Härom kvällen påpekade min tremänning helt riktigt, att jag den här gången verkar förhållandevis lugn trots att operationen bara är lite mer än en vecka bort. Något jag nu har funderat kring och då inte för att framkalla oro utan kom istället fram till att hon till viss del har rätt i det. Självklart tror jag inte att min narkosskräck en gång för alla är botad eller försvunnit likt ett troll som konfronterats med solljuset, utan jag är ganska säker på att den kommer att antasta mig när tiden är mogen. Vilket den troligtvis är omkring nästa torsdag, för så har det varit alla de andra gångerna. Men nu är jag förberedd och utrustad med stesolid som vapen att ta död på narkosångesten med, nu vet jag hur jag ska hantera och tackla den. Men däremot tror jag mitt lugn den här gången beror på att jag nu får opereras på "mitt hemma sjukhus", att jag mer eller mindre vet exakt vad som ska göras och därför har fått alla kort på bordet, för att det förhoppningsvis ska vara den sista operationen på länge, för att den helt enkelt är mindre avancerad än mina två senaste och att det därför nog inte kommer att kunna bli jobbigare än det var med dem och för att jag nog kommer att få åka hem förhållandevis snabbt jämfört med de tidigare gångerna.
Jag håller på att gå igenom gamla bloggtexter, dels för att ha koll på vad jag redan skrivit så jag inte upprepar mig men dels kanske även i ett annat syfte. Vilket säger jag inte, så har jag inte sagt för mycket! Hur som helst, i det arbetet upptäckte jag att jag faktiskt berättat väldigt lite om min höftoperation, min upplevelse av narkosen och "borta sjukhuset" och även varför knäoperationen måste göras, något jag skrev om först den 3/5, trots att det bestämdes redan i samband med höftoperationen. Jag tänker inte upprepa det nå närmare (se inlägget från 3/5) men beroende på vem jag frågar, får jag olika svar. När en av mina "hemma doktorer" beskriver operationen låter den nästan som en "baggis" och något de gör varje dag och när Dr. X gör det, låter det nog ändå lite mer avancerat än en blindtarmsoperation. Och eftersom jag bara litar på Dr. X, väljer jag att ställa in mig på det värsta så kan det sen bara bli bättre och nu förbereder jag mig på 12 veckor med gips. Mitt i sommarvärmen! Så även om vi inte får en varm sommar, kommer nog jag att svettas en hel del. Om inte annat, så i alla fall om benet. Men jag kommer klara det också, för nu är jag inställd och förberedd på det vilket jag inte var i höstas när jag fick he...etes ortosen/skenan runt halva min kropp! Ingenting kan nog att bli lika tufft som det och dessutom vill jag ha även den här operationen gjord. Här och just nu, då spelar det ingen roll att sommaren står och bankar på dörren! Ge mig min gångförmåga tillbaka! *ler*
När jag tänker tillbaka på veckorna och månaderna som har passerat sen oktober minns jag en mycket ledsen, gråtig, deppig, förtvivlad, orolig och frustrerad Gummigumma som efter operationen tog emot beskedet om ortosen och det låsta läget på 40 grader i de närmsta tolv veckorna. Innerst inne visste jag väl att veckorna egentligen skulle gå ganska fort, det brukar de ju göra, men jag räknade också ut vilken belastning dessa veckor kunde bli på en redan ansträngd familjesituation. Jag brukar ju visserligen ha en förmåga att måla f...n på väggen innan han är där men samtidigt har jag ju varit med ett tag och är ganska luttrad både med tanke på erfarenhet och genom min utbildning. Jag fasade för att M skulle bli min vårdare och bland annat torka mig i baken efter mina toalettbesök, för vad kan vara mer sexdödande än det?! Min rädsla målade upp en bild av att M:s ork definitivt skulle ta slut och skilsmässan vara ett faktum.
Förutom de praktiska tingen att oroas över, fick jag även lite av panikångest när de låste in mig i skenan/ortosen. Jag kände mig fjättrad, låst, förhindrad och vingklippt. Något jag tror beror på att jag, in i kroppens allra minsta cell, plötsligt mindes barndomens alla skenor, korsetter och gipsvaggor som jag månadsvis legat i medan jag växte upp. Enda skillnaden är att jag idag kunde se framåt och ta in omfattningen av tiden, och på både gott och ont, se vilka konsekvenser en sån "inlåsningsperiod" medför. Jag tror att jag som barn klarade dessa perioder bättre och lättare därför att ett barn ofta saknar bestämd tidsuppfattning och lever i nuet, vilket gör att de är flexiblare och tåligare. På något konstigt sätt fann jag mig så enkelt i allt de utsatte mig för. Visst protesterade jag en tid men ganska snabbt accepterade jag att det var så min värld skulle se ut och gjorde det bästa av det. Trots det tror jag ändå att kroppen minns, att den kapslat in och arkiverat känslan av att vara fullständigt fjättrad och hjälpbehövande och att det släpptes loss i höstas när den senaste tingesten spändes på min kropp.
Så med detta färskt i minnet, känner jag mig inte såååå orolig för detta ingrepp...bara lite...kanske... Jag vet att det här hör ihop med min höftledsluxation och förstår att det är något som måste göras, att det är ett proffs som håller i kniven och att jag själv tillsammans med min familj är proffs på att överleva och klara jobbiga situationer. Och som sagt, nu ska det ju vara den sista på länge, eller åtminstone så länge jag för tillfället ser i min kristallkula! Men vis av erfarenhet säger jag inte att det är sista operationen för alltid, för jag är också införstådd med att det med största sannolikhet kommer att komma fler operationer i en framtid mer eller mindre nära mig (karpaltunnelsyndrom i bägge händerna, vänster axel, nacke och fler höftbyten)! Nu önskar jag er alla en solig och skön Kristi Himmelsfärds afton!/Förberedelse Carro (privata och googlade bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar