Visst, vi hade våra föräldrar och de gjorde säkert allt och lite till, jämfört med vad föräldrar i allmänhet gjorde på den tiden, för att få till en dräglig skolgång för oss. På den tiden var det ännu ganska vattentäta skott mellan hemmet och skolan.
Kontakten dem emellan var på kvartssamtalen (utvecklingssamtal) och de regelrätta föräldramöten. Våra föräldrar var oftast 40-talister och de tillsammans med sina föräldrar, hade på sin tid, i allmänhet en väldig respekt för lärare och skolan. Den synen tror jag forfarande färgade och levde kvar när vi barn gick i skolan.
Skolan var fortfarande på 70-talet lite av en auktoritet och lärarna visste bäst vad vi barn behövde i klassrummet. Något föräldrarna varken opponerade sig emot eller ifrågasatte. Om det inte blev riktigt dåligt, vilket det blev i vår klass. Då tog våra föräldrar till det, på den tiden, ovanliga tilltaget att schematiskt vara i skolan för att bevaka vad vi gjorde och hur lärarna behandlade oss.
Vilket inte var populärt, varken hos oss barn eller personalen, men som jag som förälder idag kan förstå var nödvändigt. Tack vare det framkom det slutligen hur eländig vår situation var, hur mycket vi halkat efter och hur våra lärare hanterade eller kanske snarare inte hanterade situationen.
Därför är jag glad över dagens ökade insyn i skolans värld och att jag som förälder alltid är välkommen i skolan. Jag får till och med äta skollunch med C om jag vill, vilket jag oftast inte vill. Jag har definitivt fått nog av Sempers färdiga pannkakor och ångkokt potatis med tillhörande skinnskorpa. *ler*
Ni kanske tycker att jag låter bitter när jag skriver om skolan? Vilket stämmer, för är det något jag är bitter och kan hetsa upp mig över än i dag är det grundskoletiden. Jag behövde ju för farao fyra års terapi för att kunna försonas och acceptera det som var då! *ler* Jag tycker att man från skolan och samhällets håll svek, övergav, struntade och lämnade oss åt vårt öde.
Jag menar, de dömde ju ut oss som "förstörda" redan som 11-åringar. Ungefär som om loppet var kört för oss och rektorn redan hade siktet inställt på kullarna efter oss, då chanser till nya tag skulle ges för h*n visa politikerna i partiet hur bra h*n var. Och hur blir det då när man lämnar barn åt sitt öde?
Ja, kanske ungefär som i boken Flugornas Herre av George Orwell: alla trampade och gnagde på varandra för att komma överst i högen och inte kvävas av de andras tyngd. Vi frös ut, ignorerade, slogs, hånade, retades, trackade och käftades med varandra. Ingen vuxen i skolan lärde oss istället ödmjukhet, respekt, acceptans, eller att vara rädd om varandra.
Jo förresten, det fanns en manlig lärare vi hade under en kort period i sexan som vi alla formligen dyrkade. Han såg oss, bekräftade oss och lät oss spela mycket teater för att vi skulle lära oss att acceptera och kunna jobba i grupp med varandra. Och vi barn stormtrivdes men vår vana trogen tappade vi även honom, han var ju bara vikarie...
Jag var precis som C är idag, hade svårt att säga nej, sätta gränser, skydda min personlighet ta ställning för eller emot något av rädsla att bli ensam och stämplad som annorlunda. Samtidigt utrustade med empati och en vilja att behandla alla lika utan att vara dum med någon.
Därför klarar vi oss oftast helskinnade själv men tar samtidigt illa vid oss om någon annan får fara illa i skolan, så mycket att vi till och med villigt offrar oss själva. Vi är ju båda dessutom enda barnet och uppvuxna i förhållandevis stillsamma familjer vilket ger oss en ovana att tackla konflikter och uthärda bråk.
Jag minns att jag var livrädd när någon höjde rösten eller skrek och bråk var det värsta jag visste och idag kan jag se de tendenserna hos C också. Att ha empati, vara ödmjuk och behandla alla lika är ju oerhört fina egenskaper som jag är mycket stolt över att både jag och min son har men som samtidigt kan försvåra för en, mer än vad som är nödvändigt.
Att inte säga sitt hjärtas mening eller sätta sig i respekt kan göra att man blir utplånad som person och bli ett handikapp i långa loppet. Och det är något jag fått jobba mycket med på min väg mot vuxenlivet och som jag kanske först lärt mig ordentligt i mammarollen och i mitt enhetschefsjobb.
Jag hatade varenda sekund och minut, från ettan till nian, då vi barn var ensamma i klassrummet. Jag hatade rasterna, gympan, stunden i omklädningsrummen, friluftsdagarna, promenaderna på led till bl.a. biblioteket, skolvägen hem, minutrarna utanför klassrummet innan lärarna kom och låste upp dörren, håltimmar, självstudier, när lärarna var och kopierade etc. etc.
Kort och gott alla de icke lärarledda stunderna, de upplevde jag som osäkra, otrygga och stunder av möjligheter för djävulskap. Jag ogillade verkligen de stunderna så himla mycket att jag än i denna dag kan drömma mardrömmar om dem och i mitt medvetande dök de upp med full kraft när C började på 6-års.
Plötsligt mindes och kände jag så himla väl hur tuff barnens värld kan vara, den världen som inga vuxna varken såg eller nådde in till. Inte för att jag själv blev dåligt behandlad men jag led så himla mycket med dem som blev det och att jag inget gjorde eller ens kunde göra för att få ett stopp på det.
Hur man hanterade konflikter på 80-talet var också ett kapitel för sig. Varje fredag hade vi klassråd då en utsatta person satt i mitten eller framför resten av klassen och fick ta emot allas åsikter till varför veckan blivit som den blivit och varför saker hänt som hände. Alla konflikter skulle upp på bordet tillsammans med allas känslor och förklaringar till varför man handlat som man gjort.
Jag tyckte de stunderna var fruktansvärda eftersom jag led med den personen som satt och försvarade sig inför oss andra trots att det var den som var den utsatta och drabbade personen och som i stället förtjänade förlåtelser och uppmärksamhet.
Jag vill inte tro att dessa stunder var tänkt att bli så här, intentionen var säkert god från början, men tror det blev så i vår klass för att vi alla egentligen kände oss i underläge och försvarade vår plats i gruppen. De drabbade "hängdes" ut till allmän beskådan och vi var oftast 16 mot en, med 1 - 2 lärare som domare.
Jag skämdes å alla vi andras vägnar som betett oss illa och jag upplevde det som det var den utsatte som straffades, trots att det kanske var vi andra som behandlat personen illa, och på ett mycket nedslående sätt.
Liknande gruppdiskussioner är en vanlig metod inom psykologin och kan vara en bra metod om det finns kunskap, erfarenhet och mognad för det. Vilket jag anser att det inte fanns och vi var inte mogna att klara det när vi var 13 - 15 år. Vi hade för hårt klimat, dålig stämning och jargong i klassen plus att lärarna hade ovana och okunskap ta hand om de känslor som poppade upp.
Dessa stunder sammanslaget med hur hela vår skolgång var upp till nian, har lämnat en sån bitter eftersmak i munnen att den gör sig påmind än i dag. Tio år efter att vi gick ut nian var det två tjejer som försökte samla ihop för en återförening men som jag hörde, var det bara två personer från klassen som anmält sig.
Jag gjorde det inte och jag vet att fler med mig avstod, jag fick fortfarande en klump i magen av att bara tänka på att träffas. Jag tror för få år hade gått sen skolavslutningen i nian, allt fanns färskt kvar i minnet och jag hade inte fått tillräcklig distans till det som hände då.
Idag, 26 år senare, är jag redo! Jag har förlikat mig med hur det var, förstått att det alltid finns en anledning till varför barn agerar som de gör. Att de i grunden inte är elaka och att det finns sånt som inte syns utanpå men som påverkar hur man beter sig i skolan. Jag försöker även accepterat att skolans vuxenvärld inte alltid fanns där, som en skyddande mur runt oss barn.
Det var inte vårt fel att det blev som det blev, självklart får vi ta på oss dumheter vi gjorde, men samhället och skolan var som de var på vår tid. Vilket, på både gott och ont, har påverkat oss att bli de vuxna vi är idag.
Idag känns det som att jag kan tänka mig att gå på en klassträff och det skulle dessutom vara roligt att träffa alla. Det skulle vara intressant att höra hur andra uppfattat det vi upplevde tillsammans och även se vad det blev av oss, en skara små vilsna vingklippta flyttfåglar som flög mellan skolorna på vårt bostadsområde mellan 1975 - 1984.
Nu är jag beredd att acceptera, krama om och röka fredspipa tillsammans med mina klasskamrater, för de är ju tillika mina barndomskamrater och vi bär alla på minnen och en historia ihop./Carro...på vandring längs minnenas stig! (googlade bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar