Åsså lite sjukhus snack igen...

Det finns en grupp på Facebook som heter: "Må FAN ta den som klagar på att det är för varmt i sommar!" och jag är böjd att hålla med, för nu börjar jag vara less på det här med vinter!! Antingen är det snöstorm eller lika svinkallt som i Sibirien. Nä nu får det verkligen räcka tycker jag, för nu vill jag kunna börja sitta ute mot garageväggen och lapa solljus och lite värme. Idag är det visserligen vindstilla och solen gnistrar mot den vita snön, riktigt vackert faktiskt, men kallt. Fortfarande iskallt och närmare - 20 grader. Nåja, det är åtminstone vackert här innifrån och bara att få se solen gör så att livsandarna vaknar igen.

För en som livsandarna ÄNTLIGEN verkar ha vaknat eller åtminstone gläntat på ögonlocken, är hos herr Ödla. Jag väckte upp honom i söndags genom att han fick värma sig mot mitt bröst i flera timmar och efter det åt han 11 maskar och drack fyra teskedar vatten, så gott som det första och enda på hela vintern. Det gjorde tydligen susen, för nu sitter han på hyllan och iakttar mig medan jag skriver och det är så roligt att efter hela långa vintern få se honom i ögonen igen. Han håller som bäst på att väcka liv i kroppen och eftersom han legat i dvala hela vintern har hans organ gått i sparläge och det tar ett tag för honom att veva i gång systemet. Men jag hoppas han nu har vaknat för sommaren, för på några veckor borde han börja jaga brudar igen och då får jag så stor behållning bara genom att iaktta honom.

På måndag är det så dags för återbesök med röntgen igen men den här gången kommer inte min superhjälte Dr. X upp utan nu blir det bara en träff med doktorerna på mitt "hemma sjukhus" och därför har jag inte så stora förväntningar på det mötet eftersom det ändå inte är de som fattar några avgörande beslut för min fortsatta behandling. Men däremot hoppas jag på att det samtidigt blir ett inskrivningsbesök, för Dr. X lovade ju att de skulle försöka lägga allt gammal groll bakom sig och sluta fred igen, så att han skulle kunna operera mig här istället för att jag måste åka ner till honom på "borta sjukhuset". Och det tycker jag verkligen är på tiden, för jag tycker jag tagit alldeles tillräckligt med skit och konsekvenser av deras prestigefight.

Det skulle verkligen kännas superbra att få göra den här sista planerade operationen här men givetvis med Dr. X vid rodret. Jag har ju redan bestämt att jag vill tillbaka till den blå/gula sidan av ortopeden och definitivt att jag ska ha ett enkel rum! För här är det jag som bestämmer! *ler ironiskt* Nä, skämt å sido, det finns faktiskt en tanke bakom den beställningen. Jag tror att det skulle underlätta för mig men kanske också för vård personalen eftersom de redan känner mig och kan min historia. Att få ligga på en avdelning där man redan är bekant och hemmastadd besparar mig en massa energi eftersom jag då slipper dra hela mina historia ännu en gång som säkert skulle vara den miljonte gången. När de alla, inklusive sjukgymnasten och arbetsterapeuten, redan kan min historia och vet vad jag gått igenom, är det bara att fortsätta därifrån vi slutade förra gången. Vilket är oerhört resursbesparande för oss alla!

Det är lite lustigt när jag tänker och jämför "mina" vårdavdelningar, både här och borta. När jag opererade ryggen låg jag på en rygg- och ortopedisk cancer avdelning och eftersom det var fullt på rygg sidan hamnade jag på cancer sidan, vilket visade sig bli en vinstlott. För personalen där var helt enkelt underbar, de var lyssnande, empatiska och verkade alltid ha tid över att sitta ner och prata en stund. Jag gissar att de var överbemannade just av den orsaken, att det skulle finnas tid att sitta ner och prata med patienter som var i behov av det på grund av sin cancer. Jag var helt "såld" på den avdelningen och höjde den personalen till skyarna och har också varit tillbaka och hälsat på vid flera tillfällen. Sen kom jag ju till mitt hemma sjukhus men inte den blå/gula sidan och det var raka motsatsen, på alla plan. Visserligen var det helt otroligt skönt och lyxigt att få eget rum med egen tv, efter att på "borta sjukhuset" ha delat rum med fyra stycken. Men på min "hemma" avdelning var de underbemannade, stressade och hade ingen extra tid att bara prata och lyssna.

Eftersom jag fick ett så positivt och proffsigt bemötande på mitt "borta sjukhus" i samband med ryggoperationen, hade jag stora förväntningar och kände ingen oro inför höftoperationen på nästa "borta sjukhus". Men jag kände redan i luften när jag kom på mottagningen att stämningen där var en helt annan, vilket visade sig stämma. De var stressade, tvära, hade inte tid att lyssna och jag fick nästan inte ett enda leende av någon av dem under min tid hos dem. Det var även kinkigt att få hjälp med matsituationen och duschning och det dröjde faktiskt en vecka innan jag slog näven i bordet och fick duschhjälp för första gången. Enda undantagen var två kvinnor på uppvakningen och två tjejer på avdelningen, de fyra var de enda som var riktigt trevliga och alla de både såg och försökte tillfredsställa mina behov och önskningar så gott det bara gick. Tack för det tjejer - jag behövde det verkligen i min ensamhet och det värmer i hjärtat när jag tänker på er! I övrigt vill jag inte tillbaka till den avdelningen - inte för alla pengar i världen ens! Först delade jag rum med en annan kvinna men när jag sen reagerade så kraftigt psykiskt på min ortos/skena och bara grinade i flera dagar, fick/krävde jag ett enkelrum. Och när första bästa enkel rum blev ledigt, fick jag också det rummet av just dessa två favoritbrudar! 

För mig är det oerhört viktigt att få ett enkel rum för då har jag möjlighet att få bli precis så introvert som jag brukar bli både före och efter en narkos. Före operationen tampas jag ju med min kraftiga narkos ångest och efteråt brukar jag bli lite lätt deprimerad i några dagar. Delar jag rum med någon känns det då som om jag hela tiden måste vara trevlig och prata och inte vågar, vill eller kan släppa loss den jag egentligen är för tillfället. Då känns det som om jag hela tiden måste skärpa mig och hålla ihop, bara för att inte tappa ansiktet när jag lämnar ut mig genom att tappa kontrollen. Med ett enkelrum kan man också tända och släcka lampan när man vill, läsa hur länge man vill och ha besök nästan hur sent so helst. Ja, till och med kan C få sova över hos mig, vilket han gjorde två nätter under min senaste sjukhusvistelse i november. Då, efter senaste operationen, när jag kom med ambulansflyg från "borta sjukhuset" till mitt "hemma sjukhus", blev det åter igen helt tvärt om och fullständigt oväntat i mitt tycke.

Den här gången kändes det som att komma till himmelriket när jag istället kom till "hemma sjukhuset". Jag såg glada bekanta ansikten som också kände igen mig, sen 2006 när jag senast låg på blå/gula sidan med min högra höft. De var nyfikna och intresserade av att höra vad jag gått igenom sen sist och trots att jag räknade ut att det ibland var fullt kaos på avdelningen kunde de alltid skämta, tokas och skratta med mig en stund. De hade ett proffsigt bemötande och bekräftade mina behov hela tiden, ja till och med så mycket att de gjorde det där lilla extra för mig genom att ta in en extra säng i mitt rum så C fick campa därinne med mig. Det hade de inte behövt göra men de förstod att behovet fanns eftersom jag låg på sjukhus och var hemifrån i 30 dagar! Ja, det kändes till och med helt fantastiskt att även träffa Dr. Y som jag haft så många konflikter med. Kanske berodde det en del på att jag i den stunden var så lättad och rörd över att ha de största och mest omfattande operationerna bakom mig. Det är ju trots allt tackvare Dr. Y som jag fick kontakt med Dr. X och de tillsammans beslutade och godkände de stora, omfattande och dyra operationerna. Trots allt som varit, är jag så himla glad och tacksam för allt de gjort för mig och en stor ros är du värd - Dr. Y! För även jag kan gräva ner stridsyxan när jag känner att faran och striden är över! *ler*/Carro...som inser att allt är relativt och bara beror på vad man jämför med! (googlade bilder + foto: Stina Törmä)