Om ordens betydelse

Just nu besväras jag av den värsta gradens inspirationsbrist och kommer inte igång med att skriva, inte ens ett endaste litet pytte ynka ord haltar fram över mina tangenter och nu börjar jag bli stressad på allvar. Först trodde jag det berodde på min operationsångest, sen den knepiga ställningen med ortosen och slutligen alla starka mediciner. Jag trodde att detta var något som skulle ge med sig bara jag blev av med dem och när jag kommit upp i sittande ställning igen. Men icke, knappast något skrivet här på bloggen och inte en dikt sedan långt innan operationen eller något annat för den delen. Varför kommer inte orden tillbaka och vart har de tagit vägen?! Om någon hittar några försvunna ord efter vägen, är de säkert mina och jag tar tacksamt emot dem igen. Hittelön utlovas! *ler*

Jag har funderat mycket på detta i helgen och undrar i mitt stilla sinne om jag är färdig med skrivandet eller åtminstone bloggandet, kanske har jag tömt ut allt som finns att ge för just nu känns det som om inget händer eller att jag har något att berätta. Kanske är det dags för något nytt, kanske står jag i en vägkorsning även i skrivandet. Men kanske behöver man inte dra så stora växlar på denna ordöken för det har ju hänt mig förr och sen hipps vipps rinner orden och dikterna ur mig som självaste vårfloden.

Hur som helst har jag kommit fram till att det är när jag mår bra, eller förhållandevis bra, som jag inte lyckas producera några texter. För då är det plötsligt som om jag inte har något att skriva om och istället brukar inspirationen komma när livet är tungt, deppigt, i ilska och bråk, sorg, ångest eller om jag är allmänt nere och har något att uppröras över. Sådana gånger känner jag stort behov av orden och brukar finna tröst och lättnad att få skriva ur mig allt elände. Så egentligen borde jag kanske istället vara nöjd och tillfreds, för när inget blir skrivet borde det ju betyda att jag mår ganska bra! *ler*

Att det är i de svåra stunderna som texter blir skrivna kanske inte är helt ovanligt, tror att många känner så för se bara på till exempel musikerna. Hur många är de inte som kommit med skivor efter en uppslitande skilsmässa eller svår sjukdomsperiod och M brukar säga att man som musiker måste vara glad om man åtminstone lyckas få EN jätte stor framgångsskiva eftersom det sällan och aldrig lyckas med uppföljaren. Men får man en hitskiva, ja då har man ju gjort det där man behöver för att ha något att berätta för barnbarnen.

Jag är faktiskt en riktig "ordbajsare", ja det har ni som följt mig ett tag säkert redan lagt märke till för många av mina inlägg här på bloggen är ju flera kilometer långa! *ler* Jag tycker om melodin i språket och älskar när jag får till lite poesi i det jag skriver. Jag tycker också det är jätte skojigt att försöka hitta exakt "rätt" rubrik till min texter och det lägger jag också ner en bra stund på. För rubriken är enligt mig ett kvitto på vad texten handlar om och med den vill jag med så få ord som möjligt få sagt så mycket som möjligt om vad texten handlar om. Det är inte alltid jag lyckas med det men när det blir så där exakt "rätt" som jag vill ha det, ja då måste jag erkänna att jag känner mig hel nöjd.

Förutom att samla på sjukhus (alla jag legat på eller besökt) samlar jag också på ord, ungefär som att jag konserverar tänkvärda ord, meningar, dikter, filmer och låttexter som säger mig något och som jag kan plocka fram i svåra stunder. Det är nog för att jag är en riktig ordvän på alla vis som jag söker och hittar mycket tröst och styrka i låttexter, ordspråk, talesätt och dikter. Men ibland behövs det inte några ord, i allafall när det gäller musik, utan ibland räcker bara med musiken för att förmedla ett budskap eller känsla och därmed berör de oss ändå, åtminstone är det så för mig. Därför håller jag med författaren Sören Olsson när han skrev detta om samma ämne i sin blogg: "jag älskar sån musik som får oss att sjunka djupare in i och ökar insikterna om oss själva".



Att kunna identifera mig och få tröst i musiktexterna betyder så mycket för mig att jag till och med satt ihop en egen låtlista på låtar och musikstycken som är extra betydelsefulla för mig. För jag älskar verkligen när jag kan känna igen mig och när låttexterna säger mig något eller förstärker, lyfter fram och bekräftar det jag känt under de här sju svåra åren. Att samla på ord var något jag började med redan långt innan jag själv började producera dikter (noveller har jag skrivit ända sen tonåren) för häromkvällen hittade jag min blå skrivbok där jag samlat alla min små tänkvärda ord, dikter, meningar, talesätt och annat smått och gått som andra skrivit och som jag klippt ur tidningar, hittat i böcker eller fått av vänner. En riktig nattlig nostalgitripp blev det att bläddra igenom allt jag plitat ner och klistrat in i den och ändå har jag bara hunnit halvvägs. Många av texterna kom jag ihåg och plötsligt var jag tillbaka på Starlet stadiet med hjärta och smärta, tårar och svek och hade jag haft den på övervåningen hade jag gett er några smäktande smakprov. Men det får bli någon annan gång när jag fått upp boken från källaren. *ler*

Jag är absolut inte pedant på något sätt, även om det funnits en tid då jag velat ha bortplockat omkring mig - som ett dockskåp enligt M - vilket är något jag fått släppa på genom åren. M kör ofta med att "kan man inte plocka och hålla efter själv, ja då ska man inte klaga heller". Hårt sagt kan tyckas men samtidigt är det ju lite sant också. Man kan ju aldrig tvinga någon annan att städa och plocka undan, varken när, hur eller på vilket sätt utan det måste ju den som kan plocka få avgöra. Men är det någonstans jag är pedant så är det med mina ord och med mitt skrivande. Jag kan hålla på att fila och fila på en text i evinnerlighet och i mina ögon är en text sällan färdig förrän jag fått byta, ändra, skriva om och variera ord minst hundra gånger. Kanske är det en av anledningarna till att jag ibland får svårt att få ur mig något, att jag har så höga krav på mig själv i skrivandet att jag nästan "låser ihop" mig.

Ja, ja det som såg ut att bli en inspirationslös och ordfattig text utvecklade sig som vanligt till att bli en ganska lång text med orden staplade på varandra om skrivkramp och ordens betydelse. Men nu tror jag att ordat färdigt om detta och överväger starkt att skärskåda kudden! *ler* Så tills vi syns och hörs nästa gång, fundera över vad du vill ha sagt och hur du säger det på bästa sätt!/Carro, nybadad hos sjukgymnasten (googlade bilder)