I hjärtat på socialarbetaren

Så där, så tog jag mig äntligen fram till datorn till slut! Idag har det varit lite svårt med inspirationen men jag vet inte varför. Ämnen att skriva om saknar jag inte, så det är inte därför. Chans att skriva har jag också haft, för M har varit på hemvärnsövning och C på födelsedagskalas. Men inte blev det en rad för mig, trots kaffe och bra musik medan jag satt vid tangenterna.

Istället har jag tittat på eländes program på tv:n hela eftermiddagen. Det började med reprisen av på "Liv och död", ett program och organtransplantationer och veckans avsnitt handlade om en 9-åring som fick en ny lever. Avsnittet blev väldigt starkt för mig och jag framkallade faktiskt en "lättare" ångestattack som tröck mig långt bak i stolen! Detta för att jag väldigt intensvit identifierade mig själv som barn. Idag är jag ju dessutom mamma och kunde som en extra kniv i hjärtat, identifiera mig med mamman i filmen och hur det hade känts om det varit min C som legat där i sängen och skulle sövas.

Efter det såg jag dokumentären om Mio på tvåan, en thailänds kille som tvingats lämna sin familj för att bo med fastern i Sverige och inte sett sina föräldrar på 11 år när han åkte tillbaka. Det var en tung dokumentär men intressant med mycket droger, slagsmål, misär och elände men som ändå fick ett posititvt slut. Efter det gick jag över på "Medicinska mirakel" och "Kvinnliga doktorer" på tv 4 fakta och ett program om brittiska förbrytare som inte infunnit sig i domstol. Så nog fick socialarbetaren i mig en riktig körare i eftermiddag!

När jag jobbade på bibblo kallade mina kollegor mig ofta för "eländes specialisten" och jag tillkallades alltid när folk ville ha tips på böcker som berör. Och jag har verkligen läst mycket på det området, allt från incest, andra världskriget, droger och misshandel. Men min absoluta specialitet har nog ändå varit sjukhusböcker, där tror jag nog att jag läst allt! *ler*

Egentligen är det ganska konstigt, med tanke på hur mycket jag själv legat på sjukhus. Jag borde ju liksom ha fått nog. Men inte, utan snarare tvärtom! När jag är ute och föreläser brukar jag säga att jag istället har fått ett "sjukt sjukhus intresse" och jag slukar allt på det området i form av filmer, dokumentärer, deckare och romaner! Detta har tydligen smittat av sig på C, för han sa en gång, när vi tänkte fara till stan och fika: "ja, hurra, vi åker till sjukhuset och fikar!!"

Och hur vrickat det än låter kan det kännas som att komma till mitt andra hem, när jag kommer på sjukhus, för den mijlön är bekant för mig! Innan jag läggs in bär jag på en stor förväntan och packandet görs med omsorg! Jag kan planera i veckor innan vilken musik och böcker jag ska ha med mig, vilka myskläder jag ska ha och nu har packlistan även utökats med min lilla rosa bärbara pc, egen fjärrkontroll till tv:n på rummet (de är alltid borta på avdelningarna) och en tropikfläkt eftersom jag alltid reagerar på alla kemikalier med enorma svettattacker. Så packar en sann sjukhus veteran!

Det svåraste och som jag, självklart inte ser fram emot så klart, är själva operationerna. Narkosen är en av mina allra största fasor i livet och det har jag utsatts för mer än 25 gånger! Jag är opererad 10 gånger i vänster höft, 12 gånger på magen, en gång i höger höft, en gång i hjärtat och en gång på ryggen.

Så det där med tatueringar är egentligen helt onödigt (även om jag trots detta, önskar mig en väldigt gärna) för min del för min kropp ser redan ut som en väg atlas och med EDS i generna blir det dessutom inte snygga ärr! Men nu börjar jag vara så "gammal" att mina ärr inte längre bekommer mig, det är ju bara att använda baddräkt eller sarong när man ska på stranden. Sen blir det ju nästan lite av kuriosa att titta på ärren och minnas; "ja just det, det där var ju den operationen och det var ju den läkaren som gjorde det och jag mådde så där pissigt efteråt." *ler*

Att det har blivit mer än vid de 25 operationerna, är för att de många gånger även sövde mig när jag som barn skulle ta bort/byta gips och liknande också. Min första operation gjordes före ett års ålder och när jag var fyra var jag mer omhändertagen av vårdpersonal än mina föräldrar. Jag tror jag vid det laget redan gått igenom tre eller fyra operationer, staffylycocker, infektioner, blodförgiftning och blodpropp i benet med mera.

På den tiden fick inte föräldrarna vara med när barnen skulle sövas och som om inte det var nog har det även framkommit i forskningen att man inte alltid gav barnen bedövning, eftersom man inte trodde att barnen kände lika mycket smärta. Så Gud vet vad jag och många andra har varit med om och kanske är det därför jag är så ruskigt smärttålig idag, att jag kunde gå med en krossad höftled! *ler*

Föräldrarna fick inte heller vistas med barnen på sjukhus på den tiden utan bara komma på givna besökstider och på IVA (intensivvårdsavd.) fick de inte komma överhuvudtaget. Konstigt, för ligger man där är man ju mycket sjuk och en fara för liv och död finns med i bilden. Som mamma själv idag, förstår jag att det måste ha varit oerhört jobbigt för mina föräldrar.

Och mamma brukar berätta att pappa tyckte sig höra mig gråta ända ut på parkeringen när de hade lämnat mig efter besöken. Kanske är det därför jag idag har så fruktansvärt svårt för avsked och skillsmässor, jag känner det övergivna barnet inombords. Och har vi bråkat är jag väldigt noga med att vi ska skiljas som vänner mina killar och jag, oavsett om det gäller att gå hemifrån eller somna på kvällen.

För att inte detta ska bli för mastigt att ta in både för er att läsa och för mig att skriva, delar vi upp det i portioner. Dessutom är det lördag kväll och bägge mina pojkar vill ha min närvaro, vilket man inte ska "pissa på", som M brukar säga. Nu ska vi bada bastu och mysa med varandra, så jag tror jag stoppar för ikväll med ännu en av mina dikter och jag kan lova att det kommer mera…

Föresten om ni vill läsa någon annans ord och upplevelser av EDS och livet i stort, vill jag tipsa om bloggen; Annas dröm. Och till dig Anna, fortsätt drömma och sträva mot ditt mål. Jag beundrar ditt mod och tycker att du är väl värd din skiva! Ha en skön lördagkväll och rå om varandra!/Carro

Vem lyssnar
på ett barns
behov
Tar barnet
på allvar
Visar vägen
låter alla känslor
finnas
accepteras
Inte sviker
finns där
närvarande
som en skyddsmur

Mot omgivningen

Du är bäst på att vara du!

Visserligen är jag en data freak, men för mig betyder inte bara WWW, world wide web och är inte heller endast symbolen för den holländska turistbyrån, utan VVV har blivit ett av mina stora livsmotton och mantran under och den här svåra tiden, nämligen Våga Välja Vila, ganska bra eller hur?! *ler*

När jag fick höften i ett så dåligt skick innan operationen 2006, drog jag också på mig ett totalt utmattningssyndrom med depression och dödsångest. Den berodde på fem hörnstenar; den supersvåra smärtan, jobbet som enhetschef, familj, hus/hem och mig själv!

Jag har alltid haft tusen järn i elden. Doktorerna sa att jag har varit lite FÖR överaktiv, för vad som varit nyttigt för mig själv. Under många och långa perioder har jag både pluggat och jobbat samtidigt och inte förstått varför jag inte orkar och blivit så trött (Det var före utmattningssyndromet, idag är det en omöjlighet)!!

Knäppt jag vet, men det var nog så att jag saknade "handbromsen" i livet och alltid såg till att hjulen i mitt liv snurrade fortare och fortare. Att jag dessutom är en obotlig tidsoptimist och hela tiden envist hävdadade mina tidigare motton "mitt huvud sitter på fel kropp", "det som inte dödar, det härdar" och "Det SKA gå", gjorde ju inte saken bättre!!!

Jag är en sån person som behöver ha lite press på mig, annars blir det ingenting gjort. Jag minns bara hur det var när jag jobbade på bibliotek. Då planerade jag halvårsvis i förväg vad jag skulle hinna med när det blir sommarlov och eleverna lediga. "Då ska jag göra det, det och det"! Men tror ni något blev av? Näpp! För när sommarlovet kom och vi fick minskade öppet tider blev lilla jag alldeles handlingsförlamad och fick absolut ingenting mer än det nödvändiga utfört.

Likadant har det varit när jag har pluggat, noll framförhållning och full panik dagarna innan en tenta eller uppgifts inlämning. Det är nog tidsoptimistens vardag - alltid ute i sista minuten och ska hinna med så mycket som möjligt när jag ändå är på G! Min pappa har sagt att det är lite synd att jag alltid haft sån jä...la tur och hunnit med det jag ändå tänkt mig, typ flyg och sånt. Han menar att det hade varit bra om jag någon gång hade gått på en mina, så kanske jag lärt mig en läxa och fått ta konsekvenserna.

Förutom tidsoptimist är jag också lite av en arbetsnarkoman, något jag ärvt av min far, och bara älskar att jobba. Så när jag tvingades sluta jobba på grund av höften 2006 hade jag jätte svårt att "släppa taget" om "mitt område", med brukare och personal. Jag tog med mig mycket jobb hem och tänkte, hör och häpna, göra det ideellt - bara som sysselsättning! Hur tokigt som helst, men jag visste inte om något annat jag kunde ägna min tid till.

Jag ville inte heller acceptera att jag var i både ett så fysiskt och psykiskt dåligt skick. Jag minns när jag satt och grät vid köksbordet och försökte jobba med personalens semesterplanering utan att få ihop en tråd rätt! Då var jag inte kaxig! Jag ringde snörvlande till en kollega och sa: "kom genast hit och beslag ta vartenda papper jag har här, för ni måste ändå göra om det själva"!

Det sista jag gjorde var att meddelade all min personal deras nya löner samtidigt som jag tackade för mig och för den tid vi haft tillsammans. Sen släppte jag taget och fullständigt rasade ihop. Många dagar orkade jag inte ens upp ur sängen utan kände mig som en gammal bortglömd trasdocka med lösa armar och ben och bara vitt ludd i huvudet.

Många runt om kring mig försökte föreslå sysselsättningar, den ena tokigare än den andra sett med mina ögon, för det jag egentligen ville var ju att få vara på jobbet. Där satt jag i mitt kök, utan annat att göra än att följa visaren på klockan och M sa många gånger att det var lika muntert som i en Ingmar Bergman film.

När jag verkligen och slutligen nådde "källargolvet" var någon av de första dagarna i juni det året. Kvällen innan hade M känt att han bara måste få fly hemifrån innan han kvävdes av "Det sjunde inseglet" känslan som jag spred runtomkring mig. Jag satt vid köksbordet och grät, för vilken gång i ordningen vet jag inte, och konstaterade att jag inte var arg på M utan istället avundsjuk!

För att han kunde fly. Jag ville också fly. Från mig själv! Jag ville inte vara den jag blivit. Det kändes som om jag tappat bort mig själv eller kanske ännu värre "aldrig haft mig själv." Vem är jag, vilka är mina mål, vad vill jag, vad gillar jag och tror på, vart ska jag och vad kan jag, förutom att jobba, var frågor jag grubblade kring utan att först hitta svaren.

Men det var nog också faktiskt den dagen det vände! Det var den dagen jag hittade källartrappan upp igen. Även om det varit en lång väg upp! Jag har fortfarande en bit kvar innan jag sitter på taket och det går inte alltid så snabbt, för fortfarande händer det att stegpinnar går av och jag glider några pinnhål ner igen. Men idag mår jag bra psykiskt och vet att jag är både envis och stark och att jag varje gång kommer tillbaka och kommer orka dra mig uppåt igen!

Den stunden, vid köksbordet, bestämde mig för att börja "älska mig själv" och ta mina tankar och känslor på allvar. Konstaterade att, min vilja är lika mycket värd som någon annans och att jag är bra, just precis som jag är! Den hösten gjorde jag en "Regina Lund" utan att jag visste om det men läste långt senare att även hon gjort det.

Det kanske låter tokigt, men liksom allt annat står jag även för det. Plötsligt fick jag en så stark känsla, likt en vision eller ingivelse, och i det ögonblicket beslutade jag att gifta mig med mig själv! Jag köpte mig en dyr vigsel ring och lät gravera Med kärlek 061006 i den och jag var störtkär i mig själv hela den hösten!! En ganska häftig känsla, kan jag lova *ler*

Hur jag har gjort för att gå vidare, komma upp och fångat sömnen, kanske jag berättar om imorgon. Men det är inte säkert, för jag vet aldrig vad jag ska skriva när jag sätter mig vid tangenterna, så det är lika spännande för mig att se vad som kommer ut! Var rädd om dig, för Du är bäst på att vara du!/Carro

Den trötte kocken...

Så var det dags för lite make-over på min blogg igen. Det är så himla roligt att leka och testa sig fram och för varje gång kommer jag på något nytt. Så vi får väl se hur länge den ser ut så här! Hur som helst är bilden högst upp från vackra Tornedalen och det är Torne älv som flyter fram. Det är inga dåliga älvar vi har här uppe: Viskan, Lagan och allt vad de heter, släng er i väggen!

Det har varit rena lyxen i några dagar för C har varit hos mormor och morfar på sportlov och då har jag sluppit stå vid spisen och laga mat, något jag inte är så förtjust i. Visst är det väl roligt att äta god mat, bara någon annan har lagat den! Men oftast är mat bara ett nödvändigt ont för mig. Kanske beror det på att jag blir väldigt trött och förlorar energi på grund av min EDS av att stå vid grytorna. Så min högsta önskan är en egen kock! Tänk vad underbart, någon som planerar, handlar, packar in varorna, lagar maten, plockar bort och tömmer diskmaskinen. I mitt nästa liv ska jag bli rik, så rik att jag kan ha egen kökspersonal. Det skulle passa mig perfekt!

Att jag blir trött av matlagning kan ju också bero på att det inte är helt lätt i vår familj, de är faktiskt lite kräsna mina killar, till och med ödlan! M älskar visserligen mat och det är så roligt att laga den till honom, speciellt när jag lyckats bra, för då är det nästan som om han har sex med maten (ja, inte bokstavligen då *ler*) men han njuter och låter hela tiden medan han äter. Men M tycker inte om rester, vill inte ha kokt potatis eller ris och alltid goda feta såser medan C vill ha allt så torrt och separerat som möjligt. C tycker inte heller om kokt potatis och förnärvarande äter han faktiskt bara potatiskroketter i potatisväg. Han undviker alla grönsaker förutom körsbärstomater och så gott som alla frukter utom knall gröna äpplen. C älskar ris och pasta och skulle kunna leva på det varje dag. Det han inte äter med ketchup har han lingonsylt till, så här i huset kan vi allsköns blandningar ibland. Men jag tolerarar det mesta, bara han äter något. Jag försöker att inte hetsa upp mig så mycket över hans ätande, för han växer och ökar i vikt ändå så något verkar han trots allt få i sig.

Ibland kan jag ha t.ex. två pastagrytor på spisen för själv försöker jag undvika gluten och komjölksprotein eftersom jag om jag äter det, blir otroligt dålig i magen - något som nog hänger ihop med EDS:n och som ska utredas nästa onsdag (gastro- och coloskopi, ni vet. Fy och usch, vad jag gruvar mig!). Jag försöker, så långt det är möjligt, laga t.ex. samma pasta till hela familjen men många av de glutenfria produkterna har en viss bismak. Vilket blir problem, för M har varit spårhund i sitt förra liv, ingen konstig lukt eller smak undgår honom (ja ljud också för den delen!). Det är som en doktor en gång sa till mig: "visst är det så att du egentligen mår bäst när du inte äter?!" Och just precis så är det. Beroende på vad jag äter tar det olika lång tid innan jag måste ha en toa i beredskap. Ibland går det så snabbt att jag måste lägga ifrån mig besticken och rusa. Det är som om mycket bara rinner rakt igenom och det är alltid värst på morgonen. Jag kan så gott som aldrig ge mig iväg hemifrån förrän jag är säker på att magen är ordentligt tom och ibland kan det behövas fyra/fem toabesök till det.

Även herr ödla är också lite kräsen. Han är ju i huvudsak vegetarian men bör få proteiner en - två gånger per vecka. Då äter han levande maskar (Zophobas, osäker på stavningen), pinkisar (mus foster) och konserverade syrsor. Inget får vara levande, förutom maskarna, för då blir han dödsförskräckt och rymmer sin väg. Nu när det är vinter är han extremt liten i maten och det kan ibland gå veckor mellan måltiderna. Därför har det hänt att några stackars maskar har övergått till puppa, för att sedan transformeras till skalbaggar. Och de vill han verkligen inte äta, varken puppan eller skalbaggen. Det har jag testat! Den gången åt han två maskar och sedan hade vi bara puppor kvar, något som jag tänkte att det kan väl inte spela någon roll, utan gav honom en puppa och han tog den i munnen. Men den kom ut lika snabbt när han gapade och ruskade på huvudet. Den var tydligen inte god! Han blängde så förnärmat på mig och travade iväg över bordet och upp i fönstret och hur jag än lockade och gullade med honom vägrade han att förlåta mig. Han blängde bara högdraget på mig med riktigt svarta ögon och säkert tänkte han: "ät de själv din tjockskalle får du se hur goda dem är!"

Nu blev jag hungrig av allt matprat, så jag ska se om det finns några rester jag kan äta och då inte några maskar - det lovar jag!

Njut av den vackra solen!/Carro

Taskigt bemötande, avslutning

Förutom att allt väntande påverkar mig i allra högsta grad psykiskt, får det också fysiska komplikationer, något som förutom lidande för mig, innebär fördyrande kostnader för landstinget. Dessa fysiska förändringar i min kropp tycker jag doktorerna borde känna till vid det här laget. Min EDS gör att jag aldrig helt stelnar och mina kroppsdelar har fortfarande möjlighet att flytta på sig i kroppen.

I en grupp på 5000 är det en som är bärare av diagnosen. För närvarande utreds jag och C av genetiker både i Umeå och USA, detta för att vi kan bära på en av de ovanligaste formerna av EDS som heter Artrochalasia och där är det bara en på 250 000 som bär på den defekta genen.

Med tanke på hur illa sliten min högra höft blev, tycker jag det är underligt att de vågar låta mig gå och vänta på mina ingrepp så här länge. Den dagen jag opererade ryggen hade jag väntat 1014 dagar på den operationen och till dags dato har jag väntat i 1129 dagar på min vänstra höftoperation! Så någon vårdgaranti, kan man inte med bästa vilja i världen, säga gäller för mig! *ler*

När jag påtalar för sjukvården, säger de att det är omöjligt och att sådant inte händer när man är 40 år, men ändå är det ett faktum, att grejerna "skramlar runt" inne i kroppen på mig. Det var också så jag fick min diagnos, vid 30 år trots att jag varit sjuk så gott som hela livet. Underkäken hade vridit sig åt vänster, något som tydligen inte ska hända. Så därför är jag inte alls förvånad när jag märker att nya saker kommer till ytan, nästan lite spännande att se vad det blir härnäst! *ler*

Det jag nu är rädd för är att jag ska få en lika utmattande historia med den vänstra höften, som jag hade med både höger höft och ryggen. Jag upplever det som om det är jag som sitter vid styrspakarna och ska ge klar tecken när det är dags och nästan även att det är jag som håller i skalpellen! Men jag vet inte om jag orkar processa en tredje gång, det tar så oerhört på krafterna att hela tiden måsta driva sin sak.
Att allt detta dessutom lockar fram de allra sämsta sidorna hos mig och gör mig till den person doktorerna påstår att jag är och som jag absolut varken vill eller tycker om att vara, är också något jag försöker tampas med och hantera dagligen.

Jag tycker inte om mig själv när jag "tjuvnyper" men inser att jag måste det, för att försöka föra min egen historia framåt och någong gång också kunna börja se framåt och bortanför operationerna. Så att vi i familjen kan få lite hopp om framtiden. Samtidigt har jag, som alla andra, en fenomenal kropp för den återhämtar sig ständigt och varje gång. När det har gått ett tag efter operationerna har jag på något märkligt vis orkat börja kämpa igen. Jag är nog lite av en krigare ändå, som en jobbar kompis sa en gång, vägrar att ge upp och det är väl tur det!

Att jag ändå fortfarande håller på och skriver och ältar detta, här på bloggen, är dels ett sätt för mig att bearbeta de fyra senaste åren. Men samtidigt hoppas jag också att det ska inspirera mina medpatienter att orka kämpa vidare och driva sin sak mot den vården de har rätt att få! Kanske vore det bra för både mig och min doktor om vårt "samarbete" avbröts, då vi ständigt "åker ihop" varje gång vi möts. Jag upplever det som om vi kommit "under huden" på varandra och det här lockar som sagt var, fram de sämsta sidorna hos oss båda.

Men sen är det ju också så att beroende på var jag bor är det inte så lätt att bara välja doktor, det finns inte så många som är skickliga eller ens känner till vår diagnos. Samtidigt är jag väldigt tacksam för all den hjälp jag till slut fick inför min högra höftledsoperation, det var guld värt och att jag är ledsen över att det blivit så här mellan oss. Jag är också så glad, lycklig och tacksam att det ens blev aktuellt och att jag sedan fick den "stora rygg rätar operationen" av mitt landsting, för med den snackar vi sexsiffrigt!

Men om jag, mot förmodan, skulle få byta doktor både hoppas och förutser jag att överlämnandet av mitt ärende sköts högst professionellt och inte "färgas" av personliga och privata "tyckanden". Något som jag kan garantera från min sida och det är därför jag aldrig nämner med ett ord vem doktorn är eller ens vilken klinik och sjukhus det gäller när jag skriver här på bloggen(även om jag är medveten om att det nog inte är så svårt att lista ut).

Det som har varit mellan den doktorn och mig kommer i så fall att stanna hos mig och inte delges en ny doktor. Men jag vill kunna förvänta mig en relation mellan mig och min ansvarige doktor som bygger på ömsesidig respekt och ödmjukhet!

Det var det, för idag. Idag får ni lite bilder från tiden före och efter min höftoperation och nog kan man se på mig att jag inte hade haft en lätt period, totalt avmagrad - jag vägde bara 38 kg! Ha det gott och sköt om er!/Carro

Söndagsutflykt

Jag kände att jag i fredagens text blev lite nog så svart och tung sint och jag hoppas verkligen att ni orkar läsa om alla tokerier jag varit med om under de senaste åren. Många gånger har det varit fruktansvärt jobbigt och mer än en gång har vi velat kasta in handduken. Det var en tid som satte vårt äktenskap på hårda prov och självklart påverkade hela familjens situation. Men som tur är, är både jag och maken lösningsorienterade och jag dessutom obotligt optimist så när det gått uppför har vi "spottat i nävarna" och knogat vidare med en stark ovilja att ge upp! Det jag skrev i fredags är hämtat ur min dokumentation från den tiden och nu idag är jag ju en bra bit på väg. Förhoppningsvis ska jag bara ha en stor operation kvar av min "extreme makeover" och den värsta, stora rygg rätar operationen, gjorde jag ju nu i november. Så riktigt så eländigt som jag skrev i fredags är det inte idag, men det var det då, bara jag slipper ha med min doktor att göra!
Nu över till något helt annat! Igår for hela familjen med bilen på havet ut till Hindersön, cirka en halv timmes färd längs isvägen. Lite läskigt kändes det i början och C sa: "jag tror jag lämnar mitt testamente för säkerthets skull!" Det var faktiskt en märklig känsla att färdas på havet med alla de vita vidderna runt omkring oss. Väl på ön var det betydligt knivigare att köra bil än på den 45 meter breda isvägen, för vägarna på ön är väldigt smala och kurviga och det var absolut omöjligt att mötas. Så det kändes mest som om vi körde tre meter fram och fyra tillbaka, eftersom vi flera gånger var tvungen att backa till närmsta mötesplats.

Det är väldigt idylliskt där ute, lite av Saltkråkan känsla med vikar och fiskebodar. Men jag hade ingen aning om att ön var så stor, det kändes som om vi åkte och åkte i evigheter. Väl framme på Jopikgården upptäckte vi att vi inte var ensamma utan tydligen är detta ett mycket populärt söndasnöje, för flanerande stadsbor. Vi fikade våffla och kaffe, tittade på omgivningarna och körde sedan tillbaka till stan igen. Mycket nöjda över att vi äntligen tagit oss för att göra något en söndags eftermiddag!

Väl hemma igen tittade jag in på stans hemsida och konstaterade att det finns mycket man kan göra i vår närhet. Så nästa söndag, om det är väder, åker vi ut igen på isvägen och då tar vi oss nog till Stor Brändön eller Altappen. Dit går det också isväg och dessutom finns det fika möjligheter även där. Sen läste jag också att det går att hyra stuga på Klubbviken och vara på pubkväll med Taco buffe och trubadur nu i mars, allt för drygt 1500 kronor. Det lät ju jätte mysigt och vi är verkligen så dåliga på att ta oss för att se oss omkring i vår egen närhet. Det finns ju mycket man kan göra, bara man får tummen ur...

Däremot är jag himla duktiga på Tornedalen och vad som finns där, eftersom jag tillbringat mycket av min uppväxts lediga sommrar hos mina morföräldrar i Lovikka. Ja, det finns en by som heter Lovikka, precis som vanten och vanten skapades självklart också där. Tanterna i byn har patent på original vanten som är mycket mer välstickad och bearbetad än de vi köper på Åhlens. De finns också i Guiness rekordbok eftersom de har en 3,5 meter hög vante stickad med 367 000 maskor och 20 kg garn, som står som byns symbol mitt i byn. Vi hörs mer i morgon!/Carro