Sportlov! Då kastas jag genast till min barndoms sportlov, då mor hade stora krav på att vi minst en gång om dagen skulle ut och helst också utföra något som krävde ansträngning och kondition. Något jag själv lyckats förtränga till C:s stora lycka, eftersom han vid sitt livs första sportlov frågade mig om man "verkligen MÅÅÅSSSTE sporta under sportlovet". Jag säger bara det: "sådan mor, sådan son"! *ler* Ingen av oss har någonsin gillat att vara ute, åtminstone vintertid och vad det beror på vet jag inte. Men ibland tänker jag att det kanske beror på vår EDS, då vi har lätt frysa och när vi fryser krampar musklerna. Så är det iallafall för mig idag men jag minns inte att jag hade det så som barn och därför tror jag inte C har det problemet. Eller så kanske kan det bero på att vår hud är känslig och tunn och att vi därför har lättare att förfrysa oss, eller att våra kroppar blir trötta då vi bränner energi genom att röra oss i den tunga snön.
Men samtidigt måste jag erkänna att jag minns min barndoms sportlov tillsammans med mamma med värme och glädje. Vi brukade åka i pulkabacken eller sparka runt området för att sedan susa ner i full fart för backen på gångstigen nära vårt hus. Efter det gick vi rödkindade, varma och lite trötta in igen för att äta semlor med varm mjölk. Jag kan också sakna att jag aldrig fått glädjen att skänka liknande stunder till min son... Hur som helst är C ledig från och med idag, vilket jag tror är jätte bra eftersom barnen i klassen verkar vara lite trötta och allmänt ur form. Nu får de vila och vara ifrån varandra i en vecka, så hoppas jag att de sen orkar komma tillbaka i en fräsch och mer utvilad form. C förbjöd mig att ens uttala ordet väckarklocka och han tyckte också att orden "en liten stund" är strängeligen förbjudna under sportlovet. Vem är det som säger så, månne?! *ler*
Veckan har rullat på i sin gilla gång och M har varit i Järfälla, vilket han har varit de tre senaste veckorna. Han brukar åka på tisdag och komma tillbaka på torsdag och så kommer det nog att bli ett tag under våren. När detta först kom på tapeten fick jag nästan panik över hur vi skulle klara oss men då glömde jag för ett ögonblick vilken duktig son jag har. Eftersom jag har börjat trappa ner på hemtjänsten kändes det inte så roligt att tvingas öka på den igen plus att även C uttryckte sitt missnöje över att vårt hus numera är allas egendom och likt T-centralens vänthall. Så därför är det C som sätter på mig skenan och hjälper mig av med skor och strumpor och lägger alla kuddar på rätt plats i sängen de nätter M är borta. Tack God Gud, att jag fick just lilla stora C - världens bästa son! *ler*
De senaste dagarna har jag så smått börjat fundera på min framtid - på livet efter alla operationer och vad det då ska bli av mig. Jag känner att jag återigen kommit till ett vägskäl i livet och har länge anat att det måste bli så och komma till någon form av beslut i någon riktning. För inte vill ju varken arbetsgivaren eller försäkringskassan ha mig här hemma hur länge som helst utan en permanent lösning, ja förresten, inte jag själv heller för den delen. Men vart det beslutet och på vilka väger det kommer att leda mig är fortfarande långt ifrån sol klart. Ska jag tillbaka till min tjänst på Socialförvaltningen eller väntar mig nya utmaningar, hur mycket orkar, kan och klarar jag av att jobba och med vad, ska jag vara anställd eller öppna något eget eller ska jag kanske sätta mig på skolbänken igen?! Ja, vad vet jag, men jag försöker lita på att det blir någon råd och vilar i att det brukar lösa sig och att jag brukar komma på någonting, för sällan och aldrig överlämnar jag något åt slumpen eller åt andra att bestämma om mitt liv!
Men det som känns surt, med tanke på att jag inte gått hemma och dragit benen efter mig i alla dessa år eller själv orsakat att månaderna gått eller haft en tillstymmelse att kunna påverka i någon riktning, är att det nu blivit så stressigt med ett beslut om min framtid. Så bråttom att jag inte kan få det där sista halvåret som jag tror det egentligen handlar om innan jag också skulle vara beredd för vägskälet. Ett halv år av rehabilitering och återanpassning som jag så väl behöver och tycker att jag och familjen är värd efter den prövningen vi gått igenom. Ett halvår av vila i själ och hjärta, hela ihop familjen och träna, träna och åter träna för att komma tillbaka i någon form av form.
Men det som känns surt, med tanke på att jag inte gått hemma och dragit benen efter mig i alla dessa år eller själv orsakat att månaderna gått eller haft en tillstymmelse att kunna påverka i någon riktning, är att det nu blivit så stressigt med ett beslut om min framtid. Så bråttom att jag inte kan få det där sista halvåret som jag tror det egentligen handlar om innan jag också skulle vara beredd för vägskälet. Ett halv år av rehabilitering och återanpassning som jag så väl behöver och tycker att jag och familjen är värd efter den prövningen vi gått igenom. Ett halvår av vila i själ och hjärta, hela ihop familjen och träna, träna och åter träna för att komma tillbaka i någon form av form.
Nä, nu ska vi tydligen äventyra min hälsa igen och även alla de miljoner som sjukvården trots allt har lagt ner på mig, genom att knuffa ut mig i arbetslivet från och med den 1/6, cirka sju dagar efter min nästa operation. Det handlar inte om att jag blivit arbetskygg och inte vill, för det är verkligen precis tvärtom. Jag vill verkligen ut i arbetslivet igen och har svårt att se rastlösa och ivriga lilla mig, sittande här hemma vid 42 år utan några som helst utmaningar i livet. Men samtidigt vill jag få en ärlig chans att prova vad som är bäst för mig för det vet jag inte just nu och det har jag lovat mig själv redan 061006, att alltid lyssna på min vilja och vad kroppen försöker tala om för mig. För jag vill aldrig hamna där jag var när jag klev av i mars 2006, fullständigt utbränd och lealös som en trasdocka. Jag vill få fundera på vad det är jag själv egentligen vill, få min arbetsförmåga bedömd och helst också arbetspröva i lugn och ro innan jag fattar mitt slutgiltiga beslut. Dr. X har ju trots allt en ganska god prognos för mig och tror att jag, rent kroppsligt kommer att bli mycket bättre än vad jag var innan jag började med min extreme makeover men EDS:n och Sjögrens syndrom är ju självklart något jag kommer att få dras med och bägge kommer alltid att påverka mitt mående för resten av livet.
Men jag är inte där än, jag har ju trots allt en operation kvar och innan den är gjord och jag återhämtat mig från den och helst också rehabiliterat mig lite, kan man säga åt vilket håll det lutar. Jag tycker faktiskt att Försäkringskassan är lite orättvisa mot mig för jag har ju trots allt gått igenom sju operationer på fem år och fyra av dem är ju, som ni vet, inga blindtarmsoperationer (inte för att förringa blindtarmsop. men för att illustrera storleken och omfattningen av mitt ombygge). Jag har heller inte fått någon längre vilotid för att återhämta, träna och ladda upp inför nästa, mellan dessa operationer. Och en operation är en ohygglig påfrestning på kroppen, ett ingrepp är ju alltid ett ingrepp med all den stress och de risker det innebär.
Sen pumpas ju även kroppen full av en hel massa kemikalier och läkemedel (i mitt fall; både före, under och efter en operation) som jag som bäst håller på att göra mig av med just nu. Det märker jag mest genom min stressade mage, den ökade acnen och mitt spröda nötta hår och trasiga naglar...skiten ska ju ut på något sätt och min teori är att det far ut med avföringen och genom hår, hud och naglar (om det är rätt, har jag ingen aning om men jag märker tydligt i vilket dåligt skick de är). I min värld hade jag velat få göra min knäoperation i lugn och ro i maj, återhämta mig under sommaren och sen i augusti på allvar påbörja min rehabilitering tillbaka för att förhoppningsvis kunna starta en återanpassning till ett normalt liv med arbete och allt det andra som ingår i det efter nästa nyår och då har jag räknat snålt i tid, så allt måste då gå som på räls. Och när har det gjort det...hittills?! *ler*
Men icke det, nu har jag plötsligt kniven på strupen innan jag ens är klar med ombygget eller vet vad jag går för idag! Detta, om något, suuuger, som C skulle säga! *ler* Jag är ju snart i mål, åtminstone på sista varvet och ser målsnöret där framme, och då tänker de kapa fötterna på mig och pressa fram en lösning NU!! En lösning som inte blir särskilt korrekt eller ens rättvis varken för mig eller min arbetsgivare. Men, nu är det så och F-kassan tänker varken ändra sig eller göra något före maj. Men inte kan jag bara ligga och vänta och se sanden i timglaset rinna ut, nä då får jag nästan panik! Jag känner att jag måste göra något för kanske, kanske hittar jag någon lösning som kan funka, för det är så jag funkar när jag stöter på motgångar. Så det som händer nu allra först är att jag i slutet på mars ska börja träffa Kommunhälsans personal för en genomgång av min arbetsförmåga, något som jag sedan ska få komplettera när knäoperationen är gjord och rehabiliteringen påbörjad. Jag har även börjat titta på lite utbildningar och på den fronten finns det mycket som jag tycker känns spännande.
För det första fattas det bara 30 poäng tills jag kan ta ut en socionomexamen och därmed jobba som kurator, vilket är det jag egentligen ville när jag var yngre och skulle välja yrkesväg. Men av olika anledningar hamnade jag på avvägar och slutligen landade som enhetschef inom social omsorgs området, vilket absolut inte är några dåliga vägar. Jag har också tittat på vårdlärarutbildningen men närmsta renodlade sådan finns i Stockholm och visserligen går den på distans och man kan läsa den på halvfart där mycket av arbetet görs via datorn men ändå känns det idagsläget lite nog så stort och krävande med resor på egen hand. Förutom detta går mina tankar självklart också till psykoterapeututbildningen, samtalsterapeut eller choachning av olika slag men samtidigt funderar jag också om detta är realistiskt med tanke på min sjukdomsbild. Ska jag verkligen dra på mig mer skulder om jag aldrig kommer att kunna arbeta med det fullt ut, jag har ju redan idag över 100.000 kronor i studieskulder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar