onsdag 17 februari 2010

I skolans värld

När jag läser det jag skrev sist funderar jag över var alla vuxna fanns?! Som det känns när jag tänker på den tiden, upplever jag det som om vi bara blev svikna och övergivna hela tiden. Visst hade vi våra föräldrar och de gjorde allt de kunde och lite mer än vad som var brukligt att föräldrar gjorde på den tiden, för att vi
få skulle få en dräglig skolgång. För då var det i allmänhet ganska vattentäta skott mellan hemmet och skolan och enda kontakten där emellan var under kvartssamtalen (dagens utvecklingssamtal) och de regelrätta föräldramöten. Eftersom våra föräldrar oftast var 40-talister och de och deras föräldrar på sin tid, i allmänhet hade en väldig respekt för lärare och skolan, tror jag den synen forfarande färgade och levde kvar när de hade oss barn i skolan.

Skolan var fortfarande på 70-talet lite av en auktoritet och lärarna visste bäst vad vi barn behövde i klassrummet och det opponerade sig emot eller ifrågasatte aldrig föräldrarna. Om det inte blev riktigt dåligt, vilket det blev i vår klass och då tog våra föräldrar det ovanliga tilltaget att schematiskt turas om att vara med i skolan för att bevaka vad vi gjorde och hur lärarna behandlade oss. Vilket inte var populärt, varken av oss barn eller personalen, men som jag idag som vuxen kan förstå var en nödvändighet. Tack vare det kom det ju slutligen fram hur eländig vår situation var, hur mycket vi halkat efter och hur våra lärare hanterade eller kanske snarare inte hanterade situationen. Därför är jag idag glad över dagens ökade insyn i skolans värld och att jag som förälder alltid är välkommen i skolan och till och med får äta skollunch med C om jag vill (men det vill jag ju oftast inte, för jag har definitivt fått nog av sempers färdiga pannkakor och ångkokt potatis med tillhörande skinnskorpa *ler*).

Ni kanske tycker att jag låter bitter när jag skriver om skolan? Vilket till viss del stämmer, för är det något jag är bitter och kan hetsa upp mig över än i denna dag om jag sätter den sidan till, är det just skoltiden och jag behövde ju för farao fyra års terapi för att kunna försonas och acceptera det som var då! *ler* Jag tycker faktiskt att man från skolans håll svek, övergav, struntade och lämnade oss åt vårt öde. Jag menar, de dömde ju ut oss som "förstörda" redan som 11-åringar. Ungefär som om loppet redan var kört för oss och rektorn hade siktet inställt på kullarna efter oss då fler chanser att ta nya tag skulle ges. Och hur blir det då när man lämnar barn åt sitt öde? Ja, kanske ungefär som i boken Flugornas Herre av George Orwell: alla trampade och gnagde på varandra för att komma överst i högen och inte kvävas av de andras tyngd. Vi frös ut, ignorerade, slogs, hånade, retades, trackade och käftades med varandra och ingen vuxen i skolan lärde oss istället ödmjukhet, respekt, acceptans, och att vara rädd om varandra. Jo förresten, det fanns en manlig lärare som vi hade under en kort period i sexan och som vi alla formligen dyrkade. Han såg oss, bekräftade oss och spelade mycket teater med oss för att vi skull lära oss att acceptera varandra och kunna jobba i grupp med varandra. Och vi barn stormtrivdes men vår vana trogen tappade vi även honom, han var ju bara vikarie...

Jag var precis så som C är idag, hade svårt att säga nej, sätta gränser för min personlighet, våga ta ställning för eller emot något av rädsla att bli lämnad och stämplad som annorlunda. Men samtidigt utrustad med empati och en vilja att behandla alla lika utan att vara dum med någon och det gör att vi oftast klarar oss helskinnade själv men samtidigt tar vi så illa vid oss om någon annan får fara illa i skolan, så mycket att vi till och med villigt offrar oss själva. Vi är ju båda dessutom enda barnet och uppvuxna i förhållandevis stillsamma familjer vilket också ger oss en ovana att tackla konflikter och uthärda bråk. Jag minns att jag var livrädd när någon höjde rösten eller skrek och bråk var det värsta jag visste och idag kan jag se de tendenserna hos C också. Att ha empati, vara ödmjuk och behandla alla lika är ju oerhört fina egenskaper som jag är mycket stolt över att både jag och min son har men som samtidigt kan försvåra för en, mer än vad som är nödvändigt. Att inte säga sitt hjärtas mening eller sätta sig i respekt kan göra att man blir utplånad som person och bli ett handikapp i långa loppet. Och det är något jag fått jobba mycket med på min väg mot vuxenlivet och som jag kanske först lärt mig ordenligt i mammarollen och i mitt jobb som enhetschef på Socialförvaltningen.

Jag hatade varenda sekund och minut, från ettan till nian, då vi barn var ensamma i klassrummet. Jag hatade rasterna, gympan, stunden i omklädningsrummen, friluftsdagarna, promenaderna på led till bl.a. biblioteket, skolvägen hem, minutrarna utanför klassrummet innan lärarna kom och låste upp dörren, håltimmar, självstudier, när lärarna var och kopierade etc. etc. Kort och gott alla de icke lärarledda stunderna, bara för att jag upplevde de som osäkra, otrygga och stunder av möjligheter för djävulskap. Jag ogillade verkligen de stunderna så himla mycket att jag än i denna dag kan drömma mardrömmar om dem och i mitt medvetande dök de upp med full kraft när C började på 6-års. Plötsligt mindes och kände jag så himla väl hur tuff barnens värld kan vara, den världen som inga vuxna varken såg eller nådde in till. Inte för att jag själv blev dåligt behandlad men jag led så himla mycket med dem som blev det och att jag inget gjorde eller ens kunde göra för att få ett stopp på det.

Hur man hanterade konflikter på högstadiet i början av 80-talet var också ett kapitel för sig. Varje fredag hade vi klassråd då den utsatta personen satt i mitten eller framför resten av klassen och fick ta emot allas åsikter till varför veckan blivit som den blivit och varför saker hänt som hände. Alla konflikter skulle upp på bordet tillsammans med allas känslor och förklaringar till varför man handlat som man gjort. Jag tyckte de stunderna var fruktansvärda eftersom jag led med den personen som fick sitta och försvara sig inför oss alla andra trots att det var den som var den utsatta och drabbade personen och som egentligen förtjänade förlåtelser och uppmärksamhet. Det var väl inte meningen att det skulle bli så, jag kan aldrig tänka mig att det var lärarnas tankar när de införde den här stunden, men jag tror att det blev så i vår klass för att vi alla egentligen kände oss i underläge och försvarade vår plats i gruppen. De drabbade personerna "hängdes" ut till allmän beskådan och då var vi oftast 16 mot en, med 1 - 2 lärare som dommare. Jag skämdes å alla vi andras vägnar som betett oss illa och jag upplevde det som det var den utsatte som straffades, trots att det egentligen var vi som behandlat den personen illa och på ett mycket nedslående sätt.

Gruppdiskussioner, likt det jag beskrivit här, är ju en vanligt använd metod inom psykologin och den kan mycket väl vara en bra metod om man bara är mogen för det. Vilket jag anser att vi inte var när vi var 13 - 15 år, tillsammans med att det var ett rätt så hårt klimat och dålig stämning och jargong i klassen plus att lärarna var för ovana att ta hand om de känslor som poppade upp. Dessa stunder sammanslaget med hur hela vår skolgång var upp till nian, har lämnat en sån bitter eftersmak i munnen att den ibland gör sig påmind än i denna dag. När det var tio år sedan vi gick ut nian var det två tjejer som försökte samla ihop oss för en återförening men som jag hörde, var det bara en handfull personer från klassen som anmält sig. Jag gjorde det inte och jag vet att det var fler med mig som avstod. Då fick jag fortfarande en klump i magen bara av att tänka tanken på att träffas och det tror jag berodde på att det var för få år som förflutit sen skolavslutningen i nian. Att allt fanns kvar med full kraft i minnet och att jag därför inte fått tillräcklig distans till det som hände då.

Idag, 26 år senare, är jag redo! Nu känner jag att jag förlikat mig med hur det var, förstått att det alltid finns en anledning till varför barn agerar som de gör, att de i grunden inte är elaka utan att det finns sånt som inte syns men ändå påverkar hur man beter sig i skolan och även accepterat att vuxenvärlden i skolan många gånger inte fanns där, som en skyddande mur runt oss. Därför var det inte bara vårt fel att det blev som det blev, för självklart får vi ta på oss det dumma vi gjorde mot varandra, men samhället och skolan var som de var på vår tid och det tror jag har påverkat oss att bli de vuxna vi är idag. Nu först, skulle jag orka och vilja gå på en klassträff och nu skulle det dessutom vara roligt att få träffa alla. Det skulle verkligen vara roligt att höra hur de uppfattat de vi upplevde tillsammans och även få se vad det blev av oss, en skara små vilsna vingklippta flyttfåglar som flög mellan skolorna på vårt bostadsområde mellan 1975 - 1984. Nu är jag beredd att acceptera, krama om och röka fredspipa tillsammans med mina forna klasskamrater, för de är ju tillika mina barndomskamrater och vi har både minnen och en historia ihop./Carro...på vandring längs minnenas stig! (googlade bilder)
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar