fredag 30 april 2010

Med fotsteg i mitt hjärta!

Ibland känns livet allt för sorgligt!! Som t.ex. när jag måste skiljas från någon som betyder oerhört mycket för mig och det har jag gjort idag. Min finaste sjukgymnast jobbade sin sista dag idag eftersom hon inom kort ska bli mamma och nu känns det så tomt i hjärtat på mig! Visst finns det fler bra sjukgymnaster och jag är övertygad om att det kommer bli bra med den jag får efter henne. MEN ingen, ingen på hela jorden är som min A! Varför hon är så betydelsefull för mig är först och främst för att hon är som hon är; glad, envis, ödmjuk, empatisk, förstående, accepterande, intresserad och målmedveten. Sen tror jag också det beror på att hon följt mig och alltid funnits vid min sida under de här senaste fem svåra åren och speciellt under den tiden medan jag väntade på en doktor som vågade operera mig men också under hela den tunga tiden medan jag led av mitt utmattningssyndrom.

Hon har stöttat, uppmuntrat, manat på, puffat, masserat, coachat, stuckit, lindrat och tränat mig fram till hur jag mår idag och det är jag henne evigt tacksam för. Visst har det ibland känts jobbigt när hon "tjatat" (Sorry, A.) på mig: "du måste träna, träna och åter träna" men hon har aldrig blivit eller varit så där övernitisk och fanatisk som en del sjukgymnaster kan vara. Nä, hon har hela tiden varit så förstående, accepterat min trötthet och intresserad av min EDS och ALDRIG lagt på mig högre krav än hon, och även jag innerst inne, har vetat att jag klarat av. Hon har snällt tagit emot all information om EDS som jag burit till henne och tillsammans har vi klurat ut vad som är bäst för mig. För det är inte heller så lätt för en yrkesmänniska att alltid veta vad en EDS:are kan, ska och bör klara av eftersom vi är så ohyggligt ovanliga och dessutom fullständigt olika. Och tillsammans har A och jag gjort denna resa som ännu inte nått sitt mål. Men nu får jag fortsätta ro ensam...

Och den resan har inte bara varit lång, utan krokig med oländig terräng på sina ställen. Ni som läst tidigare inlägg vet ju vad jag gick igenom när jag klev av mitt arbete i mars 2006 och hur jag efter det har fått kämpa och strida med sjukvården. Det har varit mycket blod, svett och tårar under resans gång! Men hela tiden har min A funnits med mig och stått stadig som en klippa när jag ibland själv har velat sväva iväg i grubblerier. Under perioder har det, i sjukvården, bara varit hon tillsammans med min homeopat och psykoterapeut som jag känt fullständigt förtroende och tillit till. Och jag tror att det är därför som det känns så svårt att skiljas från just henne. Länge kände jag mig fullständigt ensam, någonstans långt ute i finska viken utan öar, kobbar eller skär att ankra fast i. Jag vilsade runt på ensamhetens hav, utan livboj och utan nav. Och när det var som svartast kom dessa personer i min väg och blev de livbojar jag hakade fast mig vid. Och min A, hon "ryckte upp mig" och lärde mig att "ro" för hon berättade att båtar kan färdas utan både segel och motor också!
Jag brukar säga att min C har övernaturligt lätt att, i perioder nästan fanatiskt, knyta an till personer och ting och att han sen har "sjukligt" svårt att separeras från dessa. Och visst har jag väl vetat vart han fått detta ifrån, men kanske inte alltid velat kännas vid det...*ler*. Men så är det, jag blir så rörd, får ångest och vill bara slänga mig runt halsen på den jag ska skiljas ifrån och panikslaget hålla kvar och inte släppa taget. Därför undviker jag att säga "adjö" och säger hellre "Vi ses igen" även om jag innerst inne vet att vi kanske inte gör det och allra helst smiter jag undan avsked för att jag inte orkar med dem. Och att skiljas på t.ex. tågperrongen eller flygplatsen är nästan helt otänkbart för mig, avskedet blir liksom så definitivt då. Det känns som om jag får andnöd och att någon sticker en kniv i hjärtat på mig och sen vrider om, särskilt om det är, en för mig, speciell person som jag tycker mycket om. Och idag var inget undantag och A är just en sån speciell person, kanske för att jag varit så beroende och fått så mycket hjälp av henne! Nu visade det sig att min A också tyckte att sånt är urjobbigt, så vi försökte göra avskedet så snabbt och smärtfritt som möjligt. Och vi lovade att hålla kontakten, bytte telefonnummer och hon sa att hon kanske tittar in på en kopp kaffe för att visa upp lilla "bebben" för mig. Och då kändes det bättre i mitt hjärta och jag lyckades gå därifrån utan att stortjuta eller knappt få luft! *ler*

När jag träffar på såna speciella personer i vården, som jag tar till mitt hjärta, ja då bara älskar jag att göra något lite "extra" för dem, för att visa min uppskattning och tacksamhet för det de gör för mig. Såna gånger känns det så himla roligt att få ge en present och gärna överraska lite också, vilket jag självklart gjorde idag. Att göra diplom till viktiga personer, som på något sätt har hjälpt och underlättat för mig har blivit lite av mitt signum. Jag gör de inte till alla men några som fått diplom; är C:s dagisfröknar, min kära narkosläkare, min blå/gula ortopedavdelning och nu A. Ett avsteg jag gjort från detta är till sjukgymnasten och arbetsterapeuten som jag träffade på mitt "hemma sjukhus", trots att jag tyckte oerhört mycket om dem. Men det var för att de istället fick en av mina egenhändigt skrivna dikter som jag tyckte passade in på deras arbete, plus varsin ängel som fick symbolisera vad jag kände för dem!

Det är så roligt att se dessa personers generade och ibland också rörda miner när de får ett diplom, för jag tror inte det händer alla veckans dagar. Jag brukar skriva en personlig motivering till varför jag ger detta diplom, lägga in passande bilder och även skicka med en dikt eller vers som jag skrivit själv. På det viset blir det ju en lite personligare avtackning från mig. Förutom ett sånt diplom, fick A tre små glas ljusstakar som jag själv klätt med decopage teknik. Självklart fick lilla "bebben" också paket men i fall A läser min blogg kan jag ju inte avslöja vad det är men så mycket kan jag säga att jag tror hon kommer att le lite och direkt tänka på mig! Ledtråden jag ger är att det har med bar...appa att göra! Och det är ju något vi ofta brukar kalla mig! *ler* Men nu är det dags att släppa taget om min kära A och låta henne ägna sig åt familjen. Så A, om du läser, massor med Lyckönskningar till lilla "bebben" och du vet ju att det inte finns några ord i världen som räcker för att beskriva ditt arbete med mig. Jag är dig oändligt tacksam och du kommer alltid att ha en särskild plats i min hjärta! Och visst är det väl roligt att lämna mig när jag mår så bra som jag gör idag och är så starkt på G med livet igen, vilket mycket är din förtjänst. Men du vet ju, jag nöjer mig bara med de bästa!! *ler*

Så mina vänner, är det då alltså Valborgsmässoafton igen och det är ju nu våren ska börja! Lite svårt att tro det idag, eftersom det snöar och regnar omvartannat här. Så något riktigt brasväder är det inte, åtminstone inte utomhus! Men det kan ju vända, såg här i bloggen att vi hade + 20 grader under 1:a maj förra året, så än finns det hopp och det är ju som bekant det sista som lämnar människan! *ler* Det blir ingen majbrasa för oss i år heller för det är för svårt för mig att gå i blöt jord utan att belasta mer än 10 kg på benet och att framföra rullstol är nästan otänkbart. Men C, får åtminstone se majbrasa, för han kanske följer med en kompis familj som förbarmat sig över honom. Tur att vi har bra vänner! M och jag ska först bubbla och lite brasa får vi också, för vi ska tända premiärgrillen och förklara 2010 års grillsäsong som öppnad! Ha en riktigt skön och brasvarm Valborg och 1:a maj helg, så återkommer jag sen med fortsättningen på min genetikdeckare för jag kan avslöja att det skrivits ett nytt kapitel.../Carro med lite blött i ögat idag...(googlade bilder)

1 kommentar:

  1. Hej Carro!

    Önskar dig och de dina en skön och härlig Valborgsmässoafton!

    Kram&Kram /Skruttlisa

    SvaraRadera