måndag 27 augusti 2018

Vill du följa mig mot okända hav...

Idag gör jag brev/dag 4 av Love it's gratiskurs på webben, "Surrender, trust, gratitude" som jag verkligen varmt kan rekommenderar! För alla och en var att studera på kvällarna istället för att fastna i facebook, tv:n eller något annat värdsligt! *ler*

Den här kursen är även för de som inte är andligt eller spirituellt intresserade, som jag är. Utan handlar mer om personlig utveckling som också är ett av mina största intressen. Och faktiskt tycker jag den friskar upp, påminner, väcker till liv tankar och funderingar.

Den är ett bra komplement till de andra andliga, spirituella och personlig utvecklingsutbildningar jag har på min agenda just nu. Den liksom förbereder och skapar plats för nya kunskaper, jag inom den närmsta framtiden tänker trycka in i min skalle!

Så om man är beredd att jobba med sig själv, förändras, mogna, utvecklas som människa och eventuellt stanna med det - då tycker jag absolut den här kursen super duper för just dig! Sen finns det massvis med mer spännande utbildningar som jag hoppas komma fram till om detta skriv il håller i sig, vilket jag också hoppas att det gör.

Hur som, idag skulle vi fundera kring att vara "kapten på sin egen skuta" och jag var nästan hundra att jag redan skrivit någon text om det och började leta i mitt arkiv. Och när jag gjorde det, hittade jag inte just den texten - men då ögnade jag bara igenom allt - och i stället insåg jag hur väldans mycket texter jag har skrivit genom åren - även om jag också legat lågt på tok för länge.

Jag insåg också hur mycket av mitt livs nutidshistoria som finns här i bloggen, vad spännande många inlägg låter bara genom att läsa rubrikerna - om jag nu får vara lite självgod och det får jag! *ler* Ja, jag kommer faktiskt sätta mig ner en dag och läsa igenom allt en vända till, för att få perspektiv men kanske också göra lite justeringar för att få den mer lättläst utan att för den skull fastna i pedanteri!

Ni som har hängt med mig sen början, ser säkert redan att jag börjat göra förändringar men mer kommer, bara jag inte skulle ha så mycket på agendan - och det har ni väl hört förr antar jag! *ler* Jag vet också att jag kanske har några nytillkomna läsare och för er kan jag, angående "Nisse på kontoret" som jag nämnde härom dagen, hänvisa till inlägget från 2011-11-11 där jag ganska målande beskriver vem denna "Nisse" är.

Och när man läser det inlägget, ser man vad mycket som hänt med mig! Oj, oj, oj! Jag baxnar nästan själv hur jag levde mitt liv då. Om jag tycker att jag inte är i mål än på långa vägar...

Ja då kan man säga att jag vid den tidpunkten befann mig på stenåldern i personlig utveckling! *ler* Om man idag tycker att jag kör i 120 knyck, då körde jag 340 knyck på den tiden! Verkligen angenäm och intressant läsning, åtminstone för mig!

Jag ser ju att jag har kommit väääääldigt långt med mig själv i dag! Bara en sån sak att jag inte har Facebook, bloggen och e-posten konstant uppe som jag hade då. Idag är jag inte alls lika uppkopplad som på den tiden! Fast, jag vet, nu himlar ni med ögonen och säger "yes shore"! Men det är faktiskt SANT!! Visst tekniken har förändrats sen dess, nu har vi paddor och smartphones som gör att vi har sjutton miljoner sociala medier att kolla av och ständigt är uppkopplade mot.

Men det händer faktiskt att det går dagar mellan mina statusuppdateringar på FB idag, vilket det inte gjorde då när det var det enda sociala umgänge jag hade. Då kunde jag statusuppdatera tio gånger på en dag!

Vilket jag absolut INTE gör idag, det har t.o.m tagit mig mer än ett år att ens sätta mig vid datorn sedan vi flyttade från "Lilla huset på berget" (ja, vi har flyttat sen sist men det tar vi en annan gång) till Villa Vårvägen!

Nåja, det om detta! Nu över till detta med att vara kapten på sitt eget fartyg, det har jag ju pratat om så många gånger förr.

Och ändå hamnar jag titt som tätt i maskinrummet, i receptionen eller hissar flagg och kör kabaré, serverar mat och svabbar golv, på mitt livsfartyg alltså! Nog är det väl jä***ns konstigt när jag redan 2006 beslutade mig för att sätta stopp för det?!

Varför är jag då kvar där fortfarande år 2018, 12 år senare!? Mer och mer sällan, absolut, men ändå...någon gång om sänder har jag varit på alla andra "stationer" på fartyget än vid kommandobryggan och så ska det inte vara! Och hela svängen med uppsägningen från mitt jobb och tiden efter det fram till idag har jag nog mer eller mindre suttit i livbåten...

För på mitt livsfartyg är det JAG som ska stå vid spakarna och ingen annan! Det är JAG som ska ta mitt livsfartyg in i den hamnen JAG vill till, JAG som ska staka ut min färdriktning på sjökortet och definitivt JAG som ska tuta i luren innan avgång!

Jag tror faktiskt att jag måste erkänna att mycket beror på läpparnas bekännelser! Jag kan och vet mycket om detta via mina utbildningar, pratat mycket om detta för andra, både privat och i mitt jobb och på den vägen lyckades jag även dupera mig själv. Men sanningen att säga tog jag nog aldrig till mig mina egna ord fullt ut, till 110%, och mycket för att jag inte var mogen för det då!

Jag har velat för mycket och ofta vara i "maskinrummet" och olja alla spakarna så allt fungerar friktionsfritt. Jag har velat sitta som spindeln i nätet i "receptionsdisken" och hålla kolla på allt och alla. Och definitivt har jag varit den som hissat flagg, varit i kabarégruppen och roat andra för att jag mått bra av det. Åtminstone trodde jag att jag mådde bra av det och att det var det rätta för mig! 

Sen får jag absolut inte vara för hård med mig själv, den minnesgode minns mycket väl att jag har haft tio mycket jobbiga och tuffa år bakom mig. År när det verkligen inte fanns tid, utrymme, ork eller möjlighet för mig att jobba med min personliga utveckling, vad jag vill ha av min framtid eller ens tänka på vad som behövde förändras. Nu är tiden inne men då handlade det om överlevnad för mig och lilla familjen.

Ovanpå det har jag varit en person med onormalt hög ambitionsnivå (det jobbar jag med fortfarande, är inte 25 längre fast jag försöker förneka det *ler) och absolut lidit av "duktig flicka" syndrom (är väl de som bränner ut sig va?!)

Jag var arbetsnarkoman, hade skyhöga krav på mig själv och drömde nog innerst inne om, trots allt jag sa och skrev då, att kunna gå tillbaka till ett "normalt" 8-17 liv på Socialförvaltningen som ägde mitt hjärta väldigt länge!

Så som en passus på det, måste jag nog dessvärre tacka min forna arbetsgivare (även om det inte kändes så då, det blev ett brutalt uppvaknande, jag hamnade längst ner i skoskaften när jag tvingades säga upp mig och nej jag tror INTE jag har orkat skriva om det) för att de klippte navelsträngen mellan oss! *ler*

Mitt hjärta, mitt liv, min hjärna - ja hela jag brann för mitt jobb. Det var livsviktigt för mig för det hade jag kämpat och strävat mot sen jag var 16 år och utan det blev jag en "nobody"!

Jag kan idag erkänna att jag på riktigt är glad över att det blev som det blev, för jag hade aldrig gått självmant! Jag hade aldrig lämnat mitt kontor! Och jag hade hade heller aldrig heller hittat den väg jag hittat idag och upplevt det jag upplever nu...

Som så många kloka före mig har sagt, man ser aldrig hela bilden förrän efteråt. Man inser inte förrän man har facit i hand, "att hade inte det och det hänt, så hade heller aldrig det och det hänt..." Och så var det absolut för mig också! Men även om jag sagt det åt andra så många gånger, trodde jag på något konstigt vis då inte att det gällde mig också...

En av mina sista chefer sa, "nu när du lämnar oss, kommer så många nya dörrar öppnas för dig", vilket då kändes som ett hån som h*n kastade i ansiktet på mig! Jag minns hur förbannad, ledsen och kränkt jag var men självklart visade jag ju ingenting, eller försökte inte visa...

Vet faktiskt inte om de förstod hur dåligt jag mådde och hur illa jag egentligen tog av hela "cirkusen" med min s.k. arbetsrehab och uppsägning. Men det har ingen betydelse idag

Men hur som, i mitt huvud blev det ett hån och det enda jag kunde tänka var "vem i herrens namn vill ha en 50 årig, trött, funktionshindrad och halvtidsarbetande rullstolsmiffo (förlåt uttrycket, men jag beskriver bara hur jag såg på mig själv i det ögonblicket, hoppas ingen tar illa upp - då ber jag om ursäkt, direkt!) på sin arbetsplats?! 

En sönderopererad avdankad medelålders kvinnlig socionom som inte kommer klara deadlines, inte kommer orka leverera och inte kommer kunna prestera". INGEN givetvis! Jag var körd, rökt, bränd och bombad!

För fortfarande på den tiden, var det det enda jag såg i min kikare..."ett vanligt jobb" efter alla operationerna (i modern tid alltså). Att jag skulle tillbaka i någon form av "normal" verksamhet inom det sociala fältet och förbundsarbetet som ordförande var en avstickare i den riktningen (som också fick ett bryskt slut 2015, när jag lämnade mitt uppdrag). Sen tog det tre långa år innan jag hittade mitt "nya" område att brinna för.

Nu har jag facit och så ser jag, nu vet jag! Hade inte min arbetsgivare tvingat mig att gå...hade jag inte tagit mig på NÄRA-kryssningarna, och troligen inte utvecklat min väldigt nära och mycket kära relation med finaste vännen A.

I love you my dear soulsister! Du har en stor plats i mitt hjärta, en viktig del i mitt liv och du är också en stor del av min familj (jo vi var vänner förr också men idag är vi mer som systrar, ler och långhalm, fyrtornet och släpvagnen...*ler*)!! Förr var jag din chef, idag är du min boss, min förebild och jag smyger i dina fotspår! *ler*

Jag hade inte heller träffat Jeff Jones och The Academy of Excellence som är mycket mycket viktiga i mitt liv idag och den framtid jag går till mötes! Håller jag i skrivandet kommer MYYYCKET mer om honom och akademin i framtiden! Idag är jag så glad att jag har förmånen att få dela färdväg med dem! *ler*

Jag hade inte fått alla dessa nya fina människor i mitt liv som jag idag kallar mina vänner och min soulfamilj! *ler* Alla i vår meditationsgrupp, i Ö-vik, på Marholmen och de fina själar jag träffat via Jeffs kurser. 

Inte hade jag hamnat på Marholmen eller träffat Jai och Samya på Love it (fast jo, A och jag lyssnade på dem på NÄRA-båten redan 2015, tror jag, men då visste jag ju inte att vi skulle träffas under andra omständigheter tre år senare).

Och kurserna jag går och vill/kommer att gå, de hade jag troligen inte heller hittat och bloggen hade varit stendöd! Men framför allt hade jag inte haft ett så roligt, givande och spännande liv som jag har idag! Och definitivt inte kommit så långt i min personliga utveckling som jag har idag. För hade jag varit kvar hade jag suttit fast i myndighetsutövningens ekorrhjul. *ler*

Så ja, kära arbetsgivare, du fick rätt! *ler varmt* Det öppnades många nya dörrar för mig, jag såg och trodde er inte då men jag är inte längre fast i en korridor med stängda dörrar, som var det enda jag såg när jag fick gå.

För idag kan jag ÄNTLIGEN ärligt från hjärtat och utan minsta bitterhet i bröstet, säga att vi är klar med varandra och jag varken saknar eller ens behöver er längre! *ler*

Jag går min egen väg och från och med nu kommer jag bara och endast, vara på kommandobryggan! Vara kapten på min livsbåt...inte längre livbåt...för nu behöver jag ingen flytboj längre. Nu går jag för egna maskiner, flagg och segel igen!

Hädanefter kommer jag styra och segla i vacker solnedgång mot många nya okända men spännande hamnar, men bara de hamnarna jag väljer och vill till! Jag är lycklig idag, jag mår bra med mig själv, jag utvecklas och har roligt!

Men framförallt vet jag att jag är värdefull och att jag behövs! Jag vet att jag har ett syfte att fylla med min tid på jorden, jag har ett mål, en mening och en uppgift med mitt liv. Dit är jag på väg och jag har rutten utmärkt på mitt sjökort! *ler lyckligt*

Med det sagt önskar jag er, kära arbetsgivare, allt gott! Jobba inte ihjäl mer med personalbrist, budgetnedskärningar, långa ansökningstider och pappershögar i drivor! *ler* Nä, skämt å sido, ni är gör ett fantastiskt jobb och är oerhört viktiga för många!/Carro bakom rodret...det har jag väl sagt förr va...kändes liksom bekant i munnen! *ler* (privata och googlade bilder)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar