Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända!

NU gör jag det igen och jag måste medge att det är aningens vågat!! Jag lägger ut en ny "räknare" här på bloggen, trots att jag inte fått någon skriftlig bekräftelse än, vilket bara kan innebära att jag har en ny operationstid att passa!! Japp, det är sant!! Den närmar sig med stormsteg och jag hoppas och ber för att detta ska bli den sista operationen på mycket länge. Åtminstone ÄR det den enda jag för närvarande ser i min kristallkula!! *ler* Jag brukar ju vara försiktig med att gå ut med tiden, innan jag nästan är på väg till sjukhuset, för som ni vet har det ju jäklats en del under resans gång och oftast har jag då hunnit berätta för Gud och hela världen redan. Men nu har jag bestämt mig för att det inte kommer att bli några "käppar i hjulet" den här gången! *ler*

De ringde från mitt "hemmasjukhus" idag och sa att de vill ha in mig nu på torsdag för ett "inskrivningsbesök" och att operationen är beräknad till den 24:e maj. Om endast 3 veckor, alltså!! Det bästa av allt är att min Dr. X kommer upp till mig för att operera mig "hemma" den här gången och det känns så ljuuuuuvligt. Även om det gått bra när jag opererats på "mitt borta sjukhus" också, mycket för att mina vänner där hjälpt mig att fördriva tiden, när jag varit så långt från familjen. Men borta bra, hemma bäst - så är det bara! Dessutom rycker M in på hemvärnsveckan på onsdag samma vecka och då hade det blivit aningens körigt om han varit tvungen att jäkta ner till staden där mitt "borta sjukhus" ligger för att söva och väcka mig först, innan han själv hamnar i det militära. Plus att det känns tryggare för C att ha mig på mitt "hemma sjukhus" när nu pappa också är borta samma vecka, för nu kan han ju komma till mig så fort han slutat skolan om han känner för det.

Jag blev så full i skratt när jag pratade med sköterskan som ringde och jag riktigt såg framför mig hur "jobbig" hon tyckte att jag var, för jag hade bara krav och önskemål hela tiden! *ler* När sköterskan sa att jag får komma in samma morgon som operationen, sa jag: "Det gör jag inte alls. Jag kommer redan på söndag kväll, så det så"!! Vilket jag nog för övrigt är ganska ensam om att vilja, antar jag, för det "normala" brukar ju vara att man stannar hemma så länge man bara får! Men nu är jag ju på inget sätt normal, utan ganska så udda på många vis! *ler* Jag sa åt sköterskan att jag måste komma in kvällen före, för att hinna ställa in mig och få ordning på mina nerver plus att jag då har nära till lugnande mediciner om ångesten blir för svår (detta efter att kort ha berättat om min stora narkosskräck, vilket jag nu kommer att få anledning att återkomma till igen)! Jag hörde hur hon suckade och jaha:ade samtidigt som hon skrev något i sina papper.

När hon skrivit klart, drog jag efter andan och släppte nästa bomb: "Och jag MÅSTE få ligga på den blå/gula sidan på "min" avdelning!" Mer suck och pust i andra ändan av linjen och så sa hon att hon inte kunde lova och garantera det och att jag borde veta det vid det här laget. Men då sa jag: "DU borde veta vid det här laget att jag varit med förr och därför förstå att det är tryggare och mycket enklare för alla parter om jag får ligga där personalen känner och kan mig och jag de. På så sätt behöver jag inte dra hela historien för femtielfte gången, vilket besparar oss alla en himla massa ork och energi!" Sköterskan blev tyst och sa sen att hon noterat det, att jag alltid kunde få önska men att hon inte kunde lova och garantera något. Nä inte du, tänkte jag då i mitt stilla sinne, men däremot tänker jag ta upp det med farbror doktorn på torsdag! För förutom detta tänker jag dessutom önska mig ett enkel rum men jag vågade inte framföra den önskningen i telefonen med risk för att syster yster skulle få hjärtsnurp! *ler*

Låter kanske lite divigt men jag tycker faktiskt att man kan få lite privilegier när man gör sin sjunde (+ en halv) operation på fem år och sammanlagt den 27:e operationen, tycker inte ni också det!? *ler* När jag berättade detta för min hemtjänsttjej idag skrattade hon gott och sa på ett skämtsamt vis: "men fy Carro, vad du kommer att bli en jobbig pensionär" och jag kan nästan förstå vad hon menade!! *ler* Så nu har alltså nedräkningen börjat även om jag bara fått ett muntligt löfte men det både av mottagningen och Dr. X himself, så nu håller vi alla tummar och tår att inget kommer emellan! Det som ska göras nu är en form av vinklingsoperation av knäet, som man mer eller mindre kan säga är del 2 av mitt höftbyte. Som tydligen inte är en helt ovanlig följd när man gått med en höftledsluxation och slinkled så länge som jag gjort. Men min vana trogen har den blivit väldigt mycket mer "besvärlig" än om jag varit helt frisk och utan EDS.

När höften luxerar och ligger "lös" så högt upp i kroppen som den gjorde på mig, händer det ibland att knäet "tippar" i nästan vågrätt läge. Att ha en slinkled innebär kort och gott att höften ligger löst utan ha ett tak eller skål som håller fast kulan, vilket innebär att den kan glida hur som helst och man har ingen stabilitet i benet. Därav namnet "bihanget", som jag ju brukar kalla mitt vänster ben. När man inte har något motstånd eller stabilitet i höften kan man inte gå, åtminstone SKA man inte kunna gå på benet. Och lyckas man göra det ändå måste man stabilisera och "staga upp" benet och kroppen på något annat sätt vilket oftast blir i någon annan led, och kanske då mest naturligt i knäleden. Så också för mig. Detta har resulterat i att knäskålen nästan lagt sig i vågrätt läge, att jag har en mycket kraftig valgisering (på min svenska: utbuktning) på insidan av benet och att jag mer eller mindre ser ut som ett X i underkroppen och blivit rysligt kobent. Något man nu ska försöka "rätta till" genom denna vinklingsoperation.

Jag tror att operationen ungefär går till så att de sågar av benet strax ovanför knäet, vrider hela knäet uppåt och utåt åt vänster, eventuellt kortar ledband och ligament som kanske blivit för slappa och uttöjda och sedan spikar och skruvar fast knäet i lårbenet igen (och kanske också i ledprotesen jag fick i lårbenet i höstas) med hjälp av plattor, skruvar och stag. I värsta fall blir det ett helbens gips i 12 veckor men i bästa fall klarar jag mig med det "fästningsarbete" de gör på insidan. Dr. X lovade att försöka fästa allt så bra han bara kan, så jag slipper gips eftersom han tror att min höft inte kommer att orka bära ett så tungt paket. Men om inte annat är det otroligt ohygieniskt och åtminstone otrevligt att ha ett helbensgips i sommarvärmen! Hur som helst kommer jag troligtvis inte att få belasta på benet på 12 veckor, så lite lätt "haltande", på många vis, kommer även den här sommaren att bli. Men sen, då ni - finns det inget som kan stoppa mig längre!!!

Visst känns det trist att tvingas utsätta mig för allt vad en operation innebär och måsta lägga ännu en operation till min lista men samtidigt ska det bli så ohyggligt skönt att få det gjort. För Dr. X säger att han tror och att tanken åtminstone är, att jag ska få tillbaka min gångförmåga helt och hållet! Och är det så, ja då förstår ni ju att jag är beredd att gå med på nästan vad som helst för att det ska bli så. Han tror att benet kommer bli ytterligare lite längre, att jag därmed ska få en ännu lägre klack/påbyggnad på skon och kanske t.o.m. kunna slänga mina gånghjälpmedel! Helt otroligt om det blir så, nästan för bra för att vara sant! Och en sak är då säkert, man kan nog inte bli i mycket värre skick än jag och min kropp var när allt detta arbete påbörjades 2006! Så blir det bara hälften så bra som Dr. X planerar, ja då är jag mer än nöjd!! Då har den här resan helt klart varit mödan värd! Nu är det bedtime, för kudden ropar på mig! Sussa gott, alla ni!/Carro...som känner tillförsikt och bara vill se framåt i kväll. (googlade bilder)