Säga JA till mig själv!

Jag ser att jag inte har skrivit sen februari 2017, vilket var en årssammanfattning om 2016, och som ni förstår har det hänt en del. Rättare sagt massor! Men om jag kommer skriva och berätta återstår att se, nu törs jag inte lova med tanke på hur illa jag skött bloggen så länge. Jag vet inte heller hur ofta eller ens om jag kommer att skriva här. Jag vet inte hur bloggen kommer att fortsätta se ut, om den kommer finnas kvar och/eller om ämnet kommer förändras.

Eller så gör jag som jag tänkte från första början, låta det vara som en "dagbok" i nuet, hur mitt liv ser ut just nu för alla som vill får läsa. En dagbok som förändras och tar upp ämnen i samma takt som jag gör min livsresa, ibland berör den kanske min fysiska kropp och mående och ibland handlar den kanske mer om mitt psykiska och mentala mående. Vi får se. *ler*

Kort sammanfattat, är jag inne i en fysiskt bra period...så bra jag nu kan bli. Visst har jag mina problem, visst har jag mina krämpor, smärtor och trötthet...men på något vis har de satt sig i mig och blivit en del av mig, min kropp och mitt liv. Kanske har jag till slut ändå acceptera mitt liv och min situation...vad vet jag. Men just nu är min kropp med mig på bussen och jag kan göra planer för framtiden, vilket känns ovant men fantastiskt rolig, spännande, intressant och lärorikt.

Det har gått en lång period när jag inte har haft något mål och mening med mitt liv. Efter att jag lämnade föreningslivet dröjde det 1,5 år innan jag hittade något annat att "brinna" för igen, och utan det var det en oerhört jobbig och tung period när jag mer eller mindre klättrade på väggarna.

Innerst inne tror jag att jag fortfarande drömde om att börja jobba igen...ja till och med på biblioteket och/eller socialförvaltningen.
Visst förstod jag också att det var omöjligt men jag kände mig så rotlös och vilsen...

Alla andra såg sanningen i vitögat, så mest chockad av alla var jag när "pensionen" kom.
Andra såg, förstod och räknade ut...Men själv levde jag fortfarande i "det blå"efter så många år! Trots att jag visste att ett "vanligt" jobb inte var realistiskt att tänka på, var jag ändå inte beredd när "slutet" kom. Jag ville ha meeeeer TIIIIID!

Nåja för att göra en lång historia kort har jag sedan oktober 2016 ÄNTLIGEN hittat något att "brinna för" och som vanligt, när jag väl tänder, gör jag det rejält! Tänt på alla cylindrar och skaffat en V8:a utan handbroms innanför kostymen! *ler* Visserligen är ju inte det "nya" helt nytt, mina "inre resor" i mig själv har jag ju hållit på med i många långa år med hjälp av olika terapier och samtalspersoner.

I februari 2017 fattade jag ett beslut och har faktiskt tagit många steg i den riktningen även om jag självklart är långt i från nära att vara "framme" vid målet. Jag bestämde mig att dedikera mitt liv till mig själv, min personliga utveckling och givetvis också hjälpa andra människor!

Så länge jag finns här på jorden finns det saker jag kan förändra och agera annorlunda i, trots att jag jobbat med personligt "förändringsarbete" sen 2000 när jag började i min första terapi. Det är mycket som är förändrat idag, jämfört med tidigare "resor". Min situation, de erfarenheter jag gjort, mina känslor och tankar är helt annorlunda idag. Men först och främst har jag själv förändrats.

Jag har lärt mig av det jag gått igenom plus att jag träffat massor med fantastiska människor som blivit mina vänner, mentorer, lärare och förebilder i vars fotspår jag sakta smyger för att suga i mig allt de har och kan lära mig.

I sommar, på en retreatvecka på Marholmen i Roslagen, träffade jag Jai och Samya som har företaget Love It, fantastiskt kärleksfulla människor som jag unnar alla att få en stund med! De höll i varsin föreläsningsdag, som gav mig många nya insikter.

Jag tog också en privat samtalsstund med Jai, vilket gjorde stora omvälvande intryck på mig. Bland mycket annat pratade vi om vem jag är, vad jag vill, vad som gör mig lycklig och vad jag behöver i mitt liv. Vår samtal landade i den viktigaste slutsatsen, nämligen "Säg JA till dig själv"!

Något jag verkligen har bestämt mig för att göra, säga JA till mig själv! Vilket kan innebär ett NEJ till någon annan. Men jag och bara jag, kan ta ansvar för mig, mitt liv och hur jag vill leva och ha det medan jag går här på jorden.

Att säga nej till andra och kanske t.o.m. förändras i andras ögon, kommer säkert inte att alltid uppskattas av alla. Men det kan jag inte ta hänsyn till så länge inte någon far illa, jag skadar någon och själv känner att mitt val är rätt för mig!

Ett steg i den riktningen, att säga JA till mig själv, är att göra sånt som jag tycker är roligt, givande och som jag gillar. För när Jai frågade mig "Vem är Carolina", blev jag för fyrahundraförtifjärde gången förtvivlad när jag kände att jag inte hade något svar.

Jag försökte självklart räkna upp att jag är mamma, socionom, villaägare osv. osv. Men då ville han att jag skulle skala bort alla ytliga, värdsliga, förgängliga ting och bara fokusera på min innersta kärna, det enda som är evigt, som överlever och blir kvar. Vem/vad är jag då...

Tårarna sprutade för jag blev så överväldigad att jag återigen tappat bort mig själv och inte vet vem eller vad jag är. Vem är Carolina?!?!? Det enda jag fick ur mig just då var att jag vill komma igång med skrivandet igen och lämna fotspår efter mig plus att jag lovade att jag skulle fortsätta klura på frågan.

Så en del av min dedikation till mig själv och min personliga utveckling är alltså att bland annat förkovra mig för att utvecklas som människa och att göra roliga/spännande/intressanta saker, som kanske t.o.m. tar mig utanför min comfort zone. För som jag alltid sagt är det det bästa sättet att utvecklas och mogna på, våga göra sånt som är utmanande och som kanske aldrig ens varit något man vågat tänka på tidigare.

Så i höst ska jag börja sjunga i kör, i Joyvoice, något jag exempelvis ALDRIG skulle velat eller vågat göra om jag inte påbörjat den här senaste "resan" som jag nu börjat på. Om inte annat hade jag inte velat utsätta mina medmänniskor för den plågan, då det låter så illa när jag sjunger! *ler* Jag kommer även gå en del kurser på distans via nätet, i mån av ork och hälsa förstås.

Just nu läser jag Love it:s kurs "Surrender, Trust, Gratitude - 21 dagars program i transformation (distans), vilket egentligen var vad jag hade tänkt skriva om idag! Men det blev visst en "kort" liten resumé först! *ler*

Kursens uppgift i dag tar upp att våra tankar styr våra handlingar och uppgiften är att jag, som en hök, ska observera hur jag tänker och agerar i olika situationer.

Vi påverkas och handlar utifrån de känslor våra tankar/känslor väcker, kanske utan att vi lägger märke till det och oftast pga rädsla eller kärlek. Och visst är det väl så, att det är lättare att slå på oss själva än ge oss en klapp på axeln!

Jag brukar säga att jag är både domare, åklagare och bödel gentemot mig själv och har verkligen varit proffs på att hacka och vara hård med mig själv. Och för att jag verkligen inte ska undgå att höra mina tankar har jag oftast uttalat dem högt för mig själv!

"Din dumma jä..el!", "Hur knäpp får man bli på en skala?" "Inte kan väl du sånt här, hur kan du ens tro det?" osv. Med dessa hemska uttalanden jag serverat mig själv har jag ju både slagit ner mig själv och dessutom underlåtit mig att leva, njuta och må bra i nuet. Tankarna och allt grubbel i mitt huvud har varit som en torktumlare och det har aldrig varit tyst!

På nätterna har jag legat fem cm från madrassen, men det har jag ju skrivit om förr, bara för att jag inte kunnat landa i mig själv. I perioder, när livet har varit så tråkigt och enahanda, när grubblet tagit över, ja då har jag lätt hamnat i shoppingbegär och penningbekymmer. Jag har handlat en massa onödiga värdsliga ting som kanske gjort mig lyckligare för stunden men inte i längden.

Det är som Jai sa åt mig, att jag ska sluta vara en sökare genom att försöka fylla mitt hem med saker eller söka lyckan utanför mig själv i värdsliga ting (läs kinaskräp *ler*). Utan i stället vända mig inåt och leta svaren inom mig själv. Bli en "finnare" eftersom svaren redan finns inuti oss bara vi ger oss tid att lyssna!

Och det är inuti oss själva besluten ska fattas, i kärlek till oss själva och inte ur rädsla. Det är inte förändringar i det yttre som får oss att må bra, utan i stället ska vi lära oss sålla bland våra tankar för att blir medvetna vilka vi behöver och har glädje av och släppa dem vi inte behöver.

Att grubbla, drömma sig bort eller oroa sig för framtiden påverkar vårt liv negativt. Och jag har varit (är) superduktig på att det plus att klaga, jämföra, döma och värdera mig själv med andra. Detta ger ingen förändring utan föder bara mer missnöje och bekymmer.

Jag har länge strävat efter att få "tyst i hjärnan" men insett att det är svårt, helt tyst blir det aldrig men oj, vad mycket lugnare det har blivit sedan jag började med mina dagliga meditationer. "Nisse på kontoret" (någon kanske minns honom, "bokhållaren i min överrörliga hjärna") har fått det betydligt mycket stillsammare än 2012! Arkivskåpet med de många lådorna är utslängt, kartoteket datoriserat och nu händer det titt som tätt att han sitter med fötterna på bordet! *ler*

Skämt å sido, allt handlar om att acceptera att tankar kommer och går, som bilar på en motorväg eller moln på en himmel, men inte fastna i varje tanke som passerar.

Man konstaterar bara att det kommer en tanke, låter den vara och då förminskas den och blir till slut mindre viktig. Om vi lär oss vad tankarna vill berätta och kommer ihåg att hjärnan inte kan skilja mellan sanna och falska tankar, kanske det underlättar för oss att inte bli så ledsna och påverkade över negativa tankar om oss själva.

Så nu försöker jag alltså agera hök på mina tankar för att förstå vad de berättar om och för mig, vilket så klart inte är lätt även om jag får stora insikter också. Mitt ego försöker stoppa käppar i hjulet eftersom jag tränat på negativa tankar och känslor sen jag var liten.

Men när jag ser tankarna/känslorna och vad de orsakat i mitt liv får jag ju en möjlighet att släppa taget om dem och inte låta dem påverka mig längre. Det går inte att förändra tankarna utan jag får lär mig att låta dem vara och i stället lyssna på hjärtats sanna röst!

Hursomhelst känner jag mig inte längre som samma stressade speedade person med skyhöga krav på mig själv som jag gjorde förr, vilket är oerhört befriande. Därför fortsätter jag, med en skön känsla i hjärtat, att helt enkelt säga JA till mig själv!

Jag fortsätter också att rensa i mina "gömmor", för
på så sätt får jag mer av det jag vill ha - frid, fred, sinnesro och ett liv jag en gång inte ens kunde drömma om!/Carro med ro i själen (privata och lånade bilder från googel)