bliva av dessa månde, något som dessutom inte ser allt för anskrämligt ut mitt i ett radhusområde. Så klart ville jag inte ta död på M.s inspiration och kreativitet, han var så lycklig över sitt projekt. Själv försökte jag knipa käft och bestämde mig för att försöka avvakta och se hur skapelsen blir innan jag uttalar mig. I värsta fall är det ju bara att riva rasket (det sa han själv också)! Men min man har visat sig ha mycket dolda designtalanger...

Nu har själva formen för grillplatsen snart helt tagit form och då blir det dags för bardisk, sittplatser, utrymme för ved, lite inredning, eldstaden och min kvinnliga touch på det hela för att få verket fulländat.Och den känns inte alls anskrämlig, åtminstone tycker inte vi det. Och M är lycklig och tycker att hans idé var ett genidrag och är han nöjd är jag det också. Han håller på att skapa oss en liten oas mitt i alltihop bland alla radhus. Och där ska vi sitta och elda till långt in på hösten är det tänkt. Visst ser ni framför oss hur mysigt vi kommer ha i höstmörkret med en liten brasa att värma oss vid...

I övrigt händer det inte så mycket just nu, jag har bestämt mig för att ta lite semester från all sjukvård och lagt allt ringande och stridande på hyllan. Men jag har redan börjat knåpa på en "Att ringa" lista som jag får ta mig an när M har börjat jobba igen...Allt ligger liksom vilande just nu, även som sjukskriven behöver man semester och den skillnaden försöker jag skapa genom att ha en blank kalender...

Det som är roligt är att en del bitar faktiskt har börjat ramla på plats. Vi har nämligen fått beviljat och ja till bostadsanpassningen, vilket innebär att vi börjar handikappanpassa vårt blåa kök efter sommaren! Jiiiihaaa! Så förnärvarande ligger det buntvis med broschyrer över köksluckor, kakel och bänkskivor på vårt köksbord. Ett riktigt härligt och roligt beslutsarbete pågår med andra ord, även om det är många beslut att fatta. Vilken kran ska vi ha, hur ska kaklet se ut, vilka skåpluckor ska vi välja och vilken ska vara en tongivande färgen...

En annan positiv sak som hänt är att jag också fått beviljat en utomlänsremiss till Endometrioscentrum i Uppsala och inte behövde jag kriga så vidare värst mycket heller för att få den. Skönt! Det som krävdes var ett aningens stramt och strängt brev till lilla verksamhetschefen på gyn på mitt "hemmasjukhus", så var den saken biff! Jag hotade med lite paragrafer och annat smått och gott och jag tror faktiskt inte lilla verksamhetschefen kunde annat än skicka remissen när jag väl var klar med henne. Igår kom en bekräftelse på att remissen inkommit till Uppsala. HURRA!!

Härom kvällen hittade jag en kille som skriver musik om sin EDS, vilket jag tyckte var lite små roligt och ett nytt grepp. Därför får ni länkarna till bandets låtlista på ReverbNation och en artikel om bandet Hats off Gentlemen It's adequate. Jag skickar även med er länkar till duktiga Inte bara sjuk som skriver om EDS. På hemsidan finns även en medlemslista där man kan registrera sig och också få tillgång till anda EDS:are i ens närhet. Inte bara sjuk har också ett samarbete med en doktor med intresse för EDS, Hypermobilitet heter sidan, och även den länken får ni i dag. På återhörande!/Carro...i väntan på den "Flygande tunnan". (Googlade och privata bilder) 

Jo just det ja, det var en sak till...Så här bra som jag mår just nu har jag inte mått på evigheter, känns som om jag äntligen kommit ovan ytan först nu under det här året och det både lever och njuter jag av!!