Men jag måste erkänna att jag har få positiva minnen från min grundskoletid och det var först när jag började på gymnasiet som jag började tycka om att gå i skolan. Kanske inte för att jag tyckte det var roligare ämnen eller undervisning, utan mer för att jag hamnade i ett så roligt kompisgäng med roliga tjejer som jag har kontakt med än idag, 23 år senare.
Den riktiga glädjen att plugga kom inte förrän efter gymnasiet när jag i vuxen ålder läste upp mina betyg på KomVux och fram för allt när jag sen började på universitetet. För då kunde jag ju helt själv välja fritt vad, när och hur jag ville läsa och studerandet gick som på räls!
Nu mera kan jag nästan inte sluta plugga utan känner hela tiden en dragning och lust att läsa vidare och ännu mer. Egentligen finns det ingen personlig anledning till varför jag misstrivdes i skolan. Utan det var för mig precis som det är för C, ofta huset fullt av ungar och i skolan köade kompisarna att få köra min rullstol de perioder jag hade en sådan.
Men helhetsbilden av hur situationen var för vår klass ger många förklaringar och den paniken dök upp i mitt minne den dagen C började skolan och jag sökte mig för andra gången till psykoterapin. Jag mindes hur hård skolmiljön kunde vara och hur barn kan behandla varandra.
Bostadsområdet där jag växte upp under 70-talet var ett nybyggarområde med fristående medelklass villor. Från början fanns inte samhällets serviceinrättningar som t.ex. affär, skola och vårdcentral på området men i takt med att området växte poppade skolorna upp som svampar och min klass fick flytta mellan dem allt eftersom de blev klara.
Slutligen fanns det tre låg- och mellanstadieskolor och en högstadieskola som ligger integrerade i områdets centrum på området där jag växte upp. Mycket var annorlunda på batiktrycken och plyschklädernas 70-tal och synen på ungar var en helt annan. Klimatet bland ungarna var tufft och pedagogiken i skolan en "låt-gå" stil, vi fick flyta omkring lite hur vi ville under skoldagarna.
Ettan och halva tvåan gick vi på skola nr. 1, halva tvåan och trean gick vi på skola nummer 2, fyran och halva femman gick vi på högstadieskolan, halva femman och sexan gick vi på skola nummer 3 och 7 - 9 var vi så åter tillbaka på högstadieskolan.
1:an - 2:an gick, vad jag minns, ganska bra för oss men i trean blev vår klassföreståndare gravid och försvann efter höstterminen. Under det sista läsåret på lågstadiet hann vi ha 3 klassföreståndare och cirka 15 vikarier. Så det var redan ett splittrat och vingklippt gäng på tio år, som efter tre flyttar och massvis med lärarbyten senare fick börja 4:an på områdets högstadieskola.
Hur osannolikt det än kan låta låg cigarettröken och limlukten som en tät dimma över ungdomar dubbelt så långa och stora som vi, för jo, det både röktes inomhus och sniffades tinner och lim under trapporna! Där fick vi en manlig lärare med gott rykte och som med humor och en fast hand hade fått ordning på värre bus än vi.
Glädjen och förväntningarna på honom var höga överallt ifrån, inklusive oss barn. Alla, våra föräldrar, lärarkolleger och skolchefer, var övertygade om att det nu skulle det bli ordning på oss. Förväntningar som skulle grusas redan till sommarlovet och vi kraschlanda i årskurs fem.
Det var på grund av den läraren, hans goda rykte och långa erfarenhet som barn med särskilda behov, placerades i hans klasser. Och så även denna gång, fast rektorerna visste vad vi redan gått igenom, hamnade ett barn med ENORMT stora särskilda behov i vår klass.
Vid den här tiden var det fortfarande ovanligt med diagnoser eller ens ett namn på avvikande beteende, det lät bara att "de var stökiga pojkar" som oftast fick sitta i korridorerna och tänka över sitt bus. Och visst fanns det redan innan det här "såna" pojkar i vår klass.
Men de var ingenting i jämförelse med det här barnet som var mer vild än tam och gjorde sånt som vi andra inte ens hade kunnat drömma om i vår vildaste fantasi. Mer vill jag inte säga i detta ämne annat än att detta snarare stjälpte än hjälpte oss andra barn i klassen och inte det behövande barnet heller för den delen!
Snarare tvärt om! För även han, den STORE läraren med stort L, tappade orken och lämnade oss på sommarlovet mellan 4:an och 5:an. Kvar fanns vi barn, 11 år och lika gamla som min C är idag, svikna, lärarlösa och lämnade med den nye klasskompisen med de jätte stora särskilda behoven som ingen klarade av att hantera.
Nästa "lärare till rakning", blev två kvinnor som delade på tjänsten och jag måste säga att de gjorde det bra med tanke på uppgiften de fick axla. Åtminstone älskade fröken G! Hon blev kvar hos oss tills vi lämnade årskurs 6 och blev vår räddning när alla andra svek (t.o.m. rektorn sa att vi var "rökta" redan i åk 5).
En hop oroliga, stökiga och splittrade barn som låg milsvidd efter i undervisningen och hade så gott som hela årskurs fyra kvar när fröken G kom i åk 5. För all den gamla lärarens uppmärksamhet och energi under årskurs 4, ja vår också för den delen, hade gått åt till att få barnet med de stora särskilda behovet att sitta still på stolen och inte klättra efter väggarna!
Dessa kvinnor fick alltså ta ett ordentligt tumgrepp i undervisningen. Bara plocka ut det allra viktigaste, hinna ikapp plus dessutom hinna igenom årskurs 5:s läroplan på ett läsår. Vilket jag gissar måste ha varit en rejäl uppgift för endast en stark kvinna att mäkta med! *ler*
Problemen fortsatte och den ena av dessa två kvinnor, fröken L, försvann också. Om hon blev sjuk eller inte orkade med oss minns jag inte men det var inte helt ovanligt att hon sprang ut gråtande ur klassrummet gråtande och ropade åt oss att hon inte orkade med mer.
Efter henne kom en man, som såg ut som en riktigt gammeldags magister från när seklet var ungt, och han tillsammans med fröken G delade på en tjänst i vår stökiga klass. Man hade kunnat tro att denna magister skulle haft pondus och respekt men icke, det blev om möjligt ännu värre och krismötena med våra föräldrar avlöste varandra.
Det var fullt kaos i klassen under hans veckor och inget arbete blev gjort utan alla gjorde precis allt annat än vad de skulle. Till slut blev enda lösningen rektorn kom på, för att vi skulle få arbetsro och när våra föräldrar protesterade över kaoset, att dela på vår klass. Det var då rektorn sa det berömda "de här barnen är ändå redan så förstörda!" Vi barn var 11-12 år...
Tanken var att hälften av klassen skulle följa med magister sekelskiftet och hälften med fröken G. Men då han var mycket originell följde nästan ingen av oss barn frivilligt med honom, senare visade det sig att han dessutom inte var psykiskt stabil.
När ingen unge vill gå till hans klass, fångade han in oss en och en, stängde in sig med oss i ett annat klassrum och började övertala, lisma och fjäska för att få över oss till sin klass. Själv råkade jag inte ut för det, men han stoppade min mamma vid ett tillfälle och försökte få henne att övertala mig att börja i hans klass. Men det lyckades inte! Dels är inte min mor svag för smicker och dels hade jag en egen åsikt redan på den tiden.
Det var tydligen otäck stämning när fångade in oss barn för en av mina vänner hoppade till och med ut genom fönstret mitt i vintern och sprang barfota runt skolan tillbaka in i vårt klassrum. Trots detta fick han med sig tillräckligt med barn för att bilda en egen klass som han hade 6:an ut.
Där tog hans historia, sorgligt nog, en helt annan vändning. Det hade spritt sig på bygden om turbulensen i vår klass och därför ville inte hans blivande elevers föräldrar skicka sina barn till skolan om han skulle bli deras lärare. Fruktansvärt för alla inblandade! Han tog sitt liv på sommarlovets första dag.
När vi kom till högstadiet tror jag vi var arton elever kvar av vår ursprungliga klass. Det första barnet med de enormt stora behoven var borta sedan en tid, men byttes mot ett nytt barn med stora särskilda behov. Ett byte jag inte tror innebar någon vinstlott för den eleven, då vår klass var ett trasigt och stukat gäng.
Högstadietiden blev om möjligt ännu värre, särskilt för en del i klassen. Det var stökigt och bökigt med mycket osäjma och taskigheter. Alla trampade och klättrade på varandra för att överleva i ett hårt klimat, försökte rädda sitt eget skinn genom att försöka tillhöra de "rätta" gängen.
Nu utvecklades mobbing i klassen, något även jag var delaktig i och som jag skäms och mår dåligt över än i denna dag. Jag vet att jag egentligen inte ville vara delaktig men jag ville inte heller bli utstött, övergiven och slängd på soptippen. Jag liksom alla andra ville höra till och vara del av kompisgänget.
Jag kan inte berätta mer MEN till Dig, om Du läser det här - jag vet att det är fjuttigt och absolut inte kan radera det du tvingades gå igenom - vill jag bara säga: "Förlåt, det är bland det värsta jag hittills gjort i mitt liv och jag önskar jag varit starkare då och idag kunde göra det ogjort!"
När jag läser det jag skrivit förundras jag över hur ödets lott kan falla olika och att min klass ständigt drog en jädrans nitlott i skollotteriet!! Detta tror jag har färgat och stämplat oss som vuxna och jag vet att många av oss fått kämpa hårt med våra liv, utbildning och gått den långa vägen till ett yrke.
Allt som kan hända en klass, hände oss! Så det är verkligen få glada och ljusa minnen jag har från den tiden, trots att jag själv hade det ganska bra med mycket kompisar och hyfsade betyg (vilket är knepigt med tanke på den stökiga skolgången, all hemundervisning och EDS:ns koncentrationssvårigheter.).
Men samtidigt har säkert vår skolgång och samhällets syn på barn på den tiden, även format oss till att bli starka, målmedvetna, inte ge upp och försöka om och om igen. Kort och gott tror jag vår skolgång formade oss i vår klass att bli riktiga överlevare! *ler*/Carro, förr och nu (googlade bilder)
I trust my inner wisdom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar