Välj ett liv i glädje, trygghet och kärlek!

Det var verkligen en magisk vecka på Marholmen i juli, en vecka blandad av massor med känslor, nya kunskaper och erfarenheter, stora insikter och upplevelser, ny kamratskap, prövningar och en och annan utmaning. En del av det som hände var jag inte alls förberedd på men med facit i hand förstår jag varför saker skedde, det var helt enkelt meningen för utvecklingens skull.

Men summa summarum var det en alldeles oförglömlig sommarvecka som jag absolut kommer göra om, nästa år! Inga vilda hästar i världen kommer kunna hålla mig därifrån, om jag uttrycker mig milt! *ler*

Trots detta fanns det ibland ett oförklarligt stråk av sorg hos mig, periodvis kände jag mig deppig och melankolisk. Varför vet jag inte, som sagt, jag hade många fina människor runt mig, vistades i en fantastisk natur och upplevde många intressanta och spännande händelser.

Till en viss del vet jag varför jag kände mig låg, det fanns några orsaker, men inte fullt ut. Eller drogs jag med av andras mående och stämningen på ön...Jag tänker återigen på mitt möte med Jai från Love it och hans fråga "Vem är Carolina utan alla förgängliga ting och vem vill hon vara?" och min frustration när jag inte kunde svara honom.

Hur många gånger under alla dessa år har jag inte trillat tillbaka ner i den "gropen"?! Känns som jag vid det här laget kan börja möbler i den, så ofta har jag hamnat där! Visst, det har varit många svåra år som vi tagit oss igenom.

Min totalt havererade kropp, mitt utmattningssyndrom, min pappas bortgång, svärfars bortgång, M:s depression, C:s alla utredningar och dåliga mående och slutligen min förlust av identitet när jag tvingades säga upp mig. Med det i åtanke är det inte svårt att förstå att jag även tappat bort mig själv med jämna mellanrum i villervallan.

Men å andra sidan har jag ju lyckats rycka upp mig varje gång och startat om mitt maskineri på nytt igen, det har tagit olika lång tid beroende på hur jag mått och vad det gällt, men på benen har jag kommit mig!

Jag och mina fantastiska killar har trampat oss igenom alla svårigheter, ibland har kugghjulen nätt och jämt kuggat i varandra eller ens snurrat men med vår envishet har vi tillslut fått snurr på hjulen igen även om det varit långt i från en dans på rosor.

Varje dag, när jag ser ringen på mitt finger, blir jag påmind om när jag beslutade mig för att "gifta mig med mig själv", vilket jag ju gjorde 061006 med ringen jag gav mig själv där jag graverat in "Med kärlek". Då beslutade jag mig för att jag är värd att lyssnas på, att min vilja är viktig och att jag ska ta mig själv på allvar och bemöta mig själv med kärlek och respekt.

Det här var efter min stora utmattning 2006, när jag vara så långt ner i "potatiskällaren" man kan komma så t.o.m. jag själv ville rymma från mig själv. Så dåligt mådde jag! Men dagen jag mådde som sämst, var också dagen när det vände och jag sakta började klättra uppåt igen.

Det gick inte fort, stegpinne för stegpinne tog jag mig först upp ur potatiskällaren till källaren, sen via trappan upp till entréplanet, uppför vindstrappan till övervåningen och slutligen uppför brandtrappan till taket och skorstenen!

Och där befinner jag mig oftast nu för tiden! *ler* Visst gör jag kliv neråt ibland, som i somras på Marholmen och 2015 när jag började äta antidepressiva igen.

Men mestadels står jag upprätt på taknocken och känner vinden rufsa mitt hår och smeka min kind. Vilket känns oerhört befriande, nästan som om jag hade vingar och kunde flyga iväg!

Därför blir jag extra förtvivlad, som på Marholmen när jag inte kunde säga något om vem jag är, då blir min spontana tanke "säg inte att jag är där igen"...

Men som alltid jobbar jag ständigt med mig själv, min utveckling och mina tankar. Därför var det extra skönt att se att jag nog inte är helt "borttappad igen" när jag nyligen förnyade mina texter här på bloggen. Då konstaterade jag att jag just nu bättre skulle kunna svara om Jai frågade mig och i kolumnen till höger på bloggen finns många exempel på vad jag är!

Jag citerar ett kinesiskt ordspråk som Samya på Love it nämnde i dagens kursbrev: "den som väntar på nästa steg kommer bli stående på ett ben"! 

Det tycker jag är så målande och verkligen överensstämmer med min verklighet. Jag törs nog säga att jag aldrig blivit stående på ett ben trots att jag bokstavligen i perioder bara stått på ett ben! *ler*

Med det menar jag att jag, trots mina funktionshinder och svårigheter i livet, tagit beslut om det jag velat och också genomfört det - oavsett vad som skett på vägen! (ibland kanske med lite nog så hög insats *ler*)

Men hade jag inte gjort och agerat i mina beslut hade jag aldrig tagit mig dit jag är idag och inte heller blivit den person jag blivit och som jag är ganska stolt över att vara!

Sen finns det ju självklart alltid förbättringspotential, ingen är fullkomlig och jag säger aldrig att jag vill bli bäst på något, bara att jag vill bli bättre. För blir man bäst, finns det ju inget mer sen.

Jag har nog varit en asiatisk kampsportare i ett tidigare liv, som själv utvecklar min"gren" med högre och högre dan. Så nu vid femtio borde jag väl ligga på 254:e dan i kampsporten Carolina?! *ler*

I kväll har jag skrivit, daterat och undertecknat ett nytt beslutsbrev till mig själv, vad jag vill framledes i mitt liv. Kvar är bara att agera så att jag hjälper mig själv framåt i det som är viktigt för mig, i det jag behöver, vill göra och vara i.

Några exempel på vad jag tagit upp i mitt beslutsbrev är att jag vill bli bättre på att passa tider, få till fungerande (helst dagliga) meditations- och skrivrutiner, visa mig själv kärlek och respekt, ta mig själv på allvar och vara sann mot mig själv.

Jag ska bli bättre på att ha roligt, våga prova nya saker - även sånt som är utanför min comfort zone (som t.ex. att sjunga i kör), gå de utbildningar jag vill och tillåta mig ha drömmar och framtidsplaner.

Drömmar och framtidsplaner som jag ska försöka förverkliga efter bästa förmåga. Kort och gott, förvalta min stund på jorden på för mig, bästa möjliga sätt!/Carro stående på två ben (privata och googlade bilder)

Rensa i det yttre, skapar lugn i det inre!

 

Innan jag blev så här mycket sämre i kroppen och när jag var yngre, var jag näst intill pedant! Mitt hem var som ett dockskåp och under M:s Kiruna tid tassade jag omkring i vårlägenhet utan att nästan flytta på en pinal. Mitt linneskåp har alltid, av min mor, varit en en allmän sevärdhet som hon BARA MÅSTE visa upp för alla besökare vare sig de velat se det eller inte. *ler*

Jag plockade, sorterade och organiserade och varenda sak hade en speciell plats. Så var det även på jobbet. Varje dag innan jag gick hem, gjorde jag "clean desk" på mitt skrivbord, jag hade mappar och pärmar i olika färger och visste exakt var vartenda papper fanns. Vilket var mycket bra de gånger jag blev tvungen att vara hemma och vabba med C. Med lätthet kunde jag dirigera mina kollegor via telefon, om de omedelbart behövde få tag på något som jag skrivit, sagt eller gjort.

Grunden till detta ordningssinne tror jag att jag la på biblioteket, där allt byggde på alfabetiskordning, ämnesindelningar och ordning & reda. Det var faktiskt ganska fascinerande, bland alla tusentals böcker vi hade på biblioteket visste jag ändå på ett ungefär var boken jag sökte fanns även om jag varken mindes titeln eller författarens namn.

Så småningom blev jag sämre i hälsan och kroppen och bland det första jag fick lägga av med var att ha minutiös ordning, både hemma och på jobbet. Jag minns en fredag, vilket sedan blev min allra sista arbetsdag - vilken tur jag inte visste det då, att jag hade så förtvivlat ont att jag knappt kunde stå på benen, jag ville bara gråta, hem och gräva ner mig. Jag tänkte att jag lämnar allt precis som det var på skrivbordet, jag skulle ju ändå tillbaka på måndag.

Kalendern låg uppslagen, budgetpappren i drivor, personalens lönelistor huller om buller och jag släppte "verktygen" och bara gick hem! Det var första och enda gången som det hände och typiskt nog, kom jag aldrig tillbaka efter det så mina vikarier fick självklart börja rota i allt jag lämnat och försöka lista ut vad som var vad.

Att ha varit ordningssam, ja näst intill pedant till att idag fått vänja sig vid att inte själv dagligen plocka undan, hålla ordning men inte heller tvinga andra att göra det när jag vill och enligt min "ordning" har varit oerhört frustrerande och resulterat i många och långa diskussioner under de här åren. Jag har fått höra "gör det själv om det stör dig så mycket", trots att personerna vetat att jag inte fixar det och självklart har det nypt i hjärtat.

Så numera är jag en riktig "slarva" som släppt allt vad ordning heter, där har jag avgiftats nästan som en missbrukare och jag har överlevt även det. *ler* Men visst finns det gränser för vad jag mäktar med! När M slänger kläder överallt, C:s rum ser ut som efter katastrofen i Tjernobyl och ingen av dem anser att det är något att hänga läpp över. Då kan jag få mer än ett frispel och psykbryt! *ler*

För visst är det så att yttre oreda påverkar mitt inre mående! Ser huset ut som ett slagfält, köket som i en knarkarkvart och kylen som om den som bor där inte har någon form av estetiskt och ordningssinne...ja då mår inte heller insidan av mig bra. Jag blir stressad, frustrerad för att jag inget själv kan göra, får ångestpåslag och känner mig som dålig husfru - även om jag själv är oskyldig!

Tack och lov har jag folk i min närhet som förstår mig och hjälper till så ofta de hinner och orkar. Hemtjänsten är mina extra händer & fötter och hjälper mig att få vara delaktig i hushållssysslorna genom att hjälpa mig att sortera, rensa och organisera.

Sen har jag ju min fantastiska kompis A som kommer och förbarmar sig över vår kyl och bästa städ L som varannan vecka rensar upp i svinstian. Däremellan kommer lilla mamma hit och gör en insats både här och där.

När jag själv inte längre kunde göra så mycket praktiska saker, la jag i stället ner mitt pedanteri på mitt skrivande. Att skriva en bloggtext kunde ta en hel dag bara för att jag slipade, filade och smakade på varje ord.

Jag rättade och rättade, inte ett spår efter tryckfelsnisse fick finnas, vilket gjorde att texterna tog timmar att skriva. Samma gäller mina inlägg på Facebook. Så nu tränar jag på att "slarva" även när jag skriver, för jorden går inte under om det råkar slinka med något syftningsfel, borttappad bokstäver eller ett m för mycket.

Att vara så perfektionist som jag var tog till slut död på lusten att skriva, det tog på tok för stor del av min tid. Jag hann inte mycket annat den dagen jag skulle uppdatera bloggen! Så nu får ni stå ut med lite fel även om jag erkänner att jag läser igenom hundra gånger och är in och rättar där det blir helt på tok. *ler*

Men vore jag frisk och om jag fick välja, ja då skulle jag absolut vilja ha tillbaka min ordning och mitt "dockskåp"! För ett städat yttre, ger ett lugnt inre så är det bara!

Och något jag älskar är att "rensa" och sortera ut saker, kläder och prylar jag inte längre använder eller behöver. Jag brukar säga att för varje sak som åker ut är det som en förstoppning som släpper! *ler*

Det blir en enorm lättnad i bröstet, för varje plagg eller sak jag lägger ner i påsar till Röda Korset, Myrorna, Återvinningen eller Rädda Barnen. Och så har jag alltid känt! Det här är inte heller svårt för mig, för oftast har jag redan tänkt ut vilka plagg eller saker jag vill ha bort.

Så när jag väl gör jobbet behöver jag bara samla ihop och packa ner sakerna. Efter det skyndar jag mig att köra bort påsarna innan någon ångrar sig och börjar börjar gräva i påsarna. *ler* När det är gjort sätter jag mig och njuter, andas och bara är i nuet. Det är verkligen en befriande känsla i mitt inre när jag fått göra mig av med saker i det yttre.

Tidigare dumpade jag mina prylar hos hjälporganisationer eftersom jag inte var intresserad eller själv handlade där. Jag tyckte det kändes instängt, unket och lite läskigt att inte veta var eller vem som haft kläderna före mig. Men så för några år sedan vände det.

En av tjejerna i hemtjänsten lärde mig second hand shopping och visade vilka fantastiska fynd man kunde göra till inga pengar alls. Så nu är jag dessvärre en stadig gäst och det är mer regel än undantag att jag kommer ut med minst en kasse än helt tomhänt! *ler*

Förr var min regel att det jag inte rört på minst 1 - 2 år, åkte ur min garderob och den regeln använder jag fortfarande när jag rensar. Har jag inte använt plaggen på så länge, är det förmodligen något "fel" som gör att jag inte vill använda dem sen heller. Nu, när jag shoppar på dessa ställen (gäller alla affärer), har jag infört ytterligare en regel. Nämligen "ett plagg in, ett plagg ut" bara så vi inte drunknar i prylar och kläder. *ler*

Nu är det ju också lite "inne" att handla second hand då det är miljövänligt att återanvända och tänka recykling. Så nu samlar jag ihop kläder till klädbytardagarna som brukar vara på hösten. Där får man en biljett för varje plagg man lämnar in och får sen plocka med sig lika många kläder som man har biljetter. I fjol var jag med för första gången och vilka fynd jag gjorde!

Att rensa i röran ger harmoni runt mig och givetvis trivs jag bättre, att städa i det yttre känns skönt och befriande. Och när man är klar med den yttre städningen kan övergå till att städa i sitt inre, vilket nästan är samma sak. Man ser sig om i sitt inre,

ser vilka tankar man inte vill ha kvar och börjar sortera, städa och slänga.

För att kunna göra det måste man bli medveten om vad som finns i ens inre. Vad vill man ha
kvar och vad vill man bli av med.

Numer agerar jag alltså hök på mina tankar och känslor, för att bli medveten om dem och hur jag agerar och beter mig i olika tankemönster och situationer jag hamnar i.

För är jag medveten om mitt "inre liv" har jag också en chans att se om jag exempelvis motarbetar mig själv men också när jag befinner mig i och skapar sanning, kärlek och flöde i mitt liv.

Det är svårt att hitta det inre lugnet, stillheten och kärleken som redan finns inom oss om de är dolda av negativa tankar och omedvetna beteenden vi odlat och lärt oss sen barnsben. Detta hittar vi bara genom att observera och bli medvetna, se och gå förbi svåra och tunga beteenden.

Det är medvetenheten om oss själva som hjälper oss att finna vem vi egentligen är, för tryggheten och lyckan ligger inte i det yttre. Hela härligheten finns inom oss och det är där vi sätter avtryck för hur vi vill att vi ska må. Och det är en härlig tanke att komma till insikt med!/Carro med ro i själen (privata och googlade bilder)

Säga JA till mig själv!

Jag ser att jag inte har skrivit sen februari 2017, vilket var en årssammanfattning om 2016, och som ni förstår har det hänt en del. Rättare sagt massor! Men om jag kommer skriva och berätta återstår att se, nu törs jag inte lova med tanke på hur illa jag skött bloggen så länge. Jag vet inte heller hur ofta eller ens om jag kommer att skriva här. Jag vet inte hur bloggen kommer att fortsätta se ut, om den kommer finnas kvar och/eller om ämnet kommer förändras.

Eller så gör jag som jag tänkte från första början, låta det vara som en "dagbok" i nuet, hur mitt liv ser ut just nu för alla som vill får läsa. En dagbok som förändras och tar upp ämnen i samma takt som jag gör min livsresa, ibland berör den kanske min fysiska kropp och mående och ibland handlar den kanske mer om mitt psykiska och mentala mående. Vi får se. *ler*

Kort sammanfattat, är jag inne i en fysiskt bra period...så bra jag nu kan bli. Visst har jag mina problem, visst har jag mina krämpor, smärtor och trötthet...men på något vis har de satt sig i mig och blivit en del av mig, min kropp och mitt liv. Kanske har jag till slut ändå acceptera mitt liv och min situation...vad vet jag. Men just nu är min kropp med mig på bussen och jag kan göra planer för framtiden, vilket känns ovant men fantastiskt rolig, spännande, intressant och lärorikt.

Det har gått en lång period när jag inte har haft något mål och mening med mitt liv. Efter att jag lämnade föreningslivet dröjde det 1,5 år innan jag hittade något annat att "brinna" för igen, och utan det var det en oerhört jobbig och tung period när jag mer eller mindre klättrade på väggarna.

Innerst inne tror jag att jag fortfarande drömde om att börja jobba igen...ja till och med på biblioteket och/eller socialförvaltningen.
Visst förstod jag också att det var omöjligt men jag kände mig så rotlös och vilsen...

Alla andra såg sanningen i vitögat, så mest chockad av alla var jag när "pensionen" kom.
Andra såg, förstod och räknade ut...Men själv levde jag fortfarande i "det blå"efter så många år! Trots att jag visste att ett "vanligt" jobb inte var realistiskt att tänka på, var jag ändå inte beredd när "slutet" kom. Jag ville ha meeeeer TIIIIID!

Nåja för att göra en lång historia kort har jag sedan oktober 2016 ÄNTLIGEN hittat något att "brinna för" och som vanligt, när jag väl tänder, gör jag det rejält! Tänt på alla cylindrar och skaffat en V8:a utan handbroms innanför kostymen! *ler* Visserligen är ju inte det "nya" helt nytt, mina "inre resor" i mig själv har jag ju hållit på med i många långa år med hjälp av olika terapier och samtalspersoner.

I februari 2017 fattade jag ett beslut och har faktiskt tagit många steg i den riktningen även om jag självklart är långt i från nära att vara "framme" vid målet. Jag bestämde mig att dedikera mitt liv till mig själv, min personliga utveckling och givetvis också hjälpa andra människor!

Så länge jag finns här på jorden finns det saker jag kan förändra och agera annorlunda i, trots att jag jobbat med personligt "förändringsarbete" sen 2000 när jag började i min första terapi. Det är mycket som är förändrat idag, jämfört med tidigare "resor". Min situation, de erfarenheter jag gjort, mina känslor och tankar är helt annorlunda idag. Men först och främst har jag själv förändrats.

Jag har lärt mig av det jag gått igenom plus att jag träffat massor med fantastiska människor som blivit mina vänner, mentorer, lärare och förebilder i vars fotspår jag sakta smyger för att suga i mig allt de har och kan lära mig.

I sommar, på en retreatvecka på Marholmen i Roslagen, träffade jag Jai och Samya som har företaget Love It, fantastiskt kärleksfulla människor som jag unnar alla att få en stund med! De höll i varsin föreläsningsdag, som gav mig många nya insikter.

Jag tog också en privat samtalsstund med Jai, vilket gjorde stora omvälvande intryck på mig. Bland mycket annat pratade vi om vem jag är, vad jag vill, vad som gör mig lycklig och vad jag behöver i mitt liv. Vår samtal landade i den viktigaste slutsatsen, nämligen "Säg JA till dig själv"!

Något jag verkligen har bestämt mig för att göra, säga JA till mig själv! Vilket kan innebär ett NEJ till någon annan. Men jag och bara jag, kan ta ansvar för mig, mitt liv och hur jag vill leva och ha det medan jag går här på jorden.

Att säga nej till andra och kanske t.o.m. förändras i andras ögon, kommer säkert inte att alltid uppskattas av alla. Men det kan jag inte ta hänsyn till så länge inte någon far illa, jag skadar någon och själv känner att mitt val är rätt för mig!

Ett steg i den riktningen, att säga JA till mig själv, är att göra sånt som jag tycker är roligt, givande och som jag gillar. För när Jai frågade mig "Vem är Carolina", blev jag för fyrahundraförtifjärde gången förtvivlad när jag kände att jag inte hade något svar.

Jag försökte självklart räkna upp att jag är mamma, socionom, villaägare osv. osv. Men då ville han att jag skulle skala bort alla ytliga, värdsliga, förgängliga ting och bara fokusera på min innersta kärna, det enda som är evigt, som överlever och blir kvar. Vem/vad är jag då...

Tårarna sprutade för jag blev så överväldigad att jag återigen tappat bort mig själv och inte vet vem eller vad jag är. Vem är Carolina?!?!? Det enda jag fick ur mig just då var att jag vill komma igång med skrivandet igen och lämna fotspår efter mig plus att jag lovade att jag skulle fortsätta klura på frågan.

Så en del av min dedikation till mig själv och min personliga utveckling är alltså att bland annat förkovra mig för att utvecklas som människa och att göra roliga/spännande/intressanta saker, som kanske t.o.m. tar mig utanför min comfort zone. För som jag alltid sagt är det det bästa sättet att utvecklas och mogna på, våga göra sånt som är utmanande och som kanske aldrig ens varit något man vågat tänka på tidigare.

Så i höst ska jag börja sjunga i kör, i Joyvoice, något jag exempelvis ALDRIG skulle velat eller vågat göra om jag inte påbörjat den här senaste "resan" som jag nu börjat på. Om inte annat hade jag inte velat utsätta mina medmänniskor för den plågan, då det låter så illa när jag sjunger! *ler* Jag kommer även gå en del kurser på distans via nätet, i mån av ork och hälsa förstås.

Just nu läser jag Love it:s kurs "Surrender, Trust, Gratitude - 21 dagars program i transformation (distans), vilket egentligen var vad jag hade tänkt skriva om idag! Men det blev visst en "kort" liten resumé först! *ler*

Kursens uppgift i dag tar upp att våra tankar styr våra handlingar och uppgiften är att jag, som en hök, ska observera hur jag tänker och agerar i olika situationer.

Vi påverkas och handlar utifrån de känslor våra tankar/känslor väcker, kanske utan att vi lägger märke till det och oftast pga rädsla eller kärlek. Och visst är det väl så, att det är lättare att slå på oss själva än ge oss en klapp på axeln!

Jag brukar säga att jag är både domare, åklagare och bödel gentemot mig själv och har verkligen varit proffs på att hacka och vara hård med mig själv. Och för att jag verkligen inte ska undgå att höra mina tankar har jag oftast uttalat dem högt för mig själv!

"Din dumma jä..el!", "Hur knäpp får man bli på en skala?" "Inte kan väl du sånt här, hur kan du ens tro det?" osv. Med dessa hemska uttalanden jag serverat mig själv har jag ju både slagit ner mig själv och dessutom underlåtit mig att leva, njuta och må bra i nuet. Tankarna och allt grubbel i mitt huvud har varit som en torktumlare och det har aldrig varit tyst!

På nätterna har jag legat fem cm från madrassen, men det har jag ju skrivit om förr, bara för att jag inte kunnat landa i mig själv. I perioder, när livet har varit så tråkigt och enahanda, när grubblet tagit över, ja då har jag lätt hamnat i shoppingbegär och penningbekymmer. Jag har handlat en massa onödiga värdsliga ting som kanske gjort mig lyckligare för stunden men inte i längden.

Det är som Jai sa åt mig, att jag ska sluta vara en sökare genom att försöka fylla mitt hem med saker eller söka lyckan utanför mig själv i värdsliga ting (läs kinaskräp *ler*). Utan i stället vända mig inåt och leta svaren inom mig själv. Bli en "finnare" eftersom svaren redan finns inuti oss bara vi ger oss tid att lyssna!

Och det är inuti oss själva besluten ska fattas, i kärlek till oss själva och inte ur rädsla. Det är inte förändringar i det yttre som får oss att må bra, utan i stället ska vi lära oss sålla bland våra tankar för att blir medvetna vilka vi behöver och har glädje av och släppa dem vi inte behöver.

Att grubbla, drömma sig bort eller oroa sig för framtiden påverkar vårt liv negativt. Och jag har varit (är) superduktig på att det plus att klaga, jämföra, döma och värdera mig själv med andra. Detta ger ingen förändring utan föder bara mer missnöje och bekymmer.

Jag har länge strävat efter att få "tyst i hjärnan" men insett att det är svårt, helt tyst blir det aldrig men oj, vad mycket lugnare det har blivit sedan jag började med mina dagliga meditationer. "Nisse på kontoret" (någon kanske minns honom, "bokhållaren i min överrörliga hjärna") har fått det betydligt mycket stillsammare än 2012! Arkivskåpet med de många lådorna är utslängt, kartoteket datoriserat och nu händer det titt som tätt att han sitter med fötterna på bordet! *ler*

Skämt å sido, allt handlar om att acceptera att tankar kommer och går, som bilar på en motorväg eller moln på en himmel, men inte fastna i varje tanke som passerar.

Man konstaterar bara att det kommer en tanke, låter den vara och då förminskas den och blir till slut mindre viktig. Om vi lär oss vad tankarna vill berätta och kommer ihåg att hjärnan inte kan skilja mellan sanna och falska tankar, kanske det underlättar för oss att inte bli så ledsna och påverkade över negativa tankar om oss själva.

Så nu försöker jag alltså agera hök på mina tankar för att förstå vad de berättar om och för mig, vilket så klart inte är lätt även om jag får stora insikter också. Mitt ego försöker stoppa käppar i hjulet eftersom jag tränat på negativa tankar och känslor sen jag var liten.

Men när jag ser tankarna/känslorna och vad de orsakat i mitt liv får jag ju en möjlighet att släppa taget om dem och inte låta dem påverka mig längre. Det går inte att förändra tankarna utan jag får lär mig att låta dem vara och i stället lyssna på hjärtats sanna röst!

Hursomhelst känner jag mig inte längre som samma stressade speedade person med skyhöga krav på mig själv som jag gjorde förr, vilket är oerhört befriande. Därför fortsätter jag, med en skön känsla i hjärtat, att helt enkelt säga JA till mig själv!

Jag fortsätter också att rensa i mina "gömmor", för
på så sätt får jag mer av det jag vill ha - frid, fred, sinnesro och ett liv jag en gång inte ens kunde drömma om!/Carro med ro i själen (privata och lånade bilder från googel)

Årskrönika 2016, del 2

Så där, då var jag mätt i magen och kan galant återgå till att färdigställa del 2 av 2016 års årskrönika. Himmel så kul det är att skriva igen, när orden flödar och texten rinner som ett vattenfall. Jag hoppas verkligen detta flow håller i sig lääänge! Okej, då kör vi! *ler* 

Oktober: Det största som hände i oktober, som jag för ett år sedan trott varit omöjligt men som varit en av mina största önskningar här i livet slog in! Som ni kanske minns är jag ju pälsdjursallergiker, vilket alltid varit en stor sorg. För hundrade gången i ordningen tog jag upp det med min homeopat och hen sa att det är väldigt vanligt att allergiker av någon konstig anledning tål råttor och möss!

Sagt och gjort kollade he
n mig och det visade sig, helt otroligt och ofattbart, att jag tål råttor. Och ja, ni gissar säkert resten...*ler* I ett grisblink var vi råttägare och våra älskade pälsbollar Pepsi och Popcorn flyttade in! Och jag är precis lika löjlig som alla djurägare, gullar och skämmer bort de små liven! *ler*

Jag fick också "leka Gud" för en dag, när älskade Mini tog en sväng över Regnbågsbron! Jag hade badat honom, vänt bort blicken för några sekunder och när jag tittade tillbaka låg han på sidan. Jag slet upp honom ur badet och han ändrade färg till gul och svart, som de gör när de går över till andra sidan. Jag började göra hjärtmassage och blåste luft in i hans mun, inget hände, jag blåste mer, tröck mer, blåste mer, tröck mer...

Mamma var här och tog över medan jag ringde djursjukhuset, frågade vad vi skulle göra då det verkligen är svårt veta att om en ödla har dött eller inte eftersom de kan gå in i koma. Eftersom det såg mycket kritiskt ut för lilla Mini slutade vi att trycka på hans hjärta och blåsa i hans mun. Istället la jag en handduk runt honom och höll honom mot mitt hjärta och viskade söta ord i hans små öron. Vad han har betytt för mig, hur mycket jag älskar honom, hur viktig han har varit för oss och hur mycket kärlek den lilla varelsen gett oss.

Och då plötsligt, när jag nästan gett upp hoppet, kände jag hur han gäspade, sträckte på sig, öppnade sina ögon och tittade djupt in i mina. Mini var tillbaka! Love!

Oktober var en händelserik månad, det ser jag ju nu! *ler* En annan av mina största önskningar i livet är att kunna ha långt hår, något jag aldrig kunnat eftersom mitt är klent, tunt, kala fläckar, flygigt, trasigt och i allmänt dåligt skick. Jag har heller inte fått sätta extentions för mina frissor, då det inte fäster bra och sliter för hårt på mitt eländiga babyhår. Men nu har det kommit något som heter Hairtalk extentions och är tejphår, alltså hårslingor som man fäster med tejp mot skalpen.

Det är ett hår som inte sliter det minsta på det egna håret, snarare tvärtom, det skyddar och bevarar det egna håret som får växa i lugn och ro under. Detta hår använder man idag oftast inom cancervården, eftersom det är så skonsamt! Men dyrt! Men jag bestämde mig för att jag var värd det, äntligen skulle min andra stora dröm gå i uppfyllelse. Och jag kan säga att jag grät den dagen, av lycka!

Det var som om hundra ton lossnade från mina axlar i takt med lyckotårarna som trillade längs mina kinder. Jag kände mig verkligen så fin och så hel, så jag förstår verkligen C som nu nästan inte har något hår kvar. Hår är verkligen så viktigt för självkänslan! Jag skulle gneta ihop vartenda öre för att kunna ge honom samma möjlighet, om det bara gick...Enligt frisörerna har han för lite hår för att kunna fästa slingorna på ett snyggt sätt och utan att det blir för tjejigt.

Som vanligt gjorde vi våran kära mediala NÄRA-kryssning till Åland i år också och precis som vanligt fyllde de på våra depåer så bra som den brukar. Jag är alltid så lugn och samlad inombords när jag kommer därifrån, då har jag det inre lugn jag alltid längtar och söker efter. Men när jag kom hem valde våra fina lilla Minigubben att lämna oss trots allt. Den där Regnbågsbrovandringen slet nog mer på honom än jag ville inse.

Efter en tre timmar lång dödskamp i min famn, där han kom och gick, mötte mina ögon, kippade efter luft och slutligen drog sitt sista andetag somnade han in 10 år, 3 månader och 1 vecka gammal. R.I.P älskade finaste Mini, det kommer aldrig finnas en sån underbar ödla som du. Men jag tror du kände att du kunde lämna mig nu, när jag fått mina små råttkillar att kela med...Älskar dig, från här till evigheten!

I oktober hann vi också med en Mirakelmässa i Umeå och där hände det en massa spännande saker! Eller snarare sånt som resulterade i spännande saker som hänt nu i helgen men det ska jag berätta mer om. Men anledningen till att jag haft en fantastisk helg i helgen och som resulterat i att jag äntligen orkat sätta mig vid tangenterna igen, är mannen vi mötte i Umeå! *ler* En man som vi också lyssnat på på en av våra Ålandskryssningar och imponerades av redan då, nämligen det sjungande mediet från Wales Jeff Jones!

En fantastisk man på många vis, imponerande kunskap, fängslande personlighet och otroligt ödmjukt sätt. Han kände omedelbart igen oss, vilket vi inte trodde även om vi brukar vara lätta att lägga märke till då vi har en tendens att få alla omkring oss att skratta. Vi träffades flera gånger under mässan och efter tredje gångens ordväxling blev han nyfiken varifrån vi kom och när vi berättade det, sa han att han skulle komma till Luleå om vi trodde vi kunde ordna en seans och kurshelg här åt honom.

Och så klart kan vi det, A och jag är ju ett radarpar av Guds like och i helgen som var gick den "hands-on" kursen av stapeln. En oförglömlig helg som gett mig det inre lugn jag så länge sökt, som om jag äntligen hittat vad jag sökt och är på väg in i hamn efter lång och ensam tid på sjön...

November: När min pappa dog tyckte min styrelse som jag satt i då att jag hade haft en väldigt tung tid och så var det nog, så då fick jag ett presentkort på Live It. Som ni vet är M och jag riktiga spalovers, så till Allhelgona helgen tog vi en Stockholms weekend och besökte Selma city spa och vi njöt till max även om det här spa:et kanske inte är ett av våra favoriter.

Det var dessutom lite för kallt i utepoolen och svinkallt i luften, så rimfrosten hängde från näsan som på Pomperipossa. Men vi mös ändå, god mat, bra boende och trevliga upplevelser. Tusen tack "min" dåvarande styrelse för att ni gjorde detta möjligt för oss, vi uppskattade det!

En fredag i november, när första snön kom tillsammans med en blandning av regn, testade jag krocksäkerheten på min nya bil! Jag kom körande mot en av stans mest krockigaste rondell, typ ska man krocka så är det i den rondellen man gör det! Tack och lov hade jag tagit ner farten, eftersom jag var på väg in i rondellen men det hjälpte inte.

Var jag var har jag ingen aning om men inte var jag då i bilen för jag minns bara att C skrek "Men mamma, vad gör du??? Bromsa, mamma, bromsa!!" Och så baaang, krasch, bom...rakt in i framförvarande bilens dragkrok. Jag hade varit så fokuserad på bilarna som kom från vänster i rondellen, trodde att bilen framför kört och inte märkt att han bromsat igen förrän hans dragkrok satt i min kofångare!

Suck! Bra sätt att slösa pengar på, såna som jag har så gott om! Men självklart är jag tacksam att det gick bra för oss och personerna i bilen framför, lite plåtskador går ju alltid att fixa även om det är onödiga pengar. Men alla olyckor är ju onödiga!

December: I december var det dags igen! Olycka nummer, vad i ordningen...Herregud, vad är det för fel på mig?! Den veckan hade jag varit ovanligt trött, svår att väcka och trög att få igång. Nästan alla dagar sov jag mellan frukost och lunchen, så även denna dagen.

Jag tog en liten "tuppis" innan jag skulle äta jullunch med mina forna kollegor på biblioteket, somnade ganska hårt och vaknade av att råttorna gjorde några konstiga ljud i buren.

Och tur var ju det för när jag tittade på klockan hade jag bara en kvart på mig att klä mig, slå in en present, köra cirka 10 minuter innan jag skulle vara på plats. Men jag tror inte det hade gjort något om jag hade blivit lite sen, de hade nog hellre haft mig där än som det blev. Jag rusade upp, röck åt mig handväskan och rusade mot hallen...kände någonstans långt bort och väldigt diffust..."att nu faller jag"... och sen minns jag inget mer. Svart.

Det första jag minns väldigt svagt, är en känsla av "fylla"...som när man i ungdomen druckit alldeles för mycket alkohol och inte kunde hantera situationen. När jag "kommer tillbaka" sitter jag i permobilen, som står i hallen, och gråter. Jag förstår ingenting, känner mig bara väldigt berusad, som om någon hällt i mig en 75:a starksprit och när jag tittar mig omkring är det en stor blodpöl på hallgolvet som jag krälat omkring i.

Jag räknade ut att jag alltså hade fallit handlöst och slagit huvudet i klinkergolvet i hallen, så att glasögonskalmen pekade rätt ut i sidan. Huvudet bultar, blodet rinner från ögat och axeln smärtar nå infernaliskt. Som tur är var C ledig från skolan, så jag ropade på honom. Han blir förskräckt när han kommer upp, dels för hur jag ser ut och att jag gråter (vilket är ovanligt) men också dels för att han först tror att jag kört över råttorna med permobilen. *lite komiskt, jag vet...man får skratta*

C ringer M, som uppmanar C att ringa ambulansen medan M skyndar hem från jobbet i tron att jag fått en stroke eller liknande. Och inte ser det bra ut för när de ber mig sätta fingret mot näsan sätter jag den mitt i pannan och svär att jag ju pekar på näsan fast jag inte gör det. När C och M börjar räkna ut, har jag varit fullständigt utslagen och borta i en kvart och sedan på ett magiskt vis lyckats ta mig upp, in i badrummet, torkat av mig lite blod och sedan tillbaka till permon i mitt "onyktra" tillstånd.

På sjukhuset konstaterar man att jag återigen haft änglavakt! Inga skelettskador eller större frakturer men en ordentlig hjärnskakning, två jack i ögonbrynet, en axel som är ordentligt stukad och som jag nu, långt senare fått klarhet i, en fraktur i ögonbotten. Jag var verkligen i dåligt skick och helt klart ett fall för inläggning men då det inte fanns lediga sängar, skickade de hem mig med C och M som övervak. Men även den historien slutade väl, även den gången hade jag tur! *ler*

Det andra stora som hänt i december är att jag ju inte längre har hemmavarande barn under 18 år!! Visst har jag barn hemma...men vår älskade lilla stora filur har fyllt 18 år, vilket känns helt ofattbart att ta in! Vart tog alla åren vägen, hur har han hunnit bli så här gammal??? Det är inte lätt för en gammal mamma att ta in...Och allt ändrades över en natt, alla konton stängdes, ingen frånvarorapportering från skolan, inga utvecklingssamtal...Ja, det kommer att ta tid att landa i den nya rollen och det har jag inte gjort än!

Julen firades lugnt och stilla hos lilla mamma tillsammans med släkten och för första gången på...ja, jag vet inte hur länge, var det bara vi tre på nyårsafton. Men det gick det med, var ganska mysigt faktiskt och lite senare kom grannarna och deras gäster över till oss, så då blev det liv, tjo och tjim i alla fall.

Förutom allt detta har 2016 varit ett lugnt år *ironiskt leende på läpparna*. Ja nästan alldeles fridfullt...ha, ha, ha...Jag gjorde ett experiment under året och sparade alla kallelser till vården för att se hur ett lugnt år kan te sig och det blev bara 32 kallelser under fjolåret! *ler* Så där, då var jag tillbaka vid spakarna igen! Hoppas på ett snart återseende!/Carro...revitaliserad (bilderna är googlade och privata) 

Årskrönika 2016, del 1

Helt otroligt, jag är tillbaka! Yes, det är sant! Jag har inte trillat från jordens yta, utan jag lever och börjar äntligen känna lite, lite mer ork, energi och glädje igen efter en ohyggligt låååång och tuuung tid där jag bara just och just orkat med mig själv och de mina. Minns inte hur länge jag varit borta härifrån, varit tvungen att ta en paus från skrivandet eftersom orken inte har funnits.

Jag vet inte hur länge den stannar hos mig den här gången, vet inte hur länge, om, hur ofta eller på vilket sätt jag kommer skriva men jag kastar in ett inlägg för att visa att jag finns här! Medan jag har hållit mig på min kant har vi passerat över 51 000 besökare här på bloggen, coolt och hur häftigt som helst! Jag tackar er alla som fortfarande har orken att kika in här, det värmer mitt hjärta!

Även om jag inte har skrivit mycket, eller snarare inget alls varken här eller någon annanstans, har jag tänkt ofta på bloggen. Vad vill jag med den? Är jag klar med den? Dags att packa ihop Gummigummans blogg? Ska jag förändra den? Ändra inriktning eller skapa en ny med annat tema? Men ändå landar jag i att, jag är ju trots allt gummigumman och hon behöver sitt utrymme. Så den får hänga kvar ett tag till, tills jag bestämt mig om färdväg. Om jag ska vinkla av mot nytt tema eller starta ytterligare en blogg med det temat och ha detta som Gummigummans rum. Tjaaa...den som lever får se.

Som seden varit i mitt hörn av världen, brukar jag alltid inleda nya året med summering av föregående år. Så här kommer en summering av 2016 i rekordfart! *ler*

Januari: Hoppade jag på B-kursen i Kreativt skrivande 30p, där tanken var att skapa ett råmanus till en bok. Min plan var att äntligen få min levnadshistoria på pränt, men kroppen orkade inte riktigt med tempot. Resulterade i att jag efter kursens slut i juni tappat skrivlusten helt och hållet på grund av för mycket krav, press och stress.

I januari opererade jag även bort mina gigantiska köttbullar till halsmandlar, det var ont som bara den men ändå det bästa jag gjort. Jag har inte haft någon lunginflammation sen dess, peppar, peppar! *ler*

Februari: Var en lugnare månad för mig där det mesta kretsade kring att återhämta sig efter halsmandeloperationen. Jag hade väldigt ont, svällde mycket och sluddrade när jag pratade. Förutom ett gäng läkarbesök, var jag ner till Umeå och tittade på min nya bil som kommit från England där den varit på golvsänkning för att rampen skulle få plats och jag få in permobilen i bilen.

Mars: handlade mest om hjälpmedel av olika slag, både skicka tillbaka och ta emot nya. Vi pysslade mycket med permobilen för att få till en bra sittställning åt mig då mitt bäcken bara blir snedare och snedare. Jag återlämnade också mitt elektriska ryggstöd till sängen då jag fått ta emot
min "plastsvärmors" elevatorsäng när hon flyttade in på äldreboende och de sängarna är verkligen Guds gåva till trötta kroppar! *ler*

Ett gastroskopi hann jag också med men det största av allt var nog att jag hämtade hem min nya bil!! Måste erkänna att den inte är lika härlig, snygg eller lättkörd som min älskade "mintpastill" Hondan MEN den här bilen ger mig friheten tillbaka och det är såååå mycket värt! ÄNTLIGEN kan jag sticka iväg när jag vill, vart jag vill och hur jag vill och slipper koordinera och planera med personalen, sonen, mamma eller M. Bara en sån sak som att själv åka till sjukhuset och välja att ta en fika bara för att liksom, för att man kan och inte behöver jäkta tillbaka för att personalen ska hinna till nästa besök. Så underbart och kände mig pånyttfödd!

April: Jo just det, jag blev också utvald att ingå i ett 1-årigt projekt mellan NLL och Universitetet. Jag och några till fick utprovade SDO-dräkter som står för Sensorisk Dynamisk Ortos och är en dräkt som sitter som en dykardräkt utan stretch och med mycket kompression. Tanken är att den ska hjälpa till att hålla lederna i läge, avlasta, ge smärtlindring och kompression. Även proprioceptionen ska kunna bli lite hjälpt med den här dräkten. Den ska vi ha max åtta timmar/dag och utvärderas efter ett års användning.

Vi upptäckte att min lungkapacitet helt plötsligt och oförklarligt gått ner. I oktober/november 2015 var jag och gjorde en större lungutredning på sjukhuset, som hade visat bra och normala värden. Och så plötsligt hade det sjunkit från över 80% till 64% och ingen fattade något. Vi laborerade med antibiotika, kortison, ökad astmamedicinering och täta kontroller av syremättnaden som pendlade mellan 88 - 97, varav 97 är klart godkänt och 88 absolut inte godkänt.

Maj: Även maj innehöll mycket jox med läkarbesök och hjälpmedel. Vi blev verkligen inte klok på vad mina lungor höll på med, så det ena provet efter det andra och den ena sjukdomen efter den andra utreddes och avskrevs. Det gick även en remiss till lungkliniken för djupare bedömning och dit har jag inte fått komma än! Vissa kvarnar maler saktare än andra. Parallellt med detta var det, som vanligt tusen turer med min högra höft och remisser som skickades mellan Sunderbyn och Umeå kors och tvärs. Först ville de ta emot, sen inte, sen okej och så inte igen...

Sommaren 2015 hittade man ju en svullnad på min vänstra synnerv, vilket också datorröntgades då på jakt efter tumörer eller aneurysmer. Tack och lov hittade man inte något av dem men svullnaden kvarstod plus att man hittade att jag börjat skela med vänster öga. Detta föranledde remiss till neurlogen där man gjorde ett gäng undersökningar som sedan skickade mig till Umeå och Neurofys där jag fick göra en del läskiga undersökningar.

Det positiva var att man inte kunde se tecken på Myastenia Gravis som man i första hand misstänkte inte eller på Dystrofia Myotonica, vilket var vad man sökte just då. Däremot hittade man resttillstånd i båda händerna efter mina karpaltunneloperationer. De hade alltså inte lyckats till 100%.

Juni: Minns ni Dr. X, hen som har opererat mina höfter och mitt knä alla fyra gånger. Hen vill ju inte riktigt kännas vid mina problem i det högra benet, trots att alla andra läkare ser att det är problem och inte friskt. Hen gör allt hen kan för att slippa mig och flytta över mig på "någon annans bord" ett tag. Skulle man hitta andra orsaker till min stora bensvullnad, synliga blodkärl, svullna lymfkörtlar och spända känsla i låret, slipper ju hen göra något åt mig ett tag.

Sagt och gjort, Dr. X bestämde sig för att jag gjort ett nytt blodkärlsträd i höger lår (tydligen kan man göra så ibland även om det är ovanligt, men allt ovanligt händer ju mig.) och ville att man skulle göra ett angiografi i mina kärl. Tror hen ville det redan i maj 2014 när vi träffade hen i Göteborg. Jag argumenterade emot då jag vet att det är stora risker med en sån undersökning och speciellt för oss med EDS. Men hen tänkte att om de hittar ett nytt kärlträd blir jag ju kirurgernas fall ett tag och hen kunde lugnt luta sig tillbaka i "bilen" och bara åka med.

Juli: Inledde jag med att jag stod på näsan i gräsgrop uppe i Vantens by. Snyggt jobbat Carro! *ler* Näsan spetsade jag på isbrodden på kryckan, den fick sig en ordentlig knäck i roten och blåtira på vänster öga, tjusig värre! *ler* Visst hade vi druckit ett par glasvin men det var inga mängder utan alldeles normalt, så fallet är lite av en gåta och jag skyller på en blandning av nya brillor, gropar i gräsmattan som inte varit där förut och vinglasen förstås.

Sommaren var varm och skön det här året. Vi varierade mellan att vara på badstranden, leva husvagnsliv och vara i stugan i Vantens by, där vi hade många fina kvällar tillsammans med släkten. Några längre utsvävningar blev det inte det här året.

Augusti: I blossade det plötsligt upp det största blåmärket jag någonsin skådat på min vänstra vad. En spontanblödning - hematom lika stort som en fjärrkontroll, cirka 5 cm på bredden och 15 - 20 cm på längden. Ingen hade någon förklaring på det heller men alla var vi eniga att beslutet om att inte göra något angiografi på mina kärl hade varit ett klokt beslut när jag fick en spontanblödning på det där viset. Jag vågar knappt tänka på vad som kunde hänt om man gått in i kärlen med kontrast, voj, voj...hur läskigt som helst.

Vi återupptog även kontakten med kära vänner, två par som vi inte träffat och umgåtts med på väldigt länge, i augusti. Vi grillade, var på Bishops och på fest i ett av parens fina uthus som de renoverat och inrett så fint och mysigt. Vi drog dit vår gammel "skalman" och låg över på deras gård, som i "good old days"! Så himla roligt och man säger ju att gammal kärlek rostar aldrig, men jag anser att det gör inte heller gammal vänskap!

September: I augusti började jag försöka få in lite annat också inte bara sjukvård, sjukdomar och undersökningar. Jag ville hitta på en massa kul under hösten och bokade in oss på Psyhcic tours till Åland, Mirakelmässa i Umeå och spaweekend med M i Stockholm. Jag bestämde mig också för att börja ta hand om mig själv bättre, för vilken gång i ordningen månne?! *ler* Så mina mål för mig själv blev: att acceptera, förlåta och förstå hela mig, att minska min tidsoptimism och försöka komma tid i stället.

Jag bestämde mig också för att inleda varje morgon med en stunds Qigong och meditation eftersom jag upptäckt att jag mår väldigt bra av det. Meditation/Mindfulness har jag ju vetat sen länge att jag behöver för att överhuvudtaget stå på benen men sittande Qigong visade sig också ha mycket god effekt på mig. Så härligt att kunna känna lite ljus framtidstro, se dimman lätta, depressionen glida bort och glädjen komma smygande vilket jag gjorde i början av september.

Måste laga middag, fortsättning följer!/Carro...hungrig i magen (bilderna är googlade och privata)