När han kommer in i rummet ser han att hon sitter i en stol vid fönstret. Hon tittar på barnen som leker på gården. Himlen är alldeles grå. Solen har inte visat sina vackra strålar på flera dagar. Hon ser att barnen har regnrockarna på sig. Vattnet skvätter runt deras fötter. Hon verkar vara långt borta i sina funderingar. Kanske minns hon när hon var barn och lekte i vattenpölarna. Kanske önskar hon att tiden kunde vridas tillbaka.
Han står länge och tittar på henne i smyg innan han går fram och ställer sig bakom hennes stol. Han lägger händerna på hennes axlar och masserar dem med stora mjuka rörelser. Precis så som han vet att hon tycker om. Han känner att hon är stel och spänd och förstår att hon besväras av sina vanliga krämpor. För ett ögonblick tycker han synd om henne. Fast han vet att hon inte tycker om att han gör det. Hon vill inte att andra ska tycka synd om henne. Hon gör det ju inte själv, åtminstone nästan aldrig. Visst har livet varit orättvist. Men livet har också format henne till den person hon är idag. Många kriser har det blivit. Efter varje kris har hon rest sig upp och gått vidare. Då som en helare och mognare människa. Många har sagt att det är tur att hon är som hon är, annars hade det aldrig gått. Hon vet att det stämmer, att hon är en krigare, som vägrar ge upp i strid efter strid.
Hans händer fortsätter att massera hennes axlar. Fortsätter ner längs armarna och når slutligen hennes händer. Han tar hennes händer i sina, följer varje sena, muskel och blodkärl längst ut till fingerspetsarna. På hennes ringfinger ser han hennes vigselringar. Den ena som han köpte åt henne när de gifte sig. Den andra, den med en diamant, köpte hon den dagen hon bestämde sig för att sluta fred med sig själv. Hon skulle börja älska sig själv, vara nöjd och stolt över sig själv och ville bekräfta det med en symbolisk handling. Hon lät gravera: Med kärlek, i den.
Han lyfter hennes hand mot sina läppar och kysser den varligt. Han kysser varje finger som han vet att hon har värk i. Fingrar som har blivit trötta av hårt arbete under alla år. Han vet att hon många gånger har kämpat och slitit, fast hon egentligen inte har orkat. Han vet att hon gjorde det för deras skull. Hon ville inte vara en belastning. Han kysser hennes handflata innan han sakta lägger ner den i hennes knä. Han lyfter sin blick, söker efter hennes stora vackra ögon som fortfarande strålar av liv och energi och som möter hans. Hon ler mot honom, smeker hans kinder och läppar med sina fingrar.
- Är du här nu min älskade, säger hon. Jag har väntat på dig…
- Ja, nu är jag här, svarar han
Sedan tittar de på varandra under tystnad. I något som upplevs som en evighet. Det enda som hörs är väggklockans tickande medan sekunderna går. De förlorar sig i varandras ögon. Sakta, sakta närmar de sig varandra medan de håller varandras händer. När deras läppar slutligen möts, känns det som om det vore första gången. Hennes läppar är varma, lite fuktiga och smakar hallon. Förmodligen har hon målat dem med ett av sina många läppstift. Han vet att hon har gjort det för hans skull. För att hon fortfarande vill göra sig fin för honom. För att hon fortfarande älskar honom.
Deras kyss blir intensivare och intensivare. Han känner en bekant värme sprida sig genom hans trötta kropp. Han önskar att de kunde ha dessa stunder varje dag, det är då han lever. Efter en stund skiljs deras läppar åt. Hon kurar ihop sig i hans famn, precis som hon gjort många gånger förr. Precis som han har gjort många gånger förr, smeker han hennes hår. Han låter sina fingrar tjorva in sig i hennes långa hårslingor, tills han sitter fast i hennes trassliga hår. Han vet att även hon har fyllts av en varm och innerlig känsla.
Plötsligt reser hon sig upp och tar hans hand.
- Kom, säger hon, vill du se min nya säng och ler lite underfundigt mot honom.
- Tänk om det kommer någon, viskar han uppfylld av värme, åtrå och lite rädsla.
- Ingen fara, vi låser dörren. Ingen kommer före middagen om jag inte ber om det.
Tätt omslingrade och med en hjälpande arm runt varandras ryggar, går de mot hennes säng. När de passerar lägenhetsdörren låser de den försiktigt. Väl inne i sovrummet kan det inte gå fort nog innan deras nakna kroppar möter varandras. Kläderna åker av i en hiskelig fart. Liksom marken är full av löv om hösten, ligger deras kläder spridda i rummet. De möter varandra, slukas av varandra och tillsammans glömmer de vardagen.
Utanför fortsätter livet. Gamlingarna väntar på kaffet och lyssnar till väggklockan i äldreboendets ombonade kök. (Copyright © Gummigummans blogg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar