Go for number 27!

Jaha, så är jag då tillbaka på brottsplatsen och framme vid målet till slut, kvällen innan dagen med stort O! Känns jätte overkligt och konstigt, för det har faktiskt gått riktigt smärtfritt den här gången. Precis så som det alltid borde få göra för alla i mötet med sjukvården! Jag har nästan inte behövt bråka någonting alls, utan det har rullat på hyfsat friktionsfritt och utan desto fler käppar i hjulet. Jag har fått alla kallelser utan att måsta tjata, blivit instruerad att gå och ta prover på vårdcentralen utan att själv måsta påminna om det, inte drabbats av någon sköterskestrejk eller konstrande professorer och även fixat tiden innan operationen utan någon större bacillskräck! Därför känns det lite overkligt, något borde ju hända, för så här lättsamt brukar det ju inte gå! Skulle väl bara fattas att det nu blir flygstopp i morgon på grund av vulkanaskan, så inte dr X kommer sig upp hit i morgon...

Redan på återbesöket i januari, sa ju dr. X att de nu skulle försöka lägga allt gammal groll som varit bakom sig och försöka samarbeta bättre, eftersom det ju bara gagnar oss alla. Vilket jag tycker att det känns som de gjort eftersom det klickat så bra den här gången och det tycker jag är värt en guldstjärna i sig. Det hela har faktiskt, hör och häpna, känts ganska så proffsigt skött för en gångs skull! Vilket ju känns så himla roligt att få kunna säga som avslutningsord på min extreme make-over, då jag i och med denna operation sen hoppas kunna se det här projektet som avslutat! *ler* Det här ska ju förhoppningsvis vara min sista operation på myyyyycket länge och då är det ju extra roligt om vi alla kan skiljas som vänner, nöjda och glada!

Hela veckan som gått har jag bara väntat på min narkosångest men den har, helt oväntat, faktiskt inte innfunnit sig! Vilket ju självklart känns underbart. Vet inte om det beror på det dr. X sa åt mig i januari när vi sist möttes då jag beklagade mig beträffande narkosen eller om jag bara varit så lugn och cool för att den här operationen känns tämligen bagatellartad i jämförelse med de andra stora bamsiga sakerna jag gått igenom. Hur som helst, la han sina händer på mina kinder och tittade mig djupt in i ögonen och sa allvarligt: "men nog har vi väl gått igenom och klarat av det där vid det här laget nu"!  Och jag kom liksom av mig, då han lät som en sträng men ändå som den snälla, rara och omtänksamma farbror han faktiskt är! För det tror jag faktiskt att han har, ett stort hjärta av guld, med vilket han känner för många och ofta vill och lovar mer än han kan hålla! För någon organisatör, det är han fortfarande inte! Även om jag känner att jag håller på att stryka ett streck över allt som hänt mellan oss, då vi nu är så gott som i hamn.

Kanske har ångesten hållit sig borta för att jag också ska få opereras på mitt "hemma sjukhus" där jag känner "alla" och alla känner mig, där jag kan rutinerna och känner till lokalerna och där min sjukhistoria finns väl dokumenterad och min familj och vänner finns i min närhet. Även om mina fina vänner i staden där mitt "borta sjukhus" ligger gjorde allt de kunde för att försöka underlätta min vistelse så långt hemifrån! Om jag inte sagt det förr, så tusen tack M, T och L för det! Ni vet inte hur glada ni gjorde mig då, ni var guld värda! *ler* Hur som helst har C varit hemma och distraherat mig torsdag och fredag, vilket alltid fungerar bra som ångesthämmare och jag har klarat mig hela vägen fram tilll nu. På vägen till sjukhuset, då jag körde min älskade bil för sista gången på några veckor igen, slog det till, kanske för att det då blev så definitivt och ett faktum. Nu känner jag mig "fladdrig" i själ och hjärta och har en stor klump i magen och det trots att jag inte  varit uppe på operation på en "visning" den här gången, de hade för mycket att göra och kunde inte ta emot mig. Så nu ligger det en långt ifrån kaxig gummigumma i sängen, svintotvättad, och väntar på en stesolid ordination för att få nervknytet i magen att lösas upp. Nu är det inte roligt, nu vill jag inte vara med längre...

En sak som gör att jag, trots allt härdar ut, är att jag har fått alla mina önskningar mer än väl tillgodosedda och fick ett kungligt mottagande när jag kom tillbaka till "min" avdelningen för fjärde gången på fyra år. De har lagt mig på min kära blå/gula sida, jag fick välkomst kramar av flera i personalen och glada tillrop, som att: "Gummigumman är tillbaka!" Och det BÄSTA AV ALLT, de har gett mig mitt gamla rum tillbaka! Så jag är bokstavligen tillbaka på brottsplatsen i sal 16 på avdelning 31 och det känns underbart, tryggt och hemtamt! Jag blev alldeles varm i hjärtat och rörd av deras omsorger om mig, att de tar min önskningar och behov på allvar och över deras fina bemötande. De har redan visat det igen. De är bara bäst, på det här stället! *ler* Nu känner jag att orken och koncentrationen överger mig för den här gången och jag håller på att "fladdra" ihjäl mig, så jag tror det är dags att he sig in i dimmornas förlovade land! Tror jag ska be och få lite lyckopiller, då ordinationen just blev klar. Jag har bett M skriva en kort kommentar på bloggen i morgon, som han gjorde förra gången, så ni vet var ni har mig! *ler* Och tills vi hörs igen, ta hand om er!/Carro...ikväll Lilla rädda ängsliga gummigumman...