En Carro full i bly...

Idag har jag lekt detektiv igen och jag säger bara en sak, vilken tur att internet finns! Där kan man hitta informationen man behöver...

Sommaren 2002 hade jag en jätte jobbig pollen säsong, jag nös och snorade konstant. Den våren hade jag ett tillfälligt "återfall" i biblioteks världen och det var min chef som tipsade mig om den homeopaten som hon och hennes familj gick hos. Pigg och nyfiken på allt som kan underlätta tog jag kontakt med henne och fick genast komma. Och där är jag kvar än, sju år senare. Och min kära homeopat har verkligen räddat livet på mig mer än en gång!

Jag vet att alla inte tror och "köper" alternativa metoder och kanske är det så att man också måste vara lite öppen och "mottaglig" för att det ska fungera. Men jag hävdar att det inte spelar någon roll om det är båg, blir man bättre så fungerar det ju och det är det viktigaste! Min homeopat är väldigt proffessionell och hon har faktiskt gjort mer för mig, sammantaget, än vad den vanliga sjukvården har åstadkommit (ja, förutom alla mina stora operationer då).

Framförallt har hon många gånger varit ett av få stöd, bland "vårdpersonalen" (min sjukgymnast och terapeuten är två andra pärlor i mitt liv) när livet har varit tungt. Hon är mycket seriös och säger aldrig att hon är ett alternativ, utan ett komplement till den vanliga sjukvården. Hon försöker aldrig luras för att tjäna pengar på mig, behöver jag inte längre en av hennes dyra preparat säger hon det istället för att fortsätta sälja på mig burkar. Och hon säger inte heller att jag ska slänga mina vanliga mediciner och detta tillsammans med att hon gjort underverk med mig, gör att jag litar och har fullt förtroende för henne.

Visst kan jag också vara skeptisk emellanåt, förutom att jag själv tränades till kritiskt tänkande under min utbildning är jag också uppväxt och uppfostrad av en "vanlig" distriktsköterska. Men jag brukar säga att jag plockar det bästa från alla världar, fogar ihop det med mitt kritiska öga och gör det sen till min verklighet, alltså plockar det gottaste från alla! Nog har jag testat homeopatens trovärdighet flera gånger, bara för att kolla om hon verkligen kan känna och veta vilka problem jag har. Men jag måste erkänna att jag blivit övetygad mer än en gång!

Redan första gången jag träffade henne fick jag bli lite förvånad, för bara hon såg mig sa hon: "du tål inte mjölk". Jag svarade: "varför tror du det?" "Jag ser det i dina ögon. Men det är inte laktosen du inte tål utan det är komjölksproteinet som gör dig sjuk." svarade hon mig. Vilket var sant, precis samma resultat hade den vanliga sjukvården också kommit fram till när jag gjorde en mjölkbelastning hos dem.

En annan häftig grej var när jag fick eksem av mina vigselringar. Bara efter någon timme började det bränna, ömsa skinn och klia under ringarna. Jag brukar ha nästan en ring på varje finger, så jag samlade ihop alla ringarna och for till min homeopat. Som ett test sa jag inte vilka ringar eller vilket finger jag hade problem med utan frågade bara om hon kunde testa om det var någon av dem som jag inte tålde.
Alla de andra ringarna är i rent guld och de kunde hon snabbt konstatera att jag tålde.

Och utan att jag avslöjade något plockade hon ut vigselringarna och sa att det var de jag inte tålde och att det berodde på stenarna som är insprängda i dem. Häftigt, eller hur! Nu har jag fått behandling och kan ha dem på mig under dagarna, men måste plocka av mig dem till natten. Har jag dem flera dagar i sträck kan jag fortfarande få lite klåda av dem. Men en dag och även varje dag med vilopaus på natten, går idag helt problemfritt.

Sedan jag började gå hos min homeopat har jag inte behövt ta några allergi mediciner under pollensäsongen (någon enstaka tablett, någon enstaka dag, något enstaka år. Alltså långt ifrån alltid, som det var förr om åren). Förr åt jag en pencilin kur på hösten och en på våren för mina bihålor, detta har jag inte heller behövt göra sedan dess (enda gången jag ätit pencilin har varit i samband med eller strax efter operationerna).

Jag har ju haft och har ibland än mycket problem med eksem i händerna och med min lösa mage. Men i perioder har jag varit helt besvärs fri sedan jag började gå hos henne. Men att jag får återfall på dessa områden beror mycket på mitt eget beteende. Missköter jag kosten och fuskar med att äta gluten och mjölkprodukter, ja då kommer eksemet och den dåliga magen som ett brev på posten! Till mitt försvar måste jag ju också säga att min dåliga mage har jag ju också på grund av min EDS, så den går det väl inte att göra så mycket åt bara lära sig att leva med.

En annan rätt häftig grej var turerna runt min senaste bråckoperation. Den gjordes i maj 2005 och då fick jag ett polypropylen nät inopererat för att förstärka min dåliga bindväv på insidan av magen. Detta skulle vara så sten säkert och det fanns inga kända fall av allergier. Jag frågade för jag var skeptisk redan innan operationen eftersom jag reagerat på plast i andra sammanhang.

Mycket riktigt blev det problem. Bara några veckor efter operationen började det svälla upp, klia, hetta, bränna och även de gamla ärren på magen blev som nya! Redan den sommaren var jag tillbaka på mitt "hemma sjukhus" och hävdade en allergisk reaktion, vilket läkarna inte köpte. Till slut gjorde kroppen ett hål i ärret och det började vätska och rinna ur det. Men inte ens då gick läkarna med på att plocka ut nätet.

Detta var något fullständigt nytt och okänt för dem och de tyckte bara att jag skulle försöka vänja mig att ha det på detta viset! Men jag misstänkte nätet starkt. För jag hade aldrig tidigare fått en liknande reaktion, men å andra sidan hade jag heller aldrig fått polypropylen material i mig tidigare. Hur som haver, i november 2006 fick jag de att operera mig igen och krafsa ut nätet. Men problemen tog inte slut där, det fortsatte att vara och vätska.

Så jag fortsatte med mina resor till sjukhuset. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger och timmar jag har suttit på akuten bara för det där fördömda ärret på magen, som i själva verket var en riktig bagatell. Varje gång har jag hävdat att det finns mer plast i magen. En gång lyckades jag också få dem att öppna mig igen, under lokal bedövning och mycket riktigt hittade de fortfarande mer polypropylen suturer och bitar av nätet. Läkaren hade slarvat!

Men jag tror att han var så less på mitt tjat och fortfarande inte trodde på mina teorier att det inte blev ett perfekt arbete som utfördes. Som stöd i min kamp mot kirurgen hade jag homeopaten. För varje gång jag var hos henne sa hon att det finns plast kvar. Men det var lite kinkigt att åka till sjukhuset och försöka förklara det för de. Så jag fick lov att känna mig lite dum och ta på mig alla kommentarer och kritiska ögon som jag fick slängda när jag jämt kom tillbaka. Men det var värt den kampen!

För i februari 2008, fick jag äntligen stopp på den här knäppa historien. Då hade jag åkt in akut med hjärtklappning, 150 i puls, andfådd och ett crp på 129. Men läkarna trodde självklart inte på mig när jag sa att det var ärret som var problemet och att det fortfarande finns plast kvar i magen, som nu måste ut! Utan de tänkte lösa problemet genom att ge mig ett halvårs pencilin kur. Och hur bra tror ni jag hade mått efter den kuren?! Inte alls! Skulle jag vilja säga och därför stod jag på mig.

Jag hotade t.o.m. att anmäla även dem om jag åkte på en infektion efter den stora ryggoperation som jag då hade framför mig. Medan vi diskuterade fick jag tag på en trådända och frågade dem vad det var. Läkaren kom fram, tittade på tråden och sen på mig och sen sa han: "Jag tror du har rätt! Vi måste öppna och titta, för det vekrar finnas plast kvar som kroppen vill bli av med". "Nä men redan" och "vad var det jag sa" tänkte jag! Och 3,5 operation senare, när jag kom till min homeopat, sa hon: "Nu är plasten borta"! Och efter det har också mina problem med ärret på magen försvunnit. Yippiiiii!

Oj, vad det blev långt idag! Orkar ni med ett sista ryck och det jag egentligen ville berätta idag?! Släck ner datorn, om ni är less...Idag har jag varit hos min homeopat för första gången sedan ryggoperationen och det var ganska spännande. Hon gjorde en del fynd i mig, men ändå inte så många som vi båda förväntat oss efter allt jag varit med om. Och det hon kom fram till var inte helt oväntat, men inte heller helt okomplicerat så nu har vi en del att jobba med igen.

Genast signalerade min kropp att den besvärades av toxiska metaller! Och då kanske ni kan lista ut var de kommer ifrån! Jo, stagen i ryggen! Självklart eller kanske typiskt. Jag tål de inte! Suck! Max värdet i hennes mätutrustning låg för titan på 64 enheter och jag hade 61, så nästan full pott där. Sen blev hon fundersam över att jag verkar ha fått bly i mig, som kroppen också vill bli av med.

Men på den gåtan hade jag ingen annan förklaring än att jag röntgats så många gånger vid den här operationen. Hon hittade en del annat smått och gott också, men de var det tydligen ingen prioritet på nu, i allafall. Hon sa att reaktionen från titanet, absolut är en bidragande orsak till min onda nacke och det vore ju toppen om jag kunde bli av med den värken åtminstone.

När jag kom hem började jag söka efter sidor som handlar om titan och bly i kroppen, på internet. Så jag blir kemist, på kuppen! Det var inte helt positiv läsning, eftersom de metallerna mycket väl kan utsöndras i kroppen. Sen kan proteserna även vittra sönder i samklang med människokroppens vätskor. Det som är forskat på är eventuell cancer risk och det verkar det, lyckligtvis, inte finnas någon förhöjd risk med.

Men man visste däremot att dessa metaller sänker immunförsvaret och ökar infektionsrisken. Kul, det är ju inte på topp hos mig redan idag. Titanet de använder i människokroppen är inte ren titan utan den innehåller även alluminium och vanadin, som i sin tur kan innehålla bly! Så där fick vi lösningen på den gåtan, vars blyet i min kropp kommer ifrån!

Det är alltså inte bara det ena, det är det andra också! Jag har varit lur på att det kan vara på detta viset, för de senaste veckorna har jag stagen känts tydligare igen. Dessutom har det dykt upp både stickande och brännande känslor längs ryggraden. Nåja, det är bara att bita ihop och knoga vidare och det är tur att jag försett mig med människor som kanske kan hjälpa mig!

Homeopaten ska försöka behandla mig så jag tål titanet och hon lyckades ju med ringarna, så varför inte låta henne försöka. Dessutom har lyckats med titanbehandling hos M:s kusins dotter, som också gjort samma operation som jag och även hon reagerat på titanet. I allra värsta fall kan man ju plocka ut stagen när inläkningen är klar, men det vill jag helst slippa. För jag antar att den operationen är nästan lika stor som den jag redan gått igenom.

Så nog vore det enklast och bäst om kroppen kan lära sig att acceptera stagen. Nä, nu MÅSTE jag slut för ikväll, annars kanske jag inte har några läsare kvar. Ni kanske blir vettskrämda och gruvar er att gå in och läsa mina maraton texter! Sov Gott på er och så hörs vi imorgon!/Carro

Vårfint i köket...

Så har vi då klarat av måndag igen, skönt, en dag närmare helgen! *ler* Jag har varit hos min underbara sjukgymnast, som gör underverk med mig varje gång! Jag har varit lite fundersam i några dagar, om något hänt i ryggen, för plötsligt har jag känt av stagen lite mer igen. Men jag bestämde mig för det nog inte var någon fara, eftersom det snart har gått sex månader sedan operationen. Misstänker att det var träningsverk efter brottningsmatchen i badet med familjen, glömde bort att jag är opererad och inte bör jobba så hårt med armarna. Och idag fick jag lugnande besked av sjukgymnasten, det var som jag trodde, träningsverk. Och tror ni inte att hon då fick vatten på sin kvarn och ska nu jaga in mig i träningshallen, för lite hård körning inför nästa op. Suck vad trist, för är det nåt jag verkligen hatar så är det just att träna. Absolut det värsta jag vet! Någon som håller med mig...

Min sjukgymnast jobbar mycket med massage och akupunktur när hon behandlar mig. Jag är tydligen en s.k. strong reaktor, för jag svarar väldigt snabbt och positivt på akupunktur. Jag kan inte påstå att det är skönt just när hon sticker nålarna i mig, men efter en stund kan jag riktigt känna hur spänningarna lättar. Som ni säkert kan tänka er, är massagen underbar även om det kan ömma på flera punkter på kroppen. Det är främst rygg, axlar och nacke som hon försöker knåda loss mina superspända muskler. Jag måste gå till sjukgymnasten minst en gång i veckan, går det längre, känns det som om jag "fastnar" i kroppen.

Jag har ju varit riktigt dålig i nacken sedan i julas ungefär. Mycket tror jag beror på kryckorna, att jag för tillfället inte får äta några antiinflammatoriska preparat för mina kroniska inflammationer och att även nacken håller på att hitta sin nya position i min upprätade kropp. Men jag har också kommit fram till att min tempur kudde håller på att kasta in handduken efter säkert 20 år! Kanske är det dax att byta kudde, vad tror ni?! *ler* Jag tror jag ska prova köpa en kudde från detta företag http://www.donmarc.se/. Deras kuddar är fyllda med mini pytte små sacco kulor och är sydd i kanaler, så kulorna kan smita fram och tillbaka. Tyvärr är den slut och kommer inte in i lager förrän i juli, men jag får väl ge mig till tåls så länge. Jag har deras lilla runda kudde och den är underbar och följer mig överallt. Jag har den att vila axeln på, håller om den när jag ska sova, bakom ryggen ja så gott som överallt.

Mamma har varit här och putsat mitt köksfönster och hängt upp mina nya gardiner och se så fint det blev! Jag känner mig hel nöjd med resultatet och dessutom ser vi ju ut igen, vilket inte heller är helt fel. Igår beställde jag tyg från Gudrun Sjödén som jag ska sy gardiner till vardagsrummet av, hoppas det blir lika bra som i köket. Det är faktiskt lite kul att förnya sig ibland och nu var det länge sedan sist.

Jag fick också snilleblixten att sätta koppel på Mini, vi har länge pratat om det men inte kommit till skott. Vi tänkte att han skulle få spankulera på gräsmattan i sommar utan att vi behöver vara rädda att han ska sticka innan vi hinner fånga in honom. Men han var inte lika inne på det som jag. Han plattade ut sig och drog och släpade magen efter mattorna på golvet för att bli av med bandet jag bundit runt honom. Inte gjorde det saken bättre att jag skrattade åt honom för att han såg så kul och söt ut. Då blängde han på mig med svarta ögon och så fort han blev frisläppt gick han och gömde sig bakom krukan i terrariet och vägrade låta sig blidkas. Det tog timmar innan jag fick klappa ens den minsta lilla tån på honom och fortfarande ikväll bockar han så fort han ser mig.

Åter till min fantastiska kurs. I en uppgift fick jag fundera och räkna upp alla de olika roller som jag kunde komma på att jag har. Det blev rätt många det, faktiskt 45 stycken. och förutom de vanliga som mamma, hustru, dotter, älskarinna, kock fanns också många ovanliga också. Några exempel på de är:

Administratör
Sagoläserska
Lekledare
Samordnare
Väninna
Patient
Författare
Självanalytiker
Hudvårdskonsult
Bokslukerska
Datahacker
Informationsslukerska
Internetfreak
Ödlesköterska
Chaufför
Informationsmottagare
Almernacksansvarig

Inte undra på att jag kan känna mig lite lätt personlighets kluven ibland! *ler* Ta en funderare över vilka roller du har, jag är säker på att du kommer att hitta anledningen till varför du kanske känner dig lite trött och utarbetade ibland! Kram på er!/Carro

Tillbaka blickar, igen...

Ikväll blir det en liten tillbaka blick i mitt berättande, för den här texten återknyter till de texterna jag skrev för ett tag sedan och som handlade om min barndom (de finns under etiketten: Barndomslandet). Då skrev jag även denna text, men eftersom det blev en lång radda med ganska "tunga" texter, fick den här ligga och vila till sig och sen har jag glömt bort den. Men ikväll när jag rensade bland texterna hittade jag igen den och bestämde mig för att slänga ut den, så jag blir av med den och slipper ha den skvalpandes i min textlista. Så om den verkar utan sammanhang och oförståelig i nuet, får ni hämta sammanhanget ur texterna om min sjukhus barndom.

Tack vare mina upplevelser och erfarenheter har jag tvingats bli vuxen tidigt och många gånger känt det som om jag levt ett tidigare liv eller att jag åldrats 150 år före mina vänner. Jag brukar säga att jag i perioder känt mig mer som en iakttagare av livet än delaktig. Inte för att jag inte blivit insläppt utan för att jag själv valt det. Ungefär som att jag suttit på ett café på ett öppet torg med solbrillor och en stor kopp gott kaffe och studerat skeenden och människor som passerat förbi.

Jag har ofta varit "kurator" för nära och kära och har fullkomligt ÄLSKAT det och velat ha det så. En klasskompis sa en gång att jag var som en mamma i klassen och kanske berodde det på att jag gått igenom så mycket. En av mina kära vänner sa en gång: "Carro vi vet ingenting om dig, men du vet allt om oss!" Vilket det nog ligger lite sanning i, för sällan och aldrig har jag berättat om mig själv eller mina problem. Utan istället frågat, lyssnat och gett råd till andra som velat ha mitt stöd. Och DET har varit mitt ALLT i livet och då har jag trivts som bäst!

Kanske har någon tagit illa vid sig att jag aldrig delat med mig av mitt liv och mina tankar. Men det har inte berott på att jag inte litat på någon och därför inte kunnat lämna ut min historia. Utan jag tror att det dels berott på att jag själv inte har orkat och vågat, ni vet det där med Pandoras ask, om man gläntar på locket... Men också för att jag har tyckt att jag varit ointressant och inte värd att lyssnas på. Jag fick ju lära mig det av vården på 60- och 70-talen. Hur jag än försökte tala om att jag inte ville vara med, tog de mig inte på allvar och lyssnade inte på min vilja utan gjorde det de beslutat sig för, oftast utan att ens försöka få med mig "i båten".

Men att jag inte berättat min historia beror nog också på att jag velat skydda andra. Att alltid skydda och tänka på andra i första hand har varit mitt rättesnöre. Kanske blev det så för att jag lärde mig att tänka på det viset redan som 7 år, då när jag började försöka skydda min mor från svårigheter. Så det är inte förrän efter många års terapi och när jag gifte mig med mig själv och bestämde mig för att älska mig själv, som jag har kunnat börja prata och berätta om mig, hur jag har det, vad jag tycker och tänker och så där. Och nu här på bloggen får ni veta allt och mer där till, vare sig ni vill eller inte! Men kanske bättre sent än aldrig och bra känns det också! *ler*

Efter många års terapi har jag kommit fram till att jag är ett övergrepps barn. Men så klart inte ett sånt övergreppsbarn vi vanligen tänker på, utan övergrepp av vården och samhället som det såg ut på den tiden. Det finns ingen person att skuldbelägga, som ska ta på sig ansvaret för mina övergrepp och hur dessa har påverkat mig för det var bara så man tänkte. Barn på sjukhus var inte något man la någon större vikt vid. Och det var så sent som i slutet av 80-talet som barnkonventionen kom med sina punkter för hur man skulle bemöta och ta hand om barn på sjukhus.

Självklart har min barndom på sjukhus påverkat och format mig, för i svåra stunder händer det att jag fortfarande agerar jag som en person som varit med om övergrepp. Jag vill vara till lags, vill inte bli lämnad och övergiven, eller fasthållen, är fruktansvärt mörkrädd och trasslar ofta in mig i kniviga situationer som är krångliga att ta sig ur. Jag har ibland svårt och säga nej till mina nära och kära och vill så gott som alltid vara glad och positiv. Jag fick ofta höra som liten: "vilken tur att du är så här glad, annars hade det här aldrig gått"! Men det var inte av elakhet man sa så och idag vet jag ju hur viktigt det är med en positiv livssyn och att humöret är avgörande för hur man vill må och klara livet. Men för ett barn blev det ett stort ansvar att alltid vara glad och positiv, även i situationer då det bara inte går att vara glad och positiv, skydda föräldrarna mot svårigheter och ständigt och jämt roa och få andra att skratta.

Så jag är en frukt av hur samhället såg ut då och för mig är det bara att gilla läget, acceptera, förlåta och självklart försöka göra något bra av det. Och tackvare min positiva livssyn och mina superhjältar till föräldrar har det ju trots allt gått ganska bra. Skavanker har vi ju alla, det gäller bara att inse vilka och sedan lära sig att hantera och tackla skavankerna. Dessutom skulle jag ändå inte vela vara utan min barndom på sjukhus, för de har ju gjort att jag är den jag är idag. En person som jag nu lärt mig att trivas med! *ler*

Och en bra sak att använda mina erfarenheter till är ju bl.a. detta med bloggen. Här lämnar jag min historia till andra, att bevaras för framtiden, som ett historiskt tvärsnitt i hur det har varit. Egentligen tycker jag inte om att älta och gräva ner mig i gammal "lort". Och då kanske ni undrar: "men vad är det du håller på med nu då?" Och visst kan det här vara att älta. Men jag ser det inte så, utan jag ser det som att jag vill lyfta upp, berätta och belysa hur det har varit för att sedan lägga det åt sidan, en gång för alla, tryggt förvissad om att det nu finns nedtecknat! Och nu först är jag mogen för det, både att berätta (tackvare många års terapi) och att gå vidare...Jag ger er två till av mina dikter. Dessa skrev jag under terapi tiden och efter samtalen om övergrepp och hur det var förr. Dröm söta drömmar och vi hörs igen!/Carro

Vem har bestämt
att just jag
ska vara stark
Vem har bestämt
att just jag
ska förstå
Vara den vuxna
kloka
och förståndiga
När får jag
vara liten
och omhändertagen

Att inte se
alltid förstå
alla andra
Är ett försvar
att slippa se
Den egna historiens
sanning

i vit ögat

Efter regn, kommer sol igen...

Idag är jag glad och lycklig igen! I morse när jag vaknade fanns det, hör och häpna, ett mail från proffsdoktorn i min inbox! Antingen är han tankläsare, medial eller bara smälte för mitt fjäsk och smörande. Jag skrev ju ett mail till honom igår innan jag pratade med mitt "hemma sjukhus" och fick det nedslående beskedet av dem. I mailet skrev jag: "Eftersom du är en av de viktigaste och mest efterlängtade personerna i min tillvaro just nu, är jag så rädd att det ska hända dig något! Så därför kan du väl ge mig ett livstecken så jag vet att allt är okej." Så här svarade han mig: "Ledsen att jag inte hört av mig. Är i USA och försöker få kontakt med XXX härifrån, inte lätt med 9 tim skillnad. Planerar att op i xxx i Juni, om allt går som det ska."

Där ser man vad lite smicker kan göra, det gäller att vara lite listig i fult spel eller vad det nu heter. Nu tror jag inte ett ögonblick på att han försökt nå min "hemma doktor", som egentligen ska koordinera hela operationen, nå' många gånger utan misstänker att han bara sa så för att ha något besked åt mig. Jag svarade honom att jag har bokat en telefontid med min "hemma doktor" till nästa fredag och att jag nu ska försöka göra allt för att de ska få kontakt med varandra. Sedan tipsade jag honom att mailen är ett effektivt och bra sätt att nå varandra och gav honom min "hemma doktors" mail! (Bara lite lätt ironiskt, eller hur!!)

Men egentligen spelar det inte så stor roll om han pratat med läkaren här i stan eller inte. Nu har ju jag fått kontakt med proffsdoktorn och fått detta besked av honom och dessutom har jag ju bokat denna telefontid med "hemma doktorn", så nu ska jag se till att bollen kommer i rullning. Jag säger bara en sak: "kan själv! och själv är bäste dräng!" *ler*

Sen vågar jag ju inte hoppas och tro att detta blir av förrän jag i princip ligger på operationsbordet! Jag har varit med för många gånger för att våga hoppas och tro att det går som på räls, mycket kan hända innan vi är där! Men hur som helst känns det underbart att jag fått kontakt med proffsdoktorn, vet att han lever, har en telefontid och fått någon form av besked, för ovisshet och väntan är mördande destruktivt och gör så negativa saker med en människa som det tar månader att reperare! Man tappar tron, tilliten, hoppet och känner sig sviken, kränkt och övergiven.

Och jag som hade planerat att bli arg och skälla på min "hemma doktor", för vilken gång i ordningen vet jag inte, men nu kanske jag inte behöver bli det. Men det beror förstås på, för är inte protesen beställd kan det fortfarande innebära problem och då kommer jag inte att skräda orden. För min vikarierande "hemma doktor" lovade ju redan i januari att beställa den och frågan är ju nu, om den inte är beställd om Norge hinner tillverka den på drygt 1,5 månad? Så försäkerhetsskull ska jag fundera ut några hårda ord och hotelser att ha i beredskap! Ni som känner mig, vet ju att jag alltid är så himla elak! *ler*

Så nu mina kära vänner är det bara till att hålla alla tummar och tår, att det hela går i lås. Ni som har sett SVT:s serie om organtransplantationer har sett hur koordinatorerna arbetar. Det är lite så jag känner mig! För vid bägge operationerna är det ingen av mina doktorer som tagit på sig att koordinera, utan det har varit min uppgift har det känts som. Proffsdoktorn är en fantastisk kirurg och en mjuk och snäll människa men tyvärr helt utan administrativa och organisatoriska egenskaper och min "hemma doktor" har ju som bekant tagit sin hand från mig, eftersom denne troligen brände ut sig vid den första höftoperationen. Så vilken tur då att jag redan var utbränd och inte kunde sjunka lägre och därför själv kan ta hand om planeringen! *ironiserar*

Så efter detta mellanspel, tror jag att jag i morgon fortsätter pratet om personligheter och vad jag kom fram till under kursen "Skriv dig hel". Om det inte dyker upp något annat förstås! Idag skickar jag med er två till av mina dikter som jag skrev 2006 när jag var på krigsstigen förra gången. Rå om varandra denna härligt soliga lördag kväll!/Carro, som idag ser ljusare på framtiden igen...

Jag blir så arg,
när ni stjäl min energi
Jag blir så arg
på mig själv
för att jag låter er stjäla min energi
Jag behöver den själv!

Jag blir så arg
när ni stjäl min tid
Jag blir så arg
på mig själv
för att jag låter er stjäla min tid
Tror ni inte jag har annat för mig
Än att jaga er!?

&

Vem är det som bestämmer,
är ansvarig
Om det inte blir som det är tänkt
Inte är det jag
Jag är inte eran chef
Men jag tror
det skulle funka bättre
Om jag vore det

Ju fler kockar, desto sämre soppa...

Tänk att det behövs endast ETT telefonsamtal för att golva mig totalt, rena rama knock out smällen på direkten! Jag som hade en ovanligt bra dag idag, just inkommen från en ganska lång promenad med uppförsbacke, som jag orkade ta mig uppför och var så glad över det. Jag kände mig riktigt pigg och på G att avverka en massa gamla "surdegar" som blivit liggande, däribland detta telefonsamtal till "min" mottagning. Och nu har jag tappat lusten och ångan totalt. Jag känner mig kapad jäms med skoskaften och nertryckt längst ner i stöveln igen. Vilket jag alltid gör när jag pratat med "min" mottagning på mitt "hemma sjukhus".

Förutom att det är så himla jobbigt att ständigt och jämt dra hela denna långa historia om all tid som gått, varför jag har ett "borta sjukhus" och varför inte min proffsdoktor hör av sig, ska jag också klara av att ta emot dåliga besked utan att skrika en massa "hel..es, j..lar, fattar du ingenting och jag tror jag blir tokig" i örat på människan i andra ändan. 

Då är det inte lätt att ha en sällsynt diagnos som ingen kan och vet något om och som jag själv måste förklara och beskriva svårigheterna med. Då önskar jag att jag varit åtminstone en gnutta mer normal, så hade det kanske gått lättare att få vård och även vända sig till de privata vårdgivarna där jag tror man kommer fram snabbare. Så därför tänker jag nu försöka sälja min diagnos på Tradera, till högstbjudande! Tror ni jag får några anbud??!! *ler*

Redan i januari 2006 blev jag lovad en operation av vänster höft men inget händer. Varje gång flyttas den till efter sommaren, till hösten, efter julen, under våren, före sommaren...Nu är vi snart i mitten av 2009 och idag har jag väntat i 1167 dagar! Och jag väntar än! Fattar de inte att jag har annat för mig än att gå och vänta på en operation som aldrig tycks bli av. Jag vill kunna gå vidare med mitt liv, släppa på pausknappen som varit intryckt så länge och kunna börja blicka framåt! 

Men det ska jag tydligen inte få möjlighet till, för min "hemma mottagning" krossar mitt hopp och min framtidstro ständigt och jämt! När jag opererade ryggen i november sa man att inte före april är jag redo att ta höften. Proffsdoktorn från mitt "borta sjukhus" sa att jag den här gången kunde räkna med operation före sommaren, för nu lovade han att jag skulle fixas klart. Vid återbesöket i januari, sa den läkaren som vikarierade för min ordinarie hemma doktor på mitt "hemma sjukhus", att jag kunde räkna med ett inskrivningssamtal i mitten av april och sedan operation i början av maj. 

När jag i mitten av mars inte hört något från min proffsdoktor började jag maila honom. När jag inte fick någon respons på första mailet, mailade jag honom igen efter två veckor och den gången något giftigare. Jag har fortfarande inte hört något från honom och idag har jag därför mailat honom igen och frågat om han lever över huvudtaget! För han är, förutom att vara "the one and only" på sitt område i det här landet, dessutom något överårig och kan ju teoretiskt drabbas av en stroke eller infarkt vilken minut som helst! Vilket skulle vara en katastrof för min del!

Så när jag inget hör eller får kontakt med proffsdoktorn får jag panik och beslutade att ringa mitt "hemma sjukhus", även om det bär mig emot. Men det är ju de som trots allt har patientansvaret för mig och dessutom bekostar mina dyra operationer. Men återigen fick jag bli så himla deppig, ilsken, desperat, irriterad, maktlös och jag kände ett intensivt behov av att skriva av mig här hos er.

För det visade sig att det inte fanns den minsta notering om något nytt i min journal, ingen planering var gjord, ingen protes beställd. Trots att det redan i oktober 2006 var så bråttom att få bilderna tagna, eftersom tillverkningen av min special protes måste igång omedelbart, då det tar extra lång tid att tillverka den. Det fanns inte heller någon rapportering mellan den vikarierande och min ordinarie doktor efter mötet i januari. Det stod skrivet i journalen vad han sagt och tänkt men han hade inte lagt ut det för åtgärd och verkställande!

Så min ordinarie doktor var lyckligt ovetande om allt och hade inte jag ringt hade hon fortfarande varit lyckligt ovetande! Sköterskan sa att detta troligtvis innebär att det inte blir något inskrivningssamtal förrän tidigast i maj och operation tidigast i höst!!! Alltså ännu en sommar som ska gå åt till att vänta och dessutom har jag ju så stora problem med benet som inte lyder. Jag faller eftersom jag inte kan lita på benet och inte kan jag heller träna ryggen som den skulle behöva, för jag har inga höfter som bär! Jag tror jag blir tokig!!!!!!!! När ska detta få ett slut????

Jag blir så besviken och lessen att det verkligen ska behöva vara så här i vården. Någonstans måste det finnas ett fel. Är det hos politikerna, organisationen eller doktorerna?! För all annan personal som t.ex. sjuksköterskor, undersköterskor mfl. har jag största respekt för. Jag vet, har sett och fått erfara att de verkligen gör allt de kan för att ge oss patienter en mycket god och proffsig omvårdnad! 

Jag kan ju iallafall prata för mig men tänker på alla de gamla eller de som av någon annan anledning inte kan det. Hur länge får de vänta?! Eller är det så att personalen på "min" mottagning är så oerhört trött på mig att de vägrar och prata med mig. För jag har hållit på i mer än en vecka att bara komma åt en telefontid till sköterskan. 

Säkert lägger de på luren eller säger att tidsbokningen är full, så fort de ser att det är jag som ringer!!! *ler* För er som inte har läst mina "13 goda råd till dig som fortfarande är frisk", rekomenderar jag dem för det ligger så himla mycket sanning i det(ni hittar den under etiketten författande).

Det här ger mig en så bitter smak i munnen. Att jag för tredje gången inom tre år, ska behöva få kriga för min operation just som jag äntligen fått näsan ovan vattenytan. För just nu ser det inte bättre ut än att det återigen är dags. Och jag vet inte om jag orkar med det! Dessutom känner jag mig så oerhört maktlös och vet snart inte vart jag ska vända mig. För om de inte skyller ifrån sig eller på varandra mellan "mina" sjukhus, flyttar de fram tiden ett halvår i taget. 

Det allra värsta är när de ignorerar, nonchalerar och försöker tiga ihjäl mig, det HATAR jag!!! Och ingen draghjälp i ärendet får jag heller, jag är totalt ensam med detta kämpande. För jag finns ju inte på koordinatorns bord på mitt "borta sjukhus" för jag ska ju inte opereras där och jag finns inte heller på "hemma sjukhusets" väntelistor för jag ska ju inte opereras av dem och de vet ju inte när proffsdoktorn har tid att ta mig. Så det känns som om jag har hamnat i en karusell som aldrig stannar. Den bara snurrar och snurrar och jag blir bara yrare och yrareeeeee och skriker hela tiden inte en gång tiiiillllllll…

Så nu i helgen ska jag vässa svärden och slipa knivarna och tillsammans med M lägga upp en plan för hur jag ska tackla detta besked på bästa sätt. Jag fick en telefontid med min "hemma doktor" nästa fredag och som bekant är ju inte vi så såta vänner, så det gäller verkligen att lägga upp en taktik och vara utvilad till det samtalet. För jag misstänker och anar att vi som vanligt kommer att åka ihop. Igen! 

Och vad kan jag då göra?! Jo ringa tidningarna, aftonbladet och expressen gillar väl smaskiga historier?! *ler*, avsluta min anmälan till patientnämden, kontakta Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämden (HSAN), återuppta kontakten med den advokat i Sthlm jag var i kontakt med i höstas, skicka brevbomber, belamra ytterdörren till huset där doktorn bor eller varför inte bilda en egen liga.

Ni som följer vad jag har för mig på Facebook har ju sett att jag emellanåt svarar på en hel del quiz (helt oseriösa tester av olika slag, som ibland visar sig stämma förvånande väl). Idag svarade jag på vilken gangster liga jag borde tillhöra och då kom det fram att jag passar inte i något gäng alls, vilket visserligen var skönt! Så då får man väl bilda sin egen liga och varför inte då Elastiska Damers Sällskap (EDS)!

Någon som vill vara med i min liga? Det första uppdraget blir att mordhota min proffsdoktor, och som nummer två tar vi min "hemma" doktor och vi ska använda oss av riktigt smutsiga metoder (vilka ska jag fundera ut i helgen)! *ler* Nu har jag fått beklaga mig och varit med C på kiosken och köpt fredagsmys så nu känns det lite lättare. Så nu säger jag bara "Le vinka, grabbar, le och vinka!" (Ni som sett Madagaskar 1, vet vad jag menar)/Carro som hänger läpp!