Back on the road again!

(gänget)

Så var påsken över för den här gången och vi är tillbaka i vardagen, åtminstone nästan. C har ju påsklov i veckan och är hemma tillsammans med mig, när han inte är med kompisarna förstås. M blev ju sjuk och därför kom vi oss inte norrut som vi planerat och vi stannade hemma skärtorsdag och långfredag. Men på påskaftonen kände han sig så pass okej att vi kunde ta en tripp till Lovikka där hela tjocka släkten, på 16 personer (17 med den som ligger i magen på kusinens fru) för en gångs skull var samlad. Det blev som vanligt en trevlig samvaro med mycket prat och glada skratt och otroligt god mat och dryck. Eftersom vi kom in så sent i bilden blev det aningens kort men intensivt, kan man gott säga! Men som tur är kommer det fler påskar då vi har chans att ta igen det och då gör vi det med råge, det lovar jag! *ler*

På påskdagen hade vi ett fantastiskt väder med knallblå himmel och stekhet sol och det var så varmt och härligt att vi blev sittande i solen hela dagen och bara njöt av att känna livsandarna återvända. Dessvärre mådde inte M:s förkylning vidare värst bra av att skotta fram utebastun då han först blev svettig och sedan kall, så på annandagen var han sämre igen och har till och med varit hemma från jobbet igår (vilket hör till ovanligheterna). Men nu tror jag han är på bättringsvägen, eller så har kanske bacilluskerna flyttat över till mig för jag känner något krusa där långt bak i halsen...

           (min mor, kusins fru och jag)

Ibland händer det att jag får lite hjärnsläpp och sist var det på skärtorsdagen. Jag vet ju att det är den dagen som häxorna far till Blåkulla men trots det hade jag glömt att köpa förtäring, nämligen bjudgodis!! Bara stunden innan det ringde på dörren kom jag ihåg det och svor för mig själv att jag säkert kommer att råka ut för besök bara därför. Självklart vet jag också att det är jag som ska ge småhäxorna som ringer på dörren något i hinken och den tanken tänkte jag också minuterna innan det ringde på dörren men vad som hände sen med den tanken har jag ingen aning om, men borta var den. Någon minut senare ringer det på dörren och jag konstaterar att det mycket riktigt står en bunt med småhäxor bakom dörren och  försöker snabbt fundera ut vad jag ska ge dem istället för det godis jag inte hade (är faktiskt inte så förtjust i tiggeriet bakom dörren vare sig det är Halloween eller Påsk, speciellt om jag inte känner dem eller om de inte har något att ge mig i gengäld, som nästa häxa som kom hade, av henne fick vi ett fint påskkort som hon ritat och för det fick hon en guld tia av mig!)

Då slår det liksom slint i hjärnan på mig och jag fick liksom för mig att det var precis tvärtom än hur det faktiskt var och är därför bara en hårsmån från en total katastrof när barnen i kör utropar: "Glad Påsk" och sträcker fram sina välfyllda hinkar mot mig. Likt Kommandoran i Emil i Lönneberga bara glor jag ner på alla läckerheter och känner nästan hur snålvattnet droppar ner på sötsakerna samtidigt som jag svarar dem: "Men ååh, tack, vilka snälla barn!" Och sen är det bara ogjort att det inte händer, för just i det ögonblicket och fast jag egentligen vet bättre, är jag bara en hårsmån från att sträcka ner mina lystna och sugna nävar i deras hinkar och grabba åt mig en rejäl grabbnäve av deras surt förvärvade snask! Men som tur var kom förståndet tillbaka i sista minuten och så här efteråt kan jag inte låta bli att skratta lite när jag tänker på hur snopna de förmodligen sett ut i synen om jag gjort slag i saken! Här kan man ju faktiskt undra vem den verkliga häxan var...*ler*

En av de största halleloja momentsen i helgen, förutom premiär badet i utebastun med smält snö som tvättvatten, var när jag satte mig bakom ratten på min älskade kära lilla isblåa mintpastill till bil. Ja det är SANT!! Jag har börjat köra bil igen och det är helt enkelt underbart och jag är såååååå lycklig. För ni som varit med mig ett tag vet ju att min Honda Jazz är en av mina käraste ägodelar (har skrivit om det i ett tidigare inlägg) och den har jag inte kunnat ratta sedan i oktober och nu är jag tillbaka på vägarna igen. Det ger mig en sån enorm frihetskänsla att veta att jag nu kan ge mig iväg när som helst, hur som helst och vart som helst (åtminstone nästan, måste ju självklart ha en ledsagare med mig som kan lyfta in rollatorn eller rullstolen åt mig) och det känns så befriande att jag nästan småflyger fram just nu. För att köra bil är ju något av det allra bästa jag vet...

Ja, det är så härligt, underbart, fantastiskt att jag nu känner mig lite egennyttig och knappt vill släppa taget eller ens synen om bilnycklarna. Vilket ger mig dåligt samvete eftersom min kära mor är lika förtjust som mig i min bil. Hon har fått ha den som sin sedan i oktober och det känns nästan som att rycka vingarna av fågeln när jag tagit tillbaka min bil och dessutom har hon dåligt i höften just nu. Hmmm, kanske hon borde få låna den ändå...Så just nu velar jag kring detta ämne. För min kära far åker till fjälls en vecka och tar deras bil med sig vilket innebär att mor blir helt billös medan vi har två (fast jag kan ju inte köra M:s bil som är en Volvo 245:a och är på tok för stor för mig!) och hon har erbjudit sig att komma och skjutsa mig dit jag ska under nästa vecka.

Men det har jag fått nog av, att bli skjutsad hit och dit av min mor eftersom jag då känner mig som 5 år igen! Efter så lång tid som 6 månader med den känslan vill jag nu få vara självständig, egenbestämmande och fri att komma och gå precis som jag vill! Jag är ju ändå 42 år (snart)! Så pappa fick vackert ta ner hennes cykel och pumpa däcken, så hon kan ta sig dit hon vill och om hon är riktigt snäll kan hon få låna min bil när hon ska fara och handla! Så det så!!

Näää, riktigt så hård och självisk kan jag inte vara, säkert kommer jag på något som gör att vi båda blir nöjda. Självklart ska jag inte plåga livet ur min gamla mor efter allt hon gjort för oss och kanske blir det så att hon får låna den på kvällen när hon åker härifrån, över natten och tills på morgonen då hon kommer tillbaka för att hjälpa mig. Så kan jag köra den under dagtid och till alla mina ärenden. Det handlar ju ändå bara om några dagar till, tills den helt är tillbaka i min ägo igen och dessutom har hon ju en viss andel i den eftersom hon hjälpte till med pengarna som inte täcktes av Försäkringskassans bidrag! *ler* Ta't lugnt på vägarna!/Carro bakom ratten (privata och googlade bilder)