Men summa summarum var det en alldeles oförglömlig sommarvecka som jag absolut kommer göra om, nästa år! Inga vilda hästar i världen kommer kunna hålla mig därifrån, om jag uttrycker mig milt! *ler*
Trots detta fanns det ibland ett oförklarligt stråk av sorg hos mig, periodvis kände jag mig deppig och melankolisk. Varför vet jag inte, som sagt, jag hade många fina människor runt mig, vistades i en fantastisk natur och upplevde många intressanta och spännande händelser.
Till en viss del vet jag varför jag kände mig låg, det fanns några orsaker, men inte fullt ut. Eller drogs jag med av andras mående och stämningen på ön...Jag tänker återigen på mitt möte med Jai från Love it och hans fråga "Vem är Carolina utan alla förgängliga ting och vem vill hon vara?" och min frustration när jag inte kunde svara honom.
Min totalt havererade kropp, mitt utmattningssyndrom, min pappas bortgång, svärfars bortgång, M:s depression, C:s alla utredningar och dåliga mående och slutligen min förlust av identitet när jag tvingades säga upp mig. Med det i åtanke är det inte svårt att förstå att jag även tappat bort mig själv med jämna mellanrum i villervallan.
Men å andra sidan har jag ju lyckats rycka upp mig varje gång och startat om mitt maskineri på nytt igen, det har tagit olika lång tid beroende på hur jag mått och vad det gällt, men på benen har jag kommit mig!
Jag och mina fantastiska killar har trampat oss igenom alla svårigheter, ibland har kugghjulen nätt och jämt kuggat i varandra eller ens snurrat men med vår envishet har vi tillslut fått snurr på hjulen igen även om det varit långt i från en dans på rosor.
Varje dag, när jag ser ringen på mitt finger, blir jag påmind om när jag beslutade mig för att "gifta mig med mig själv", vilket jag ju gjorde 061006 med ringen jag gav mig själv där jag graverat in "Med kärlek". Då beslutade jag mig för att jag är värd att lyssnas på, att min vilja är viktig och att jag ska ta mig själv på allvar och bemöta mig själv med kärlek och respekt.
Det här var efter min stora utmattning 2006, när jag vara så långt ner i "potatiskällaren" man kan komma så t.o.m. jag själv ville rymma från mig själv. Så dåligt mådde jag! Men dagen jag mådde som sämst, var också dagen när det vände och jag sakta började klättra uppåt igen.
Det gick inte fort, stegpinne för stegpinne tog jag mig först upp ur potatiskällaren till källaren, sen via trappan upp till entréplanet, uppför vindstrappan till övervåningen och slutligen uppför brandtrappan till taket och skorstenen!Och där befinner jag mig oftast nu för tiden! *ler* Visst gör jag kliv neråt ibland, som i somras på Marholmen och 2015 när jag började äta antidepressiva igen.
Men mestadels står jag upprätt på taknocken och känner vinden rufsa mitt hår och smeka min kind. Vilket känns oerhört befriande, nästan som om jag hade vingar och kunde flyga iväg!
Därför blir jag extra förtvivlad, som på Marholmen när jag inte kunde säga något om vem jag är, då blir min spontana tanke "säg inte att jag är där igen"...
Men som alltid jobbar jag ständigt med mig själv, min utveckling och mina tankar. Därför var det extra skönt att se att jag nog inte är helt "borttappad igen" när jag nyligen förnyade mina texter här på bloggen. Då konstaterade jag att jag just nu bättre skulle kunna svara om Jai frågade mig och i kolumnen till höger på bloggen finns många exempel på vad jag är!Jag citerar ett kinesiskt ordspråk som Samya på Love it nämnde i dagens kursbrev: "den som väntar på nästa steg kommer bli stående på ett ben"!
Det tycker jag är så målande och verkligen överensstämmer med min verklighet. Jag törs nog säga att jag aldrig blivit stående på ett ben trots att jag bokstavligen i perioder bara stått på ett ben! *ler*
Med det menar jag att jag, trots mina funktionshinder och svårigheter i livet, tagit beslut om det jag velat och också genomfört det - oavsett vad som skett på vägen! (ibland kanske med lite nog så hög insats *ler*)Men hade jag inte gjort och agerat i mina beslut hade jag aldrig tagit mig dit jag är idag och inte heller blivit den person jag blivit och som jag är ganska stolt över att vara!
Sen finns det ju självklart alltid förbättringspotential, ingen är fullkomlig och jag säger aldrig att jag vill bli bäst på något, bara att jag vill bli bättre. För blir man bäst, finns det ju inget mer sen.Jag har nog varit en asiatisk kampsportare i ett tidigare liv, som själv utvecklar min"gren" med högre och högre dan. Så nu vid femtio borde jag väl ligga på 254:e dan i kampsporten Carolina?! *ler*
I kväll har jag skrivit, daterat och undertecknat ett nytt beslutsbrev till mig själv, vad jag vill framledes i mitt liv. Kvar är bara att agera så att jag hjälper mig själv framåt i det som är viktigt för mig, i det jag behöver, vill göra och vara i.
Några exempel på vad jag tagit upp i mitt beslutsbrev är att jag vill bli bättre på att passa tider, få till fungerande (helst dagliga) meditations- och skrivrutiner, visa mig själv kärlek och respekt, ta mig själv på allvar och vara sann mot mig själv.Jag ska bli bättre på att ha roligt, våga prova nya saker - även sånt som är utanför min comfort zone (som t.ex. att sjunga i kör), gå de utbildningar jag vill och tillåta mig ha drömmar och framtidsplaner.
Drömmar och framtidsplaner som jag ska försöka förverkliga efter bästa förmåga. Kort och gott, förvalta min stund på jorden på för mig, bästa möjliga sätt!/Carro stående på två ben (privata och googlade bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar