Bokslut!

Först vill jag slå ett slag för en vän och medsyster i sjukdommens artikel i dagens Motala & Vadstena tidning som du hittar här. Bra gjort med artikeln Anita, genom att sprida kunskap får vi förståelse. Kram och fortsätt kämpa!

Tänk, så var den här tiden förbi och vi har överlevt! I måndags var jag på återbesök på mitt "hemma sjukhus, benet röntgades, för vilken gång i ordningen vet jag inte - jag har tappat räkningen - men hur som helst utökades mitt "fotoalbum" med ytterligare bilder. Doktorn kunde konstatera att benbildningen kring operationsområdet är i full gång och att det nu är så stabilt att jag helt får lämna ortosen/skenan åt sitt öde. Visserligen är luxationsrisken inte helt borta och definitivt inte med tanke på min EDS men oddsen ser klart mycket bättre ut, för både benet och "järnskrotet" ligger där dr. X lagt det och har inte rörts en millimeter. Det känns väldigt stadigt och stabilt och jag har nästan inte ont alls, fortfarande bara om jag har suttit för länge även om det också blir mindre och jag orkar sitta längre. Så det är egentligen en ganska lycklig gummigumma som sitter vid tangenterna, att slänga ortosen känns sååååå himla härligt (även om jag just idag känner mig rastlös, inlåst, övergiven och vill ut till livet och solskenet!)!

Det kan bli lite konstiga dilemman att vara patient mellan två (minst!) doktorer, speciellt om de inte är eniga och säger samma sak. Doktor L, här hemma, tyckte att jag nu kan börja belasta mer på benet medan dr. X ville att jag skulle låta bli att gå på benet förrän knäoperationen är gjord. Ena sidan, å andra sidan...ja, vem ska man tro på?! Jag väljer nog att ta det säkra före det osäkra och går på dr. X som ju ändå är vår husgud  och fortsätter därför med de 10 kg som jag hittills fått belasta på. Doktorerna var ändå eniga i att jag inte får slänga mina kryckor/rollator/gåbord eftersom det då skulle bli ett för hårt tryck på knäet som skulle riskera att falla inåt ännu mer och då skulle risken för en urledvridning i höften öka. Jag får också börja böja mig mer ner mot golvet, vilket underlättar om man tappar något eller ska ha på skor och strumpor. Så bit för bit, går det trots allt framåt och kanske mer än vad jag själv ser och förstår. För jag, ja jag börjar bli OTÅLIIIIG!!! Nu är jag less och vill iväg och har tusen idéer på vad jag skulle kunna hitta på om jag bara kunde ta mig ut till bilen själv...

Som vanligt kunde jag konstatera, precis som M så riktigt påpekade kvällen före läkarbesöket, att "hemmasjukhuset" inte var lika fiffiga som jag. I min vildaste fantasi hade jag tänkt att de skulle vara förberedda och färdigbeslutade så de även hade kunnat ha ett inskrivningssamtal vid samma besök. Tänk vad bra om de hade kunnat slå två flugor i en smäll, så jag sluppit åka dit en vända till men icke det. Doktor L. hade inte ens läst senaste journalanteckningen som dr. X. skrivit när han var här i januari och därför var de inte på långa vägar redo för narkosbedömning och annat som kan behövas göras före en op. Om jag nu ens får göra nästa operation här, för inte ens det hade de kunnat besluta sig för. Men jag tror att det lutar lite åt det hållet, tycker mig kunna känna det på mig...i lilltån *ler* Och då, min vänner, har gummigumman varit så fräck och redan lagt in önskemål om inkvarteringen, eller önskemål och önskemål skulle nog hellre vilja säga att jag mer eller mindre krävt att få ligga på blå/gula sidan på "min" avdelning och då givetvis i ett enkel rum. För kommer man för tredje gången till samma avdelning tycker jag man börjar kunna få ställa lite krav, tycker inte ni det också!! *ler pillemariskt*

Skämt å sido, det skulle bara kännas så himla tryggt, invant, bekvämt och praktiskt att få ha samma underbara personal runt i kring mig. För jag känner dem och de känner mig och därmed slipper jag dra min oerhört långa historia ytterligare en gång. Doktor L verkade förstå det och skulle göra en notering om det plus att jag fick lov att påminna dem igen när jag kommer på det väntade inskrivningssamtalet - och var så säker, DET ska jag göra också! Men även om jag önskat är ju, självklart ingenting säkert, önskar gör man av jultomten också och inte får man alla saker man vill ha för det. Så jag får väl helt enkelt hålla tummarna och be att de ska uppfylla mina önskningar. Just nu lutar det åt att det blir i början av v.21, vilket egentligen är en mycket dålig vecka för oss, för M rycker in på hemvärnsvecka på onsdagen och min operation är beräknad till tisdag eller onsdag. Så, DET är något ännu större som kräver ännu mer omfattande böner - att operationen blir på tisdagen och inte onsdagen. För hur går det då? Om inte M kan "söva mig", vad gör jag då???!! Då kommer det att krävas, om möjligt, en ännu häftigare hästspruta för att däcka mig...

I oktober trodde jag aldrig att jag skulle säga det här men trots allt har tiden med ortosen gått ganska fort och framför allt har det gått oväntat och förvånansvärt bra. Men då har jag ju också haft superbra support, av mina killar, mina föräldrar och min fina hemtjänstpersonal. Utan er, alla mina älsklingar, hade jag varit rökt! Ni har hjälpt, stöttat, uppmuntrat och assisterat mig på alla upptänkliga vis och tackvare det har jag överlevt och tagit mig igenom det. Nu har vi bara resten kvar!

Ja, att få lämna ortosen bakom mig känns sååå skönt, nog för att jag sista tiden bara haft den nattetid och när jag gått i trappan men ändå, det har varit ett irritationsmoment på många vis. Bägge mina killar var överlyckliga att de nu slipper hjälpa mig på med den för de är bägge spyless på det. För att inte tala om hur less och lycklig jag själv blev, ÄNTLIGEN och åter äntligen är vi på andra sidan! *ler* Nattsömnen har varit allt annat än bra den sista tiden, det har varit varmt, svettigt, kliigt, skavigt på alla vis och framförallt tungt att vända sig - jag har vaknat varje gång. Men nu har jag verkligen sovit som en prinsessa i flera nätter; djupt och intensivt och tyckt att det borde varit morgon långt tidigare än jag somnade förra veckan. En annan som också tycktes vilja uttrycka sin glädje över att ortostiden är förbi var herr Ödla, som äntligen har öppnat sina svarta små korpgluggar efter hela vinterns vila. Och på årets första tripp utanför terrariet var det som om han sa; "nu skiter vi i det här" och la av hela vinterns samlade bajshög på mina ortostillbehör. Rätt bra ställe att tömma magen på, tycker jag...*ler*/Carro som gjort bokslut (googlade bilder)