Lägesrapport 2

Nu har jag varit igång över ett år, för det var 4:e februari förra året som Gummigummans blogg såg dagens ljus och här står vi nu 156 texter och 8538 besökare senare. Det har varit kul, lärorikt, spännande och stimulerande att jobba med sidans utseende och texternas innehåll och jag är också övertygad om att bloggandet "räddat livet på mig" många gånger under året som gått. Eftersom det har varit ett av de få sätt, på grund av mina stora förflyttningssvårigheter, på vilket jag kunnat "umgås" med folk och därför även undvikit att bli mer eller mindre "skogstokig"! *ler* Som ni säkert märkt är jag fortfarande ganska oflitig på att skriva trots att jag känner mig mer och mer närvarande i nuet då jag blivit av med många starka mediciner. Förra året vid den här tiden, skrev jag minst en text per dag och jag hoppas på att jag ska komma tillbaka till det eller åtminstone till några texter per vecka. Antar att jag fortfarande måste ge mig själv lite mera tid samtidigt som jag vet att ju mer och oftare man skriver, helst lite varje dag, så lossnar det till slut. Men just nu känns det som om jag inte har så mycket att berätta eller så är det helt enkelt bara istid i min hjärna för tillfället. Jag längtar till våren... 

Jag vet inte vad

som hänt

Pennan känns

som bly

Tankarna

har fastnat

Huvudet känns

segt som tuggummi

Känslorna och idéerna

vill ut

Men hjärnans

dörr

är stängd

Har jag tappat nyckeln?

Letar ivrig...

Copyright © Gummigummans blogg

Så här uppe på berget lunkar livet helt enkelt på och mina dagar ser ganska lika ut. Hemtjänsten kommer och väcker mig vid halv nio för frukost, hygien och påklädning. När de har gått brukar jag ligga i sängen i vardagsrummet och läsa tidningen, lyssna på ljudböcker och spela Facebook spel fram till lunch då hemtjänsten kommer tillbaka. Min kära mor, som nu påbörjat den stora tornedalska vårstädningen som inte ens lämnar tak och väggar i fred, kommer vid två tiden och strax därefter är även C och ofta minst två killar till i huset. Och sen är det full rulle ända till klockan åtta på kvällen och efter ytterligare lite mer FB spel, läxläsning och sånt där, kryper vi i säng vid tio tiden på kvällen. Och så rullar mina dagar på...alla likadana och inget är nytt under solen...

Enda avbrotten är om någon kommer och hälsar på eller när sjukgymnasten tittar in för lite träning ett par dagar i veckan. Fast lite nytt har ändå hänt när jag tänker efter, för i lördags var jag så ÄNTLIGEN och efter snart fyra månader utsläppt ur huset på min första utfärd till stan. Jag gick utan skena (enda lösningen med tanke på vinterskorna) men med kryckorna och M flåsande i nacken till bilen och så for vi till stan för lite shopping och fika. Det kändes helt enkelt underbart men också tröttande att se så mycket folk samtidigt. Den bedriften har jag redan hunnit upprepa igår då jag fick mitt efterlängtade och välbehövliga besök hos frissan. Jag har nämligen inte klippt eller färgat håret sen september och då kan ni ju bara tänka er hur eländig jag såg ut med långa tunna gråbleka testar spretande åt alla håll. Lite färg på det här, så blir jag som en ny kvinna.../Carro, nyfriserad (googlade bilder)