fredag 12 februari 2010

Fröken, magister, fröken, magister...

Alla har vi ju minnen från vår skoltid som förhoppningsvis är i huvudsak mest glada och positiva minnen. Och alla har vi ju oftast en åsikt eller en klar och tydlig uppfattning av hur vi tycker att en skoldag ska vara eftersom det ju är något som de allra flesta av oss har upplevt. Men jag måste erkänna att jag har få positiva minnen från min grundskoletid och det var först när jag började på gymnasiet som jag började tycka om att gå i skolan. Kanske inte för att jag tyckte det var roligare ämnen eller undervisning, utan mer för att jag hamnade i ett så roligt kompisgäng med roliga tjejer som jag har kontakt med än idag, 23 år senare. Den riktiga glädjen att plugga kom inte förrän efter gymnasiet när jag i vuxen ålder läste upp mina betyg på Kom-Vux och senare också började på universitetet. För då kunde jag ju helt själv välja fritt vad, när och hur jag ville läsa och studerandet gick som på räls! Nu mera kan jag nästan inte sluta plugga utan känner hela tiden en dragning och lust att läsa vidare och ännu mer. Egentligen finns det ingen personlig anledning till varför jag misstrivdes i skolan utan det var för mig precis som det är för C: huset var oftast fullt av ungar och i skolan stod de på kö för att få köra min rullstol de perioder jag hade en sådan.

Men helhetsbilden av hur situationen var för vår klass ger många förklaringar och det var även den paniken som dök upp i mitt minne den dagen C började skolan och det var då jag sökte mig till psykoterapi för andra gången. Jag mindes och visste hur hård skolmiljön kunde vara och hur barn är kapabla att behandla varandra. Först och främst var bostadsområdet där jag växte upp under 70-talet ett nybyggarområde av fristående medelklass villor. Från början fanns inte samhällets serviceinrättningar som t.ex. affär, skola och vårdcentral på området men i takt med att området växte poppade skolorna upp som svampar och min klass fick flytta mellan dem allt eftersom de blev klara. På min barndoms bostadsområde fanns det på den tiden tre låg- och mellanstadieskolor och en högstadieskola som ligger integrerade i områdets centrum. Mycket var annorlunda på batiktrycken och plyschklädernas 70-tal och synen på ungar var en helt annan. Det var ett hårt klimat bland barn och unga men med en flummig "låt-gå" pedagogik i skolan och många gånger fick vi flyta omkring lite hur vi ville under skoldagarna.

Ettan och halva tvåan gick vi på skola nr. 1, halva tvåan och trean gick vi på skola nummer 2, fyran och halva femman gick vi på högstadieskolan, halva femman och sexan gick vi på skola nummer 3 och 7 - 9 var vi så åter tillbaka på högstadieskolan. 1 - 2 gick ganska bra för oss men i trean blev vår klassföreståndare gravid och försvann efter höstterminen. Under det läsåret hann vi därför ha 3 klassföreståndare och cirka 15 vikarier. Så det var redan ett ganska splittrat och vingklippt gäng på tio år, som efter tre flyttar och så många lärarbyten kom till årskurs fyra på en högstadieskola där cigarettröken och limlukten låg som en tät dimma över ungdomar dubbelt så långa och stora som vi. Då fick vi en manlig lärare med gott rykte och som med humor, värme och en fast hand hade fått ordning på det värsta buset i tidigare klasser. Så därför tror jag att förväntningarna på honom var ganska så höga, överallt ifrån, inklusive oss barn, våra föräldrar, kolleger och chefer. Förväntningar som återigen grusades och vi kraschlandade i femman.

Jag tror att det var på grund av vår magister i årskurs fyras goda rykte och långa erfarenhet av barn med  särskilda behov, som rektorerna utöver allt vi redan gått igenom, även placerade ett barn med ENORMT stora särskilda behov i vår klass. På den tiden var det inte vanligt med diagnoser och namn på dåligt beteende utan det hette mest att "de var stökiga pojkar" som behövde sitta i korridorerna och tänka över sitt bus. Och visst hade vi såna pojkar också i vår klass men de var ingenting i jämförelse med det här barnet som oftast var mer vild än tam och gjorde sånt som vi andra inte ens hade kunnat drömma om i vår vildaste fantasi. Mer vill eller kan jag inte säga om det här men så mycket kan jag säga att inte hjälpte det vår klass eller vår magister. Utan tvärt om! För även han, den STORE läraren med stort L, tappade orken och lämnade oss till sommarlovet mellan 4:an och 5:an. Och kvar fanns vi barn, lika gamla som min C är idag, svikna och lärarlösa men med den skillnaden att vår nye klasskompis med de jätte stora särskilda behoven fanns kvar bland oss.

Nästa "lärare till rakning", blev två kvinnor som delade på tjänsten och jag måste säga att de gjorde det bra med tanke på vilken uppgift de fick axla (åtminstone den ena av dem och hon stannade med oss tills vi lämnade årskurs 6). En hop med oroliga, stökiga och splittrade barn som låg milsvidd efter i undervisningen och hade så gott som hela årskurs fyra ogjord och kvar. För all vår magisters uppmärksamhet och energi under årskurs 4, ja vår också för den delen, hade gått åt till att få detta barn med det stora omsorgsbehovet att sitta still på stolen och inte klättra efter väggarna! Så dessa kvinnor fick ta ett ordentligt tumgrepp i undervisningen och bara plocka ut det allra viktigaste för att på så sätt hinna ikapp och dessutom igenom årskurs 5:s läroplan också, under rätt läsår. Vilket jag gissar måste ha varit en rejäl uppgift för en rejäl kvinna! *ler*

Nu bar det sig inte bättre än att den ena av dessa två kvinnor också försvann, om hon blev sjuk eller inte orkade med oss minns jag inte. Men jag minns att det hände att hon gråtande sprang ut ur klassrummet medan hon ropade åt oss att hon inte orkade med mer. Efter henne kom en man, som såg ut som en riktigt gammeldags magister från när seklet var ungt, och han tillsammans med vår favorit fröken turades om att jobba varannan vecka i vår stökiga klass. Man hade kunnat tro att denna magister borde haft pondus och respekt med sig men icke, det blev om möjligt ännu värre och krismötena med våra föräldrar avlöste varandra. Det var fullt kaos i klassen under hans veckor och ingen kunde göra någonting utan alla gjorde precis allting annat än vad de skulle. Till slut blev det så ingen annan råd än att rektorn ville dela på vår klass, för att vi skulle få arbetsro och när våra föräldrar protesterade sa denna människa (rektorn alltså): "de här barnen är ändå redan så förstörda!"

Det var meningen att hälften av klassen skulle följa med magistern och hälften av klassen med fröken men eftersom den här magistern var mycket originell och som det senare visade sig, inte riktigt stabil, var det nästan ingen av oss ungar som ville gå med honom. Då började han fånga och stänga in sig med en unge i taget och ställa sig in, lisma och fjäska för att få över oss till sig. En av mina kompisar hoppade till och med ut genom förnstret vid ett av dessa tillfällen och sprang barfota runt skolan och tillbaka in i vårt klassrum. Jag minns inte att jag blev infångad men däremot stoppade han min mamma en gång när hon var på promenad. Han parkerade bilen så ordentligt och började först kallprata innan han sen kom till sitt verkliga ärende - att få över mig till sin klass. Men det lyckades inte, dels är inte min mor svag för smicker och dels hade jag en egen åsikt redan på den tiden. Konstigt nog fick han ändå med sig några barn och bildade en egen klass som han hade 6:an ut. Tyvärr tog hans historia en helt annan vändning. Eftersom det spridit sig på bygden hur stökigt och turbulent det varit i vår klass ville inga föräldrar skicka sina barn till honom. Han tog sitt liv på sommarlovets första dag.

Jag har för mig att vi bara var arton elever kvar av vår ursprungliga klass när vi så slutligen kom till högstadiet. Barnet med de enormt stora behoven var borta sedan en tid, vart han försvann minns jag inte längre. Men han ersattes istället av ett nytt barn med stora särskilda behov och jag tror inte den killen fick det så mycket bättre i vår klass eftersom vi var ett ganska så trasigt och stukat gäng. Högstadietiden blev inte mycket bättre, stökigt och bökigt i klassen med mycket osäjma och taskigheter. Alla trampade på varandra för att överleva i ett hårt klimat och räddade sitt eget skinn genom att försöka försvara sin rätt att tillhöra de "rätta" gängen. Det fanns mobbing i klassen under högstadiet, något som också jag var delaktig i och som jag än i denna dag skäms och mår dåligt över. Egentligen vet jag att jag inte ville vara med på det men jag ville inte heller bli övergiven och slängd på soptippen utan jag ville tillhöra och vara med liksom alla andra. Jag kan inte berätta mer om det här men till dig, om du läser det här - jag vet att det är fjuttigt och absolut inte kan radera det du tvingades gå igenom - vill jag bara säga: "Förlåt, det är bland det värsta jag hittills gjort i mitt liv och jag önskar jag varit starkare och kunde göra det ogjort!"

När jag läser det jag skrivit förundras jag över hur ödets lott kan falla olika och att min klass måste ha varit rejält otursförföljda genom att dra en jädrans nitlott i skollotteriet!! Detta tror jag också har färgat och stämplat oss som vuxna och jag vet att många av oss har fått kämpa mycket med vår utbildning och även gått den långa vägen till att nå ett yrke. Allt som bara kan hända en klass, hände också oss och det är få glada och ljusa minnen jag har från den tiden, trots att jag själv hade det ganska bra med mycket kompisar och hyffsade betyg (vilket i sig är otroligt med tanke på den stökiga miljön, all min hemundervisning och mina koncentrationssvårigheter på grund av EDS:n). Men samtidigt har säkert vår skolgång och hur samhället såg på barn på den tiden även format oss till att bli målmedvetna, inte ge upp och försöka om och om igen - kort och gott tror jag vår skolgång formade oss till att bli riktiga överlevare i vår klass! *ler*/Carro, förr och nu (googlade bilder)
I trust my inner wisdom

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar