Så visst känns det därför både jobbigt och hårt att krypa ner i sjukhussängen igen, just som min favorit årstid har börjat. Att redan tappa den nyvunna friheten, självständigheten och orken bär mig självfallet emot men samtidigt vet jag ju att även denna operation måste göras för att ge mig gångförmågan tillbaka. Därför är det lika bra att få det gjort nu. Även fast det innebär att jag får ge bort bit efter bit av mig själv och bli beroende av andra ett tag igen. Att bland annat inte hips vips kunna sticka ut och köra bil, dricka en fredagsöl eller bada bubbelbad med mina killar på eventuellt hela sommaren, är naturligtvis inte något jag hade önskat om jag fått välja. Men samtidigt tillåter jag mig inte att varken tänka eller känna efter när det gäller det eftersom det inte förändrar situationen nämnvärt. För att älta detta även innan operationen straffar ju i slutändan bara mig själv då jag ju då förpestar min egen tid innan också. Utan istället försöker jag bara njuta "här och nu" och sen bita ihop och uthärda även denna "sista" operation med tillhörande konvalescens period, för det kommer ju fler somrar efter detta. Massor. Som jag tänker ta igen med råge!
Idag har jag påbörjat min "resa" mot förlorad självständighet och istället börjat göra mig operationsförberedd. Det första steget på den "resan" är att sluta äta Arcoxia tabletten, då jag tror det är ett NSAID-preparat som kan försvåra inläkningen vid ortopediska operationer och därför vill de alltid att jag ska sluta med den en vecka innan. I dag har jag varit hos min homeopat och fått ett rör av deras piller (Arnica) som hjälper mig att snabbare återhämta mig efter narkosen (och ja, jag brukar berätta för vårdavdelningen att jag äter dem), i morgon till vårdcentralen och ta de blod- och infektionsprover som bör kollas och på fredag till frissan, så håret klarar en sängperiod igen. På lördag ska M och jag gå ut och äta en fin middag någonstans, för Gud vet när vi kan det nästa gång och då kanske hans chef har dragit in middagen han lovat att betala. Dessutom har vi ju de senaste gångerna unnat oss själva något gott, mysigt och det lilla extra innan operationerna, bara för att vi tycker att vi är värd det och får något att leva på under de kommande tunga veckorna. Och sen på söndag är det dags igen, inläggning på 31:an och förhoppningsvis den blå/gula sidan.
Förra veckan när jag var på inskrivningssamtal träffade jag en kille på EKG:n som jobbade på 31:an 2006 när jag låg där med min högra höft. Förutom att prata om ditt och datt, sa han en sak som jag funderat över en del och det var att han tyckte att jag verkade trivas väldigt bra på ortopeden. Kanske nästan för bra! *ler* Och visst kan det ligga något i det eftersom jag ju har ett närmast sjukt intresse av sjukhus, sjukdomar och människokroppen. Ja faktiskt så pass mycket att jag mycket väl skulle vilja jobba på sjukhuset, helst som kurator, bara för att få vara där varje dag. Det känns nästan som att komma hem och jag rör mig mycket hemtamt i sjukhusets korridorer och min far säger att jag hejar på alla ungefär som Crocodile Dundee (filmen om australiensaren i USA). Men självklart finns det givetvis cirka en miljon andra ställen jag hellre skulle välja att vara på, om jag bara hade en valmöjlighet! Som t.ex. hemma med mina grabbar, på altanen eller i bubbelbadet! *ler* Tyvärr har jag ju ingen valmöjlighet och därför tror jag att detta med att jag "trivs" på sjukhuset bara är ett sätt för mig att överleva, finna mig till rätta, "köpa läget" och acceptera situationen.
Att vara tvingad att överlåta sig själv i andras händer och bestämmande, kan bli extra jobbigt om man är en kontrollmänniska som är van att alltid ha 120 % koll på läget vilket ju jag är. Så därför får jag kämpa jätte mycket med mig själv när jag måste "lämna över mig" och ser allt som händer med en tydlig symbollik. Redan när jag åker hemifrån får jag lämna alla icke nödvändiga smycken hemma och resten av smyckena måste av när jag kommit på sjukhuset och varit i duschen. Väl på sjukhuset märker de mig med plastarmbandet likt en adresslapp och tvingar mig sedan att duscha med den hemska bakteriedödande tvålen som gör att håret ser ut som ett fjolårs fågelbo eller en mycket begagnad svintotuss och är alla frisörskors hemska skräck! *ler* Efter duschen får jag svida om i sjukhusets kläder som är tydligt märkt med "Tillhör Norrbottens läns landsting" vilket det känns som om jag gör efter det. Då är det bara mitt rum, min säng, mitt täcke och kudde jag förfogar och bestämmer över. Och ve den som kommer på att den ska byta avdelning, rum eller hugaligen, säng åt mig - då blir jag ännu mer skogstokig än jag redan är! *ler*
Tillbaka till tappandet av självständighet. På operationsmorgonen måste jag duscha med den där hemska tvålen en gång till och efter det hopp i säng med förbud att stiga upp mer, åtminstone före operationen. Vilket försvåras ytterligare när jag får kanylen på handryggen, eftersom det i slangens andra ända hänger ett dropp, vilket gör det nog så tjorvigt att kliva upp och röra sig fritt. Väl på operationen händer det massor som knycker mitt självbestämmande och rörelsefrihet, men det märker jag nästan inget av för vid det laget är jag mer eller mindre hysterisk! Jag får bland annat en pulsmätare i fingret, EKG plattor på bröstet, blodtrycksmanchett runt armen och fler kanyler på händerna eftersom de behöver fler infarter till mediciner och sömnmedel också. De flesta gånger har de satt urinkateter först när jag somnat eftersom jag tycker det är så jobbigt, då de bokstavligen kommer innanför mina murar! Det är också när jag somnat som de intuberar och kopplar mig till hjärt- och lungmaskinen, vilket gör att självkontrollen helt upphört och jag fullständigt är i deras händer.
När sen operationen är över vänder hela processen åt andra hållet och jag kan garantera att det är betydligt mycket trevligare när jag är på väg åt det hållet! Att bit för bit återfå kontrollen över mig själv, mina tankar och kroppsfunktioner känns som om man vinner en seger flera gånger om! Ungefär samtidigt med att de väcker mig åker tuben ur halsen, när jag syresätter mig ordentligt tar de syrgasen, efter ytterligare en stund åker pulsklämman och blodtrycksmanchetten. Vid det laget brukar det också vara dags att lämna post op. för återtåget mot avdelningen. Där även eventuella pumpar med smärt lindrande mediciner och droppet så småningom ryker för att sen, när jag kan äta och dricka själv igen, istället bytas ut mot smärtlindring i tablett form. Redan vid det här laget känns livet mycket lättare, operationen är bakom mig och jag har själv kontroll över mina kroppsfunktioner och kan själv bestämma om jag t.ex. vill duscha eller vad jag vill äta och dricka. Det är klart, är jag fjättrad vid gips/skena/ortos är jag ju inte helt självbestämmande och behöver självklart en massa hjälp av andra men hjärnan och tankeförmågan har jag åtminstone fått tillbaka!! *ler*För varje steg jag tar i rätt riktning desto bättre är det och desto närmare kommer hemfärden. Vilket ju självklart är helt fantastiskt. Det slutgiltiga tecknet på att jag är min egen igen är när jag slänger sjukhuskläderna med Tillhör NLL på och byter de mot mina egna tröjor. Och sen, när jag väl är hemma brukar vi göra en stor ceremoni då jag tar fram saxen och klipper av mig plastarmbandet jag haft runt armen på sjukhuset. DÅ tillhör jag inte landstinget längre utan då tillhör jag grabbarna i huset på berget!/Carro symbolisk *ler* (googlade och privata bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar